vildhallonet

Hej bloggen.
Long time no seen...

Enda ursäkten är att jag inte haft lust.
Ingen kraft eller energi. Ingen motivation, drift, inspiration eller prestationsförmåga.
Ingen ork...

Vildhallonet måste kanske vila en liten stund tror jag.
Hon är trött.

Däremot har jag en anonym, parallell blogg där ingen vet vem det är som skriver så jag håller skrivgnistan igång. En vill ju inte rosta...
En annan blogg där jag kan säga, tycka, önska, skälla, gråta, skratta, skrika och vara som jag vill.
För lika underbart som det är att få vara Vildhallonet, lika skönt är det att få vara lite hemlig ibland. Men jag har inga planer på ett längre uppehåll, så glöm mig inte helt ;)

Någon gång nästa år är jag minsann på fötterna igen och skriver så tangenternas plast flagnar.

Gott nytt år!

Jag gjorde det idag...
Japp.
Jag tog på mig klackarna, bannade temperamentet, satte mig på spårvagnen och åkte in till helvetet på jorden; Nordstan.
Redan när jag trädde på mig kläderna fick jag höra att; Du är ju störd som ger dig in dit nu. Vänta till måndag morgon eller nåt istället... Och ooooh, så rätt det var.
Jag är ju störd.

Det tog ungefär en kvart innan jag ville lägga fälleben på stressade mammor och spotta alla andra i ansiktet.
Varje jul i Nordstan och varje sällsynt besök på GeKås får jag den där känslan av att det skjuts för lite...

Men jag var ändå där, så det var väl bara att handla julklapparna och åka hem... Mmmm, eller huuuur!
Jag hittade massor av saker såklart, men ingenting till någon annan än mig själv.
Det är fan inte ok.
Varför är det så svårt att köpa något passande, uppskattande och roligt till de man tycker om?
Det borde ju vara den enklaste sak i världen.

På måndag morgon testar jag igen...

En av killarna i ettan kommer fram till mig när vi som mest håller på att plocka fram mellis.
"Fröken Babbel, det är en sak jag har velat berätta för dig jättelänge, men inte riktigt vågat."  viskar han superhemligt och vrider händerna som Hemliga Arne himself.

"Oj, vad spännande. Vad är det då?" frågar jag och böjer mig ner.
"Micke har inget namn?" Viskar han med händerna kupade runt mitt öra.
"VA?"
"Jo, som jag sa..." (lätt irriterad röst)  "Micke har inget namn."

"Men han heter ju Micke."
"Åh... Jag trodde inte att du var lika lättlurad som alla andra."

Han ger mig en lång blick och går sedan besviket bort till sin plats för att, under tystnad, äta sin makrillmacka...

På lektionen med treorna idag pratade vi om olika egenskaper vi har.
Allt från glad och kreativ till sträng, kaxig och empatisk.
När vi kom till ordet öppen frågade någon vad det betyder, varpå en tjej i klassen genast tog ordet.

Hon satte sig tillrätta i soffan och slängde upp benen som ett V i vädret.
"Det här är att vara öppen" säger hon stolt där hon vigt sitter och vresar.

1, 2, 3 å svälj... 1, 2, 3 å svälj...
Ja, så är det att vara en tugga god mat i min mun.

Inget behagligt och lugnt komalande här inte.
Nej, nej, snarare ett synnerligt okvinnligt och hysteriskt hundhetsande.

Vad hände egentligen med att andas och njuta av maten?
Är jag skadad från 10 års stress med barnen i bamba (och dessförinnan 13 år av egen skoltid och korta bambatider)?

När jag är på en fin restaurang eller blir bjuden på middag av någon som inte är en av mina bättre vänner måste jag verkligen t ä n k a på att inte äta så fort.
I bland (tro mig, det är sällan) händer det faktiskt att samtalsämnet i fråga intresserar mig mer än maten som ligger och ropar på tallriken, och då äter jag i samma (normala) takt som personen/personerna jag är med...
Men som sagt. Det händer väl en gång på 30.

