vildhallonet

Alltså... Pernilla Wahlgren!

Var är det med henne som gör att hon nu poppar upp som gubben i lådan efter alla dessa år?

Hon och hennes käcka leende medverkar i reklamfilmer, sjunger och tävlar i familje-lek-tävlingsprogram, lagar mat med Mat-Tina, sitter i stolar och blir intervjuvad av olika reportrar, skriver blogg, gör barnprogram, berättar öppet om mammalivet och poserar i olika typer av tidningar...

Hon är ta mig fan överallt!
Why?

Vad, med denna kvinna, har jag missat?

Vet ni?!

Offentliga bänkar, spårvagnssäten, föreläsningsstolar o.dyl är inte ergonomiskt korrekt konstruerade för oss människor under 165 cm.

När jag sitter på tex föreläsningar måste jag alltid ha benen i kors, eller ena foten (lite manligt) uppslängd på det motsatta knät.
Eftersom stolen i stort sett alltid är såpass hög att mina knäveck inte hamnar i en bekväm 90 gradersvinkel utan hänger snäppet under stolskanten trycks mina lår hårt ner mot sätet och jag får snabbt en lätt kramp av blodbristen.
Att byta ben att korsa hjälper för stunden, men efter ett tag slutar det alltid med att jag glider ner, med raka ben, och hänger på stolen som en motstridig högstadieelev.

På spårvagnarna kan jag, som ett barn, sitta och dingla med benen vilket inte alls känns passande för en mogen kvinna på 31 jordsnurr.
Jag söker mig därför alltid till fönsterplatserna där jag kan lägga upp fötterna på kanten nedanför fönstret och därmed sitta lika bekvämt som de personer över de magiska 165 cm.

Är mina 163 cm ovanligt små eller är det så att man bör vara 165 cm för att få nyttja offentlighetens sittplatser?

Fotbollsfru har jag ju varit nu ett tag och friskt hejat på vid fotbollsplan och tålmodigt blåst på ömma tår och skrapade knän.  
Och häromveckan fick min fina karl för sig att ta upp sin gamla hockeykarriär igen och började ivrigt att träna med ett lag i närheten.

I fredags spelade han så sin första match och jag hade premiär som hejande hockeyfru (med dubbla jackor och varmt kaffe) vid rinken.
Den premiärmatchen slutade med en natt på Östra sjukhuset, en fastsydd överläpp och entusiastiskt prat om nästa match.

Det kommer onekligen att bli livat att nu vara både fotbolls -och hockefru till denna ivriga och livliga lilla man...

Man måste ju se humorn i livet ändå!

Jag har mått fullkomligt skit i en vecka nu.
Varit extremt överkänslig och gråtit floder som skulle kunna fylla de mest uttorkade sjöar.
Jag är uppriktigt förvånad över att min kropp faktiskt kan producera så mycket tårar med tanke på hur lite vatten jag dricker.

Jag har velat begrava mig själv i helvetets allra djupaste avgrund och jag har ett haft konstant dåligt samvete som gräver ett djupt, tomt hål i mitt bröst.
Jag har tänkt och grubblat, sökt svar och letat lösningar.
Men det enda har hittat är tårar och ett fruktansvärt magont.
Kort sagt, jag har mått riktigt eländigt!

Det är bråttom som aldrig förr och jag far fram i lägenheten med orkanstyrka för att inte bli sen till jobbet.
Kläder på -check
Tänderna borstade -check
Väska -check

Jag kastar mig ut i trappuppgången, låser dörren och slänger in nyckarna genom brevinkastet, hivar mig klapprande ner för trappan och ut på gården.

*Telefonen!*
Fuck
Rusar upp för alla trapporna igen och ringer på dörren
"Förlåt mig, jag glömde telefonen."

Ner för de satans trapporna i rekordfart med håret som en mantel efter och springer i full karriär mot spårvagnen, som jag ser komma bortifrån backen.
Upp med plånboken och spårvagnskor... *Plånboken!*
Fuuuuuuuuuuuuck!

Upp med telefonen för att skriva ett sms till Hef angående ett möte för att få plånboken, går knappandes på vagnen och finner mig genast näsa mot näsa med en uniformklädd kontrollant.
Det är ju inte sant!

Kopplar på charmen och lyckas, mirakulöst nog, att snacka mig ur bötern på 1200 kronor innan jag med andan i halsen ramlar in på jobbet...

Det var början på min helvetesdag igår.
Allt gick fel och jag ville bara gå och lägga mig, för att sedan sova i ett par veckor.
Gärna till våren!

Men som vi säger.
ALLT blir bra och så även det här!