Tetigt!
Jag läste Fiskens en labb i socialt beteende nu och log lite för mig själv under hans underbara inlägg om livet.
Han skrev om åldersnoja och mina tankar drogs osökt mot gårdagen, då jag kom fram till att jag nog är en tant.
31 år gamma, och tant!
Det började med att jag upptäckte att mitt vänstra öga rann mot kudden.
-Det är bara på gamla människor som ögonen rinner sådär utan anledning!
I hissens spegel upptäcker jag en rynka mellan tuttarna
-Det är bara gamla människor som är skrynkliga mellan brösten!
När jag sedan satte mig i bilen så stönade jag lätt när rumpan dunsade ner på bilsätet.
-Det är bara gamla människor som stönar när de reser sig och sätter sig!
Hemma hos mig pratade jag med mig själv och berättade (för mig själv) vad jag gjorde under tiden jag packade min badväska.
-Det är bara gamla människor (och crazy people) som pratar med sig själva på det viset!
Hua!
Under loppet av en timma hade jag tre vattentäta bevis på att jag börjar komma till åren!
Så ja mamma... Nu är det kanske dags att börja tänka på att producera barn, innan åldern tar ut sin rätt och gör mig okapabel till att ens leka med tanken.
Sedan har jag en fundering.
Eller kanske snarare en ilsk notering
Vad är det med folk att bromsa i nedförsbacke?!
Det är ju en nedförsbacke!
En backe, som sluttar...
DET SKA GÅ FORT när man cyklar nedför en backe!
Jag fick visserligen aldrig lära mig att cykla långsamt (jag försökte häromdagen, och även när jag cyklade så långsamt att jag var rädd att cykeln skulle välta, så vinglade jag förbi många andra på cykelbanan), och att sicksacka fram mellan andra cyklister har jag accepterat som en del i mitt liv som cyklist.
Så när jag kommer till en nedförsbacke vill jag bara släppa allt och låta vinden slåss med mitt hår, känna tårarna rusa på kinderna och kläderna fladdra vilt av farten...
Och så är det något jäkla ålrens som bromsar framför mig!
BROMSAR!!! I EN NEDFÖRSBACKE!!!
VA?!
Det här händer inte!
Nej, det är fan inte ok!
Nu ska jag ut och lira boll igen!
Jag står i solen på skolgården och kickar boll med en av killarna som ska börja i ettan till hösten.
Efter en riktig långspark (efter vilken jag fick jobba mig med att springa) hojtar han:
"Sara, gissa vad jag ska göra ikväll klockan sex?"
Flåsande och stånkande fröken, ståendes med händerna vilande mot knäna:
"Ska du kanske gå på fotboll på Ullevi?"
Förvånad kille:
"Öh.. Ja, det är ju det jag ska!"
Efter en riktig långspark (efter vilken jag fick jobba mig med att springa) hojtar han:
"Sara, gissa vad jag ska göra ikväll klockan sex?"
Flåsande och stånkande fröken, ståendes med händerna vilande mot knäna:
"Ska du kanske gå på fotboll på Ullevi?"
Förvånad kille:
"Öh.. Ja, det är ju det jag ska!"
Jag-låtsas-inte-veta-fröken:
"Oj, vad roligt! Vilka är det som spelar då?"
"Jaaa, det är ju... Alltså... Det är... Du vet... Det är Sverige mot de andra!"
*Ahaaa!*
Flott
Alltså, karriär och löneförmåner i all ära...
Men det finns nog inget bättre än mitt pissavlönade lågstatusjobb ändå!
I morse bredde jag två fräscha ostmackor (som jag visste skulle bli två svettiga ostmackor) och cyklade glatt till jobbet, två och en halv timma innan jag egentligen började.
Väl där samlade jag ihop min trupp på nio barn och styrde kosan mot spårvagnen som skulle ta oss till Saltholmen, där båten, som skulle ta oss ut till skärgården, fanns.
Så istället för att ha tjänat massa pengar framför en dator eller i telefonen har jag idag varit ute och badat, solat, lekt och haft det underbart med kidsen.
