Kanske lite kränkt ändå
Jag har haft problem med min nacke ett tag.
Det onda har varit lite till och från och på olika sätt under flera år, men det senaste har det varit nästan outhärdligt och efter mitt hjärnskakningsfall har jag på riktigt velat gråta...
Igår skulle jag dock få hjälp hos en Ostiopat och jag var spänd till tänderna av förväntan. Äntligen skulle jag få veta varför jag var så trasig och äntligen skulle jag få en professionell chans att bli hel igen.
Äntligen!
Men, de extremt dåliga vibbarna attackerade mig redan i tamburen.
För det första var det ingen ostiopat (vilket hemsidan definitivt antydde) utan en kiropraktor/sjukgymnast som jag kom till och för det andra var han helt själv i lokalen.
Jag vill gärna ha en dam i vit rock sittandes bakom ett glasfönster eller en kiropraktorkollega i rummet bredvid för att känna mig helt trygg när jag ska ta av mig kläderna inför en främling på det här sättet.
När den alldeles ensamna kiropraktorn sedan kom (med sin kaffekopp) grep den dåliga känslan tag i mig igen... Han var ung, i min ålder, lätt sliten till utseendet och alldeles för smilig för att inge ett (för mig) seriöst intryck.
Sedan började det...
Under samtalet om vad det var för fel på mig så ringde telefonen och han svarade (vilket jag tycker är helt ok).
Men efteråt så skämtade han med mig om patienten som ringde. Skojade om hans namn och dialekt.
INTE OK!
Lite senare:
"Jahaaa, då har jag fått en ungefärlig bild på vad som är felet men jag vill se på dig. Ta av dig kläderna!"
Ursäkta!
Det finns såå många sätt att be någon ta av sig kläderna på, men hans sätt var något av det sämsta någonsin!
"Behöver jag verkligen ta av mig byxorna för att du ska titta på min nacke?"
"Ja givetvis. Jag måste ju undersöka ditt bäcken."
Än en gång... Det finns olika sätt att få fram ett budskap.
Väl i stringtrosor och b-h, med ryggen mot honom säger han:
"Fint! Är det från solarie eller semester?"
"Solarie"
*Skit ner dig!*
Jag har varit hos sjukgymnaster och dyligt innan där jag tagit av mig både tröja och byxor.
Fan, jag har ju till och med legat med benen i ett jävla V i vädret, och utan trosor, framför främmande karlar med metallföremål i händerna men aldrig tidigare har någon inkräktat på min integritet som den här killen gjorde igår.
Ju mer jag tänker på det, ju mer obehaglig till mods känner jag mig och ju mer säker blir jag på att avboka den behandling som sattes upp till nästa vecka...
Asshole!
Det onda har varit lite till och från och på olika sätt under flera år, men det senaste har det varit nästan outhärdligt och efter mitt hjärnskakningsfall har jag på riktigt velat gråta...
Igår skulle jag dock få hjälp hos en Ostiopat och jag var spänd till tänderna av förväntan. Äntligen skulle jag få veta varför jag var så trasig och äntligen skulle jag få en professionell chans att bli hel igen.
Äntligen!
Men, de extremt dåliga vibbarna attackerade mig redan i tamburen.
För det första var det ingen ostiopat (vilket hemsidan definitivt antydde) utan en kiropraktor/sjukgymnast som jag kom till och för det andra var han helt själv i lokalen.
Jag vill gärna ha en dam i vit rock sittandes bakom ett glasfönster eller en kiropraktorkollega i rummet bredvid för att känna mig helt trygg när jag ska ta av mig kläderna inför en främling på det här sättet.
När den alldeles ensamna kiropraktorn sedan kom (med sin kaffekopp) grep den dåliga känslan tag i mig igen... Han var ung, i min ålder, lätt sliten till utseendet och alldeles för smilig för att inge ett (för mig) seriöst intryck.
Sedan började det...
Under samtalet om vad det var för fel på mig så ringde telefonen och han svarade (vilket jag tycker är helt ok).
Men efteråt så skämtade han med mig om patienten som ringde. Skojade om hans namn och dialekt.
INTE OK!
Lite senare:
"Jahaaa, då har jag fått en ungefärlig bild på vad som är felet men jag vill se på dig. Ta av dig kläderna!"
Ursäkta!
Det finns såå många sätt att be någon ta av sig kläderna på, men hans sätt var något av det sämsta någonsin!
"Behöver jag verkligen ta av mig byxorna för att du ska titta på min nacke?"
