Hata
Man säger ju att hundar lever i nuet.
Det som kommer att hända eller tidigare har hänt existerar inte för dem (även om jag ibland har tyckt mig se en glimt av förståelse av handling och konsekvens hos de hundar jag varit uppvuxen med).
Jag lever i nuet!
Det som tidigare varit brukar jag försöka lämna bakom mig och vad som komma ska... Ja, det vet jag ju inte, så varför oroa sig?
I morse när jag drog upp mina, från omvärlden skyddande, persienner upptäckte jag ett fasansfullt spöregn!
Va fan!
Contessan jobbar ju inte i regn, så jag fick vackert ta mitt paraply och gå ner till spårvagnen.
Nu till att leva i nuet...
Jag hade helt lämnat bakom mig hur det är att åka spårvagn på morgonen, i regn, i Göteborg.
ÅÅÅHH, vad jobbigt!
Första vagnen var så full att det hängde kappor utanför dörrarna, och regnet och folket på den gjorde fönstren alldeles immiga.
Den tar jag inte. Nej aldrig i livet.
Nästa vagn var precis lika full och om möjligt ännu immigare... Oh crap!
Jag fick helt enkelt tränga mig på bland stressiga blickar, irriterande suckar, svinflunsahostar och blöta jackor.
Så där stod jag med näsan tryckt mot dörrens glas och flåsade in vagnen tillsammans med alla andra hundar som inte hade vett på att ta sig till jobbet på annat sätt.
Jag måste ge Contessa stänkskärmar, för det här... Det är fan inte ok!
Det bjuder jag på
På min skola har vi två rektorer och jag satt på ett möte tillsammans med miljöförvaltningen, intendenten, bambapersonal och denne rektor på hans kontor.
Eftersom jag, samtidigt som jag hade detta möte, hade en barngrupp i rummet bredvid lät vi dörren stå öppen (så att barnen lätt kunde komma åt mig om det hände något då jag ju hade denna olyckliga dubbelbokning).
Plötsligt hör vi röster i korridoren och jag känner snabbt igen vår bedårande skolkurators höga klackar mot stengolvet.
Piggt klapper och virriga röster som snabbt närmar sig vårt mötesrum och eftersom jag sitter i stolen närmast dörren är det jag som vänder mig om för att kolla vad de goda damerna har på hjärtat.
De fladdrar in i rummet, letandes efter ett eget möte (eller människorna till detta möte), samtidigt som jag vrider på min inte så smidiga kropp i stolen.
Vrider, vrider, vrider...
Tappar balansen, vevar förtvivlat med armarna i luften och landar med en duns på alla fyra framför kuratorns stilettbeklädda fot.
Ta mig fan!
Jag ramlade av stolen och låg nu på golvet och vred mig av skratt, medan de andra satt kvar på sina och tittade på mig med lätta ryck i mungiporna.
Den enda som vågade skratta åt/med mig var kuratorn som stod dubbelvikt bredvid och skrattade så tårarna rann.
Vår skolsyster, som kom med kuratorn, hjälpte min skrattskakande kropp upp till stående så jag kunde fortsätta prata miljö och de två kunde leta vidare efter sitt eget möte.
En stund senare mötte jag kuratorn i trappen och vi brast genast ut i gnäggande glädje igen.
Inga ord utbyttes!
Vi bara pekande på varandra i fullkomligt asgarv innan vi båda gick vidare mot våra arbetsuppgifter, bubblandes av skratt över min dråplighet.
De andra på mötet lär ju berätta vidare om min oförmåga till smidighet och kuratorn och jag kommer väl aldrig mer att kunna prata för allt flabb så fort vi ser varandra (vilket lätt kan leda till problem då vi ju har ett par ungar att diskutera)...
Neeeeeeeej
Min telefon väcker mig varje morgon klockan 06:00.
Det är därmed inte sagt att jag faktiskt går upp då, men det är i alla fall den tiden som jag varje kväll, vid läggdags, tror mig kunna gå upp.
Jag har faktiskt, till min egen förvåning, fått till en rätt ok morgonrutin, snoozandet inräknat.
