vildhallonet

Nu har jag målat naglarna inför kvällen.. Rosa!

Det lilla barnet som bodde hos oss i natt fick så väldigt ont i örat i morse, så istället för att ta med henne till stan, satte vi oss på Axessakuten.
När vi ändå var där passade jag på att fråga den rara kvinnan i receptionen om min hand...
"...För om jag måste vänta hela dagen på att få komma till en läkare, så är det inte värt det ska du veta." *Hård förhandlare här*

Hon jämför mina båda händer och säger med väldigt pedagogosk röst:
"Men du är ju väldigt svullen och blå. Jag tycker inte att du ska strunta i att röntga den handen med tanke på att du haft det sedan i fredags och svullnaden inte gått ner något."
"Jaja, men det lär ju inte bli värre om jag väntar en dag till då. Har du sett vädret ute? Jag tänker inte tillbringa en sådan här fin dag på akuten."  *hård, hård förhandlare*

Där stod jag alltså, och pratade med en sköterska på en sjukmottagning, och försökte förhandla bort en titt på min onda hand, mitt nöt. 
Och varför stod jag egentligen där och spelade viktig i tron om  att hon brydde sig om hur jag ville tillbringa min dag? Hon jobbade, och det var ju faktiskt jag som tog upp ämnet från början.
"Vänta lite." Hon gick iväg och ringde ett samtal och kom tillbaka efter ca en minut.
"Du kan få en tid till ortopeden 13:45. Då har du tid att vara i solen innan. Blir det bra?"
"Oh, det blir pärla. Tack så mycket!"

He he!
1-0 till fröken Babbel, som hade kommit in på en barn-kölapp och fått en tid till röntgen på Axessakuten en söndag, då andra, faktiskt, sjuka människor får sitta och vänta en hel dag.

Så jag och sambon lämnade det örononda barnet till sin mamma och tog bilen till Nordstan... -Som inte hade öppnat än eftersom klockan bara var tio på förmiddagen.
Vi ställde bilen och tog en fika i solen innan vi jagade locktänger, rosa klänningar och vinkaraffer.
Sedan köpte vi en kycklingsallad som vi åt i solen, till måsarnas ski, vid kanalen och tyckte att livet var rätt underbart, innan vi åter entrade akutens portar och träffade en läkare som som inte ville annat än att få klämma lite på mig.

Fast under tiden som han klämde på mig, tittade han och pratade till min sambo. Han pratade med henne som han förmodligen pratar med mammor till barnen han klämmer på.
Han trodde väl att hon var min personliga assistent eller nåt. Hur många andra 30-åringar har med sig en kompis till läkaren idag?
Jag hade god lust att räcka upp min vänsterhand för att få ordet och säga:
"Här är jag doktorn!"

Men han berättade i alla fall för sambon att jag bara hade en ordentlig inre blödning och inga benbrott. Men jag kommer definitivt att ha en väldigt färgglad och stor hand att visa upp för kidsen på jobbet i morgon...



Snart smäller det! Bara några självande timmar kvar nu.