Jag kommer med andra ord fram till kvällens flytt solbränd och lätt krispig efter en hel dag på jobbet.
Fint!
Men det finns nog inget bättre än mitt pissavlönade lågstatusjobb ändå!
I morse bredde jag två fräscha ostmackor (som jag visste skulle bli två svettiga ostmackor) och cyklade glatt till jobbet, två och en halv timma innan jag egentligen började.
Väl där samlade jag ihop min trupp på nio barn och styrde kosan mot spårvagnen som skulle ta oss till Saltholmen, där båten, som skulle ta oss ut till skärgården, fanns.
Så istället för att ha tjänat massa pengar framför en dator eller i telefonen har jag idag varit ute och badat, solat, lekt och haft det underbart med kidsen.
Jag kommer med andra ord fram till kvällens flytt solbränd och lätt krispig efter en hel dag på jobbet.
Fint!
Sött
"Sara, vilket är ditt favoritfavvo-djur?" Hon fortsätter att tugga maten hon har i munnen och tittar storögt upp mot mig.
"Oj, jag vet inte. Men jag vet att jag INTE gillar fästingar och skorpioner. De är läskiga och oberäkneliga djur!"
"Obe... Gillar du katter?"
"Ja!"
"Hundar?"
"Ja!"
"Guldhamstrar?"
"Njaaee, de är rätt tråkiga!"
Upprört ansikte och vevande händer: "VA!? De är ju skitsöta ju.... Små, ulliga och GULDFÄRGADE!!!."
"Oj, jag vet inte. Men jag vet att jag INTE gillar fästingar och skorpioner. De är läskiga och oberäkneliga djur!"
"Obe... Gillar du katter?"
"Ja!"
"Hundar?"
"Ja!"
"Guldhamstrar?"
"Njaaee, de är rätt tråkiga!"
Upprört ansikte och vevande händer: "VA!? De är ju skitsöta ju.... Små, ulliga och GULDFÄRGADE!!!."
Uppvaknande!
Jag gjorde något idag som fick mig att tänka.
Något som fick mig att minnas...
Förr skrev jag mycket om tankar i min blogg.
Glada, arga, roliga, sjuka och förvirrade tankar.
Jag är ju en tänkande tjej, så det föll sig rätt naturligt...
Men så var det (som det alltid är när jag öppnar munnen) vissa som kände sig utpekade och utsatta av mina spekulationer och funderingar så jag slutade med det.
Eller, jag slutade med det här och startade upp en annan blogg där jag fick tänka, spotta och fräsa utan något annat än mina egna känslor att tänka på.
Men någonstans gör man väl ett val när man skriver blogg ändå.
Antingen så skriver du härliga saker som inte kan såra eller kränka, för att du trivs med det och alla kan läsa och skratta med dig, eller så skriver du precis det som faller dig in just nu, med risk för att trampa någon på tårna.
Jag väljer det sistnämda!
Jag vill skriva för mig... Jag vill skriva för att det är min terapi och att skriva ner tankar hjälper mig. Liksom jag tycker att det är lite lustigt med alla mina misstag och bortgjordheter jag gör och gärna delar med mig av.
Vill du vara med mig i det så är det helt ok.
Jo, vi kan dela min misär och lycka, det går bra.
Men är du en person som är i min närhet finns det en risk för att jag kan skriva något, jag känner, som kan såra dig.
Förmodligen är det inte med flit, men risken finns ändå.
Jag tänker sluta larva mig med hemliga bloggar och fortsätta att stå för mina tankar så som jag gjorde innan abort-helvetes-inlägget där några av mina vänner gjorde slut med mig.
Jag står fortfarande för vad jag skrev och de som tog illa upp får, liksom mig, själva ansvara för sina känslor.
Det är ju ändå så att alla människor gör sina egna val och väljer själva vad de lägger sin energi på.
Vill du lägga din energi på att känna bitterhet och självömkan är det helt upp till dig och jag låter dig göra det.
Själv väljer jag att inte göra det.
Jag försöker nog att lägga energin i nuet och framåt.
