Att diskutera kaffe och mjölk är lågt, men jag gör det ändå...
Jag är inte en snål människa och jag bjuder mer än gärna (till min plånboks stora förskräckelse).
På mitt jobb har vi ingen kaffemaskin och det är ont om kaffekokare, så de flesta av oss i personalen har taskigt snabbkaffe som vi surplar i oss på rasterna.
Jag brukar köpa Gevalias vanliga snabbkaffe och jag har burken ståendes i ett skåp i personalrummet.
Till det snabbkaffet köper jag alltid en ekologisk mellanmjölk som jag har ståendes i personalrummets kylskåp.
De flesta av mina kollegor skriver sitt namn på sina kaffeburkar, men jag tycker det känns så fånigt att taga allt, så jag lämnar min mjölk och mitt kaffe onamnat (och tyvärr därmed även oskyddat).
Nu har det gått några månader in på terminen och mina kaffeburkar och mina mjölkpaket har gått åt som smör i solsken.
Hur är det möjligt?
Ska jag behöva skriva mitt namn på mjölken och kaffet, så som barnen skriver sitt namn i jackor och gummistövlar, för att själv kunna få njuta lite av det?
Självklart bjuder jag om någon saknar mjölk eller kaffe, men kom igen!
Vissa gånger öppnar jag mjölken på måndagen och så är den så gott som slut på tisdagen när jag återigen öppnar kylskåpet.
Och trots att jag känner mig väldigt snål och småaktig när jag säger det, så måste jag ändå säga;
Det är fan inte ok!
Jag vägrar skriva mitt namn på sakerna som ett annat snålfejs, men det verkar vara så som man förväntas göra inom kommunen för att folk ska förstå att det faktiskt tillhör någon annan än dem själva.
Konstigt tycker jag
Hade det inte varit lite roligt om jag fyllde det nuvarande mjölkpaketet med vatten och kaffeburken med torkat bajs eller nåt?
Vinskalle
Om man studerar arv och miljö kan jag inte med klarhet se hur jag kunde bli den jag är och visst, jag kanske inte alltid visar det, men jag är den jag är och jag är en riktig känslomänniska.
Känslor är bra!
De är viktiga och de bygger (i mina ögon), i mångt och mycket, upp en människa och hennes karisma.
Känslor är så otroligt fantastiska men också jävligt enerverande och påfrestande.
Jag kan driva med människor som säger saker som: "det är så mycket känslor" osv, men i sanningens namn är jag själv uppfylld av starka, drivande, underbara men också (ibland) ganska destruktiva och upplösande känslor.
Jag påverkas starkt av vad som händer för stunden och jag kan gå från genuint lycklig till fruktansvärt sorgsen över en låt eller en människas egna historia.
Men på samma sätt kan jag känna mig nedbruten och knäckt och snabbt mjukas upp av någons ärliga leénde eller varma kram.
Jag tror starkt på mänslig kontakt.
Jag är själv i ett stort behov av en värmande klapp på ryggen, en puss i pannan, en spontan kram eller bara en hand på mitt ben och jag använder den mänskliga kontakten mycket i mitt jobb med barn.
Vissa barn har självklart svårt för det och det ska alltid respekteras, men i de flesta fall märks det tydligt hur viktigt det är för dem att man visar dem kärlek och vikten av mänsklig kontakt.
Jag sitter just nu med ett glas vin i min hand, lyssnar på Kristofer Åström och känner mig i högsta grad nedstämd.
En känsla som fick mig att tänka efter och sedermera skriva detta inlägg.
Jag är egentligen inte nedstämd.
Jag är rätt nöjd, och i viss mån faktiskt väldigt bekymmersfri, men ändå reagerar jag så starkt på musiken och drar ner mig själv i ett ensamhetens och sorgens träsk.
Jag har haft en härlig helg där jag blivit klappad på, pussad på och kramad på av min fantastiska Hef och jag har haft en bra måndag på jobbet där jag fått massa uppskattning av barnen... För att inte tala om den genuina lyckan mina katter visade över min hemkomst...
Och ändå sitter jag här med en obekväm (men ändå skumt härlig) känsla i kroppen, tack vare musiken!
Hur blir man sån?
Hur är det möjligt?
Det är häftigt och jag gillar den känslighet som är jag, men jag förundras av den och jag önskar att jag kunde forska i den...
