vildhallonet

Människor i matäffärskön är väl ändå underbara.
Är det kö vaktar alla sin plats med ilskna hökögon, och muttrar irriterat medan de markerande (över att behöva flytta på sig) drar undan sin korg med foten, om någon vill gå förbi dem och titta på en tidning eller plocka ett tuggummi. 
Skulle det sedan öppnas en ny kassa blir de istället som svältande hyenor och slår sig fram, som om det gällde livet, med kundvagnar, armbågar och stressade blickar.

Jag brukar inte delta i dessa, för mig, jobbiga och urkonstiga beteenden men idag blev till och med jag lite putt i kön.

Jag hade kommit fram till bandet och packat upp 3/4 av mina ca 8 varor när någon knackar mig på axeln.
Jag drar ur FINKS ljuva röst ur örat och vänder mig om, mot en liten kvinna med kort permanentat hår.

"Jo, jag har bara den här" säger hon och håller upp ett mjölkpaket.
Jag är inte den mest snabbtänkta människa jag känner och kunde inte för mitt liv förstå varför hon talade om för mig vad hon skulle handla.
Det skiter väl jag i.
"Ja, för det är väl ok?" säger hon vidare och kastar en menande blick mot kassörskan (som tittar tillbaka mot oss och undrar om hon kan börja blippa in mina varor).

Jag spanar över kvinnans korta axel och ser... -Ingen!
Wtf?
Det är ju ingen kö, för i helvete! Ville jag vråla till henne men sade istället (med lite spetsig röst ska väl erkännas):
"Jag har ju redan packat upp mina varor, men visst. Känner du att du har så bråttom, så gå före du!"

Då blir hon sur på mig och backar muttrande ett steg medan kassörskan låter bandet rulla vidare och börjar blippa.
"Vart tog vänligheten vägen? Det är dagens ungdomar som inte vet..." Muttrade den lilla kvinnan bakom mig och det var allt jag hörde innan jag stoppade tillbaka den vänstra högtalaren i örat, så jag slapp höra henne.