Du är så fin!
Han vill komma in och jag stänger ute...
Ibland känner jag mig som den sämsta flickvännen -EVER!
Jag är nog inte helt lätt att dela ett liv med.
Eller fan, om sanningen ska fram så är jag ju faktiskt helt skitkass på förhållanden.
Jag är lätt oförmögen att prata om känslor och inte alltid särskilt tydlig med att visa dem heller.
Usch, jag blir så jäkla rädd när jag inser att jag faktiskt vill ty mig till en annan människa.
Ja, jag känner på riktigt panik i kroppen när jag äntligen medger för mig själv att jag är beroende av en annan.
Vad är jag så rädd för?
Varför kan jag inte bara kasta mig in i något så unikt som kärlek med öppna armar och låta en annan människa vara med mig?
Hjälpa mig att bära mina bördor och skratta med mig i mina framgångar.
Gudarna ska veta att jag försöker men mina taffliga försök, att ge något av mig själv, resulterar skrämmande ofta i katastof eller så har den andra personen inte ens uppfattat det.
Ibland känns det som att jag, i panik och utan luft i lungorna, simmar under ett bälte av tjock, svart, olja och vid varje försök att tränga genom den kompakta ytan trycks jag hjälplöst tillbaka under den.
En av de absolut finaste människorna jag vet vill dela sitt liv med mig.
Han vill öppna upp hela sig till mig och låta mig vara med honom i hans bördor och lycka, och jag kan inte på något sätt tänka mig att det finns ett mer fantastiskt privilegium än det.
Men kan jag ge samma förtroende till honom?
Orkar han stanna och se?
Jag har känt honom länge och på ett sätt har jag älskat honom i 11 år.
En bättre vän finns knappt att finna och bara tanken på att vi har kommit till det stadiet vi är i idag gör min alldeles varm inombords.
När jag är med honom känner jag mig trygg på ett sätt som jag aldrig gjort med en kille innan och han är mannen som jag vill ska bli pappa till mina barn.
Ändå tvekar jag.
Det tog mig sex månader in i förhållandet innan jag vågade säga att jag älskade honom, trots att jag ju egentligen gjorde det från dag ett, och även nu känns det oerhört svårt att säga det.
Jag får alltid tvinga mig själv att med ord säga vad som med sådan lätthet och självklarhet fladdrar i mitt huvud.
Han är ju värd att veta.
Jag är skyldig honom att berätta.
Jag är skyldig honom att våga släppa... Fan!
Inte som idag?
Jag fick bita mig hårt i både tunga och kinder när jag (under ett studiebesök med kidsen på Gbg energi:s museum) stöter på den här fantastiska skylten på avdelningen om att elda med kol.
Tänk, det fanns till och med hemkörning på den tiden...
Hissresan
Det är väl så att i stort sett inga varningsskyltar kommer upp utan att det hänt en olycka, eller i alla fall en tillbudsanmälan?
Jag är glad att det inte var jag som såg till att den här skylten skapades i så fall... Stackarn!
Undrar hur det går?
På vägen till vagnen fångar mitt hököga något vitt längst ner på en stolpe och nyfikenheten gör som den ju nästan alltid gör med mig...
-Vinner!
Jag går av. Hahahaha!
Vad händer egentligen här?
Pygmé söker lägenhet..?
Egentligen vill jag inte flytta, trots att min sambo säger att vi behöver större, såatte...
Jag vet inte, men det är bara underbart!
Blommor och kärlek
Blommor är en sådan sak. Färska blommor.
Jag älskar dem.
Vilda blommor plockade från en sommaräng eller vackra liljor från en blomsterbutik. Det spelar ingen roll, bara de står i en vas hemma hos mig.
När jag kommer hem och det står blommor på bänken i vardagsrumet blir jag på något sätt lugn.
Det, i samband med Hallons välkommen-hem-symfoni, gör att jag blir alldeles varm i hjärtat.
Nu står det tre vaser med praktfulla liljor (min, tillsammans med orkidén, absoluta favvoblomma) och en vas med tjusiga rosor i mitt vardagsrum.
Det är en av de få fördelarna med att bli äldre... Man får så mycket blommor and I love it!
Jag hade en så underbar födelsedag igår och Hef har en stor del i det.
Han hade verkligen ansträngt sig för att få världens i särklass barnsligaste 32 -åring att, från morgon till kväll, vara glad.
Absoluta klimax nådde dagen då han, på kvällen efter restaurangbesöket, lurade mig att jag skulle sjunga in en duett med honom i hans studio och jag blev alldeles livrädd.
Jag suger fett på att sjunga, och det var på extremt darriga ben som jag följde med honom till studion på Kungshöjd.
Men i uppgången sa han att han bara skojade och fortsatte gå.
I stället gick vi in på Hotel Riverton och åkte upp till Sky Baren... -Där jag möts av massor av underbara vänner!
Åh, viken sagolik överraskning!
Jag blev så glad att tårarna rann (jag är så jävla blödig nu för tiden. Måste vara åldern) och jag hoppade på stället av ren lycka.
Tack för en alldeles fantastisk födelsedag alla inblandade. Jag behövde den!
En ängels hand?
Jag hade en sådan konstig känsla i kroppen nu, sista lektionen för dagen.
Det liksom kröp i mig. Inifrån.
Efter halva lektionen hade jag fått i mig min halvliterskopp med kaffe, men den inifrån-besvärliga-känslan hade inte givit med sig någonting.
Snarare tvärtom, så kändes det ännu jobbigare. Jag ville bara krypa ut mitt eget skinn.
