Japp! Så är det!
När jag växte upp hade pappa ett gäng rätt maffiga akvarium där det kryllade av färgglada diskusar, ciklider och annat fiskigt.
I mitt rum fick Guppisarna, ett Cichlasoma Zonatum-par och en stor blind malhona bo.
Det var fler individer under åren såklart.
Bla en liten rocka som jag fick av pappa, men som jag lyckades ta livet av lite för snabbt för mitt eget goda samvete.
Det jag nu tror var Cichlasoma Zonatum var stora (25 cm typ) knalloranga fiskar där hannen hade en rejält respektingivande bula i pannan.
Coola fiskar, I tell you.
I mitt rum fick Guppisarna, ett Cichlasoma Zonatum-par och en stor blind malhona bo.
Det var fler individer under åren såklart.
Bla en liten rocka som jag fick av pappa, men som jag lyckades ta livet av lite för snabbt för mitt eget goda samvete.
Det jag nu tror var Cichlasoma Zonatum var stora (25 cm typ) knalloranga fiskar där hannen hade en rejält respektingivande bula i pannan.
Coola fiskar, I tell you.
Nu på äldre dagar har jag varit sugen på akvarium igen, och efter flera års (och ett avklarat samboförhållande) diskuterande runt det, fick jag ett efterlängtat akvarium i julklapp av min familj.
Ett perfekt 98 liters akvarium som jag snabbt och barnsligt ivrigt fyllde upp till bredden med liv.
Lilla Blomma älskar akvariet och spenderar mycket av sin tid på värmen där..
Mest den sovande tiden dock.
Och bannemig...
Inte ens en dag hade Palettcikliderna bott i sitt nya hem förrän de med granna färger började att leka.
De grävde och grävde och lekte och lekte där de bestämde sig för att bo.
Sedan försvann honan in i grottan (där hon fläktade de små Nemoäggen) och nu kryllar det av randiga små miniyngel som simmar runt och ger sina föräldrar att göra med barnvaktningen...
Palettciklider är verkligen jättefina föräldrar som tar sina bäbisar på små (mycket välbevakade) utflykter i grottans närområden och talar tålmodigt om för Scalarerna att de inte alls är välkomna hem till den nyblivna familjen.
Till höger har vi de stolta föräldrarna och deras yngelfyllda grotta.
Jag älskar tanken på att ha akvarium igen och jag mäter Nitrit, måttar salter, ger växtnäring, klorreducerande (vad-det-nu-heter-medel) och beräknar mattider som aldrig förr.
Jag har blivit med akvarium minsann!
Igår...
... Var vi på Göteborgs konserthus och inkasserade en julklapp.
På scen stod Malena Erman och Göteborgs Symfoniker.
Det for många tankar i mitt huvud när Malena stod där uppe och dånade brevid dirigenten som viftade så att kinderna dallrade.
Vilken lungkapacitet den kvinnan har... Wow alltså!
Undrar hur länge hon kan hålla andan under vattnet?
Trots att jag till min lycka lyckades uppfatta vissa ord såsom Je Suis och Morte (det var mycket morte) så kunde jag inte låta bli att tycka att hela hennes framträdande mest påminde om valspråket i Hitta Nemo.
Jaaaaaag bliieeeev trrrööööt påååååå diieeet tiiiill sleeeuuuuut...
Och dirigenten sen!
Vilken energi... Hoho.
Men det kan aldrig vara bra för axlar och nacke att veva runt sådär. Hur är det med ergonomiläran på dirigenthögskolan egentligen?
Min massör hade blivit jätteupprörd om han såg det där. Han blir ju helt chockerad bara han ser mig ställa upp en pärm i hyllan, med rak arm.
Det får man nämligen inte!
Undrar hur länge en dirigent håller? Blir arbetsskadorna för svåra efter ett par år (eller uppsättningar) tro?
Hela den yrkesrollen är egentligen ett frågetecken för mig.
Visst, han är den som tolkar och sätter ihop ett stycke och bestämmer stämningen.
Och han står där på sin pult och har förmodligen absolut gehör, vilket är sjukt imponerande, men ändå.
