Vad är väl en bal på slottet?
Ja, idéerna verkade fullkomligt spruta ur de överbetalda individerna (som jag själv aldrig fick se, så hemliga var de) och det kunde ju inte bli annat än total succé i vårt tidigare så trista personalrum.
Nu står det äntligen klart och jag häpnas lika hårt varje gång jag kliver in i vårt personalrum för att dricka mitt kaffe och hänga i den röda soffan.
Rummet är som förbytt.
Borta är de humoristiska små tavlorna.
Borta är den fula men ändå härliga dörren full med koppar, hängandes med sina öron i rostiga krokar.
Borta är de mjuka (och förmodligen aldrig tvättade) kuddarna.
Borta är den skeva helkroppsspelgeln i det inre kontoret (sk förhudsrummet).
Borta är de gamla facken med DYMOskrivna namnlappar.
Borta är personligheten som ändå fanns i det trista personalrummet.
Välkomna kala väggar.
Välkomna alla ca 12 stolar (till en personal på ca 30).
Välkomna alla nya facken med sneda (och felstavade) pappersnamnlappar...
Facken ja... Min personliga favorit.
Fack på en skola måste ju givetvis ha en nyckel så att man kan låsa om sig och sin (ibland) viktiga och sekretessbelagda post, sitt kaffe och sin bläckpenna.
Våra nya fack har alla, enligt standard, en nyckel som vi blev tillsagda att direkt ta till vår nyckelknippa.
Det bästa är nu att alla nycklarna går till alla facken...
Bra gjort inredningsarkitekterna, verkligen!
Jodå! Alla tog vi ansvarsfullt våra nycklar så att ingen annan kan komma in i vårt fack...
Visst blev det fint!?
Det trodde jag aldrig om mig själv
Kan ni förstå att jag faktiskt inte har hört min egen ringsignal över huvud taget på över åtta veckor?
När jag tänker efter kommer jag faktiskt inte ens ihåg vilken låt jag har.
Visst missar jag några samtal ibland och visst ligger det sms som längtar efter att bli lästa då och då, men det är så skönt att telefonen är tyst.
Japp. ett litet burr i fickan räcker gott för mig...
En förändrad ritual?
En av de ständigt upprepande besökarna i mitt sovande huvud är att jag sitter på toaletten och det kommer in någon eller (oftast) några.
Och aldrig någonsin händer det att jag i dessa drömmar sitter och kissar lite flickigt.
Nej då, alltid alltid ska jag sitta och skita som en annan karl när mina vänner och andra fejs stövlar in med olika ärenden, och det har varit mer än lovligt skenant.
Nu har jag dock märkt en viss förändring i dessa jag-får-inte-bajsa-ifred-drömmar.
Jag bryr mig liksom inte längre när det återigen visar sig att toalettdörren är trasig eller helt plötsligt inte ens existerar.
I stället svarar jag på folks frågor, försöker tillsammans med någon (sittandes på toastolen) hitta lösningen till dörrens haveri eller bara helt lugnt be de ivriga toabesökarna att vänta till jag är klar.
Vad betyder detta?
Jag menar; nog för att jag är ett sällskapsdjur av rang, men nån måtta får det väl ändå vara!
Kan jag bajsa i plural nu?
Vad hände med singularbajsen?
Jag vill ha min toastund för mig själv... Jag VILL det!
På riktigt
Storvinst
Oh.
Å gissa vad?!
I dag är dagen då jag blir miljonär!
Jag har aldrig spelat på hästar eller Lotto, jag är kass på att köpa lotter och jag är ett stående skämt vid pokerbordet.
Men, i måndags skulle jag slå till minsann.
Hef och jag stegade bestämt in i den lilla ATG-butiken och beordrade kassörskan om 2 hela andelar i lottodragningen (eller hur man nu säger).
"Har ni legitimation?"
Va? Nej, vi skulle ju bara ta en promenad. Vi har inget leg...
Med svansen mellan bena lommade vi ut ur butiken med tunga huvuden och bilden av miljonerna som flög i väg med vackra vita vingar.
Leg? Bah!
Men skam den som ger sig.
Vi SKULLE vinna de där miljonerna den här gången. Det kändes bara rätt.
Så storspelarna hämtade sina plånböcker (innehållandes legitimation) och tågade ännu en gång ner till spelbutiken där vi köpte varsin andel a´22:50 kr.
Vinner jag inte miljonerna nu, så gör jag det aldrig!
Håll tummarna!
