Vinskalle
Om man studerar arv och miljö kan jag inte med klarhet se hur jag kunde bli den jag är och visst, jag kanske inte alltid visar det, men jag är den jag är och jag är en riktig känslomänniska.
Känslor är bra!
De är viktiga och de bygger (i mina ögon), i mångt och mycket, upp en människa och hennes karisma.
Känslor är så otroligt fantastiska men också jävligt enerverande och påfrestande.
Jag kan driva med människor som säger saker som: "det är så mycket känslor" osv, men i sanningens namn är jag själv uppfylld av starka, drivande, underbara men också (ibland) ganska destruktiva och upplösande känslor.
Jag påverkas starkt av vad som händer för stunden och jag kan gå från genuint lycklig till fruktansvärt sorgsen över en låt eller en människas egna historia.
Men på samma sätt kan jag känna mig nedbruten och knäckt och snabbt mjukas upp av någons ärliga leénde eller varma kram.
Jag tror starkt på mänslig kontakt.
Jag är själv i ett stort behov av en värmande klapp på ryggen, en puss i pannan, en spontan kram eller bara en hand på mitt ben och jag använder den mänskliga kontakten mycket i mitt jobb med barn.
Vissa barn har självklart svårt för det och det ska alltid respekteras, men i de flesta fall märks det tydligt hur viktigt det är för dem att man visar dem kärlek och vikten av mänsklig kontakt.
Jag sitter just nu med ett glas vin i min hand, lyssnar på Kristofer Åström och känner mig i högsta grad nedstämd.
En känsla som fick mig att tänka efter och sedermera skriva detta inlägg.
Jag är egentligen inte nedstämd.
Jag är rätt nöjd, och i viss mån faktiskt väldigt bekymmersfri, men ändå reagerar jag så starkt på musiken och drar ner mig själv i ett ensamhetens och sorgens träsk.
Jag har haft en härlig helg där jag blivit klappad på, pussad på och kramad på av min fantastiska Hef och jag har haft en bra måndag på jobbet där jag fått massa uppskattning av barnen... För att inte tala om den genuina lyckan mina katter visade över min hemkomst...
Och ändå sitter jag här med en obekväm (men ändå skumt härlig) känsla i kroppen, tack vare musiken!
Hur blir man sån?
Hur är det möjligt?
Det är häftigt och jag gillar den känslighet som är jag, men jag förundras av den och jag önskar att jag kunde forska i den...
En magister i känslighet!
Musik är ju känsloförmedlande. Det är bevisat. Dessutom lägger man (jag i allafall) en del personliga känslor i musiken. Typ att jag kommer ihåg hur jag mådde när jag lyssnade på just DEN skivan. Jag var t ex rätt arg och bitter när jag lyssnade på Skunk Anansies första. Kan fortfarande bli arg när jag hör den. Skumt.
Överlevnad vännen.
Kroppen och psyket måste stå lite i gämnvikt.
När du är deppig är kroppen inställd i försvar.
Och du sjunker inte ner till botten.
De som hamnar i djupare depretioner har inga skyddmurar alls.
När du är lycklig så är skyddet runt ditt hjärta rätt stor, pga att psyket vet att du Kan bli sårad.
Och du har nog det dilemmat att du känner SÅ starkt åt båda hållen. Baksidan av att ha ett stort hjärta.
Så jag anser att det inte är några konstigheter med att du kan pendla mellan känslostormarna. Och en annan sak jag funderat lite på..
att gråta av glädje känns oftast ovant.
Och det gör ondare.
För du har inget skydd när du känner glädje.
Om du funderar lite på det, kanske ser du min poäng eller så är det bara pladder från mig. =)
