Det man inte vet har man inte ont av och det man inte minns har inte hänt... Eller?
Undrar just om åldern kommer ikapp mig nu!
Pratar för mig själv, stönar när jag sätter mig ner och torkar ur rinnande ögon, med baksidan av min hand, gör jag ju redan.
Men nu, nu gick det nog ett steg längre är jag rädd.
Jag satte mig här för att skriva ett inlägg.
Jag minns tydligt att jag skrattade innan så jag misstänker att det var ett roligt inlägg...
Men sen är allt svart!
Varför skrattade jag?
Vad handlade det om?
Neeeeeeeeej!
En bifråga
En intressant tanke...
Jag satte mig nu och började planera en framtida bildlektion där barnen ska få göra en övning med färg och känsla (de ska få ihop en miljö, en person och en särskild känsla i en bild).
Jag bestämde mig för att, på min visningsbild, teckna en ensam flicka i stadsmiljö och började skissa...
När pennan smekte över pappret funderade jag på jag skulle göra henne ensam eller själv.
Varför tänkte jag att det var två olika saker?
Det är väl samma eller?
På något sätt kändes det som att den dystra känslan jag ville få fram i min blyerstgråa teckning skulle bli mer talande om hon var ensam bland alla husen, snarare än om hon var själv.
Jag bor själv i min lägenhet, inte ensam... Eller?
Känns det inte lite mer tragiskt att bo ensam än att bo själv?
Eftersom jag ju sitter i ett klassrum tog jag en ordbok och slog upp de båda orden.
Ensam:
Utan sällskap, utan hjälp
Själv:
Utan hjälp, ensam
Vafan. Det hjälpte ju ingenting!
Jag tror nog att man aldrig väljer att vara ensam.
Du kan välja att vara själv, men inte ensam.
"Du ser lite ensam ut."
"Jag ser att du går själv. Är du ensam?"
Nåja... Jag vet inte. Dessutom har jag en bildlektion att planera...
?
Mina djur!
Mina underbara små djur...
Jag lipar faktiskt nu när jag skriver. Löjligt, jag vet. Men...
Båda ligger här på mig och kurrar tryggt, ovetandes om mina tysta tårar och fasansfulla tankar...
Vad ska jag göra?
Verkligen... Vad fan ska jag göra?
Jag har alltid sagt (och menar) att mina två tjejer är det absolut finaste jag har och jag har värderat mina stunder med dem högt.
Det gör jag fortfarande, men de stunderna har blivit lite mer sporadiska och kanske inte alltid lika kvalitativa.
Ibland blir det bara lite intensivt snabbkel innan jag åker vidare.
Hur kan man göra så mot sina djur?
Hur kan man vara så självisk?
Jag dör...
För den som inte har egna djur är valet lätt, men om den hade känt mina tjejer så hade förståelsen för min ångest varit odiskutabel.
Självklart kan jag bara säga till honom att vi inte kan träffas lika ofta, men det fungerar ju bara för en viss tid.
Vilken framtid har ett förhållande om man inte kan ses när man vill eller känner att viljan om ett eventuellt framtida samboliv aldrig kan bli mer än en flyktig tanke?
Visst finns det mediciner som kan hjälpa, men kan man begära det?
Och visst fan är det alldeles för tidigt för att ta upp diskussionen om samboliv och familj, vad som helst kan fortfarande hända (eller inte hända), men det förändrar inte nuläget och den känslan jag bär på.
Och faktum kvarstår.
Det här är inte ok och jag måste göra något.
Antingen träffa honom mindre eller hitta någon som kan ta tjejerna då och då.
För att lämna bort dem helt är fullständigt uteslutet.
Det visste jag väl, någonstans, hela tiden men insåg med absolut säkerhet nu, när jag flyttade mig från stolen till soffan och tjejerna gjorde mig sällskap... Efter ganska exakt 13 sekunder.
Jag älskar dem för mycket.
De är min familj och sin familj lämnar man inte i första taget.
Förhoppningsvis aldrig...
Nä, jag lämnar mitt dåliga samvete (och tankarna som kommer med det) åt sidan nu och ger mina tjejer kvalitativ tid resten av kvällen.
Här ska kelas minsann...
Kom närmare, mina små skatter!
