vildhallonet

En intressant tanke...

Jag satte mig nu och började planera en framtida bildlektion där barnen ska få göra en övning med färg och känsla (de ska få ihop en miljö, en person och en särskild känsla i en bild).

Jag bestämde mig för att, på min visningsbild, teckna en ensam flicka i stadsmiljö och började skissa...
När pennan smekte över pappret funderade jag på jag skulle göra henne ensam eller själv.

Varför tänkte jag att det var två olika saker?
Det är väl samma eller?

På något sätt kändes det som att den dystra känslan jag ville få fram i min blyerstgråa teckning skulle bli mer talande om hon var ensam bland alla husen, snarare än om hon var själv.

Jag bor själv i min lägenhet, inte ensam... Eller?
Känns det inte lite mer tragiskt att bo ensam än att bo själv?

Eftersom jag ju sitter i ett klassrum tog jag en ordbok och slog upp de båda orden.

Ensam:
Utan sällskap, utan hjälp

Själv:
Utan hjälp, ensam
Vafan. Det hjälpte ju ingenting!

Jag tror nog att man aldrig väljer att vara ensam.
Du kan välja att vara själv, men inte ensam.

"Du ser lite ensam ut."
"Jag ser att du går själv. Är du ensam?"

Nåja... Jag vet inte. Dessutom har jag en bildlektion att planera...