Han står där i mitten och stångas under en hel konsert medan musikerna värdigt sitter, med blicken fastnaglad på sina notstäl,l runtom och spelar så att strängar och tagel flyger...
Dirigenten är (trots fantastiskt skickliga musiker) ändå den som tar/får all cred men det känns så fånigt att ingen av musikerna ens ger honom så mycket som en blick!
Nada, zip!
Vem vevar han för då?
Får han alla dessa (som jag tror att han får) nack -och axelproblem till absolut ingen nytta?
Vet han om att ingen tittar på hans pinne under en konsert?
Stackars karl!
Å andra sidan igen, så är det jävligt coolt att han har koll på allas toner och takt, medan musikerna själva bara behöver tänka på sitt...
Det kanske är just det han vill visa oss i publiken. Hur duktig han har varit som har sammanställt allting som vi nu får lyssna på?
Då kan han få det.
Det är otroligt pampigt och häftigt, och det är något som får tankarna att vandra från ledsamheter till roligheter, i takt med musiken.
Mycket imponerande!
På scen stod Malena Erman och Göteborgs Symfoniker.
Det for många tankar i mitt huvud när Malena stod där uppe och dånade brevid dirigenten som viftade så att kinderna dallrade.
Vilken lungkapacitet den kvinnan har... Wow alltså!
Undrar hur länge hon kan hålla andan under vattnet?
Trots att jag till min lycka lyckades uppfatta vissa ord såsom Je Suis och Morte (det var mycket morte) så kunde jag inte låta bli att tycka att hela hennes framträdande mest påminde om valspråket i Hitta Nemo.
Jaaaaaag bliieeeev trrrööööt påååååå diieeet tiiiill sleeeuuuuut...
Och dirigenten sen!
Vilken energi... Hoho.
Men det kan aldrig vara bra för axlar och nacke att veva runt sådär. Hur är det med ergonomiläran på dirigenthögskolan egentligen?
Min massör hade blivit jätteupprörd om han såg det där. Han blir ju helt chockerad bara han ser mig ställa upp en pärm i hyllan, med rak arm.
Det får man nämligen inte!
Undrar hur länge en dirigent håller? Blir arbetsskadorna för svåra efter ett par år (eller uppsättningar) tro?
Hela den yrkesrollen är egentligen ett frågetecken för mig.
Visst, han är den som tolkar och sätter ihop ett stycke och bestämmer stämningen.
Och han står där på sin pult och har förmodligen absolut gehör, vilket är sjukt imponerande, men ändå.
Han står där i mitten och stångas under en hel konsert medan musikerna värdigt sitter, med blicken fastnaglad på sina notstäl,l runtom och spelar så att strängar och tagel flyger...
Dirigenten är (trots fantastiskt skickliga musiker) ändå den som tar/får all cred men det känns så fånigt att ingen av musikerna ens ger honom så mycket som en blick!
Nada, zip!
Vem vevar han för då?
Får han alla dessa (som jag tror att han får) nack -och axelproblem till absolut ingen nytta?
Vet han om att ingen tittar på hans pinne under en konsert?
Stackars karl!
Å andra sidan igen, så är det jävligt coolt att han har koll på allas toner och takt, medan musikerna själva bara behöver tänka på sitt...
Det kanske är just det han vill visa oss i publiken. Hur duktig han har varit som har sammanställt allting som vi nu får lyssna på?
Då kan han få det.
Det är otroligt pampigt och häftigt, och det är något som får tankarna att vandra från ledsamheter till roligheter, i takt med musiken.
Mycket imponerande!
Jag är ego!
Jag vet inte vilka som är värst?
Gångare, cyklister eller bilister... Eller kanske till och med mopedister!?
Fast vi är nog lika stora kålsupare allihop när allt kommer omkring, för man är väl sig själv närmast hur man än vänder på det, antar jag.
Men, som mopedist i vårt det-är-fegt-att-skotta-Göteborg har jag börjat känna mig lite klämd mellan, de ovan nämda, transportmedlen.
All snö som ändå skottats bort från vägar, gång -och cykelbanor har bildat stora vallar längs sidorna, vilket gör att dessa vägar smalnat av avsevärt och det är svårt att avgöra vad som är vilket under snölagret.