En magister i känslighet!
Jag fick leta ett tag innan jag hittade henne!
Nä, Müsli!
Det blir faktiskt aldrig roligare än man gör sig...
Ge mig mina tidstjuvar tillbaka
I morse när jag åkte till jobbet läste jag en artikel i METRO om hur man ska undvika tidstjuvar.
Tidningen uppmanade mig, som läsare, att; Sluta zappa på tv:n, sluta ta fikapauser med mina vänner, sluta chatta och slösurfa på internet, slänga tv:n, lägga 10 minuter varje kväll för att planera upp morgondagen, sluta sms;a och ta inga fler långa luncher...
Sedan avslutar de artikeln med:
Ha kul...
Ursäkta mig om jag tycker att de just bett mig ta bort allt som är kul och avslappnande i livet...
Kvar efter att ha eliminerat vänner, umgänge, och ibland avkopplande tv eller dator är att jobba eller plugga!
Tack som fan METRO!
I suck...
Om det finns en bokstavskombination för att förlägga saker, så har jag den.
Mina jobbnycklar är ständigt glömda på olika ställen.
Jag har (efter att ha svurit hårt åt mig själv) hittat dem på toaletter, kvar i klädskåpslåset, på pianot (och då spelar jag inte ens), i personalrummet, vid datorn på en annan avdelning, på ett barns bänk, i bamba... Shit! You name it och mina nycklar har varit där.
Det har gått så långt att folk kommer till mig med min nyckelknippa, för nu vet de flesta av alla ca 500 personer på min arbetsplats vem det vita EA SPORT-nyckelbandet tillhör.
Oh, och jag ska inte ens gå in på alla plånböcker, kameror, handväskor, visakort och andra kära ägodelar som jag på något oförklarligt sätt har glömt på olika ställen, för då blir jag ledsen på riktigt.
Finns det stödgrupper för min bokstavskombination tro?
Finns det andra som mig?
Jag undrar om den där visselfunktionen finns kvar...
Jag bröt ihop lite
Det är inte bara den bästa dödarkrokodilfilmen, utan det är den bästa dödarkrokodilfilmen EVER!
Hata
Man säger ju att hundar lever i nuet.
Det som kommer att hända eller tidigare har hänt existerar inte för dem (även om jag ibland har tyckt mig se en glimt av förståelse av handling och konsekvens hos de hundar jag varit uppvuxen med).
Jag lever i nuet!
Det som tidigare varit brukar jag försöka lämna bakom mig och vad som komma ska... Ja, det vet jag ju inte, så varför oroa sig?
I morse när jag drog upp mina, från omvärlden skyddande, persienner upptäckte jag ett fasansfullt spöregn!
Va fan!
Contessan jobbar ju inte i regn, så jag fick vackert ta mitt paraply och gå ner till spårvagnen.
Nu till att leva i nuet...
Jag hade helt lämnat bakom mig hur det är att åka spårvagn på morgonen, i regn, i Göteborg.
ÅÅÅHH, vad jobbigt!
Första vagnen var så full att det hängde kappor utanför dörrarna, och regnet och folket på den gjorde fönstren alldeles immiga.
Den tar jag inte. Nej aldrig i livet.
Nästa vagn var precis lika full och om möjligt ännu immigare... Oh crap!
Jag fick helt enkelt tränga mig på bland stressiga blickar, irriterande suckar, svinflunsahostar och blöta jackor.
Så där stod jag med näsan tryckt mot dörrens glas och flåsade in vagnen tillsammans med alla andra hundar som inte hade vett på att ta sig till jobbet på annat sätt.
Jag måste ge Contessa stänkskärmar, för det här... Det är fan inte ok!
Det bjuder jag på
På min skola har vi två rektorer och jag satt på ett möte tillsammans med miljöförvaltningen, intendenten, bambapersonal och denne rektor på hans kontor.
Eftersom jag, samtidigt som jag hade detta möte, hade en barngrupp i rummet bredvid lät vi dörren stå öppen (så att barnen lätt kunde komma åt mig om det hände något då jag ju hade denna olyckliga dubbelbokning).
Plötsligt hör vi röster i korridoren och jag känner snabbt igen vår bedårande skolkurators höga klackar mot stengolvet.
Piggt klapper och virriga röster som snabbt närmar sig vårt mötesrum och eftersom jag sitter i stolen närmast dörren är det jag som vänder mig om för att kolla vad de goda damerna har på hjärtat.