"Ja givetvis. Jag måste ju undersöka ditt bäcken."
Än en gång... Det finns olika sätt att få fram ett budskap.
Väl i stringtrosor och b-h, med ryggen mot honom säger han:
"Fint! Är det från solarie eller semester?"
"Solarie"
*Skit ner dig!*
Jag har varit hos sjukgymnaster och dyligt innan där jag tagit av mig både tröja och byxor.
Fan, jag har ju till och med legat med benen i ett jävla V i vädret, och utan trosor, framför främmande karlar med metallföremål i händerna men aldrig tidigare har någon inkräktat på min integritet som den här killen gjorde igår.
Ju mer jag tänker på det, ju mer obehaglig till mods känner jag mig och ju mer säker blir jag på att avboka den behandling som sattes upp till nästa vecka...
Asshole!
Vad vet jag?
När jag handlar på ICA eller liknande större livsmedelsaffärer brukar jag be kassörskan att slänga kvittot.
Det har jag i stort sett gjort under hela min jag-handlar-själv-helt-oberoende-av-mina-föräldrar-karriär och det har alltid gått bra. Men nu på senare år har det skett en smygande förändring.
Från att innan bara ha hänt då och då sker det nu att varje gång jag ber personen som blippat in mina varor att slänga kvittot efter min betalning så svarar de glatt:
"Ok, tack så mycket!"
Varför då?
Varför tackar de mig för att jag ger dem merarbetet att slänga mitt skräp?
Och visst har de personerna också blivit medvetet mycket trevligare?
Tvingar på sig ögonkontakt och kvittrar "Hej" när de börjar bearbeta varorna på bandet.
Här kan jag ju inte längre handla med kutig rygg och musik i öronen, för helt plötsligt förväntas jag kanske att ha en mindre diskussion med personen som hjälper mig att lagligt få lämna affären.
Nä, jag sträcker numera på mig och lägger lydigt öronplopparna på axlarna... Beredd på allt!
Har de gått på kurs?
Står det i jobba-i-affär-jobbannonsen; krav att du ska kunna skapa ögonkontakt med kunden, oavsett kundens humör och intresse..?
Jag gillar det.
Det måste vara helt fruktansvärt skittråkigt att sitta där och blippa folks enorma matberg (som den mönsterkund jag ju är, så lägger jag minsann alltid mina varor en och en, med streckkoden mot mig) och ta emot folks skrynkliga pengar och utklippta kuponger flera timmar i sträck.
Det måste göra det hela lite roligare att få söka ögonkontakt, få ett "hej" och kanske ett "tack så mycket" tillbaka...
Eller har det bara gett jobbigt merarbete att behöva vara påtvingat trevlig i ett så (för mig tillsynes) tråkigt jobb?
Det har jag i stort sett gjort under hela min jag-handlar-själv-helt-oberoende-av-mina-föräldrar-karriär och det har alltid gått bra. Men nu på senare år har det skett en smygande förändring.
Från att innan bara ha hänt då och då sker det nu att varje gång jag ber personen som blippat in mina varor att slänga kvittot efter min betalning så svarar de glatt:
"Ok, tack så mycket!"
Varför då?
Varför tackar de mig för att jag ger dem merarbetet att slänga mitt skräp?
Och visst har de personerna också blivit medvetet mycket trevligare?
Tvingar på sig ögonkontakt och kvittrar "Hej" när de börjar bearbeta varorna på bandet.
Här kan jag ju inte längre handla med kutig rygg och musik i öronen, för helt plötsligt förväntas jag kanske att ha en mindre diskussion med personen som hjälper mig att lagligt få lämna affären.
Nä, jag sträcker numera på mig och lägger lydigt öronplopparna på axlarna... Beredd på allt!
Har de gått på kurs?
Står det i jobba-i-affär-jobbannonsen; krav att du ska kunna skapa ögonkontakt med kunden, oavsett kundens humör och intresse..?
Jag gillar det.
Det måste vara helt fruktansvärt skittråkigt att sitta där och blippa folks enorma matberg (som den mönsterkund jag ju är, så lägger jag minsann alltid mina varor en och en, med streckkoden mot mig) och ta emot folks skrynkliga pengar och utklippta kuponger flera timmar i sträck.
Det måste göra det hela lite roligare att få söka ögonkontakt, få ett "hej" och kanske ett "tack så mycket" tillbaka...
Eller har det bara gett jobbigt merarbete att behöva vara påtvingat trevlig i ett så (för mig tillsynes) tråkigt jobb?