Problemet kommer nu när jag ändå ska fram på min blåa lilla moped.
Jag är jag visst i vägen för alla.
Gångare, cyklister eller bilister... Eller kanske till och med mopedister!?
Fast vi är nog lika stora kålsupare allihop när allt kommer omkring, för man är väl sig själv närmast hur man än vänder på det, antar jag.
Men, som mopedist i vårt det-är-fegt-att-skotta-Göteborg har jag börjat känna mig lite klämd mellan, de ovan nämda, transportmedlen.
All snö som ändå skottats bort från vägar, gång -och cykelbanor har bildat stora vallar längs sidorna, vilket gör att dessa vägar smalnat av avsevärt och det är svårt att avgöra vad som är vilket under snölagret.
Problemet kommer nu när jag ändå ska fram på min blåa lilla moped.
Jag är jag visst i vägen för alla.
Jag har slirat genom drivor av snö, vispat runt på cykelbanor av is, parerat (med koncentrerad tunga) mellan smoddiga däck -och spårvagnsspår och då och då lyckats känna på gasen på extremt sällsynta fläckar av asfalt.
När jag åker på cykelbanorna, (som på många ställen i vår stad ligger parallelt med gångbanorna) så som sig bör med en gammal italienare som jag ju har, får jag sneda blickar och irriterade muttranden om att jag minsann inte får köra där.
Trots att jag puttrar fram extremt långsamt, och på smala sommardäck, på vad som under snön är en cykelbana har dessa gnällare mage att, med sina broddar på fötterna, säga till mig att jag inte får vara där.
Kliv av cykelbanan då, ditt mähä...
Inte stannar jag moppen och gapar på dem att flytta på sig när jag ska köra förbi.
Likadant när jag försöker mig ut på vägarna de gånger cykelbanorna är vackert fyllda av två dm nysnö.
Hur orkar bilisterna vara så otåliga och irriterade på mig där jag ihopkurad klistrar mig så långt mot snövallskanten som jag bara kan??
De sitter ju inne i värmen på fyra stadiga hjul och behöver inte alls tänka på 15 minusgrader plus vind, eller två smala sommardäck och isfläckar eller spåriga vägkanter.
Ibland vill jag bara räcka upp handen och peka finger åt alla i min tjocka tummevante!
Just det!
FUCK OFF alla ni egotrippar i trafiken!
Postkod schmostkod...
Seriöst!
Postkodlotteriet... Vad är det för ett jäkla ockerploj egentligen?
Jag har liksom valt alldeles själv att inte gå med, men ändå dimper det ner personliga inbjudningar och påtryck i postfacket med ett stadigt snitt på en gång per vecka!
"Sara, den här veckan kan du vinna EN MILJON KRONOR"
Eller:
"Sara, passa på. Går du med nu får du den fantastiska möjligheten att vara med i vår miljondragning redan från första dagen."
Osv osv...
Nu sist var det till och med ett personligt plastkort med i brevet. Ett fint kort som skulle passa perfekt i plånboken och som hade mitt fulla namn omsorgsfullt ingraverat.
MEN LÅT MIG VAAA!
Visst, det är fantastiskt med all välgörenhet som lotteriet ändå innefattar, men vad kostar det inte för miljön med alla dessa idiotkuvert, pappersreklam och nu plastkort som de kontinuerligt kastar i ansiktet på oss envisa nejsägare?!
Jag skiter i varenda grannyra, vinstchans eller miljonregn i världen, när det kommer till Postkodslotteriet.
Låt de som vill vara med, vara med och låt mig vara ifred!
Eller är det bara jag kvar?
Är det därför de är så påstridiga?
Blir det Guinnes Rekordbok om de får med den där sista..?
Nä, skulle mina grannar vinna 1,2 miljarder kronor så kommer jag att vara en mycket bitter och muttrande medborgare, som inte unnar dem något, men so be it!
Den smällen tar jag!
Här har vi en rånöjd kille som förmodligen slår sig på knäna av skratt hela vägen till banken!
Postkodlotteriet... Vad är det för ett jäkla ockerploj egentligen?
Jag har liksom valt alldeles själv att inte gå med, men ändå dimper det ner personliga inbjudningar och påtryck i postfacket med ett stadigt snitt på en gång per vecka!
