vildhallonet

Västtrafik är bra på många sätt, men deras absolut bästa sida är ändå högtalarsystemet de använder sig av när de vill nå ut till alla sina resenärer vid hållplatserna.

Igår när vi skulle till gymmet hände det igen...

*Sprak, knaster*
"VIKTIGT MEDDELANDE, VÄSTTRAFIK INFORMEREAR!"

Hela hållplatsen stannar upp.
Hörlurar plockas ut ur öronen. Prassliga tidningar hålls stilla och barn slutar tvärt att gråta. Huvuden vänds snett uppåt och luften sjuder av koncentration på vad som komma ska.

"Deaat hrmmmm äeeee hooaam frrraa m voooofee på Marklandsgatan vraaaa eft mmmiuuut. Ingaaee vogneeeerd mieeensst daaay. SLUT PÅ MEDDELANDE!"
*Sprak, sprak, knaster*

Va?
Hållplatsen börjar leva igen men jag vågar nog lova att inte en enda av oss som stod och väntade på vagnen hörde vad den mumlande kvinnan, uppe från högtalarna, sade (den här gången heller).
Hur är det möjligt att ha ett så dåligt system att nå ut med sina VIKTIGA MEDDELANDEN?

Såvida det inte är med flit?!
Driver de med oss?
Hmmm...

"Alla har special places att gå till. Välj ett och tänk på det så somnar du snart!"

Det är Hefs tips till en sömnlös Sara.

Hef väljer en dag, en plats eller ett ögonblick där han har mått riktigt bra och så går han, i huvudet, igenom det (från början) när han ska sova.

Vänta nu!?
Ska jag hålla mig till en tanke tills jag somnar?
Det är stört omöjligt ju.
Jag valde i alla fall att börja tänka på i somras då vi köpte med oss massa, räkor, kräftor, baguetter och aioli och tog båten ut till Vinga.
Det var en fantastisk dag och jag mådde som en sessa från början till slut.

Efter ca 13 sekunders tänkande hade jag vidrört den tänkta båtturen, vad katterna gjorde nu, dagens middag, morgondagens arbete, den bortglömda tandborstningen, huruvida Pippi hade rätt om att vända sig om i sängen och om den bruna fläcken på foten skulle vara större i morgon.

Nej, nej, nej... Tillbaka till Vinga och skaldjuren!

Mitt huvud är som ett galet flipperspel där kulan studsar ohämmat mellan väggarna och tar med sig ett tankefragment vid varje ställe.
En tanke tills man somnar?
Skulle inte tro det du...

Men det krävs ju tankestyrka att hela tiden försöka återkomma till det där special placet och jag blir trött av att tvinga mig tillbaka dit, så visst funkar det.
Jag somnade ju rätt snabbt ändå.

Undrar just om åldern kommer ikapp mig nu!

Pratar för mig själv, stönar när jag sätter mig ner och torkar ur rinnande ögon, med baksidan av min hand, gör jag ju redan.
Men nu, nu gick det nog ett steg längre är jag rädd.

Jag satte mig här för att skriva ett inlägg.
Jag minns tydligt att jag skrattade innan så jag misstänker att det var ett roligt inlägg...
Men sen är allt svart!

Varför skrattade jag?
Vad handlade det om?


Neeeeeeeeej!

En intressant tanke...

Jag satte mig nu och började planera en framtida bildlektion där barnen ska få göra en övning med färg och känsla (de ska få ihop en miljö, en person och en särskild känsla i en bild).

Jag bestämde mig för att, på min visningsbild, teckna en ensam flicka i stadsmiljö och började skissa...
När pennan smekte över pappret funderade jag på jag skulle göra henne ensam eller själv.

Varför tänkte jag att det var två olika saker?
Det är väl samma eller?

På något sätt kändes det som att den dystra känslan jag ville få fram i min blyerstgråa teckning skulle bli mer talande om hon var ensam bland alla husen, snarare än om hon var själv.

Jag bor själv i min lägenhet, inte ensam... Eller?
Känns det inte lite mer tragiskt att bo ensam än att bo själv?

