vildhallonet

Gissa om jag gav några av min kollegor (och mig själv) ett gott skratt idag?

På min skola har vi två rektorer och jag satt på ett möte tillsammans med miljöförvaltningen, intendenten, bambapersonal och denne rektor på hans kontor.
Eftersom jag, samtidigt som jag hade detta möte, hade en barngrupp i rummet bredvid lät vi dörren stå öppen (så att barnen lätt kunde komma åt mig om det hände något då jag ju hade denna olyckliga dubbelbokning).

Plötsligt hör vi röster i korridoren och jag känner snabbt igen vår bedårande skolkurators höga klackar mot stengolvet.
Piggt klapper och virriga röster som snabbt närmar sig vårt mötesrum och eftersom jag sitter i stolen närmast dörren är det jag som vänder mig om för att kolla vad de goda damerna har på hjärtat.

De fladdrar in i rummet, letandes efter ett eget möte (eller människorna till detta möte), samtidigt som jag vrider på min inte så smidiga kropp i stolen.
Vrider, vrider, vrider...
Tappar balansen, vevar förtvivlat med armarna i luften och landar med en duns på alla fyra framför kuratorns stilettbeklädda fot.

Ta mig fan!
Jag ramlade av stolen och låg nu på golvet och vred mig av skratt, medan de andra satt kvar på sina och tittade på mig med lätta ryck i mungiporna.
Den enda som vågade skratta åt/med mig var kuratorn som stod dubbelvikt bredvid och skrattade så tårarna rann.
Vår skolsyster, som kom med kuratorn, hjälpte min skrattskakande kropp upp till stående så jag kunde fortsätta prata miljö och de två kunde leta vidare efter sitt eget möte.

En stund senare mötte jag kuratorn i trappen och vi brast genast ut i gnäggande glädje igen.
Inga ord utbyttes!
Vi bara pekande på varandra i fullkomligt asgarv innan vi båda gick vidare mot våra arbetsuppgifter, bubblandes av skratt över min dråplighet.

De andra på mötet lär ju berätta vidare om min oförmåga till smidighet och kuratorn och jag kommer väl aldrig mer  att kunna prata för allt flabb så fort vi ser varandra (vilket lätt kan leda till problem då vi ju har ett par ungar att diskutera)...