06:00 Radioheads Street Spirit (fade out) väcker mig och jag snoozar mellan 10-30 minuter
06:30 Går upp, tar en hutt Blutsaft, sätter på tv 4:s nyhetsmorgon, kissar och tvättar mig innan jag tar på mig kläder.
06:45 Gör rent kattlådan, drar upp persiennerna, ger katterna mat och sätter ett ägg på kokning.
07:00 Äter min frukost till 07:00-nyheterna
07:15 Borstar tänderna, knyter ihop soppåsen, letar efter nycklarna och gör mig redo för avfärd.
07:30 Bär ner Contessa för trapporna och cyklar till jobbet.
Och så har det varit sedan semestern tog slut i somras (ja, i somras, nu är det höst).
Men i morse var det något som var märkbart annorlunda än de tidigare mornarna hemma hos mig.
Det var mörkt i rummet när Thom York började sjunga...
Det fanns fan inte en enda ljusstrimma som letade sig igenom gliporna i persiennerna. Istället såg jag ett orange ljus gunga på utsidan.
Gatubelysningen!
Wtf?
NEEEEEEEEEEJ!
Jag tände upp hela lägenheten och lät persiennerna vara nerdragna tills ljuset utanför fönstren hade kommit ikapp mig och det var soligt i nacken när jag cyklade till jobbet.
Men den hemska sanningen gav mig en kraftig lavett i morse. Mörkret kommer.
All makt åt Tengil, mörkret kommer...
Mörkerångesten sliter i mig. Mörkt när jag går upp, mörkt när jag åker till jobbet, mörkt när jag lämnar jobbet och mörkt när jag går och lägger mig. Mörkt, mörkt, mörkt... Buhuuuu!
God jul Sara, här har du en resa till solen!
Så som jag är
Kom på mig själv med något jag förmodligen alltid har gjort, men däremot aldrig tidigare reflekterat över...
När man spenderar pengar på något vill man ju/väl ha det bästa för just de pengarna.
Bästa maten, bäst drinken, bästa kattungen, bästa bilen, bästa resan... Och så givetvis, bästa solariet!
Jag solade i närheten av jobbet idag och när jag kom in var tre bås av tre möjliga lediga, varav jag blev tvungen att själv välja i vilket bås jag skulle sträcka ut min ljus -och värmetörstande kropp.
Direktcitat från mina egna tankar:
*Trean tar jag inte, den är ju äcklig!
Ettan känns bra, den tar jag.
... Men den ligger ju först så det gör nog de flesta andra också, jag tar tvåan!
Fast å andra sidan kanske andra också tänker att andra tänker att andra tar ettan och sedan väljer tvåan istället.
Nej, jag tar ettan ändå...*
När jag, nöjd över mitt beslut, lade mig i ettan slogs jag över min inre dialog och skämdes lite bakom ett hemligt leende.
Trodde jag verkligen att jag hade lurat systemet bakom solarierna?
Gud, så dumt!
Jag glömde det dock rätt fort när TOOL rockade loss i pluggarna och jag gungades med i musiken samt lät solarievärmen lura mig i 20 minuter.
Duktigare än väntat
Igår letade vi nattamat på vägen hem, vilket gick katastrofalt dåligt. Istället plockade jag, när jag kom hem, fram en avokade och åt den, toppad med keso!
Vad hände med flötig kebab liksom?
Idag har jag ätit en nyttig frukost (klockan 13:00 i och för sig) och nu panerade jag lite färsk fisk till middag.
Och inte nog med det.
När jag köpte potatis till min fisk och mina bryssekolisar idag så köpte jag en mycket mindre godispåse än vanligt!
Jajjemen!
Hälsosamheten, here I come!
Karma
Nu ligger båda mina vandrande G-punkter på bröstet och kurrar (helt utan anledning. Vad ÄR det som är så skönt?) och jag tänker tyst för mig sälv att; de är lite i vägen, låter lite för högt och väger lite för mycket...
Fast det får jag varken säga eller tänka högt va?
