Jag är inte en gnällig tjej, men nu längtar jag hem...
*Helvete vad fort det går... Jag är en sån stjärna va!*
Fyra sekunder efter de egopeppande tankarna tumlade jag runt i ett moln av snö, kände hur jag dängde huvudet i isen och landade efter några varv sittades med brädan framför mig och med en hand som stycktes skrika:
"Vad fan håller du på med? Alla vet ju att man inte tar emot sig med händerna vid ett fall... Åååhhh, ditt jubelPucko!"
Hef och jag åkte försiktigt ner och till närmsta liftsystem och bestämde oss för att inspektera min skrikande kroppsdel, vilket, för min del, resulterade i en (väldigt fartfylld och rolig) skoterfärd till bilen medan killarna fick åka sig genom tre olika liftar och lika många backar för att komma till mig.
Men det gick ingen större nöd på mig de 20 minutrarna jag väntade på dem inte.
Nej, jag satte mig lugnt till ro på hotellets lunchhysteri och tog mig en galopp, spanandes på alla åkare som åt, drack och shoade.
Jag hade visserligen ont, men jag kunde ju röra på alla fingrarna och med mycket vilja lyfta en stor stark så det var förmodligen inget brutet, varpå jag tyckte att vi kunde vänta en dag och se om det inte blev bättre innan en ev röntken.
Men Hef stod på sig och vi tog tillslut bilen till sjukan där Dr Thomas inspekterade och jag skulle få min diagnos.
"Jaaa du Sara"
Började Dr Thomas efter att ha sett bilderna på mitt skelett
"Du har nog rätt hög smärttröskel, för det här var mycket värre än jag först trodde."
Då tänkte jag med ett leende direkt på min kära bror som, efter att ha fått sin egen motorcykel hoppandes i ryggen, svarade 3 när hans läkare frågade hur ont han hade på en skala upp till 10.
Tilläggas kan ju, att han då hade krossat en kota eller två samt punkterat några inre organ...
Tre korsande frakturer hade jag i handleden. På det hade jag sedan tryckt in underarmsbenet och pulveriserat ändarna.
Komplicerad fraktur kallade Dr Thomas det och jag får inte under några omständigheter använda vänsterhanden innan ortopeden i Göteborg har sagt sitt.
Enligt Dr Thomas finns det tydligen en stor risk att allt som han drog tillrätta kan ramla isär eftersom det är så poröst och trasigt och då måste jag operera in plattor och skruv.
Så här sitter jag.
I Åre.
Skadad första åkdagen och får inte göra någonting.
Ååååhh, vad störande.
Jag är ju extremt vänsterhänt och jag har ju precis kommit igång med mitt mäktiga målarprojekt och...
... Och jag ska inte klaga någonstans.
Hade jag inte haft hjälm och ryggskydd kunde det ha gått mycket värre och har jag tur slipper jag operation och då är jag faktiskt läkt och hel på bara 5-6 veckor.
Herregud! Det är bara en bruten arm. det är ju ingenting...
Och Hef är ju en sån darling.
Igår åkte han ingenting, utan vallade sin trasiga tjej på en roadtrip till fantastiskt fina Trondheim där vi strosade runt och åt gott.
Men trots min omhändertagande och underbara man, och trots trevligt sällskap här i Åre vill jag hem till mina tjejer.
Jag vet hur ego jag är, men det är inte lika kul när man inte får åka och jag säger det inte högt till någon, jag lovar...
Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet!
Jag har en förmåga att, ibland, göra saker för andras skull mer än min egen och i morse kom jag på mig själv med att göra ett praktexempel av just det.
Det hela utspelade sig på spårvagnen på väg till jobbet och jag satt som vanligt på en fönsterplats med ena foten upp på golvelementskanten, och med mina lurar i öronen.
Jag hade Ipoden på att blanda alla spår idag och det var väldigt spännande att få höra vad som kom hela tiden. Älskade blandningen av Chevelle och Jeff Buckley...
