vildhallonet

Idag gjorde min power walk-kollega och jag något som vi inte har gjort på väldigt länge.
Vi tog en power walk!

Efter en timmes svettiga och snabba steg bestämde vi oss för att avsluta med en latte på ett mysigt fik och prata lite i värmen.
När vi kommer in på fiket möts vi av ett bord fullt av Amnestybroshyrer och fyra Amnestybeklädda ynglingar.
Här borde vi ju ha förstått att vårt mysiga fik blivit belägrat av kulturella och samhällsaggro ungdomar som inte skulle låta oss fika ifred, men vi, vi går minsann obekymrat och bestämt in och tar ett bord.

När så våra latteglas står framför oss och jag tar ett djupt andetag för att orka säga så många ord som möjligt innan jag måste andas igen, ställer sig en av Amnestytröjorna upp och överröstar alla i lokalen.
Hon babblar på om underskrifter och samhällsansvar och jag dricker tyst mitt kaffe och väntar på att det ska bli min tur att få prata.
Jag har nämligen massor av saker att berätta för min kollega.

Men efter hennes tal presenterar hon stolt kvällens första(!) trubadur.
Wtf?

Så fram på scen (skolbänken) kommer en ung man med sin gitarr och sin gula kazuo (som han har virat fast runt halsen med ståltråd) och börjar prata om hur han för första gången i söndags blev kallad för trubadur och hur han först igår faktiskt kände sig som en.
Han pratade och pratade och pratade, och sedan sjöng han... Och sedan avbröt han sig mitt i låten för att prata lom alliansen och spårvagnskontrollanter, innan han glatt sjöng vidare.

Men hallå! JAG vill ju prata.
Nu satt min kollega och jag istället tysta vid vårt bord och vågade inte ens viska till varandra med risk för att störa den, av  hobbytrubaduren, hänförda cafépubliken...
Han var visserligen väldigt vacker, så tittade gjorde vi ju, även om hans låtar kanske inte riktigt höll den kvalitén jag själv väljer att ha på musiken jag lyssnar på.

När han var färdig tog jag ännu ett rejält andetag och laddade för skvaller, men fick snabbt svälja all den luften när Amnestytröjan ställde sig upp igen och med uppbröstad stolthet presenterade kvällens andra artist.

Det var där och då som min kollega och jag snabbt svepte vårt kaffe, roffade åt oss jackorna och gick...