Mmmmmmmpuss
Igår var hon på inflyttningsfest där de (av andra) blandade drinkarna bara kastade sig fram mot hennes öppna famn...
Idag ligger hon i sin säng med datorn på frukostbrickan och kollar på Sons Of Anarchy.
Hon mår bra.
Är inte bakis eller så, men så kärlekskrank och kramsugen att hon inte ens drar upp persiennerna och inser att vädret är fantastiskt!
Hon behöver lite kärlek!
Snopet
Fan också!
Jag har levt på extremt kass föda de senaste veckorna och eftersom kläderna började sitta otrevligt tight mot huden bestämde jag mig, idag, för att ändra på dessa intagsvanor.
Men jag vete fan alltså...
Att handla nyttigt är kusligt dyrt och jag tror faktiskt inte att jag har råd att leva så särskilt sunt.
Det var ju skit!
Fotoblogg?
Vilken tur att jag faktiskt hade planerat att viga torsdagkvällen till städ. Annars hade jag ju kunnat bli irriterad på riktigt...
Dags att sätta på hög musik och skrida tll verket!
Go Sara, go!
Dagens ungdom...
Är det kö vaktar alla sin plats med ilskna hökögon, och muttrar irriterat medan de markerande (över att behöva flytta på sig) drar undan sin korg med foten, om någon vill gå förbi dem och titta på en tidning eller plocka ett tuggummi.
Skulle det sedan öppnas en ny kassa blir de istället som svältande hyenor och slår sig fram, som om det gällde livet, med kundvagnar, armbågar och stressade blickar.
Jag brukar inte delta i dessa, för mig, jobbiga och urkonstiga beteenden men idag blev till och med jag lite putt i kön.
Jag hade kommit fram till bandet och packat upp 3/4 av mina ca 8 varor när någon knackar mig på axeln.
Jag drar ur FINKS ljuva röst ur örat och vänder mig om, mot en liten kvinna med kort permanentat hår.
"Jo, jag har bara den här" säger hon och håller upp ett mjölkpaket.
Jag är inte den mest snabbtänkta människa jag känner och kunde inte för mitt liv förstå varför hon talade om för mig vad hon skulle handla.
Det skiter väl jag i.
"Ja, för det är väl ok?" säger hon vidare och kastar en menande blick mot kassörskan (som tittar tillbaka mot oss och undrar om hon kan börja blippa in mina varor).
Jag spanar över kvinnans korta axel och ser... -Ingen!
Wtf?
Det är ju ingen kö, för i helvete! Ville jag vråla till henne men sade istället (med lite spetsig röst ska väl erkännas):
"Jag har ju redan packat upp mina varor, men visst. Känner du att du har så bråttom, så gå före du!"
Då blir hon sur på mig och backar muttrande ett steg medan kassörskan låter bandet rulla vidare och börjar blippa.
"Vart tog vänligheten vägen? Det är dagens ungdomar som inte vet..." Muttrade den lilla kvinnan bakom mig och det var allt jag hörde innan jag stoppade tillbaka den vänstra högtalaren i örat, så jag slapp höra henne.
Sedan gick jag och köpte två liljor så jag skulle bli på bättre humör, och tjo ho!
Det blev jag!
Tack, men nej tack!
Min näsa producerar absurda mängder snor, nysningarna kastar sig ohämmat ur min kropp, huvudet hotar att spränga sig ur min skalp och jag har ont i huden.
Va?
Ont i huden... Vad är det liksom? Bah!
Jag är en individ som gärna undviker medicin och tabletter (nu finns det vissa som slår sig på knäna av av skratt efter det uttalandet, men jag pratar enbart om värkstabletter) och det var först när jag var villig att slå in en spik i tinningen för att förflytta huvudvärken, som jag igår tog en Ibumentin.
Jag är rätt säker på att jag åkt på en förkylning av rang och oron över att ha blivit Svinad är extremt liten, men jag kollade ändå upp det här med vaccin lite.
Inte för att jag känner något större behov av sprutor, men ändå!