Så fick hon sitt hav till slut.
Hösten är här.
Sommaren som aldrig kom är över och jag måste säga att jag är fullkomligt oförstående till hur det gick till.
Jag menar; Var är all min sol och min värme?
Var är alla mina dagar ute på havet iklädd bara en bikini (eller våtdräkt) och tuggandes på en kanelgiffel?
Var är min vattendroppsglittrande kropp och mitt saltyviga hår?
Var är min långa och härliga sonmmarledighet?
AAAAAARRRRGGH!
Men det är ingen idé att lipa.
Fram med tända ljus, filmer och filtar...
I söndags tog Hef och jag den sista turen med båten, då det var dags att ta upp henne inför vintern, och det var faktiskt helt underbart.
Solen sken, måsarna skrek, havet brusade och hade det inte varit för termobyxor, dunjacka, mössa, halsduk, vantar och ångande andedräkt så kunde det ha varit vilken kärleksfull sommardag som helst.
Vi puttrade ut på det stora blå och tog oss en kopp kaffe och en kanelgiffel (som sig bör på havet) i båten innan han tände sin cigarett och vi, med vinden slitandes i mössorna, blåste bort från den lilla båtbryggan i Askim och in mot Göteborgs mäktiga hamn.
Jag älskar hamnen.
Jag har så länge jag kan minnas haft en fascination för kranar, och i Göteborgs hamn finns det så många fina kranar.
Tänk att få gå på kransafari?
Tänk att få köra en stor kran... Förmodligen det svåraste like ever, men oh, så mäktigt!
Det är verkligen en häftig känsla att få åka en liten motorbåt bland dessa enorma kranar, Stenamonster och olika lastfartyg.
Kvällen avslutades sedan med en helt fantastisk stek på Hefs mammas kompis husbåt innan vi mätta och upptinade åkte hem till soffan och spelade ps3 tills jag, i vanlig ordning, deckade på Hefs bröst...
Bara en vecka kvar nu
Kaffebönor, någons snus, mammas äpplemos, en citron, smör och en avokado.
Bra där Sara... Verkligen!
Jag skrattade diaboliskt åt mig själv, stängde kylskåpsdörren och gick på en rätt hopplös matjakt i frysen istället.
Tack för att du är du
Jag var så jävla knäckt igår kväll.
Något drog och slet i mig och jag ville bara SKRIKA rakt ut.
Hela mitt inre vrålade som i kramper och jag visste inte var jag skulle ta vägen.
Vi låg i soffan och kollade på 3:e säsongen av 30 rock (sjukt bra serie) och det bara kröp av irritation och rastlöshet i mig.
Jag trodde det skulle hjälpa med mat och åt aptitligt av laxpastan, men icke!
Jag var fortfarande trasig efter den utsökta maten, och glaset med vitt vin som jag drack till verkade inte hjälpa alls.
Det gick till slut så långt att jag satte mig upp i soffan och beodrade en sömndrucken Hef att ge mig en cigg.
Jag röker inte, men jag behövde fan något (vad som helst) att lugna ner mig med och cigaretter kändes helt rätt för stunden.
Han följde mig till balkongen, där vi sög i oss två cigg och (jag) drack upp vinet under ett nyttigt snack om delmål och visioner i livet.
Jag behöver verkligen någon slags förändring.
Eventuellt komma bort ett litet tag...
Lämna mitt ekorrhjul till vardag och se nya platser än spårvagnshållplatserna på vägen till jobbet eller känna annat än bitterheten bakom det ständigt tomma bankkontot.
En liten del av mig dör varje månad över att pengarna aldrig räcker och en stor del av min inre oro är nog ekonomibaserad...
Jag behöver kanske hitta mitt kall.
Få ett lugn i kroppen och landa lite.
Jag är egentligen nöjd och jag har det väldigt bra, men det är ändå något som saknas mig...
Då vinet och ciggen inte hjälpte så mycket som jag ville eller hade räknat med fick jag även pillat in en snus under läppen (efter löften till Hef om att aldrig fastna i något nikotinberoende) och lade mig åter tillrätta mot ett lugnt och tryggt mansbröst, helt slut efter allt huvudbry.