Plötsligt händer det
Framåthukad i snålblåsten med en Pressbyrånlatte mellan händerna och vinterandedräkten bolmandes, som från en arbetarhäst, runt huvudet muttrade jag bittert min hala väg mot jobbet i morse.
Då plötsligt hörde jag en mås skrika sådär som bara måsar kan, varpå alla mina isande vintertankar skingrades och ersattes blixtsnabbt av glittrande hav och solkysst hud.
Mina tröga steg ökade till något som nästan kan liknas med hoppsasteg, det trista kaffet smakade genast godare och att få jobba kändes plötsligt som en belöning.
Sommaren... Åh, sommaren!
Men sommaren var kort och jag kastades snabbt tillbaka till min häst-andedräktsfyllda verklighet med rätt äckligt kaffe och alldeles för hala sneakers.
Men, den var härlig, min återblick till sommaren.
Den var underbar och jag ska minnas den länge...
Glad!
Jag känner mig så glad på så många olika sätt.
Jag har en man som behandlar mig som en prinsessa och som får med mig på så många olika och roliga happenings.
Vi har lagat mat till Kitty och Jonna från relationsrådet samt Sahara Hotnights under en alldeles fantastiskt cool möhippa, vi har filmat Burst's absolut sista konsert (jag fick stå på scen med min kamera) och idéerna om framtida projekt bara flödar.
Tack vare min alldeles egna Hef ska jag få åka bräda och avnjuta After Ski-öl i Hemsedal över jul och tack vare min fina Hef har jag börjat uppskatta att faktiskt ligga stilla i en soffa utan att få krupp.
En varm och lugn sked är verkligen helande för oss stissiga själar.
Då vi ju är borta över jul hade min familj och jag lilla julafton igår och ja jävlar, vad kan jag säga.
Tårarna gick inte att hejda och jag hulkade lyckligt fram tacksamma tack bakom min hopsnärjda strupe.
Vad jag inte har berättat innan är att jag, för en månad sedan, fick en 40" plattis av brorsan som tidig julklapp och räknade då rakt inte med att håva in något mer efter det.
Men så igår lade han ändå över ett avlångt, rött kuvert i min hand...
Jag har ju lipat lite (rätt mycket kanske) över min pengasituation och jag har obehindrat gnällt över alla dessa fantastiska resor som jag minsann aldrig gör.
Resecheckar på 10.000 kronor!
Det fick jag... JAG fick det!
Fattar ni?! Det är ju helt fantastiskt och jag finner inga ord (därav tårarna kanske).
TACK!
Nu blir det åka av vill jag lova. Redan i Januari om Hef och jag får som vi vill... Och sedan i mars åker vi förhoppningsvis till Riksgränsen och åker längdskidor samt hälsar på världens goaste extrapappa (till Hef).
Ikväll är det en andra lilla julafton hemma hos Hefs mamma innan bilen mot Hemsedal avgår.
Som sagt... Så mycket är så bra på så många olika sätt.
Det går bra nu kompis!
I år igen!
Hur är det möjligt...
... Att varje år, så fort meteorolgerna bara börjar tänka på snö så blir det fullkomligt trafikkaos i Göteborg?
Spårvagnstrafiken står still, bilarna far ohejdat över vägarna, gamlingarna bryter lårbenshalsen, cyklisterna leder sina fordon och Sara kommer försent till jobbet.
Jajemen!
Likadant år efter år. Som en härlig tradition av vitt och sladdigt kaos.
Att vi aldrig lär oss.
Jag menar, hur vore det om västtrafik förvarnade om att vagnarna och bussarna kommer köra lite extra försiktigt och därmed inte kunna hålla tiderna som sig bör?
En försening är ju bättre än totalt stopp i alla fall.
Hur vorde det sedan om bilisterna något år insåg att det (oftast) faktiskt inte är så farligt att köra på en (knappt) snötäckt vägbana?
Och hur vore det om pensionärerna gjorde som en av mina kollegor och fäste sylvassa broddar under skorna innan de gav sig ut i halkan?
Men framför allt.
Hur vore det om Sara något år, när snön kommer, ligger steget före och tar en tidigare vagn än hon brukar eftersom hon ju egentligen vet att ALLT i stan är försenat och i kaos.
Ja, hur vore det?
Jag kommer LÄTT att göra om det igen... Om en timma eller så
Jag vet inte riktigt... Är jag extremt smart eller helt enkelt vansinnigt dum?
Hela den här terminen har jag blandat till mig det förhatliga pulverkaffet en tre-fyra gånger om dagen. Pulverkaffe-Schmulverkaffe!
Det är äckligt, okaffigt och äckligt.
