Hitta...
Har just pratat i telefon i exakt 1 timma, 29 minuter och 25 sekunder.
Det har nog inte hänt mig sedan jag typ bodde hemma och mamma och pappa var halvt vansinniga för att hela vår telefonräkning (enligt dem..INTE mig) gick åt till mina samtal med trevligkille.
Vi pratade i timmar, han och jag, och vi ringde varandra varannan gång.
Jag minns med ett leende hur jag nästan alltid satt hopkrupen på golvet, med ryggen mot elementet i mitt rum och hakan vilandes mot knäna, när jag pratade med honom, som tonåring.
Idag när jag pratar med trevligkille i telefon handlar det mest om att bestämma tid och plats att träffas. Det har nog inte hänt mig sedan jag typ bodde hemma och mamma och pappa var halvt vansinniga för att hela vår telefonräkning (enligt dem..INTE mig) gick åt till mina samtal med trevligkille.
Vi pratade i timmar, han och jag, och vi ringde varandra varannan gång.
Jag minns med ett leende hur jag nästan alltid satt hopkrupen på golvet, med ryggen mot elementet i mitt rum och hakan vilandes mot knäna, när jag pratade med honom, som tonåring.
Men det slog mig just nu, idag, hur sällan jag faktiskt pratar i telefon.
Sambon insisterar på att vi ska ha fast telefon hemma, vilket jag inte alls kan förstå.
Ingen av mina vänner vet att jag ens har en hemtelefon. Mitt jobb har inte numret till den och jag själv kollar aldrig på den när det ringer, eftersom jag vet att det inte är till mig.
Men det var ändå någonting som slog mig idag när jag hade mitt långa telefonsamtal.
Visserligen i mobilen, så den fasta telefonen är fortfarande oanvänd, men ändå...
Jag satt på datorstolen, med fötterna på datorbordet, ihopkrupen i sittandes fosterställning. Hakan vilade på knäna, vänster hand hållandes i headsetet och den högra frustrerande snurrandes i en hårslinga eller långsamt tryckandes på tangenterna.
Jag pratar inte i telefon längre... Jag har slutat med något som jag tidigare älskade att göra.
Jag pratade i timmar... Jag pratade film, musik, relationer, skolan, lärare.. You name it!
Men nu... Jag sms:ar lätt och undviker i största möjliga mån att prata i telefon mer än absolut nödvändigt.
Jag pratar faktiskt inte alls längre. Why?
Är det som mina vänner säger om mig?
Är jag rädd för att prata? Är jag rädd för vad som kan komma fram om jag gör det...
Jag vet ju egentligen ingen som pratar så mycket som jag gör, men vad är det egentligen jag pratar om?
Aldrig (sällan) "tunga" ämnen, som idag, eller seriösa ämnen som politik, världens religioner och dödsstraff.
Nej, jag pratar om sådant som är lätt. Sådant som man kan skoja bort eller ignorera allvaret bakom. Sådant som kan tas över msn eller en enkel fika.
Jag ryggar när någon tar upp mina egna brister (och det är ju ett gäng) och jag vill inte alls prata känslor med andra än mitt eget tysta sinne.
Jag blir skraj när någon ger mig komplimanger och jag kan inte på något vis hantera andras ömhet, på ett bra sätt.
Va fan!
Är det så här att vara 30 år och singel?
Är jag helt skadad av tidigare, dåliga erfarenheter eller har jag helt enkelt bara fegat ur på äldre dar?
Det här är fan inte ok...
Kommentarer
Postat av: Anonym
man kan ju lära sig ... typ som att äta oliver ;)
Postat av: Annapanna
Baby, då är vi två! Jag är precis som du!
Jag pratar aldrig i telefon (Förutom på jobbet såklart) och jag har jättesvårt att svar i Starskys telefon också. Vet inte vad jag är rädd för?? Mysko...
Kommer också så väl ihåg när man var liten. Livet var att prata telefon! Jag och Bempis kunde sitta i timmar. Vi delande tom upp samtalet... En timme på hennes räkning och 1 timme på min (mammas och pappas) Ha ha...
Trackback
