Abstinensens Cruelty
Jag känner hur min kropp långsamt tynar bort och mina helt koffeinfria blodkroppar flyter trögt och utmattade i mina ådror.
Jag är på väg mot en utdragen och smärtsam död och funderar (under abstinensens hallucinationer) seriöst på hur jag ska orka krypa bort till maskinen för att tugga i mig några hela kaffebönor och stilla det, i mina celler, slitande begäret.
Oh, du vackra, vackra syn av ekologiskt och rättvisemärkta, av Etioperna kallade "trädgårdskaffe"-bönor som har odlats på familjers bakgårdar.
Oh, ni vackra bönor som har fått ligga i solen, med fruktköttet kvar, och blivit ett vilt, fruktigt komplext kaffe med en arom och smak som går åt blåbär...
Oh, I miss you so!
Min fina flicka.. Sjuk och oförmögen att ge mig min favoritdrog.
Jag kommer nog än en gång att bedra dig med kaféts latte-to-go. Jag är ledsen älskling, men du ger mig inte längre något val.
Jag har mina behov, och du har lämnat mig ensam alldeles för länge nu.
Jag klarar det inte mer...
Vara otrogen mot min maskin eller inte?
Det är ingen lätt fråga att svara på.
Tror jag att jag kan klara av att gå vidare, och lämna det som hänt bakom mig sedan, så är det kanske rätt ändå.
Men tror jag inte det... Kommer det att bli svårt att förlåta mig själv?
Ja, då kanske det lättaste är att helt enkelt separera. Men det vill jag ju givetvis inte.
Oavsett vad jag väljer är det ett tufft beslut.
Och den där positiva upplevelsen som otroheten ger för stunden kommer kanske visa sig vara dyrköpt i slutändan...
Japp. Jag är störd...
Avsaknaden av koffein har redan satt djupa och svårläkta spår i mitt sargade sinne...
Om inte din flicka kan leverera vad hon lovat (vad som stod i bruksanvinsingen att hon skulle göra när du köpte henne) så får man tydligen lov att smyga in lite på andra sidan av staketet och provsmaka gräset, bara hon inte får reda på det. Det har jag hört att en massa människor gör ;-)...