Det som har varit kan jag inte ändra på och ingenting blir bättre av att jag ältar skiten!
Så är det och så blir det!
Något som fick mig att minnas...
Förr skrev jag mycket om tankar i min blogg.
Glada, arga, roliga, sjuka och förvirrade tankar.
Jag är ju en tänkande tjej, så det föll sig rätt naturligt...
Men så var det (som det alltid är när jag öppnar munnen) vissa som kände sig utpekade och utsatta av mina spekulationer och funderingar så jag slutade med det.
Eller, jag slutade med det här och startade upp en annan blogg där jag fick tänka, spotta och fräsa utan något annat än mina egna känslor att tänka på.
Men någonstans gör man väl ett val när man skriver blogg ändå.
Antingen så skriver du härliga saker som inte kan såra eller kränka, för att du trivs med det och alla kan läsa och skratta med dig, eller så skriver du precis det som faller dig in just nu, med risk för att trampa någon på tårna.
Jag väljer det sistnämda!
Jag vill skriva för mig... Jag vill skriva för att det är min terapi och att skriva ner tankar hjälper mig. Liksom jag tycker att det är lite lustigt med alla mina misstag och bortgjordheter jag gör och gärna delar med mig av.
Vill du vara med mig i det så är det helt ok.
Jo, vi kan dela min misär och lycka, det går bra.
Men är du en person som är i min närhet finns det en risk för att jag kan skriva något, jag känner, som kan såra dig.
Förmodligen är det inte med flit, men risken finns ändå.
Jag tänker sluta larva mig med hemliga bloggar och fortsätta att stå för mina tankar så som jag gjorde innan abort-helvetes-inlägget där några av mina vänner gjorde slut med mig.
Jag står fortfarande för vad jag skrev och de som tog illa upp får, liksom mig, själva ansvara för sina känslor.
Det är ju ändå så att alla människor gör sina egna val och väljer själva vad de lägger sin energi på.
Vill du lägga din energi på att känna bitterhet och självömkan är det helt upp till dig och jag låter dig göra det.
Själv väljer jag att inte göra det.
Jag försöker nog att lägga energin i nuet och framåt.
Det som har varit kan jag inte ändra på och ingenting blir bättre av att jag ältar skiten!
Så är det och så blir det!
Hets!
Ok... så här är det!
Helgen var tuff!
Förbannat jävla tuff...
Mycket tuffare än mig och det, mina vänner, är det få saker som är!
Måndag:
Jag lovar (efter jobbet) bort mig på träning, tvätt, bordsmontering, middag och flytthjälp!
Jag hinner med tvätt, bordsmontering, middag och flytthjälp (som blir min träning).
Tisdag:
Jag lovar (efter jobbet) bort mig på träning, köpa present, färga håret, middag, fika och bio!
Jag avbokar fika och bio.
Onsdag:
Jag återupptar (efter jobbet) fika och bio samt ska hinna med en solning och packning för fyra dagars midsommar (och färgning av håret om det misslyckades på tisdagen).
Torsdag:
(Efter jobbet) baka tårta, lämna bort terroristerna och dra till midsommarfirandet som varar till söndag!
Efter det kanske jag kan återuppta min rosa blogg igen!
Helgen var tuff!
Förbannat jävla tuff...
Mycket tuffare än mig och det, mina vänner, är det få saker som är!
Måndag:
Jag lovar (efter jobbet) bort mig på träning, tvätt, bordsmontering, middag och flytthjälp!
Jag hinner med tvätt, bordsmontering, middag och flytthjälp (som blir min träning).
Tisdag:
Jag lovar (efter jobbet) bort mig på träning, köpa present, färga håret, middag, fika och bio!
Jag avbokar fika och bio.
Onsdag:
Jag återupptar (efter jobbet) fika och bio samt ska hinna med en solning och packning för fyra dagars midsommar (och färgning av håret om det misslyckades på tisdagen).
Torsdag:
(Efter jobbet) baka tårta, lämna bort terroristerna och dra till midsommarfirandet som varar till söndag!