De fladdrar in i rummet, letandes efter ett eget möte (eller människorna till detta möte), samtidigt som jag vrider på min inte så smidiga kropp i stolen.
Vrider, vrider, vrider...
Tappar balansen, vevar förtvivlat med armarna i luften och landar med en duns på alla fyra framför kuratorns stilettbeklädda fot.
Ta mig fan!
Jag ramlade av stolen och låg nu på golvet och vred mig av skratt, medan de andra satt kvar på sina och tittade på mig med lätta ryck i mungiporna.
Den enda som vågade skratta åt/med mig var kuratorn som stod dubbelvikt bredvid och skrattade så tårarna rann.
Vår skolsyster, som kom med kuratorn, hjälpte min skrattskakande kropp upp till stående så jag kunde fortsätta prata miljö och de två kunde leta vidare efter sitt eget möte.
En stund senare mötte jag kuratorn i trappen och vi brast genast ut i gnäggande glädje igen.
Inga ord utbyttes!
Vi bara pekande på varandra i fullkomligt asgarv innan vi båda gick vidare mot våra arbetsuppgifter, bubblandes av skratt över min dråplighet.
De andra på mötet lär ju berätta vidare om min oförmåga till smidighet och kuratorn och jag kommer väl aldrig mer att kunna prata för allt flabb så fort vi ser varandra (vilket lätt kan leda till problem då vi ju har ett par ungar att diskutera)...
Neeeeeeeej
Min telefon väcker mig varje morgon klockan 06:00.
Det är därmed inte sagt att jag faktiskt går upp då, men det är i alla fall den tiden som jag varje kväll, vid läggdags, tror mig kunna gå upp.
Jag har faktiskt, till min egen förvåning, fått till en rätt ok morgonrutin, snoozandet inräknat.
06:00 Radioheads Street Spirit (fade out) väcker mig och jag snoozar mellan 10-30 minuter
06:30 Går upp, tar en hutt Blutsaft, sätter på tv 4:s nyhetsmorgon, kissar och tvättar mig innan jag tar på mig kläder.
06:45 Gör rent kattlådan, drar upp persiennerna, ger katterna mat och sätter ett ägg på kokning.
07:00 Äter min frukost till 07:00-nyheterna
07:15 Borstar tänderna, knyter ihop soppåsen, letar efter nycklarna och gör mig redo för avfärd.
07:30 Bär ner Contessa för trapporna och cyklar till jobbet.
Och så har det varit sedan semestern tog slut i somras (ja, i somras, nu är det höst).
Men i morse var det något som var märkbart annorlunda än de tidigare mornarna hemma hos mig.
Det var mörkt i rummet när Thom York började sjunga...
Det fanns fan inte en enda ljusstrimma som letade sig igenom gliporna i persiennerna. Istället såg jag ett orange ljus gunga på utsidan.
Gatubelysningen!
Wtf?
NEEEEEEEEEEJ!
Jag tände upp hela lägenheten och lät persiennerna vara nerdragna tills ljuset utanför fönstren hade kommit ikapp mig och det var soligt i nacken när jag cyklade till jobbet.
Men den hemska sanningen gav mig en kraftig lavett i morse. Mörkret kommer.
All makt åt Tengil, mörkret kommer...
Mörkerångesten sliter i mig. Mörkt när jag går upp, mörkt när jag åker till jobbet, mörkt när jag lämnar jobbet och mörkt när jag går och lägger mig. Mörkt, mörkt, mörkt... Buhuuuu!
God jul Sara, här har du en resa till solen!
Så som jag är
Kom på mig själv med något jag förmodligen alltid har gjort, men däremot aldrig tidigare reflekterat över...
När man spenderar pengar på något vill man ju/väl ha det bästa för just de pengarna.
Bästa maten, bäst drinken, bästa kattungen, bästa bilen, bästa resan... Och så givetvis, bästa solariet!
Jag solade i närheten av jobbet idag och när jag kom in var tre bås av tre möjliga lediga, varav jag blev tvungen att själv välja i vilket bås jag skulle sträcka ut min ljus -och värmetörstande kropp.
Direktcitat från mina egna tankar:
*Trean tar jag inte, den är ju äcklig!
Ettan känns bra, den tar jag.