Då kom ett barn och drog lite i armen på min tjocka, röda och fantastiskt skitfula fleecetröja, så att min högra axel blottades.
Luft!
Aaaah, vad skönt!
Jag fullkomligt slet av mig plastvidundret som (av ren vana) prydde min alltid så frysande överkropp och vred lika snabbt av mig de gråa yllehandledsvärmarna som troget tar hand om mina åldrande handleder (på jobbet).
Jag tror nästan inte att det är sant, men jag var varm!
Jag är så van vid att alltid frysa på jobbet så jag kopplade inte att min ansträngande inre känsla var min kropps sätt att be mig ta av mig alla extra lager med tyg som hängde på mig.
Nu har jag bara hängslebyxorna och en långarmad T-shirt... Och ett linne och raggsockor... Och handledsvärmarna igen!
Vad vill du mig?
Efter den, på en gråtfärdig andraplats, kom den externa hårddisken och på en hedersvärd bronsplacering kom min kära iPod.
Fyra blev USB-minnet till förstärkaren och på sjätte plats kommer jag om en enda till av mina saker går sönder nu...
Ängel och Djävul
Svart-Vit
Tung-Lätt
Inget-Allt
Klarhet-Dimma
Varm-Kall
Trött
Jag brottas med min kropp. Eller är det min kropp som brottas med mig?
Vad är det som händer?
Rekord i viktökning på kortast tid, gråt, tunga klumpar i magen och bröstet, grubbel och tänk...
Oro.
Helt mensbefriad i flera år VS blöda varannan vecka i 12 veckor.
Sorg i själen.
Ekonomisk kris.
Framtid?
Men jag tror att jag mår fint. Sjuk blandning.
Det verkar lösa sig till slut.
Allt kanske blir bra.
Tjejerna får stanna vid min sida.
Sluta tänk!
Nu räcker det!
Jag stör mig på en sak.
Jag kan störa mig på många saker, men just nu är det detta som oftast fångar uppärksamheten för mitt enorma störande.
Alltså; Reklamfilmer och färgen GRÖN!
De verkar oskiljaktiga och jag blir galen. Vem har sagt till reklambyråerna att det ska vara grönt överallt?
Gröna tröjor, gröna handdukar, gröna gardiner, gröna byxor, gröna mattor, gröna koppar, gröna bokstäver...
Grönt, grönt, grönt. Överallt. Hela tiden. Näsatan alltid samma nyans av den gröna färgen med.
LÄGG AV!
Är det den gamla dängan grönt är skönt som ligger bakom fenomenet?
Eller är det ett gömt miljöbudskap för att kunna åka på dagens stora miljöfrågors våg?
Tror "de" att de är smarta och att vi minsann kommer luras att köpa deras produkter om de smyger in den gröna färgen i loggor och reklamfilmer?
Jag har kommit att tycka rätt illa om grönt tack vare all grön jävla reklam som omringar mig.
Jag vill ha mer svart och rosa. Kanske lite vitt och grått med. Eller orange och blå...
Det finns så många färger att välja mellan så varför fastna så vid en?
För att nämna några...
Bara sex år...
"Kolla Sara, jag har tomteskägg på hakan!"
Tomteskägg på hakan minsann...
Där fick jag bita mig i tungan så det nästan blödde.
Eller, är det bara jag som direkt kopplar orden tomteskägg på hakan med killar, onanering och skjutande utlösning?
Vad är väl en bal på slottet?
Ja, idéerna verkade fullkomligt spruta ur de överbetalda individerna (som jag själv aldrig fick se, så hemliga var de) och det kunde ju inte bli annat än total succé i vårt tidigare så trista personalrum.
Nu står det äntligen klart och jag häpnas lika hårt varje gång jag kliver in i vårt personalrum för att dricka mitt kaffe och hänga i den röda soffan.
Rummet är som förbytt.
Borta är de humoristiska små tavlorna.
Borta är den fula men ändå härliga dörren full med koppar, hängandes med sina öron i rostiga krokar.
Borta är de mjuka (och förmodligen aldrig tvättade) kuddarna.
Borta är den skeva helkroppsspelgeln i det inre kontoret (sk förhudsrummet).
Borta är de gamla facken med DYMOskrivna namnlappar.
Borta är personligheten som ändå fanns i det trista personalrummet.
Välkomna kala väggar.
Välkomna alla ca 12 stolar (till en personal på ca 30).
Välkomna alla nya facken med sneda (och felstavade) pappersnamnlappar...
Facken ja... Min personliga favorit.
Fack på en skola måste ju givetvis ha en nyckel så att man kan låsa om sig och sin (ibland) viktiga och sekretessbelagda post, sitt kaffe och sin bläckpenna.
Våra nya fack har alla, enligt standard, en nyckel som vi blev tillsagda att direkt ta till vår nyckelknippa.
Det bästa är nu att alla nycklarna går till alla facken...
Bra gjort inredningsarkitekterna, verkligen!
Jodå! Alla tog vi ansvarsfullt våra nycklar så att ingen annan kan komma in i vårt fack...
Visst blev det fint!?
Det trodde jag aldrig om mig själv
Kan ni förstå att jag faktiskt inte har hört min egen ringsignal över huvud taget på över åtta veckor?
När jag tänker efter kommer jag faktiskt inte ens ihåg vilken låt jag har.
Visst missar jag några samtal ibland och visst ligger det sms som längtar efter att bli lästa då och då, men det är så skönt att telefonen är tyst.
Japp. ett litet burr i fickan räcker gott för mig...