"Sara, den här veckan kan du vinna EN MILJON KRONOR"
Eller:
"Sara, passa på. Går du med nu får du den fantastiska möjligheten att vara med i vår miljondragning redan från första dagen."
Osv osv...
Nu sist var det till och med ett personligt plastkort med i brevet. Ett fint kort som skulle passa perfekt i plånboken och som hade mitt fulla namn omsorgsfullt ingraverat.
MEN LÅT MIG VAAA!
Visst, det är fantastiskt med all välgörenhet som lotteriet ändå innefattar, men vad kostar det inte för miljön med alla dessa idiotkuvert, pappersreklam och nu plastkort som de kontinuerligt kastar i ansiktet på oss envisa nejsägare?!
Jag skiter i varenda grannyra, vinstchans eller miljonregn i världen, när det kommer till Postkodslotteriet.
Låt de som vill vara med, vara med och låt mig vara ifred!
Eller är det bara jag kvar?
Är det därför de är så påstridiga?
Blir det Guinnes Rekordbok om de får med den där sista..?
Nä, skulle mina grannar vinna 1,2 miljarder kronor så kommer jag att vara en mycket bitter och muttrande medborgare, som inte unnar dem något, men so be it!
Den smällen tar jag!
Här har vi en rånöjd kille som förmodligen slår sig på knäna av skratt hela vägen till banken!
Bilddagboken.se
Vi var en sådan fin liten familj.
En liten familj beståendes av tre tjejer och en kille.
En liten familj som levde i harmoni av ömhet, tillgivelse och vänskap blandat med kräks, löpskrik och bajs och jag vågar nog påstå att vi var lyckliga.
Vi sov framför tv:n tillsammans...
Drog oss kvar i sängen på söndagarna tillsammans...
Däckade av trötthet i soffan tillsammans...
Njöt av livet tillsammans...
Men så blev hon sjuk, lilltjejen och lekarna med snörena blev färre i takt med att de rakade fläckarna från veterinärbesöken ökade...
Och kvar blev till slut de orörda snörena, tårar, aska och sorgsna rop efter en saknad vän och lekkamrat.
Livet är inte rättvist... Så är det bara.
Risken finns hela tiden att de vi älskar, gamla eller unga, dör och allt vi kan göra är att fortsätta leva.
För att försöka underlätta det vardagliga livet och dämpa saknaden och tomheten skaffar vi oss nya bekantskaper och går vidare med nya vänner...
-Eller i alla fall några av oss!
Två blonda 08:or (mor och dotter) som behövde ett nytt hem fick flytta in till vår, ju inte längre kompletta, familj och vi hoppades att harmonin skulle återfinna sig.
Stockholmsbönorna stövlade, till vår lättade lycka, in i hemmet och kände sig på direkten hemma som Göteborgare.
Men en som, i skrivandes stund, inte är så nöjd är hon som blev ensam kvar när hennes livskamrat försvann.
Man kan riktigt se avundsjukan och bitterheten i hennes ögon.
"Jävla 08:or... Komma här till mitt hem. Äta ur mina matskålar och bajsa i min låda. Fy fan!"
"Fula är ni också... Och äckliga!"
Vackra Müsli.
Jag älskar dig och saknar dig så oerhört mycket!
Finaste Hallon.
ALLT blir bra....
Älvan och Blomma.
Välkomna!
En liten familj beståendes av tre tjejer och en kille.
En liten familj som levde i harmoni av ömhet, tillgivelse och vänskap blandat med kräks, löpskrik och bajs och jag vågar nog påstå att vi var lyckliga.
Vi sov framför tv:n tillsammans...
Drog oss kvar i sängen på söndagarna tillsammans...
Däckade av trötthet i soffan tillsammans...
Njöt av livet tillsammans...
Men så blev hon sjuk, lilltjejen och lekarna med snörena blev färre i takt med att de rakade fläckarna från veterinärbesöken ökade...
Och kvar blev till slut de orörda snörena, tårar, aska och sorgsna rop efter en saknad vän och lekkamrat.
Livet är inte rättvist... Så är det bara.