Och trots att jag sa till Hef att jag förmodligen ALDRIG mer skulle kunna sova gjorde hans bröst åter magic med mig och det tog tydligen inte alls lång tid innan mina andetag blev tunga och långsamma.
Säkert dreglade jag lite på honom med, där jag till slut låg och stensov mot hans bringa efter att tidigare ha väckt honom med min inre oro...
Tur att det inte var några tända ljus i rummet
Ni vet hur det är när man är lite bubblig i magen och helst av allt vill släppa väder som skulle kunna lyfta en luftballong!?
Eller..?
Sådan kände jag mig i alla fall igår och även om jag låg (tillsynes oberörd) och snusade lätt mot Hefs bröst medan han spelade fifa på sin ps3, så kände jag hur det arbetade i min mage.
Då jag fullkomligt vägrade att lämna min trygga position mot hans varma bröst valde jag att ignorera magens hintar om att få släppa ut överflödig luft och arbetade mig envist knipande igenom både fotbollsmatch på tv och härlig stekmiddag (råstekt potatis, lammkorv, bacon, ägg och champinjoner).
Jag sov visserligen som en mätt kattunge innan klockan slagit 23:00 och det var med trötta steg (och bortglömd luftmage) som jag stapplade in till sovrummet när han väckte mig vid midnatt.
Plötsligt sätter jag mig upp och stirrar ut i mörkret!
VAD VAR DET?
Jag hade vaknat av ett gränslöst smatter och satt nu rakryggad i sängen med täcket nere vid midjan och blossande varma kinder.
Var det jag som pruttade så?
Nääää...
En snabb snegling ner mot den lugnt sovande mannen bredvid mig visade på att han nog inte hört min luftsalva, varpå jag tyst smög ner under täcket igen och somnade om (med sjuka tankar om hur vi vaknar på morgonen med täcket, upplyft av mina gaser i magen, som en grön/vitrandig fällskärm ovanför oss)...
Vad hände med att tjejer inte fiser?
Är jag unisex nu?
Innovativt
I klassrummet kommer en av killarna fram med bestämd blick och militärisk röst:
"Sara, du får absolut inte stänga dörren idag!" (En i mina öron konstig befallning eftersom vi nästan aldrig stänger dörren in till klassrummet).
"Jaså, varför inte då?"
"För då ser vi inte om någon tar våra bandyklubbor i korridoren. Men var lugn. Vi är inte helt dumma... Kolla"
Han visar, med hela handen, att jag ska gå ut till korridoren och kolla, vilket jag gör...
... Och brister ut i skratt!
Dagens 10-åringar är bannemig inte dumma de!
Inte så som man kan tro
I morse när jag satt på spårvagnen och kände mig ball i mina urgamla Wranglerjeans, scarfs och handledsvärmare blev jag snabbt nedtagen på jorden igen... -Av mig själv!
För vem kan egentligen vara ball när man lyssnar på Absolute Acoustic Love Songs i iPoden?
Ingen va!?
Men till mitt försvar finns det många otroligt vackra bitar i den där samlingen.
Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah tex...
Nu ska jag dricka upp den första av de två härliga kopparna med kaffe som jag har framför mig och börja dagen på mitt 4:e-klassfyllda jobb
Chip!
För rikets skull
Nu börjar det bli dags för vaccinering och jag har (hade) verkligen tänkt skita i den.
Jag menar; Orka gå till vårdcentralen!
Det är långt dit, det tar tid och det kostar pengar, vilket i min värld, är alldeles horribla kombinationer...
Så idag, i personalrummet, kom ämnet upp om just denna vaccinering och jag stod fast vid min tanke att inte göra det.
Då kom smällen!
"I tidningen skriver de om att alla borde göra det för landets skull. Så att man inte smittar varandra."
VA?
Lägg av...
Fick jag just skuldkortet slängt i ansiktet?
Fy fan, vad taskigt...
Tecken på välmående kanske?
Jag har blivit så ego!
Eller så är det så att jag har fått mindre tid på mitt dygn. Jag vet inte!
Jag har aldrig varit en sådan tjej som följer 18 olika bloggar, men nu är jag verkligen katastrofalt dålig.
Jag har en 4-5 bloggare som jag tycker om att följa. Som jag tycker skriver bra, roliga och intressanta saker.