En hållplats innan min kommer det en ung man och stönar sig ner bredvid mig.
Han hade en stor väska i knät och verkade väldigt stressad (något jag absolut inte var med Tori Amos ljuva stämma i huvudet).
Då gjorde jag det... Då tänkte jag tyst för mig själv:
*Jag går av på hållplatsen efter den som kommer nu så slipper han resa på sig med en gång, stackarn.*
... Och sen fortsatte det i huvudet:
*Men why, egentligen?
Vad spelar det för roll om han reser sig hållplatsen efter att han satt sig eller om han gör det två hållplatser efter?
Egentligen är det ju faktiskt bara bra om han måste resa sig direkt. Då får han ju dubbelsäte för sig själv och dessutom den här attraktiva fönsterplatsen.*
Det hela slutade med att jag (in i det absolut sista) dividerade för mig själv om vad som var bäst för honom, kom fram till att han nog ville ha sätet för sig själv direkt, bad om ursäkt med ett leende, reste mig och rusade mot den påstigande strömmen av folk för att hinna av vagnen innan dörrarna stängdes.
Hej Bullen.
Jag har ett problem.
Och säg inte att det är ett vanligt problem, för det är det inte
Äntligen... Som jag har väntat
En förnimmelse som rotar sig i själen och sprider välbehag och lycklig tillfredsställelse ut till min kropp och som får blodet mitt att rusa som en flock vilda hästar.
Idag kom den känslan...
Det började redan tidigt då jag vaknade av mig själv 20 minuter innan klockan skulle ringa.
VAKNADE AV MIG SJÄLV!?
Det var så många månader sedan jag vaknade utan att vilja brista ut i gråt över dygnets tidiga och fullkomligt kolsvarta timma att jag inte mindes hur det kändes, och det var underbart.
Solen hade börjat leta sig upp över hustaken och jag låg och drog mig lättjefullt mellan lakanen.
När jag sedan lämnade lägenheten (en halvtimma innan jag brukar kasta mig ut i panik för att komma i tid till vagnen) i min lilla jeansklänning och gröna gummistövlar luktade det sådär som det ska ute.
Visst, det var massa minusgrader och några snödrivor som vägrat ge med sig i tidigare dagarnas regniga plusgrader låg slickade längs husfasaderna och det tjocka gruslagret från vår vita vargavinter låg kvar på den smutsiga asfalten men hey, det gjorde ingenting.
Solen sken 07:20 på morgonen, det var välmående i luften och jag kände hur mina rosiga kinder blev härligt krispiga på vägen in i affären där jag köpte en kopp kaffe och en macka.
Det var vår ute...
Ja, i år kom våren till mitt hjärta den 3 mars...
Jag, jag och jag!
Det här med att vinna verkar vara något som ligger skrämmande högt på livslistan för både mig och min Hef.
Jag kommer på mig själv, ibland, med att ha en inre tävling gentemot honom och gårdagens simning var tyvärr inget undantag.
Under de sista 100 metrarna av vår standardkilometer brukar vi ta i lite extra för att få upp flåset ordentligt och ta ut oss sådär härligt, innan vi med stolthet går hem och äter något gott.
Hef brukar vara den som tar i lite mer av oss två och kommer till bassängkanten först, men igår slog den lilla djävulen på min högra axel ner ängeln på den vänstra och jag vägrade låta honom vinna.
Åh, herre jättejävlar vad jag simmade.
Jag klöv vattnet som en annan isbrytare och motionssimmarna flög som bowlingkäglor när jag med hysteriska ögon och fullkomligt obehärskade simtag arbetade mig förbi min konkurrent.
När jag sedan (efter att ha kämpat tillbaka luft i systemet då jag under den viktiga tävlingen helt glömde bort att andas) mallade mig över att ha simmat om honom, som den ödmjuka vinnare jag är, svarade han vänligt men lite för snabbt:
"Ja, jag fick ju två söndagssimmare framför mig där mot slutet så jag kunde inte ta i riktigt!"
*Mmmm, såklart du fick baby!*