Efter det kanske jag kan återuppta min rosa blogg igen!
Det är fight i göteborg
Sänkt lön, höjd hyra, för lite tid, för mycket måsten...
Men vem fan gnäller?
30-årskalas och personalfest i helgen, midsommarkalas i dagar tre, vinst i en mycket prestigefull tävling, totalrenovering i frisyrväg och humöret på topp.
Go Sara, go!
Lycka?
Skojar du?
Alkoholförsäljning dygnet runt!
Det är ju inte klokt... Vilken underbar service!
Och tipstelefon finns det också.
Herregud, det här är ju helt fantastiskt!
Du kan kalla mig schizofren...
Ibland tror jag, på riktigt, att jag har färre dagar i veckan än alla andra.
Jag hinner inte. Jag har inte tid.
Jag har så mycket vilja men inte lika mycket möjlighet.
Men samtidigt som jag kan bli så superfrustrerad över bristen av tid blir jag ju helt nipprig när jag inte har något att göra.
Jag hinner inte. Jag har inte tid.
Jag har så mycket vilja men inte lika mycket möjlighet.
Men samtidigt som jag kan bli så superfrustrerad över bristen av tid blir jag ju helt nipprig när jag inte har något att göra.
Efter jobb, möten, träning, 19-åringar och andra måsten längtar jag hem till soffan och de små terroristerna.
Men väl nerbäddad i soffan blir jag farligt rastlös och vandrar snart runt i lägenheten som en osalig ande och pillar med andra (helt onödiga) saker.
När andra pratar om olika tv-program är jag oftast helt nollställd.
Jag tittar visst inte på tv längre... Jag har nog inte tid.
Vart tar min tid då vägen?
Jag gör ju inget särskilt och kan inte direkt skryta med allt kul jag gjort de senaste veckorna, för jag har ju inte gjort något.
Åh, jag blir så trött...
Ja, jag är trött. Jag är fan jättetrött!
Men ändå funderar jag på vad jag ska göra ikväll, efter 19:00, då mötet på jobbet är slut... Ska jag åka och träna, ska jag hem till ex-sambon och kortumgås, ska jag till Hamngatans premiär, ska jag..?
Eller bör jag bara inse att jag ska åka hem och lägga mig i soffan?
Hoppas, hoppas!
Ända sedan jag lämnade Linné/Majornasidan av stan har mina vänner och jag skojat om att jag nu bor i Mölndal, eller Mönndal som en go Göteborgare säger.
Det låter ungefär såhär när vi pratar:
"Här i Mönndal skiner solen, hur är det i Linné?"
"Vad säger du om en middag i Mönndal ikväll?"
"Ska du verkligen cykla hela vägen till Mönndal nu?"
Och så vidare, och så vidare!
Men trots att vi skojar friskt om det faktum att jag flyttat till andra sidan av stan, så insåg jag rätt snabbt hur fort det går att cykla och hur vansinnigt centralt jag faktiskt bor.
Jag började acklimatisera mig och känna att; Jomen, det här med Korsvägen är nog inte så dumt ändå!
Idag när jag kom hem hade min INGEN REKLAM TACK-lapp ramlat ner från postfacket och brevbäraren var skadeglatt snabb med att trycka ner allt han hade i mitt vita plåtfack.
När jag nu, efter träning, dusch och middag, bläddrade genom all reklam ser jag en tidning som bara måste ha kommit fel!
MÖLNDALSBO!
Vadå Mölndalsbo?
Jag såg mig snabbt över axeln för att se om det var någon annan i rummet som skulle kunna komma från Mölndal, men det var fortfarande bara jag och två pratiga katter där.
Oh crap!
Jag är Mönndalsbo!
Det är inte ett stående skämt längre... Det är den obekväma sanningen och jag måste kanske lära mig att leva med det!
Eller, så tar jag ner min nya rosa INGEN REKLAM TACK-lapp och hoppas på att få en tidning där det står CENTRUMBO för att sedan lugnt sätta upp lappen igen och fortsätta skoja om att bo i Mönndal...