Det är eftermiddag på fritids och treatjejerna sysselsätter sig med att pilla med mitt hår och prova mina ytterkläder.
En av dem tar på sig mina svarta boots och trampar ut till oss andra i klassrummet.
"Hallå, fröken Babbe, kollal... Jag kan ha dina skor."

Mina vadhöga kängor gick henne till knäna (vilket fick mig att känna mig en kilometer lång), men visst. Hon gick ju faktiskt i dem...
Tjejen bakom mitt hår stannar upp med sitt pillande och frågar:
"Men... Vilken storlek har du på fötterna egentligen?"
"35-36..."

"Haha! Vad liiite fötter du har!"
Hon fortsätter pilla och skrattar lågt åt att hon har lika stora fötter som mig.

*Lite fötter... Pah. Jag har väl två, som alla andra.*

HA!
Jag tror att jag fick 1500 spänn av ett känt elektronikföretag idag.
Ka'tjiiing!

Jag skulle hämta ut en ny kamera (Ja, jag har blivit av med den andra... IGEN. Sluta skratta Erik, jag hör dig ända hit) från försäkringen.
Det trista med att få en ny kamera var ju att jag, enligt den trevliga försäkringstjejen -som förövrigt berömde mig för alla mina extraförsäkringsåtgärder och sa att med mina grejer kunde ju vad som helst hända (ja, hon skulle ju bara veta),- skulle betala 1500 kronor i kassan när jag fick min nya kamera.

Efter att ha skällt lite på stackars Gabriel ute på golvet, på det här kända elektronikföretaget, över att min fina kamera gått ner så mycket i pris och sedan försökt tjata till mig en annan kamera som faktiskt var värd summan som stod på mitt försäkringspappar (något som tråkGabriel inte alls gick med på), tecknade jag ännu en försäkring som täckte ALLT...
Tro mig, jag förhörde stackars Gabbe (vi blev ju rätt tajta) på alla tänkbara ,och mindre tänkabara ,olika hemska scenarier där min kamera kunde skada sig, och Gabbe nickade stolt att hans försäkring täckte allt... Allt utom stöld då!

I kassan står sedan en ung tjej redan redo med kamerakartongen (då min vän Gabbe redan ringt och förberett henne på att jag skulle komma) och tar emot mitt försäkringsbrev.
Hon tar betalt för försäkringen, ger mig mina papper och kameran och säger hej då!

Wtf?
Glömde hon verkligen att ta de 1500 kronorna som självrisken var?

Jag tror att jag älskar henne. På riktigt... Jag gör det!

Idag fick jag den där varma känslan av hur mycket jag gillar mitt jobb igen.
Jag hade hela klassen själv efter kortrasten och jag hade bestämt att vi skulle lägga kristyr på pepparkakshusen under tiden innan bamba.

Alla pratar om julstämning runtom mig.
Julmys, julljusstakar, adventsfika, julpyssel och julklappar.

Det är så härligt med julen.
Det doftar så gott av pepparkakor och apelsiner med nejlikor... Och ljus.
Människor är glada och jag... Jag har ångest!

Jag har ingen julkänsla.
Nope. Nada. Zipp. Nothing!
Varför är det ingen som kvittrar på om julångest och julbitterhet? Julklappsstress och ruinering?

Jag har i alla år varit en av dem som älskat julen. Älskat de tända ljusen, julpyntet och det varma ljuset som briljerar från  fönsterna ner mot den mörka gatan utanför.
Älskat att baka mina lussesnoppar (Nej Kotteby, du är inte först), pyntat mitt hem och bjudit hem alla på glögg.
I år har jag inte haft en tanke på att hämta jullådan från vinden, sända ett julkort eller ens köpa glögg på systemet.

Jag lever i total juldenial och kommer förmodligen att göra det fram till den 20 december, då Hef ska ha glöggkalas.
Något som jag faktiskt ser fram emot.
Likaså ser jag fram emot att få spendera själva julafton tillsammans med de närmast sörjande. Äta god mat, öppna och ge bort lite paket, päsa i den trygga soffan hos mamma och pappa och bara få va i ett par timmar... Vilket betyder att jag ska köpa julklappar.
Gissa vem som kommer att ha panik den 23:e ;)

I bamba satt jag idag kvar med en kille i i ettan som äter sååååååå långsamt.
Klassen som äter efter oss kom och det visade sig att jag satt på platsen som tillhörde en av de elever jag var assistent åt i våras.

