Titta får man

"Kolla! Två surfarkillar!" Bögen i församlingen drar ner persiennerna i sitt vardagsrum, när vi gör oss klara för att gå.
"VA? Var, var?" Jag ser ett rött shortstyg svepa förbi förnstret och hoppar på stället av iver.
"Men SKYNDA dig!" Säger jag mellan hoppen "Vi kan fortfarande hinna ikapp dem."
"TROR du"
svarar han hoppfullt och galopperar genom lägenheten mot mig som står i hallen.

Vi fullkomligt kastar oss ut genom hans dörr, har gatulopp, som med eld i baken, genom korridorerna upp till ytterdörren (mitt hår fladdrar i hans ansikte och flaskorna klirrar ilsket i påsen), vilken vi sliter upp och ramlar ut i en hög på gatan.
Väl där, rätar vi till våra kläder och fortsätter obekymrat att gå, medan våra ögon (panikartat men ändå väldigt diskret) fladdrar fram och tillbaka för att lokalisera våra surfarpojkar.

Vi hitter dem en bit framför oss och vi går glatt bakom dem och njuter kungligt av bara ryggtavlor och röda shorts.

Det var en kollegorkväll igår som bjöd på lika mycket snusk som vanligt, grillat kött, underbara sallader och massor av vin.
Den lilla elevassistenten tog det lugnt och drack med ro (men babblade desto mer) sina tre öl under alla dessa timmar innan hon tog vagnen hem framåt småtimmarna. Ingen utgång här inte.

Om en liten strax kommer bögen i församlingens blåa lilla miljöbil och plockar upp mig inför en dag på klipporna innan vi återigen möts hemma hos honom för en bjudfest av rang.
Det kommer att bli galet. Men jag ska, även idag, ta det lugnt... Men jag känner att det nog nalkas utgång ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0