Jag menar, chansen finns ju fortfarande att brevbäraren blev så ivrig, när han såg att min begäran av att inte få reklam var borta, att han i all hast råkade få med sig fel tidning när han tryckte ner allt det som han hade i famnen.
Chansen finns!
Det låter ungefär såhär när vi pratar:
"Här i Mönndal skiner solen, hur är det i Linné?"
"Vad säger du om en middag i Mönndal ikväll?"
"Ska du verkligen cykla hela vägen till Mönndal nu?"
Och så vidare, och så vidare!
Men trots att vi skojar friskt om det faktum att jag flyttat till andra sidan av stan, så insåg jag rätt snabbt hur fort det går att cykla och hur vansinnigt centralt jag faktiskt bor.
Jag började acklimatisera mig och känna att; Jomen, det här med Korsvägen är nog inte så dumt ändå!
Idag när jag kom hem hade min INGEN REKLAM TACK-lapp ramlat ner från postfacket och brevbäraren var skadeglatt snabb med att trycka ner allt han hade i mitt vita plåtfack.
När jag nu, efter träning, dusch och middag, bläddrade genom all reklam ser jag en tidning som bara måste ha kommit fel!
MÖLNDALSBO!
Vadå Mölndalsbo?
Jag såg mig snabbt över axeln för att se om det var någon annan i rummet som skulle kunna komma från Mölndal, men det var fortfarande bara jag och två pratiga katter där.
Oh crap!
Jag är Mönndalsbo!
Det är inte ett stående skämt längre... Det är den obekväma sanningen och jag måste kanske lära mig att leva med det!
Eller, så tar jag ner min nya rosa INGEN REKLAM TACK-lapp och hoppas på att få en tidning där det står CENTRUMBO för att sedan lugnt sätta upp lappen igen och fortsätta skoja om att bo i Mönndal...
Jag menar, chansen finns ju fortfarande att brevbäraren blev så ivrig, när han såg att min begäran av att inte få reklam var borta, att han i all hast råkade få med sig fel tidning när han tryckte ner allt det som han hade i famnen.
Chansen finns!
Härliga måndag
I bland är det inte så dumt att vara ett vildhallon i en (liten) storstad.
Nä, ibland är det bara helt gött!
Efter ännu en, alldeles underbar, dag på mitt (oftast) extremt trevliga jobb tog jag Contessa om styret och trampade hemåt mot min bokade tvättid.
Men med solen gassandes i nacken och med Jeff Buckleys stämma smekande i öronen gick det helt enkelt inte att bara cykla hem.
Nä, fuck the tvätt!
I stället tog jag en rejäl omväg runt stan och njöt av att få cykla.
Jag var på ett så strålande humör att inte ens de guppande damrumporna framför mig störde. Jag klarade nämligen och minsann av att lugnt bromsa in och mystrampa bakom dem en stund, innan jag givetvis ökade på och körde om.
Nu är första tvättomgången i maskinerna och jag, jag ska skriva en INGEN REKLAM TACK-lapp , ringa 3, ringa skattemyndigheten och slöa en stund innan träningen, för städade -det gjorde jag igår!
Nä, ibland är det bara helt gött!
Efter ännu en, alldeles underbar, dag på mitt (oftast) extremt trevliga jobb tog jag Contessa om styret och trampade hemåt mot min bokade tvättid.
Men med solen gassandes i nacken och med Jeff Buckleys stämma smekande i öronen gick det helt enkelt inte att bara cykla hem.
Nä, fuck the tvätt!
I stället tog jag en rejäl omväg runt stan och njöt av att få cykla.
Jag var på ett så strålande humör att inte ens de guppande damrumporna framför mig störde. Jag klarade nämligen och minsann av att lugnt bromsa in och mystrampa bakom dem en stund, innan jag givetvis ökade på och körde om.
Nu är första tvättomgången i maskinerna och jag, jag ska skriva en INGEN REKLAM TACK-lapp , ringa 3, ringa skattemyndigheten och slöa en stund innan träningen, för städade -det gjorde jag igår!
