Vinter
Det kommer som en chock för mig varje år.
Man tycker ju att jag borde ha lärt mig, efter snart 30 levda år i Sverige.
Jag menar, det har ju trots allt varit samma årstider, i samma följd alla de 30 åren, men ändå blir jag nästan lamslagen varje år då jag inser att det faktiskt börjar bli vinter.
Idag var den dagen då jag insåg det... År 2007 blev det, för mig, vinter den 22 oktober.
Jag började halv åtta idag, istället för åtta som jag brukar.
Senast jag började halv åtta var det ljust, solen sken och jag trampade glatt gatan (sen och stressad såklart, men ändå vid gott mod) fram till jobbet med jackan hängandes på armen och P3 i lurarna.
Idag när jag gick, var det becksvart, svinkallt och inte ens fåglarna var vakna.
Det var nog bara jag i hela Göteborg som var ute i mörkret och gick, med nerböjt huvud och för kylan, höjda axlar. (Nåja, det kändes så i alla fall. En och annan cyklist var det väl också...Och kanske nån enstaka bil, men ändå).
Vad hände? När blev det så mörkt och kallt på mornarna? Jag var inte beredd...
Nu, för en stund sedan var jag rastvakt ute på gården och HOLY SHIT, vad kallt det var.
Det var där och då som det slog mig, där jag gick och svor, snorade, muttrade och tyckte oerhört synd om mig själv i kylan och snålblåsten.
Det slog mig att nu, nu är det vinter igen. Skit också, jag är ju inte redo för den än.
För nionde året i rad har jag inte köpt några vinterskor, trots att jag varje vår lovar mig själv att aldrig mer genomlida en vinter till i gympadojer på jobbet.
Att jag inte har tappat några tår än är lite av ett mirakel, när jag tänker på det.
Jag har ingen tuff reflex att hänga i jackfickan och inga varma långkalsonger att ha under jeansen. Men framförallt så är jag helt enkelt inte REDO för vintern än...
Jag gillar vintern, det är inte det.
Jag älskar att ha tända ljus överallt och vira in mig i gossiga tröjor och halsdukar när jag går ut i vinterkylan.
Jag älskar soliga vinterdagar med gnistrande snö och korvgrillnig (och den självklara bananen med choklad i).
Jag älskar att sitta på hästryggen och se hästarnas varma andedräkt när de pulsar genom snön och jag älskar att komma hem efter den kalla uteturen och ta mig en kopp med varm choklad och en ostmacka.
Jag älskar julen med dess traditioner och jag fullkomligt älskar tanken på den första solgula tussilagon varje vår, när snöslasket ligger som en blöt, värdelös matta i hela stan...
Så jag gillar vintern, det är inte det... Jag är bara, som vanligt, inte beredd på den än!
Man tycker ju att jag borde ha lärt mig, efter snart 30 levda år i Sverige.
Jag menar, det har ju trots allt varit samma årstider, i samma följd alla de 30 åren, men ändå blir jag nästan lamslagen varje år då jag inser att det faktiskt börjar bli vinter.
Idag var den dagen då jag insåg det... År 2007 blev det, för mig, vinter den 22 oktober.
Jag började halv åtta idag, istället för åtta som jag brukar.
Senast jag började halv åtta var det ljust, solen sken och jag trampade glatt gatan (sen och stressad såklart, men ändå vid gott mod) fram till jobbet med jackan hängandes på armen och P3 i lurarna.
Idag när jag gick, var det becksvart, svinkallt och inte ens fåglarna var vakna.
Det var nog bara jag i hela Göteborg som var ute i mörkret och gick, med nerböjt huvud och för kylan, höjda axlar. (Nåja, det kändes så i alla fall. En och annan cyklist var det väl också...Och kanske nån enstaka bil, men ändå).
Vad hände? När blev det så mörkt och kallt på mornarna? Jag var inte beredd...
Nu, för en stund sedan var jag rastvakt ute på gården och HOLY SHIT, vad kallt det var.
Det var där och då som det slog mig, där jag gick och svor, snorade, muttrade och tyckte oerhört synd om mig själv i kylan och snålblåsten.
Det slog mig att nu, nu är det vinter igen. Skit också, jag är ju inte redo för den än.
För nionde året i rad har jag inte köpt några vinterskor, trots att jag varje vår lovar mig själv att aldrig mer genomlida en vinter till i gympadojer på jobbet.
Att jag inte har tappat några tår än är lite av ett mirakel, när jag tänker på det.
Jag har ingen tuff reflex att hänga i jackfickan och inga varma långkalsonger att ha under jeansen. Men framförallt så är jag helt enkelt inte REDO för vintern än...
Jag gillar vintern, det är inte det.
Jag älskar att ha tända ljus överallt och vira in mig i gossiga tröjor och halsdukar när jag går ut i vinterkylan.
Jag älskar soliga vinterdagar med gnistrande snö och korvgrillnig (och den självklara bananen med choklad i).
Jag älskar att sitta på hästryggen och se hästarnas varma andedräkt när de pulsar genom snön och jag älskar att komma hem efter den kalla uteturen och ta mig en kopp med varm choklad och en ostmacka.
Jag älskar julen med dess traditioner och jag fullkomligt älskar tanken på den första solgula tussilagon varje vår, när snöslasket ligger som en blöt, värdelös matta i hela stan...
Så jag gillar vintern, det är inte det... Jag är bara, som vanligt, inte beredd på den än!
Kommentarer
Trackback