... Men den ligger ju först så det gör nog de flesta andra också, jag tar tvåan!
Fast å andra sidan kanske andra också tänker att andra tänker att andra tar ettan och sedan väljer tvåan istället.
Nej, jag tar ettan ändå...*
När jag, nöjd över mitt beslut, lade mig i ettan slogs jag över min inre dialog och skämdes lite bakom ett hemligt leende.
Trodde jag verkligen att jag hade lurat systemet bakom solarierna?
Gud, så dumt!
Jag glömde det dock rätt fort när TOOL rockade loss i pluggarna och jag gungades med i musiken samt lät solarievärmen lura mig i 20 minuter.
Duktigare än väntat
Igår letade vi nattamat på vägen hem, vilket gick katastrofalt dåligt. Istället plockade jag, när jag kom hem, fram en avokade och åt den, toppad med keso!
Vad hände med flötig kebab liksom?
Idag har jag ätit en nyttig frukost (klockan 13:00 i och för sig) och nu panerade jag lite färsk fisk till middag.
Och inte nog med det.
När jag köpte potatis till min fisk och mina bryssekolisar idag så köpte jag en mycket mindre godispåse än vanligt!
Jajjemen!
Hälsosamheten, here I come!
Karma
Nu ligger båda mina vandrande G-punkter på bröstet och kurrar (helt utan anledning. Vad ÄR det som är så skönt?) och jag tänker tyst för mig sälv att; de är lite i vägen, låter lite för högt och väger lite för mycket...
Fast det får jag varken säga eller tänka högt va?
Mmmmmmmpuss
Igår var hon på inflyttningsfest där de (av andra) blandade drinkarna bara kastade sig fram mot hennes öppna famn...
Idag ligger hon i sin säng med datorn på frukostbrickan och kollar på Sons Of Anarchy.
Hon mår bra.
Är inte bakis eller så, men så kärlekskrank och kramsugen att hon inte ens drar upp persiennerna och inser att vädret är fantastiskt!
Hon behöver lite kärlek!
Snopet
Fan också!
Jag har levt på extremt kass föda de senaste veckorna och eftersom kläderna började sitta otrevligt tight mot huden bestämde jag mig, idag, för att ändra på dessa intagsvanor.
Men jag vete fan alltså...
Att handla nyttigt är kusligt dyrt och jag tror faktiskt inte att jag har råd att leva så särskilt sunt.
Det var ju skit!
Fotoblogg?
Vilken tur att jag faktiskt hade planerat att viga torsdagkvällen till städ. Annars hade jag ju kunnat bli irriterad på riktigt...
Dags att sätta på hög musik och skrida tll verket!
Go Sara, go!
Dagens ungdom...
Är det kö vaktar alla sin plats med ilskna hökögon, och muttrar irriterat medan de markerande (över att behöva flytta på sig) drar undan sin korg med foten, om någon vill gå förbi dem och titta på en tidning eller plocka ett tuggummi.
Skulle det sedan öppnas en ny kassa blir de istället som svältande hyenor och slår sig fram, som om det gällde livet, med kundvagnar, armbågar och stressade blickar.
Jag brukar inte delta i dessa, för mig, jobbiga och urkonstiga beteenden men idag blev till och med jag lite putt i kön.
Jag hade kommit fram till bandet och packat upp 3/4 av mina ca 8 varor när någon knackar mig på axeln.
Jag drar ur FINKS ljuva röst ur örat och vänder mig om, mot en liten kvinna med kort permanentat hår.
"Jo, jag har bara den här" säger hon och håller upp ett mjölkpaket.
Jag är inte den mest snabbtänkta människa jag känner och kunde inte för mitt liv förstå varför hon talade om för mig vad hon skulle handla.
Det skiter väl jag i.
"Ja, för det är väl ok?" säger hon vidare och kastar en menande blick mot kassörskan (som tittar tillbaka mot oss och undrar om hon kan börja blippa in mina varor).
Jag spanar över kvinnans korta axel och ser... -Ingen!
Wtf?
Det är ju ingen kö, för i helvete! Ville jag vråla till henne men sade istället (med lite spetsig röst ska väl erkännas):
"Jag har ju redan packat upp mina varor, men visst. Känner du att du har så bråttom, så gå före du!"
Då blir hon sur på mig och backar muttrande ett steg medan kassörskan låter bandet rulla vidare och börjar blippa.