Ok... Så här är det tydligen:
Vaccinet kan innehålla kvicksilver och bieffekterna kan vara nervskador, hjärnskador, ADHD och Autism.
Vänta nu!
Var inte kvicksilver typ farligt?
Nervskador eller hjärnskador låter ju inte heller helt lockande.
En liten släng av ADHD har jag förmodligen redan men Autism känns mindre intressant.
Jag förstår verkligen varför folk pratar om massvaccinering för att hindra den här Nya influensan att sprida sig. Man kan ju bli en hur vrickad människa som helst efter de två sprutorna och den som inte vaccinerar sig (förmodligen jag) kommer framstå som helt fantastisk och kanske till och med i någon form av normal jämte dessa kvicksilverfyllda, nerv -och hjärnskadade bokstavskombinations-medmänniskorna.
Nä... Som jag ser det blir jag nog hellre Svinad än råkar ut för ovanstående alternativ!
Ashi!
Min frisör är en sådan människa.
Hon är så full av äkta godhet att jag blir alldeles matt.
Hon får mig alltid att känna mig vacker, oavsett hur jag faktiskt ser ut, och hon ger så mycket av sig själv (även om det tog mig ett par år att komma henne så nära).
Idag lämnade jag frisörsalongen med bländande svart nytt hår och en flaska vitt, för vilket jag betalade... -Japp, med en kram och ett löfte om middag och öl!
Hon vägrade ta betalt, den underbara knäppisen (och då talar vi tusenlappar)!
Till henne vill jag ge världens all lycka, för det är hon verkligen värd.
Du är GRYM vännen och jag gillar dig massor!
Jag sitter faktiskt och skriver med IDOL på tv:n just nu.
Jag tycker inte någonstans om dessa program med ensamma mammor, bonniga bönder, kända dansare, ensamma kvinnor med 20 villiga män eller wannabe sångare, men vafan!
Jag fastnade lite i det.
Människor kan verkligen, verkligen fascinera mig ibland... Eller egentligen alltid, för jag studerar (på ett eller annat sätt) alla människor jag träffar och skapar mig rätt snabbt en bild av dem.
När jag sitter här och kollar på de människor som frivilligt ställer sig framför tre främlingar (plus ett helt filmteam) och sjunger acapella, medvetna om att det faktiskt kan visas upp för alla de Janne Banansvenskar som kollar på programmet, blir jag förundrad.
Jag hade inte gjort det för pengar.
Eller jo, om det var jävligt mycket pengar.
Men jag hade supit till mig en fantastisk karatefylla innan, och förmodligen sett till att vara fullkomligt nerdrogad också, så att jag slapp minnas eländet.
För det man inte minns har inte hänt, eller hur!?
Frågan är vem som är den weirda här.
Är det den som verkligen bjuder på sig själv och med en underbar, och för mig sällsynt, självkänsla sjunger ut inför alla oss som väljer att titta på.
Eller är det jag, som blir illamående och nästan förbannad av bara tanken på att göra något liknande.
Jag skulle aldrig vilja vara med i tv... I mina ögon måste man ju vara genuint dum i huvudet för att frivilligt ställa upp på något sådant.
15 minuter av fame är något av det absolut sista jag någonsin skulle önska mig och då tycker jag ändå att jag besitter, i alla fall en liten dos, självironi och distans till mig själv...
Kanske är det så, att dessa sångfåglar, mammor, bönder, talangscouter, kärlekssökare och dansare bara har tråkigt och behöver lite påhittad spänning i livet.
Kanske blir de erbjudna en viss summa pengar... Kanske blir de utmanade (oh, den är farlig)...
Eller?
Varför annars?
Varför utsätter man sig själv för denna (eventuella) förnedringen?
Why? Why?
Förklara för mig! Jag vill förstå...
Tillbaka till filmen
Under filten, på mitt bröst, ligger Hallon och snusar medan jag biter på naglarna av alla hemskheter på tv:n.
Plötsligt börjar hon röra sig där under filten men jag tänker inte så mycket på det.