Eftersom jag ju sitter i ett klassrum tog jag en ordbok och slog upp de båda orden.

Ensam:
Utan sällskap, utan hjälp

Själv:
Utan hjälp, ensam
Vafan. Det hjälpte ju ingenting!

Jag tror nog att man aldrig väljer att vara ensam.
Du kan välja att vara själv, men inte ensam.

"Du ser lite ensam ut."
"Jag ser att du går själv. Är du ensam?"

Nåja... Jag vet inte. Dessutom har jag en bildlektion att planera...

Hösten är här.

Sommaren som aldrig kom är över och jag måste säga att jag är fullkomligt oförstående till hur det gick till.
Jag menar; Var är all min sol och min värme?
Var är alla mina dagar ute på havet iklädd bara en bikini (eller våtdräkt) och tuggandes på en kanelgiffel?
Var är min vattendroppsglittrande kropp och mitt saltyviga hår?
Var är min långa och härliga sonmmarledighet?
AAAAAARRRRGGH!

Men det är ingen idé att lipa. 
Fram med tända ljus, filmer och filtar...

I söndags tog Hef och jag den sista turen med båten, då det var dags att ta upp henne inför vintern, och det var faktiskt helt underbart.
Solen sken, måsarna skrek, havet brusade och hade det inte varit för termobyxor, dunjacka, mössa, halsduk, vantar och ångande andedräkt så kunde det ha varit vilken kärleksfull sommardag som helst.

Vi puttrade ut på det stora blå och tog oss en kopp kaffe och en kanelgiffel (som sig bör på havet) i båten innan han tände sin cigarett och vi, med vinden slitandes i mössorna, blåste bort från den lilla båtbryggan i Askim och in mot Göteborgs mäktiga hamn.






Jag älskar hamnen.
Jag har så länge jag kan minnas haft en fascination för kranar, och i Göteborgs hamn finns det så många fina kranar.
Tänk att få gå på kransafari?
Tänk att få köra en stor kran... Förmodligen det svåraste like ever, men oh, så mäktigt!
Det är verkligen en häftig känsla att få åka en liten motorbåt bland dessa enorma kranar, Stenamonster och olika lastfartyg.

Kvällen avslutades sedan med en helt fantastisk stek på Hefs mammas kompis husbåt innan vi mätta och upptinade åkte hem till soffan och spelade ps3 tills jag, i vanlig ordning, deckade på Hefs bröst...

Jag var så jävla knäckt igår kväll.

Något drog och slet i mig och jag ville bara SKRIKA rakt ut.
Hela mitt inre vrålade som i kramper och jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Vi låg i soffan och kollade på 3:e säsongen av 30 rock (sjukt bra serie) och det bara kröp av irritation och rastlöshet i mig.
Jag trodde det skulle hjälpa med mat och åt aptitligt av laxpastan, men icke!
Jag var fortfarande trasig efter den utsökta maten, och glaset med vitt vin som jag drack till verkade inte hjälpa alls.

Det gick till slut så långt att jag satte mig upp i soffan och beodrade en sömndrucken Hef att ge mig en cigg.
Jag röker inte, men jag behövde fan något (vad som helst) att lugna ner mig med och cigaretter kändes helt rätt för stunden.

Han följde mig till balkongen, där vi sög i oss två cigg och (jag) drack upp vinet under ett nyttigt snack om delmål och visioner i livet.

Jag behöver verkligen någon slags förändring.
Eventuellt komma bort ett litet tag...
Lämna mitt ekorrhjul till vardag och se nya platser än spårvagnshållplatserna på vägen till jobbet eller känna annat än bitterheten bakom det ständigt tomma bankkontot.
En liten del av mig dör varje månad över att pengarna aldrig räcker och en stor del av min inre oro är nog ekonomibaserad...

Jag behöver kanske hitta mitt kall.
Få ett lugn i kroppen och landa lite.
Jag är egentligen nöjd och jag har det väldigt bra, men det är ändå något som saknas mig...

Då vinet och ciggen inte hjälpte så mycket som jag ville eller hade räknat med fick jag även pillat in en snus under läppen (efter löften till Hef om att aldrig fastna i något nikotinberoende) och lade mig åter tillrätta mot ett lugnt och tryggt mansbröst, helt slut efter allt huvudbry.