"Vart tog vänligheten vägen? Det är dagens ungdomar som inte vet..." Muttrade den lilla kvinnan bakom mig och det var allt jag hörde innan jag stoppade tillbaka den vänstra högtalaren i örat, så jag slapp höra henne.
Sedan gick jag och köpte två liljor så jag skulle bli på bättre humör, och tjo ho!
Det blev jag!
Tack, men nej tack!
Min näsa producerar absurda mängder snor, nysningarna kastar sig ohämmat ur min kropp, huvudet hotar att spränga sig ur min skalp och jag har ont i huden.
Va?
Ont i huden... Vad är det liksom? Bah!
Jag är en individ som gärna undviker medicin och tabletter (nu finns det vissa som slår sig på knäna av av skratt efter det uttalandet, men jag pratar enbart om värkstabletter) och det var först när jag var villig att slå in en spik i tinningen för att förflytta huvudvärken, som jag igår tog en Ibumentin.
Jag är rätt säker på att jag åkt på en förkylning av rang och oron över att ha blivit Svinad är extremt liten, men jag kollade ändå upp det här med vaccin lite.
Inte för att jag känner något större behov av sprutor, men ändå!
Ok... Så här är det tydligen:
Vaccinet kan innehålla kvicksilver och bieffekterna kan vara nervskador, hjärnskador, ADHD och Autism.
Vänta nu!
Var inte kvicksilver typ farligt?
Nervskador eller hjärnskador låter ju inte heller helt lockande.
En liten släng av ADHD har jag förmodligen redan men Autism känns mindre intressant.
Jag förstår verkligen varför folk pratar om massvaccinering för att hindra den här Nya influensan att sprida sig. Man kan ju bli en hur vrickad människa som helst efter de två sprutorna och den som inte vaccinerar sig (förmodligen jag) kommer framstå som helt fantastisk och kanske till och med i någon form av normal jämte dessa kvicksilverfyllda, nerv -och hjärnskadade bokstavskombinations-medmänniskorna.
Nä... Som jag ser det blir jag nog hellre Svinad än råkar ut för ovanstående alternativ!
Ashi!
Min frisör är en sådan människa.
Hon är så full av äkta godhet att jag blir alldeles matt.
Hon får mig alltid att känna mig vacker, oavsett hur jag faktiskt ser ut, och hon ger så mycket av sig själv (även om det tog mig ett par år att komma henne så nära).
Idag lämnade jag frisörsalongen med bländande svart nytt hår och en flaska vitt, för vilket jag betalade... -Japp, med en kram och ett löfte om middag och öl!
Hon vägrade ta betalt, den underbara knäppisen (och då talar vi tusenlappar)!
Till henne vill jag ge världens all lycka, för det är hon verkligen värd.
Du är GRYM vännen och jag gillar dig massor!
Jag sitter faktiskt och skriver med IDOL på tv:n just nu.
Jag tycker inte någonstans om dessa program med ensamma mammor, bonniga bönder, kända dansare, ensamma kvinnor med 20 villiga män eller wannabe sångare, men vafan!
Jag fastnade lite i det.
Människor kan verkligen, verkligen fascinera mig ibland... Eller egentligen alltid, för jag studerar (på ett eller annat sätt) alla människor jag träffar och skapar mig rätt snabbt en bild av dem.
När jag sitter här och kollar på de människor som frivilligt ställer sig framför tre främlingar (plus ett helt filmteam) och sjunger acapella, medvetna om att det faktiskt kan visas upp för alla de Janne Banansvenskar som kollar på programmet, blir jag förundrad.
Jag hade inte gjort det för pengar.
Eller jo, om det var jävligt mycket pengar.
Men jag hade supit till mig en fantastisk karatefylla innan, och förmodligen sett till att vara fullkomligt nerdrogad också, så att jag slapp minnas eländet.
För det man inte minns har inte hänt, eller hur!?
Frågan är vem som är den weirda här.
Är det den som verkligen bjuder på sig själv och med en underbar, och för mig sällsynt, självkänsla sjunger ut inför alla oss som väljer att titta på.
Eller är det jag, som blir illamående och nästan förbannad av bara tanken på att göra något liknande.
Jag skulle aldrig vilja vara med i tv... I mina ögon måste man ju vara genuint dum i huvudet för att frivilligt ställa upp på något sådant.