Men jag gör det knappt längre och jag har faktiskt dåligt samvete för det.
På något sätt känns det som att jag har en skyldighet och ansvar att läsa dessa bloggar. De läser ju min och då ska jag läsa deras. Det är inte mer än rätt och jag tycker ju om att göra det.
Ler för mig själv när jag gör det och undrar lite över hur de, som jag inte träffat, är in real life.
Men det är knappt att jag är inne på min egen blogg längre.
VAR ÄR MIN TID och min skrivglädje?
Jag älskar ju att skriva på samma sätt som jag älskar att teckna. Men jag gör det inte!
Hinner inte..?
Det är så konstigt, för om någon skulle fråga mig vad jag gjort i veckan skulle jag gnida mig lätt om hakan och mumla fram:
"Jaadu, vad har jag gjort egentligen? Jobbat, hängt lite med vänner och så. Inget speciellt direkt..."
Så nu har jag blivit så ego att jag (ibland) snabbt loggar in och skriver mina rader, innan jag slänger ihop datorn och rusar iväg och gör det där som jag inte riktigt vet vad det är.
Det är i alla fall inte i soffans ro med datorn iknät...
Man borde skaffa hund ;)
Då var det ett faktum...
Min morsa har fler kompisar än mig.
Ja, mina 173 vänner på Facebook känns i alla fall skrämmande ynka jämte hennes 302.
Alltså... Om jag ska vara ärlig så är jag inte ens vän med alla mina 173.
Nä, om jag ska vara helt ärlig så väl jag är vän med ca 30 av dem... Eller kanske max 40!
Vilken härlig medelmåtta jag är!
Tisdag morgon kl 07:05
Jo, det är ju det lilla som gör det!
Plötsligt händer det...
Inte en bitter tanke har tänkts.
Inga samtal har ringts
och ingen panik över ensamheten har infunnit sig..
Jag har nämligen diskat min monsterdisk, tvättat hela min garderobs smutstvätt, städat mitt Jerusalems förstörelse till hem och lyssnat på Katie Melua hela kvällen...
Att diskutera kaffe och mjölk är lågt, men jag gör det ändå...
Jag är inte en snål människa och jag bjuder mer än gärna (till min plånboks stora förskräckelse).
På mitt jobb har vi ingen kaffemaskin och det är ont om kaffekokare, så de flesta av oss i personalen har taskigt snabbkaffe som vi surplar i oss på rasterna.
Jag brukar köpa Gevalias vanliga snabbkaffe och jag har burken ståendes i ett skåp i personalrummet.
Till det snabbkaffet köper jag alltid en ekologisk mellanmjölk som jag har ståendes i personalrummets kylskåp.
De flesta av mina kollegor skriver sitt namn på sina kaffeburkar, men jag tycker det känns så fånigt att taga allt, så jag lämnar min mjölk och mitt kaffe onamnat (och tyvärr därmed även oskyddat).
Nu har det gått några månader in på terminen och mina kaffeburkar och mina mjölkpaket har gått åt som smör i solsken.
Hur är det möjligt?
Ska jag behöva skriva mitt namn på mjölken och kaffet, så som barnen skriver sitt namn i jackor och gummistövlar, för att själv kunna få njuta lite av det?
Självklart bjuder jag om någon saknar mjölk eller kaffe, men kom igen!
Vissa gånger öppnar jag mjölken på måndagen och så är den så gott som slut på tisdagen när jag återigen öppnar kylskåpet.
Och trots att jag känner mig väldigt snål och småaktig när jag säger det, så måste jag ändå säga;
Det är fan inte ok!
Jag vägrar skriva mitt namn på sakerna som ett annat snålfejs, men det verkar vara så som man förväntas göra inom kommunen för att folk ska förstå att det faktiskt tillhör någon annan än dem själva.
Konstigt tycker jag
Hade det inte varit lite roligt om jag fyllde det nuvarande mjölkpaketet med vatten och kaffeburken med torkat bajs eller nåt?
Vinskalle
Om man studerar arv och miljö kan jag inte med klarhet se hur jag kunde bli den jag är och visst, jag kanske inte alltid visar det, men jag är den jag är och jag är en riktig känslomänniska.
Känslor är bra!
De är viktiga och de bygger (i mina ögon), i mångt och mycket, upp en människa och hennes karisma.