Och trots att jag sa till Hef att jag förmodligen ALDRIG mer skulle kunna sova gjorde hans bröst åter magic med mig och det tog tydligen inte alls lång tid innan mina andetag blev tunga och långsamma.
Säkert dreglade jag lite på honom med, där jag till slut låg och stensov mot hans bringa efter att tidigare ha väckt honom med min inre oro...

Ni vet hur det är när man är lite bubblig i magen och helst av allt vill släppa väder som skulle kunna lyfta en luftballong!?
Eller..?

Sådan kände jag mig i alla fall igår och även om jag låg (tillsynes oberörd) och snusade lätt mot Hefs bröst medan han spelade fifa på sin ps3, så kände jag hur det arbetade i min mage.

Då jag fullkomligt vägrade att lämna min trygga position mot hans varma bröst valde jag att ignorera magens hintar om att få släppa ut överflödig luft och arbetade mig envist knipande igenom både fotbollsmatch på tv och härlig stekmiddag (råstekt potatis, lammkorv, bacon, ägg och champinjoner).

Jag sov visserligen som en mätt kattunge innan klockan slagit 23:00 och det var med trötta steg (och bortglömd luftmage) som jag stapplade in till sovrummet när han väckte mig vid midnatt.

I klassrummet kommer en av killarna fram med bestämd blick och militärisk röst:

"Sara, du får absolut inte stänga dörren idag!" (En i mina öron konstig befallning eftersom vi nästan aldrig stänger dörren in till klassrummet).

"Jaså, varför inte då?"
"För då ser vi inte om någon tar våra bandyklubbor i korridoren. Men var lugn. Vi är inte helt dumma... Kolla"

Han visar, med hela handen, att jag ska gå ut till korridoren och kolla, vilket jag gör...


... Och brister ut i skratt!

Dagens 10-åringar är bannemig inte dumma de!

I morse när jag satt på spårvagnen och kände mig ball i mina urgamla Wranglerjeans, scarfs och handledsvärmare blev jag snabbt nedtagen på jorden igen... -Av mig själv!

För vem kan egentligen vara ball när man lyssnar på Absolute Acoustic Love Songs i iPoden?
Ingen va!?

Men till mitt försvar finns det många otroligt vackra bitar i den där samlingen.
Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah tex...

Nu ska jag dricka upp den första av de två härliga kopparna med kaffe som jag har framför mig och börja dagen på mitt 4:e-klassfyllda jobb

Chip!

Jag har blivit så ego!
Eller så är det så att jag har fått mindre tid på mitt dygn. Jag vet inte!

Jag har aldrig varit en sådan tjej som följer 18 olika bloggar, men nu är jag verkligen katastrofalt dålig.
Jag har en 4-5 bloggare som jag tycker om att följa. Som jag tycker skriver bra, roliga och intressanta saker.
Men jag gör det knappt längre och jag har faktiskt dåligt samvete för det.

På något sätt känns det som att jag har en skyldighet och ansvar att läsa dessa bloggar. De läser ju min och då ska jag läsa deras. Det är inte mer än rätt och jag tycker ju om att göra det.
Ler för mig själv när jag gör det och undrar lite över hur de, som jag inte träffat, är in real life.

Men det är knappt att jag är inne på min egen blogg längre.
VAR ÄR MIN TID och min skrivglädje?

Jag älskar ju att skriva på samma sätt som jag älskar att teckna. Men jag gör det inte!
Hinner inte..?
Det är så konstigt, för om någon skulle fråga mig vad jag gjort i veckan skulle jag gnida mig lätt om hakan och mumla fram:
"Jaadu, vad har jag gjort egentligen? Jobbat, hängt lite med vänner och så. Inget speciellt direkt..."

Så nu har jag blivit så ego att jag (ibland) snabbt loggar in och skriver mina rader, innan jag slänger ihop datorn och rusar iväg och gör det där som jag inte riktigt vet vad det är.
Det är i alla fall inte i soffans ro med datorn iknät...