15 minuter av fame är något av det absolut sista jag någonsin skulle önska mig och då tycker jag ändå att jag besitter, i alla fall en liten dos, självironi och distans till mig själv...
Kanske är det så, att dessa sångfåglar, mammor, bönder, talangscouter, kärlekssökare och dansare bara har tråkigt och behöver lite påhittad spänning i livet.
Kanske blir de erbjudna en viss summa pengar... Kanske blir de utmanade (oh, den är farlig)...
Eller?
Varför annars?
Varför utsätter man sig själv för denna (eventuella) förnedringen?
Why? Why?
Förklara för mig! Jag vill förstå...
Tillbaka till filmen
Under filten, på mitt bröst, ligger Hallon och snusar medan jag biter på naglarna av alla hemskheter på tv:n.
Plötsligt börjar hon röra sig där under filten men jag tänker inte så mycket på det.
Hon ska väl byta sovsida eller något, och jag kollar vidare på filmen utan att undersöka vad som försigår under den rosa/randiga filten.
Efter ett tag börjar det smaska och låta vid mitt bröst och jag misstänker mattevant att den lilla katten tvättar sig lite och tittar obekymrat vidare på filmen.
Men när det sedan kommer mystiskt harklande ljud blandat med smaskandet gör min nyfikenhet mig tvingad att slita blicken från tv:n och lyfta på filtkanten.
Smaskandet upphör blixtsnabbt och jag möts av två kornblå ögon som tittar rakt mot mig, från filtens öppning.
Min blick fortsätter från kattens (till synes) oskyldiga ögon och ner till dess (nu) stängda mun och jag kan inte låt bli att frusta till av skratt.
I sin mun har hon en slinga av mitt kolsvarta hår, som hon har legat och tuggat och smaskat på.
Då håret ju sitter fast på mitt huvud hänger det som en liten hängmatta mellan hennes mun och min tinning och jag skrattar ännu mer när jag börjar dra i det och finner att hon har nästan en decimeter hår i sin mun.
Visst, det är lite äckligt men samtidigt en så rolig syn när jag lyfte på filten att det bara blir humor.
Skit att jag inte tog kort på hennes busted-blick.
Vatten, vatten. Bara vanligt vatten!
Mina prinsar, Hef och Hef, är på semester i Domenikanska och den delen av dem som jag har förmånen att ligga med skickade just ett sms om 30 grader och lyxhotel.
Det var som en hård spark i magen (en spark jag mer än gärna tar för dem, men ändå) att läsa det medan regnet gjorde sitt yttersta för att ta sig in i lägenheten genom rutorna och jag ville mest av allt bara gråta.
Jag finner plötsligt mig själv i soffan, invirad i min randiga filt och gnagandes på en fryst kladdkaka framför En plats i solen som visas på tv och inser med förvånandsvärd realism att jag nog måste skärpa till mig.
Jag bor i en regnig stad, i ett regnigt land.
Live with it liksom.
Ska ta en renande dusch och sedan ett par kalla på stan.
Det blir bra för min våta själ...
Ett så kallat i-landsproblem gissar jag
En Scott som är rosa och grå, snabb som vinden och döpt till Contessa... Ett stycke kärlek på två maskulina hjul och jag älskar henne som raggaren älskar sin (i framrutan) tärningsprydda bil.
Men vi har problem i kommunikationen, Contessa och jag.
Jag vill cykla till jobbet, men ändå har jag nu tagit spårvagnen i två veckor, medan hon stått trygg och vilandes i mitt vardagsrum... Och det mina vänner, det är inte ok!
Spårvagnen kostar pengar, tar längre tid på sig och är full av trängandes morgonmänniskor... Nope, me no like!
Kommunikationsproblemet vi har handlar om regn och stänkskärmar...
Det regnar i Göteborg och Contessa har inga stänkskärmar.
Det rimmar liksom inte!
Är det ok att sätta stänkskärmar på henne, eller har jag redan gått över gränsen med de reflexerna som hon har?
Kanske om jag tog bort reflexerna och bara har lysdeoderna när det är mörkt... Skulle det då vara mer ok med stänkskärmar?
Nä, va fan!
Jag får ta spårvagnen och fundera på saken i morgon...
Eller?
Har jag just gjort min cykel lika fåfäng och utséendefixerad som jag själv är?
