I get along with a little help from my kids!
Jag hade två sällsamt fina fall av tillgivenhet på jobbet idag.
Efter att jag haft min lektion med tvåorna, där vi fortsatt med våra dinosaurier (vilka blir fantastiskt fina), gick jag in på kontoret och förberedde för det snabba miljömötet med bögen i församlingen.
Min lilla blondin kommer in i rummet med händerna i ett bestämt kors över bröstet.
"Du, fröken Babbel. Du har glömt något oerhört viktigt idag!" Hon flyttar händerna till midjan och tittar strängt på mig under lugg.
"Va?" *Gud vad har jag gjort nu? Tänk, tänk...*
"Är det att ta tiderna? För det har jag inte glömt, vi gör det bara senare eftersom samlingen blev så lång."
Vilt ruskande på det blonda huvudet.
"Det är inte tiderna. De är inte ett dugg viktiga jämfört med vad du har glömt."
"Är det städningen? För jag vet att det finns lite kvar men jag måste på ett möte?"
Efter att jag haft min lektion med tvåorna, där vi fortsatt med våra dinosaurier (vilka blir fantastiskt fina), gick jag in på kontoret och förberedde för det snabba miljömötet med bögen i församlingen.
Min lilla blondin kommer in i rummet med händerna i ett bestämt kors över bröstet.
"Du, fröken Babbel. Du har glömt något oerhört viktigt idag!" Hon flyttar händerna till midjan och tittar strängt på mig under lugg.
"Va?" *Gud vad har jag gjort nu? Tänk, tänk...*
"Är det att ta tiderna? För det har jag inte glömt, vi gör det bara senare eftersom samlingen blev så lång."
Vilt ruskande på det blonda huvudet.
"Det är inte tiderna. De är inte ett dugg viktiga jämfört med vad du har glömt."
"Är det städningen? För jag vet att det finns lite kvar men jag måste på ett möte?"
Hon slår ut med armarna i luften och utbrister:
"Hörrö! Jag har ju inte fått min KRAM idag!"
"Nej, men herregud! Det har du ju inte." Hon kastar sig upp i min öppna famn och vi virvlar runt ett varv på kontoret.
Precis innan kramen är över säger hon med näsan mot mitt hår:
"Du vet, jag måste ha de här kramarna för att orka dagarna. De är min bensin."
Får man lipa?
Senare på eftermiddagen när mellisruschen är över och jag just diskat upp, står jag och masserar min jävligt irriterat onda nacke med en blick i fjärran, tankar ännu längre bort och förmodligen under en hemskt förvriden grimas när en kille vid bordet bredvid mig lugnt säger:
"Hur vore det med en pause?"
Jag kommer tillbaka till verkligheten med ett ryck.
"Va?"
"Ja, hur vore det med en pause?"
Trögfröken!
"Vad menar du? Vi går ju ut nu efter mellanmålet."
Han suckar.
"Jag har det jättebra här, men du ser ut att behöva en pause."
Åh, dessa magnifika, ljuvliga, förtjusande, underbara, ibland vråljobbiga, fantastiska barn!
Kommentarer
Postat av: Jenny
Åååååh, vad söta dom är!!!
Ja, man får lipa!
Postat av: Lissan
Underbart ! Just lovely =)
Postat av: jojo
Jag lipar ialf.
Postat av: jojo
Jag lipar ialf.
Trackback
