vildhallonet

Min telefon väcker mig varje morgon klockan 06:00.
Det är därmed inte sagt att jag faktiskt går upp då, men det är i alla fall den tiden som jag varje kväll, vid läggdags, tror mig kunna gå upp.

Jag har faktiskt, till min egen förvåning, fått till en rätt ok morgonrutin, snoozandet inräknat.

06:00 Radioheads Street Spirit (fade out) väcker mig och jag snoozar mellan 10-30 minuter
06:30 Går upp, tar en hutt Blutsaft, sätter på tv 4:s nyhetsmorgon, kissar och tvättar mig innan jag tar på mig kläder.
06:45 Gör rent kattlådan, drar upp persiennerna, ger katterna mat och sätter ett ägg på kokning.
07:00 Äter min frukost till 07:00-nyheterna
07:15 Borstar tänderna, knyter ihop soppåsen, letar efter nycklarna och gör mig redo för avfärd.
07:30 Bär ner Contessa för trapporna och cyklar till jobbet.

Och så har det varit sedan semestern tog slut i somras (ja, i somras, nu är det höst).

Men i morse var det något som var märkbart annorlunda än de tidigare mornarna hemma hos mig.
Det var mörkt i rummet när Thom York började sjunga... 
Det fanns fan inte en enda ljusstrimma som letade sig igenom gliporna i persiennerna. Istället såg jag ett orange ljus gunga på utsidan.
Gatubelysningen!
Wtf?
NEEEEEEEEEEJ!

Jag tände upp hela lägenheten och lät persiennerna vara nerdragna tills ljuset utanför fönstren hade kommit ikapp mig och det var soligt i nacken när jag cyklade till jobbet.
Men den hemska sanningen gav mig en kraftig lavett i morse. Mörkret kommer.
All makt åt Tengil, mörkret kommer...

Mörkerångesten sliter i mig. Mörkt när jag går upp, mörkt när jag åker till jobbet, mörkt när jag lämnar jobbet och mörkt när jag går och lägger mig. Mörkt, mörkt, mörkt... Buhuuuu!

God jul Sara, här har du en resa till solen!