Risken finns hela tiden att de vi älskar, gamla eller unga, dör och allt vi kan göra är att fortsätta leva.
För att försöka underlätta det vardagliga livet och dämpa saknaden och tomheten skaffar vi oss nya bekantskaper och går vidare med nya vänner...
-Eller i alla fall några av oss!
Två blonda 08:or (mor och dotter) som behövde ett nytt hem fick flytta in till vår, ju inte längre kompletta, familj och vi hoppades att harmonin skulle återfinna sig.
Stockholmsbönorna stövlade, till vår lättade lycka, in i hemmet och kände sig på direkten hemma som Göteborgare.
Men en som, i skrivandes stund, inte är så nöjd är hon som blev ensam kvar när hennes livskamrat försvann.
Man kan riktigt se avundsjukan och bitterheten i hennes ögon.
"Jävla 08:or... Komma här till mitt hem. Äta ur mina matskålar och bajsa i min låda. Fy fan!"
"Fula är ni också... Och äckliga!"
Vackra Müsli.
Jag älskar dig och saknar dig så oerhört mycket!
Finaste Hallon.
ALLT blir bra....
Älvan och Blomma.
Välkomna!
Rör inte min öl!
Jag har sedan ett tag tillbaka (på tiden kan man tycka) börjat förtjäna de där personalpriserna jag haft i alla år på stället där jag dricker mina absoluta favvoöl.
Och en sak som har slagit mig under alla timmarna, då jag gått på golvet och plockat glas, är (oftast det unga) folkets rent av patetiska rädsla för att jag ska ta deras glas, eller flaskor, med dricka.
När jag kommer förbi deras bord med min tomglasstapel på armen tar de demonstrativt tag i sina halvfulla glas, drar dem till sig och spänner blicken i mig, med en min som säger;
"Rör inte mitt öl, för den har jag betalat dyra pengar för och jag tänker minsann dricka upp varenda saliviga droppe i det.. Det ska du ha jävligt klart för dig!"
Hallå!
Varför skulle jag vara intresserad av att ta någon annans odruckna öl?
Varför skulle jag vilja fylla på min stapel med en överskvalpande öl som bara kommer att hamna över mig ändå?
Är de helt dumma i huvudet eller?
Drick upp din öl själv och låt mig göra mitt jobb...
Igår när jag för femtielfte gången fick reaktionen av att jag gjorde något brottsligt när jag plockade tomglasen från ett bord sa jag ursäktnade till de misstänksamma blickarna och i ölen krampaktigt hållande händerna;
"Oj förlåt. Ville ni ha de här glasen?"
...Varpå jag ställde ut de 8-10 glasen jag hade i famnen, på deras bord, och gick.Och en sak som har slagit mig under alla timmarna, då jag gått på golvet och plockat glas, är (oftast det unga) folkets rent av patetiska rädsla för att jag ska ta deras glas, eller flaskor, med dricka.
När jag kommer förbi deras bord med min tomglasstapel på armen tar de demonstrativt tag i sina halvfulla glas, drar dem till sig och spänner blicken i mig, med en min som säger;
"Rör inte mitt öl, för den har jag betalat dyra pengar för och jag tänker minsann dricka upp varenda saliviga droppe i det.. Det ska du ha jävligt klart för dig!"
Hallå!
Varför skulle jag vara intresserad av att ta någon annans odruckna öl?
Varför skulle jag vilja fylla på min stapel med en överskvalpande öl som bara kommer att hamna över mig ändå?
Är de helt dumma i huvudet eller?
Drick upp din öl själv och låt mig göra mitt jobb...
Igår när jag för femtielfte gången fick reaktionen av att jag gjorde något brottsligt när jag plockade tomglasen från ett bord sa jag ursäktnade till de misstänksamma blickarna och i ölen krampaktigt hållande händerna;
"Oj förlåt. Ville ni ha de här glasen?"
Några minuter senare gick jag tillbaka och plockade upp dem igen, och då gapade de små människorna fortfarande av förvåning, med sina händer i ett stadigt grepp om sina kvarvarande gulddroppar...
Suck!
Lilja Bea
Shit!
Var det verkligen tre månader sedan Mia?
Hjälp, vad jag inte har koll!