När han kom fram tittade han argt på mig och sa:
"FLYTTA på dig!"

"Hallå där mister, vilket väldigt tråkigt sätt att be mig byta plats."
"Ameeen. Jag skojade ju bara!  Seså... Flytta på dig nu."

Nej, det här går jag då rakt inte med på.
Hrmpf!
"Jag flyttar jättegärna på mig, men inte förrän du ber mig på ett trevligare sätt."

Killen sätter då ner sin matbricka bredvid mig, lutar sig ner och ger mig en hård, lång och varm kram, samtidigt som han väser i mitt öra:
"F  L  Y  T  T  A   p å   d i g !"

Med det trevliga tillsägandet kan jag ju faktiskt inte göra annat än att ta min bricka och gå :)

Idag gjorde min power walk-kollega och jag något som vi inte har gjort på väldigt länge.
Vi tog en power walk!

Efter en timmes svettiga och snabba steg bestämde vi oss för att avsluta med en latte på ett mysigt fik och prata lite i värmen.
När vi kommer in på fiket möts vi av ett bord fullt av Amnestybroshyrer och fyra Amnestybeklädda ynglingar.
Här borde vi ju ha förstått att vårt mysiga fik blivit belägrat av kulturella och samhällsaggro ungdomar som inte skulle låta oss fika ifred, men vi, vi går minsann obekymrat och bestämt in och tar ett bord.

När så våra latteglas står framför oss och jag tar ett djupt andetag för att orka säga så många ord som möjligt innan jag måste andas igen, ställer sig en av Amnestytröjorna upp och överröstar alla i lokalen.
Hon babblar på om underskrifter och samhällsansvar och jag dricker tyst mitt kaffe och väntar på att det ska bli min tur att få prata.
Jag har nämligen massor av saker att berätta för min kollega.

Men efter hennes tal presenterar hon stolt kvällens första(!) trubadur.
Wtf?

Så fram på scen (skolbänken) kommer en ung man med sin gitarr och sin gula kazuo (som han har virat fast runt halsen med ståltråd) och börjar prata om hur han för första gången i söndags blev kallad för trubadur och hur han först igår faktiskt kände sig som en.
Han pratade och pratade och pratade, och sedan sjöng han... Och sedan avbröt han sig mitt i låten för att prata lom alliansen och spårvagnskontrollanter, innan han glatt sjöng vidare.

Men hallå! JAG vill ju prata.
Nu satt min kollega och jag istället tysta vid vårt bord och vågade inte ens viska till varandra med risk för att störa den, av  hobbytrubaduren, hänförda cafépubliken...
Han var visserligen väldigt vacker, så tittade gjorde vi ju, även om hans låtar kanske inte riktigt höll den kvalitén jag själv väljer att ha på musiken jag lyssnar på.

När han var färdig tog jag ännu ett rejält andetag och laddade för skvaller, men fick snabbt svälja all den luften när Amnestytröjan ställde sig upp igen och med uppbröstad stolthet presenterade kvällens andra artist.

Det var där och då som min kollega och jag snabbt svepte vårt kaffe, roffade åt oss jackorna och gick...

Min power walk-kollega och jag gick iväg till ett närliggande café på rasten idag.
När vi står där och velar över vad vi vill ha läser jag högt på en menytavla:
"Exotiska rätter"  och utan att tänka mig för utbrister jag hoppfullt:
"Oh, kan man få man en snygg man till sin exotiska rätt tro?"
"vadå?"  undrar killen bakom disk och ler lite osäkert?

Vi skojar vidare om det alla tre och kommer fram till att jag nog tänkte på erotiska rätter ändå.
Min kollega och jag äter sedan vad vi har beställt och har en trevlig caféstund innan jobbet ska ta vid igen.