Hon ska väl byta sovsida eller något, och jag kollar vidare på filmen utan att undersöka vad som försigår under den rosa/randiga filten.
Efter ett tag börjar det smaska och låta vid mitt bröst och jag misstänker mattevant att den lilla katten tvättar sig lite och tittar obekymrat vidare på filmen.
Men när det sedan kommer mystiskt harklande ljud blandat med smaskandet gör min nyfikenhet mig tvingad att slita blicken från tv:n och lyfta på filtkanten.
Smaskandet upphör blixtsnabbt och jag möts av två kornblå ögon som tittar rakt mot mig, från filtens öppning.
Min blick fortsätter från kattens (till synes) oskyldiga ögon och ner till dess (nu) stängda mun och jag kan inte låt bli att frusta till av skratt.
I sin mun har hon en slinga av mitt kolsvarta hår, som hon har legat och tuggat och smaskat på.
Då håret ju sitter fast på mitt huvud hänger det som en liten hängmatta mellan hennes mun och min tinning och jag skrattar ännu mer när jag börjar dra i det och finner att hon har nästan en decimeter hår i sin mun.
Visst, det är lite äckligt men samtidigt en så rolig syn när jag lyfte på filten att det bara blir humor.
Skit att jag inte tog kort på hennes busted-blick.
Vatten, vatten. Bara vanligt vatten!
Mina prinsar, Hef och Hef, är på semester i Domenikanska och den delen av dem som jag har förmånen att ligga med skickade just ett sms om 30 grader och lyxhotel.
Det var som en hård spark i magen (en spark jag mer än gärna tar för dem, men ändå) att läsa det medan regnet gjorde sitt yttersta för att ta sig in i lägenheten genom rutorna och jag ville mest av allt bara gråta.
Jag finner plötsligt mig själv i soffan, invirad i min randiga filt och gnagandes på en fryst kladdkaka framför En plats i solen som visas på tv och inser med förvånandsvärd realism att jag nog måste skärpa till mig.
Jag bor i en regnig stad, i ett regnigt land.
Live with it liksom.
Ska ta en renande dusch och sedan ett par kalla på stan.
Det blir bra för min våta själ...
Ett så kallat i-landsproblem gissar jag
En Scott som är rosa och grå, snabb som vinden och döpt till Contessa... Ett stycke kärlek på två maskulina hjul och jag älskar henne som raggaren älskar sin (i framrutan) tärningsprydda bil.
Men vi har problem i kommunikationen, Contessa och jag.
Jag vill cykla till jobbet, men ändå har jag nu tagit spårvagnen i två veckor, medan hon stått trygg och vilandes i mitt vardagsrum... Och det mina vänner, det är inte ok!
Spårvagnen kostar pengar, tar längre tid på sig och är full av trängandes morgonmänniskor... Nope, me no like!
Kommunikationsproblemet vi har handlar om regn och stänkskärmar...
Det regnar i Göteborg och Contessa har inga stänkskärmar.
Det rimmar liksom inte!
Är det ok att sätta stänkskärmar på henne, eller har jag redan gått över gränsen med de reflexerna som hon har?
Kanske om jag tog bort reflexerna och bara har lysdeoderna när det är mörkt... Skulle det då vara mer ok med stänkskärmar?
Nä, va fan!
Jag får ta spårvagnen och fundera på saken i morgon...
Eller?
Har jag just gjort min cykel lika fåfäng och utséendefixerad som jag själv är?
Jag har blivit lättlurad!
Jag är en (i mångt och mycket) hederlig människa, men tv-licensen har jag ingen som helst lust att betala.
Hey, jag tittar ju knappt på tv!
Idag när jag låg i min soffa, och red ut det sista av helgens huvudvärk och fanskap, ringde det på dörren och jag slutade omärkligt att andas samtidigt som jag, på spänstiga tår, smög fram till dörrens kikhål.
Utanför stod en liten man och pratade i telefon.
Han hade blont hår, lila/vit-randig t-shirt och såg ut som vilken oskyldig granne som helst.