Känslor är så otroligt fantastiska men också jävligt enerverande och påfrestande.
Jag kan driva med människor som säger saker som: "det är så mycket känslor" osv, men i sanningens namn är jag själv uppfylld av starka, drivande, underbara men också (ibland) ganska destruktiva och upplösande känslor.
Jag påverkas starkt av vad som händer för stunden och jag kan gå från genuint lycklig till fruktansvärt sorgsen över en låt eller en människas egna historia.
Men på samma sätt kan jag känna mig nedbruten och knäckt och snabbt mjukas upp av någons ärliga leénde eller varma kram.
Jag tror starkt på mänslig kontakt.
Jag är själv i ett stort behov av en värmande klapp på ryggen, en puss i pannan, en spontan kram eller bara en hand på mitt ben och jag använder den mänskliga kontakten mycket i mitt jobb med barn.
Vissa barn har självklart svårt för det och det ska alltid respekteras, men i de flesta fall märks det tydligt hur viktigt det är för dem att man visar dem kärlek och vikten av mänsklig kontakt.
Jag sitter just nu med ett glas vin i min hand, lyssnar på Kristofer Åström och känner mig i högsta grad nedstämd.
En känsla som fick mig att tänka efter och sedermera skriva detta inlägg.
Jag är egentligen inte nedstämd.
Jag är rätt nöjd, och i viss mån faktiskt väldigt bekymmersfri, men ändå reagerar jag så starkt på musiken och drar ner mig själv i ett ensamhetens och sorgens träsk.
Jag har haft en härlig helg där jag blivit klappad på, pussad på och kramad på av min fantastiska Hef och jag har haft en bra måndag på jobbet där jag fått massa uppskattning av barnen... För att inte tala om den genuina lyckan mina katter visade över min hemkomst...
Och ändå sitter jag här med en obekväm (men ändå skumt härlig) känsla i kroppen, tack vare musiken!
Hur blir man sån?
Hur är det möjligt?
Det är häftigt och jag gillar den känslighet som är jag, men jag förundras av den och jag önskar att jag kunde forska i den...
En magister i känslighet!
Jag fick leta ett tag innan jag hittade henne!
Nä, Müsli!
Det blir faktiskt aldrig roligare än man gör sig...
Ge mig mina tidstjuvar tillbaka
I morse när jag åkte till jobbet läste jag en artikel i METRO om hur man ska undvika tidstjuvar.
Tidningen uppmanade mig, som läsare, att; Sluta zappa på tv:n, sluta ta fikapauser med mina vänner, sluta chatta och slösurfa på internet, slänga tv:n, lägga 10 minuter varje kväll för att planera upp morgondagen, sluta sms;a och ta inga fler långa luncher...
Sedan avslutar de artikeln med:
Ha kul...
Ursäkta mig om jag tycker att de just bett mig ta bort allt som är kul och avslappnande i livet...
Kvar efter att ha eliminerat vänner, umgänge, och ibland avkopplande tv eller dator är att jobba eller plugga!
Tack som fan METRO!
I suck...
Om det finns en bokstavskombination för att förlägga saker, så har jag den.
Mina jobbnycklar är ständigt glömda på olika ställen.
Jag har (efter att ha svurit hårt åt mig själv) hittat dem på toaletter, kvar i klädskåpslåset, på pianot (och då spelar jag inte ens), i personalrummet, vid datorn på en annan avdelning, på ett barns bänk, i bamba... Shit! You name it och mina nycklar har varit där.
Det har gått så långt att folk kommer till mig med min nyckelknippa, för nu vet de flesta av alla ca 500 personer på min arbetsplats vem det vita EA SPORT-nyckelbandet tillhör.
Oh, och jag ska inte ens gå in på alla plånböcker, kameror, handväskor, visakort och andra kära ägodelar som jag på något oförklarligt sätt har glömt på olika ställen, för då blir jag ledsen på riktigt.
Finns det stödgrupper för min bokstavskombination tro?
Finns det andra som mig?
Jag undrar om den där visselfunktionen finns kvar...
Jag bröt ihop lite
Det är inte bara den bästa dödarkrokodilfilmen, utan det är den bästa dödarkrokodilfilmen EVER!
