vildhallonet

När vi kommit fram och gått förbi strandhotellet ställer jag mig bredbent med handen mot pannan, som skydd mot solen, och spanar rutinerat ut över den långa sandstranden.
"Men... Här är ju inga beachvolleyplaner. Vad konstigt!"
Jag tittar frågande på sambon som ger mig en klapp på axeln och säger:
"Sedan kan man ju titta åt andra hållet också lilla hjärtat."
Jag vrider huvudet åt höger, och sedär ja... Ett helt fält av planer att entra.

Vi hade ju kommit för att med röd-vita pom poms och höga rop heja fram Snygg-Erik och Snygg-Johan i deras challengerturnering och vi fann snabbt våra huvudpersoner pratandes med andra spelare i sina ursöta gröna Frank Dandyshorts.
"Ursäkta mig..." säger jag när vi kommit fram till dem.
Fyra huvuden vänder sig om och tittar på mig.
"The word on the street är att det är två vrålheta killar från Göteborg som ska spela här idag. Vet ni möjligen var jag kan hitta dem?"
Det blir ett underbart, hudnära och varmt kramkalas och vi har kommit precis i tid till deras första match -som de såklart vann med en så här fin liten hejarklack.

     

När vi, mellan matcherna, ligger och myser i solen slogs jag plötsligt av en sak.
"Men herregud. Vet du vad jag nog har gjort?" Utbrister jag skrattfullt mot sambon.
"Jag tror att jag skrev Kizzorkestern med S och inte med Z, i bloggen."
"Näää, gjorde du" Svarar hon och skrattar åt min förtvivlade min.
"Jaa, jag gjorde nog det. Ha ha.. Nu blev ju den historien om möjligt ännu roligare!"

(Jag har faktiskt inte kollat än om jag verkligen gjorde det eller inte, men det är ju fruktansvärt kul om det vore så).

När killarna har en liten pause från spelandet piper vi iväg och köper en glass, som vi slickar i oss i värmen.
Jag fotar på som vanligt till, under och från glassätandet som värsta paparazzin.
Då jag tidigare, mycket myndigt, talade om för sambon hur viktigt det var att den här nya kameran inte hamnade i sanden, på marken eller någon annanstans där den kunde få minsta lilla skada kan man ju tro att jag hade koll på grejerna, men lugn bara lugn... Det hade jag ju såklart inte.

Väl tillbaka bland planerna upptäcker jag att jag än en gång gjort en sk "Sara" då jag inte kan hitta kamerafodralet någonstans.
Efter att (under svordomar och djupa suckar) ha hällt ut hela väskans innehåll och gått tillbaka till glasskiosken utan att hitta mitt fina combatfodral tänker jag i panik på hur i hela världen jag ska kunna ha en kamera, på en vindig sandstrand, utan att ha sönder den.

Det blev till att vira in den i en scarf och lägga den längst ner i väskan mellan varje fotosession och den är faktiskt både med hem, och vid liv.

Trots att våra killar var väldigt duktiga och spelade en kvick och teknisk semifinalmatch (tror att det var det i alla fall) så åkte de tyvärr ut mot en onödigt dryg 20(12)-åring och hans partner och det var två mycket besvikna killar som lommade upp mot våra handdukar.
"Jag går och badar"  muttrar Snygg-Johan surt och kastar sina glasögen bredvid mig.
Han går sedan och sparkar i vattnet som en sur skolpojke medan Snygg-Erik sitter i sin brassestol och blickar tyst ut över de andra spelarna.

Det är så gulligt med grabbar som är dåliga förlorare.
Charmigt som attan faktiskt när de surnar till och behöver en stund för sig själva, innan de återhämtar sig och kan fortsätta dagen tillsammans med oss andra.



En dag som ju var helt fantastisk.
Människor i badkläder (en tjej hade en bikinitrosa med texten DIG IT på. Tanken var väl att man skulle gilla vad som fanns under det rosa tyget, men det var inte den bilden jag fick i mitt fantasifyllda lilla huvud), kaffe, fransk potatissallad, jordgubbar, bad, blöta kramar, hejarrop, besvikna svordomar, snygga människor (även om sambon och jag dejtade de två absolut snyggaste killarna på stranden) och bara underbarheter helaste dagen lång.

Till vår bilfärd hem lyckades vi få med Snygg-Johan och Josef i dagens vinnarlag vilket, som vi själva tyckte, var ett väldigt bra kap på vår första beachvolleytävlingsdag.



Tack Johan och Erik för idag. Vi kommer mer än gärna och hejar på er igen. Puss