Men eftersom jag ju inte kände honom följde jag min egen regel och vände på klacken för att tassa tillbaka till soffan, utan någon som helst tanke på att hälsa på min granne.
Då ringer han igen... Och igen!
Och sedan knackar han på dörren -Hårt!
Och knackar igen!
Vafan!
Begöver han hjälp?
Herregud, jag måste nog öppna...
"Hej, mitt namn är (whatever) och jag kommer från Radiotjänst..."
*FUUUUUUUUUUUUUUUUCK*
Den jäveln överlistade mig.
Han låtsades prata i telefonen och han hade lutat sin pärm och sina papper mot väggen så att jag inte såg dem från mitt hål i dörren.
Har de gått på kurs, radiotjänstmänniskorna?
En mänsklighetskurs?
Nästa steg kommer bli att de raggar upp dig på krogen, nickar nöjt åt sig själva när de ser tv:n i din lägenhet innan de ligger med dig för att sedan, morgonen efter, trycka upp tv-licenslappen i ditt morgonomtöckna ansikte.
Fy fan, vad lågt!
Två så goda ting... Som en skolutflykt
Hon är så rolig.
Hon lever verkligen i en helt annan värld än jag. En annan dimension nästan.
Jag kände mig faktiskt lite dum hemma när jag, för att slippa köpa det för typ 40 spänn på biografen, fyllde på en tom colaflaska med vatten och lade ner i väskan.
Men efter att ha köpt en absurt dyr godispåse (utan prassel) kunde jag inte låta bli att le när min 19-åring (efter att ha härmat mig med att ta av skoran och lägga upp fötterna i stolen) håvar upp sin medhavda colaflaska och påse ur väskan.
Hennes colaflaska var fylld med O'boy och den genomskinliga påsen med dillchips.
O'boy och dillchips -Är det sant?
På väg att bli självständig?
Inget särskilt med det kan man tycka, men jag var hemma själv.
Och det var ju inte vilken dag som helst igår heller, det var ju lördag.
Det var en lördag som alla andra, med flera planer såsom kräftskiva, åka till Småland eller gå på Way Out West, men istället hamnade jag hemma med mina flickor.
Det var så skönt!
Det var T-shirt, trosor, liten mössa på huvudet och raggsockor på fötterna.
Det var Air i högtalarna och det var tyst i huvudet...
Jag fick städat och tvättat, hade tankar på att teckna men läste istället en bok i soffan, med tjejerna som två kringlor i knät.
Jag sov i min säng för första gången på nästan tre veckor och jag gav massor av förlorad kärlek till mina djur.
Jag vaknade tidigt och tog min dramat till affären för att handla frukost.
På den promenaden mötte jag tre självklara walk of shame och jag log i hemlighet åt deras blossande kinder och avvikande blick, samt kontrasten av deras skyhöga klackar och läckra hamdväskor mot mina baggy mysbyxor, rutiga daramat och I'M IN THE GAME-tisha.
Jag har umgåtts med bara mig själv i ett helt dygn och känner mig mäkta stolt, men nu får det nog räcka.
Det blir en mc tur med tillhörande lunch om en timma.
Morgonbestyr och stiltje i skallen till Antony And The Johnsons först...
Hej då virriga tankar och välkommen lugnet
Sara, kolla vad vi har gjort...
Helt VÄRDELÖST!
Alla andra var ute på skolgården och jag fick anstränga mig hårt för att inte skratta så han hörde, där han satt skräddare, med händerna vilandes på knäna och ögonen slutna.
"Hej där.. Mediterar du?" frågar jag när jag går mot honom.
Han sitter kvar i samma position och med slutna ögon, men nickar tyst och allvarligt som svar på min fråga.
Jag låser tyst upp dörren till klassrummet för att lämna min mat och viskar:
"Funkar det då?"
Han spärrar upp ögonen, slår ut med händerna och reser sig hastigt med ett hetskt uttryck i ansiktet.
"Nej, det är ju helt värdelöst!"
Jag lämnar skrattandes min mat och går tillsammans med honom ut på skolgården igen...