Vilka fina läsare jag har som saknar mig när jag tappar all grepp om tid... Fint för själen må jag säga!
Nytt år.
Min kära karl här hemma tror att 2011 är året då vi blir föräldrar och året då vi blir miljonärer, vilket låter som angenäma mål att sträva efter.
Kanske innebär det att vi måste ligga med varandra lite oftare och kanske måste vi utöka de där extrapassen på det lokala barhänget till att köpa en lott eller två.
Hmmm... 2011; Ha mer sex och köp trisslotter!
Ja, det klarar jag!
Det går bra.
Vi jobbade på nyårsafton.
Han i baren med sin vita skjorta och jag på golvet i den lilla svarta och en stor blomma i håret.
Det är ju fantastiskt så bra svart är för trots att jag, vid kvällens slut, var helt nersmetat med ölslattar och fulla människors avsaknad av hyfs så såg jag precis lika piffig ut som när jag började passet.
Mäktigt, vad en färg kan luras. För fräsch och piffig, det var jag inte, I tell you.
Nyårsdagen startade vi (15:00) med en promenad till en engelsk pub där vi frossade Bloody Mary, cola, ribs, pommes, entricote och bearnaise, kaffe och pralin... Och fotboll!
En magisk start på året får jag säga.
När jag satt där i mina baggy jeans och tisha utan bh och mycket okvinnligt vevade in maten i munnen bestämde jag att vår dotter nog borde heta Bea efter bearnaissås.
Jag ÄLSKAR en god bea. Det finns nog fan ingen bättre och härligt flötigare sås i hela världen.
Det jobbiga blir kanske i skolan när barnen pratar om vad de heter, vad namnen betyder och varför de blev döpta till just sitt namn, och min dotter måste säga att hennes mamma döpte efter en av de allra fetaste och energirikaste såserna i hela världen (och som passar särskilt bra till kött).
Nä, kanske får jag gå på något annat jag gillar lika mycket som Bearnaise...
Blommor! Jag älskar blommor.
Hon får heta Lilja...
Lilja Bea
Var det verkligen tre månader sedan Mia?
Hjälp, vad jag inte har koll!
Vilka fina läsare jag har som saknar mig när jag tappar all grepp om tid... Fint för själen må jag säga!
Nytt år.
Min kära karl här hemma tror att 2011 är året då vi blir föräldrar och året då vi blir miljonärer, vilket låter som angenäma mål att sträva efter.
Kanske innebär det att vi måste ligga med varandra lite oftare och kanske måste vi utöka de där extrapassen på det lokala barhänget till att köpa en lott eller två.
Hmmm... 2011; Ha mer sex och köp trisslotter!
Ja, det klarar jag!
Det går bra.
Vi jobbade på nyårsafton.
Han i baren med sin vita skjorta och jag på golvet i den lilla svarta och en stor blomma i håret.
Det är ju fantastiskt så bra svart är för trots att jag, vid kvällens slut, var helt nersmetat med ölslattar och fulla människors avsaknad av hyfs så såg jag precis lika piffig ut som när jag började passet.
Mäktigt, vad en färg kan luras. För fräsch och piffig, det var jag inte, I tell you.
Nyårsdagen startade vi (15:00) med en promenad till en engelsk pub där vi frossade Bloody Mary, cola, ribs, pommes, entricote och bearnaise, kaffe och pralin... Och fotboll!
En magisk start på året får jag säga.
När jag satt där i mina baggy jeans och tisha utan bh och mycket okvinnligt vevade in maten i munnen bestämde jag att vår dotter nog borde heta Bea efter bearnaissås.
Jag ÄLSKAR en god bea. Det finns nog fan ingen bättre och härligt flötigare sås i hela världen.
Det jobbiga blir kanske i skolan när barnen pratar om vad de heter, vad namnen betyder och varför de blev döpta till just sitt namn, och min dotter måste säga att hennes mamma döpte efter en av de allra fetaste och energirikaste såserna i hela världen (och som passar särskilt bra till kött).
Nä, kanske får jag gå på något annat jag gillar lika mycket som Bearnaise...
Blommor! Jag älskar blommor.
Hon får heta Lilja...
Lilja Bea
