Yes, I'm a mean machine
Jag blev nerbrottad av gåpåiga damer redan vid dörren och jag fick en unges ryggsäck i nyllet när jag stämplade. (Han var lång och jag var.. lite kortare).
Men redan efter en hållplats såg jag ljuset i tunneln när en man med portfölj, som i slow motion, började resa sig från sin plats.
Jag siktade med bestämdhet in mig på mitt mål; Den blågröna stolen, och jag banade mig utan hämningar och med aggressiva armbågar fram, för att komma dit min blick riktades och min rumpa längtade.
HA!
Stolen var min och jag satte nöjt på min iPod och diggade med benet i takt med musiken.
Ju längre vi åkte, ju fler folk gick det av och snart var vagnen nästan tom.
Ett ögonblick var jag nära att göra så som jag allt för oftast gör, och flytta till ett helt tomt sätespar, men så hände det..
Fan flög i mig och jag beslutade mig för att sitta kvar bredvid killen som satt vid fönstret.
När det var fyra hållplatser kvar till mitt stopp var det bara han och jag kvar på vagnen och jag satt belåtet nersjunken bredvid honom och mös med min musik.
Stackarn. Han vred på sig och verkade vara mycket illa till mods och tittade då och då åt mitt håll, men jag satt minsann kvar... Jag var på ett härligt rethumör och tänkte inte flytta på mig nu, när jag klarat det så länge!
Hade någon gjort likadant mot mig hade jag förmodligen trott att personen var helt loss i huvudet, men nu när jag själv gjorde det var det bara roligt.
Det visade sig att vi skulle av på samma hållplats och jag gick, med ett tillfredsställt leende, mot mitt jobb.
Jag tror han var nöjd med att ha en förtjusande kvinna tätt intill sig ;)
Fan vad härligt!! =)
I morse...nej..i förmiddags så tog jag den extra långa dragspelsbussen till jobbet. Den var mer eller mindre fullsatt. Jag satt som vanligt med lurarna på för att slippa allt ståhej. Jag vill ju vara ifred. Jag märker mellan två låtar att det är förvånande tyst på bussen, nej, det är faktiskt helt tyst på bussen.
INGEN talar med någon annan under denna bussfärd. Vi har alltså säkert 15-20 meter buss full med människor, och ingen pratar. 70 personer som sitter eller står upp och tittar rakt fram i samspelt tystnad. Det var nästan läskigt.
När jag väl skulle av så bröt jag tystnaden med ett "Ursäkta mig" till kroppsluktsgubben bredvid så att jag kunde få smita förbi och fram utan att behöva gnida mig för hårt mot honom.
Avstigen från spökexpressen på min korta promenad till kontoret fick jag lite microtid till två reflektioner:
1.
Det finns diktaturer i världen där invånarna undviker att prata på gatorna i rädslan för att bli bortförda och torterade av hemlig polis. Här behöver vi inget förtryck för att hålla käft, vi är så ointresserade och trötta på livet att vi helt enkelt inte orkar eller ens vill tala med andra människor. Gud vet att jag inte vill...
2.
Människor är ensamma och åker buss ensamma? Hur är det möjligt att en jättelång buss fylld med människor, som nästan allihop skall av på samma ställe, inte har någon relation till varandra? Hade detta med tidpunkten på dygnet att göra? Jag vet inte. Kanske var de rädda för att missa nästa hållplatsupprop?
I vilket fall som helst, jag gillar inte folk och vill helst vara ifred, men detta var faktiskt lite läskigt.
/Trevligkille
