vildhallonet

Jag hade ett vansinnigt fint, turkost fodral till min iPod (med betoning på hade) som jag fick av  min fantastiska kollega. Det var turkost med en rosa blomma på. En blomma som jag dessutom hade sytt på själv och var mäkta stolt över.

Detta turkosa fodral lyckades jag, till min stora sorg, försnilla i helgen (när jag var hemma och gjorde ingenting).
Jag tror på fullaste allvar att det är någon som jävlas med mig, för det är inte möjligt för en och samma människa att förlora så mycket saker som jag gör.
Det går bara inte.
Eller så är jag helt enkelt ett levande bevis på eländet, vilket i sin tur innebär att jag är borttappigheten personifierad... 
Något som faller sig mycket konstigt eftersom jag faktiskt är en ordningsmänniska av rang, som alltid vet i vilken pärm, skåp, mapp eller låda jag har mina saker (för att inte tala om ordningen i garderoberna).

Anyhoo' så har jag under helgen (förmodligen när jag var och handlade i mina mysbyxor som en annan lodis) lyckats tappa mitt turkosa fodral och bestämde mig idag (på arbetstid) för att sy ett nytt.

Bara tanken: Att jag ska sy ett nytt fodral till min iPod är sjukt rolig då jag är världsfenomenalt vrålkass på att sy!
Men då jag är en bestämd dam som inte ger sig i första taget, rotade jag glatt fram tyg, symaskin och tråd, i tron om att jag faktiskt skulle fixa det här med glans.

Ungarna, som är väl medvetna om min oförmåga att sy, hoppade ivrigt runt mina pinaler och studerade ingående när maskinen träddes, tyget mättes och det första fodralet skapades.
Vilken katastrof!

Snett och knöligt och helt värdelöst!
Nej, det här duger inte, varpå jag med djup koncentration gav mig på fodral nummer två, till min kollegas och alla barnens stora förtjusning.







Jag mätte, och sydde, och sprättade, och sydde, och kämpade, och svor, och sydde, och fäste, och trädde i iPoden, och svor... -Och började om från början igen!

Min kollega, som givetvis är en fena på att sy frustade av skratt åt min lilla hög med odugliga fodral som växte på bordet och gav mig små värdefulla tips på vägen, när fodral nummer fyra lade sig under symaskinens pressarfot.

Men när även det gick käpprätt åt pipsvängen gav jag upp... För dagen.
Istället hjälpte till i tjejernas spökjakt med salt, bandyklubbor och jord i högsta hugg!

En stund senare fick jag ett mms från min kollega...



Och oj, vad jag skrattade när bilden på min lilla tyghög, med texten: Saras dagsverk, visades på displayen i min telefon!
Vi skrattade båda två, så tårarna rann och jag kan med säkerhet säga att; Japp! Jag är precis lika värdelös på att sy som jag var innan jag skapade dessa fyra fodral, men trots allt en gnutta stolt över mitt dagsverk!

Förhoppningsvis gör jag ett dugligt i morgon!