Det är bara på fredagar som jag med hoppsasteg studsar in i personalrummet med min kaffekopp glatt hoppandes i min hand.
På fredagar är det nämligen fredagsfika och vet ni? Då BJUDER skolan på kaffe.
Riktigt kaffe... Bryggkaffe. Mitt älsklingskaffe (i alla fall om jag jämför med mitt vedervärdiga pulver).
För visst har vi en kaffebryggare. Jodå, en stor maskin som snabbt fyller upp en kommunaltermos med svart kärlek. En stor maskin som jag aldrig tidigare har kommit på tanken att använda själv (alla andra dagar än bjudfredagar).
Men så i morse när jag, så förfärligt trött, famlade i min låda efter morgonens första pulverdos kom jag på;
"Ha! Föräldrarna lämnade kvar bryggkaffe från festen förra veckan. Tänk om jag skulle ta och brygga mig en egokopp ändå."
Tänk... En endaste liten kopp kaffe. Klarar det här monstret till kaffemaskin det?
Upp till bevis.
Jag tog fram det enorma melittafiltret och täckte botten på det med ett tunt lager kaffe.
Jag fyllde sedan på tanken med ca två dl vatten och tryckte på timern (måste man ha i kommunen vet ni) och väntade spänt på resultatet.
Maskinen hostade till och spottade sedan ut exakt en kopp med mitt efterlängtade morgonkaffe.
JAAAAAA! 
Sara vs Kommunen 1-0
Som en saga
I helgen var det fitnessmässa i stan och jag var mirakulöst där och minglade på lördagens övernaturliga fest.
Tro mig när jag säger att det var mer muskler än människor i omlopp och tro mig när jag säger att det var en freak show utan dess like.
Man kan ju lätt tro att dessa fitness-tränings-muskel-lovers är stora män på 1.92 m, men ack nej.
Bevisligen så är 98% av de killar som satsar på 100% musklemassa riktigt korta jäklar.
Tro mig. Män på 165 cm som väger över 100 kg ser mycket, mycket märkliga ut i sina tighta T-shirts och små jeans som knappt räcker runt deras perky little ass.
De var som små Belgian Blue hobbitar... Förutom Atlas då.
Han var nämligen skrämmande stor och tornade hotfullt upp sig bakom mig, som en Enter från Midgård, när jag stod för länge i baren och tog plats.
Jag vände mig hastigt om efter hans brummande:
"Ursäkta"
...dunsade med näsan rakt in i en stengård mage och pep snabbt som en vessla därifrån med min öl i tryggt förvar i famnen.
Folk var insmorda med skokräm, hade platinablont hår, uppséendeväckande klädsel och drack färgglada drinkar.
De var trevliga och glada, skrattade och pratade.
Ja, de betedde sig faktiskt som oss... -Om det inte hade varit för musiken.
Vad är det för musik muskelbyggarna lyssnar på nu för tiden? Eller har det alltid varit så?
Fastnade de i 90-talet medan vi andra fortsatte på vår tidslinje?
Jodå... Eurotechno och extremt upphottad Per Gessle, here I come!
Hua...
Nä, nu ska jag återgå till kaoset på mitt vardagsrumsbord, lyssna vidare på Pearl Jam (Eddie Vedder är som flytande sex) och vara produktiv ett par timmar till.
Jag skulle bada Marcus...
Det var en olycka..
Käck och käck!
Alltså... Pernilla Wahlgren!
Var är det med henne som gör att hon nu poppar upp som gubben i lådan efter alla dessa år?
Hon och hennes käcka leende medverkar i reklamfilmer, sjunger och tävlar i familje-lek-tävlingsprogram, lagar mat med Mat-Tina, sitter i stolar och blir intervjuvad av olika reportrar, skriver blogg, gör barnprogram, berättar öppet om mammalivet och poserar i olika typer av tidningar...
Hon är ta mig fan överallt!
Why?
Vad, med denna kvinna, har jag missat?
Konstigt...
Vet ni?!
Offentliga bänkar, spårvagnssäten, föreläsningsstolar o.dyl är inte ergonomiskt korrekt konstruerade för oss människor under 165 cm.
När jag sitter på tex föreläsningar måste jag alltid ha benen i kors, eller ena foten (lite manligt) uppslängd på det motsatta knät.
Eftersom stolen i stort sett alltid är såpass hög att mina knäveck inte hamnar i en bekväm 90 gradersvinkel utan hänger snäppet under stolskanten trycks mina lår hårt ner mot sätet och jag får snabbt en lätt kramp av blodbristen.
Att byta ben att korsa hjälper för stunden, men efter ett tag slutar det alltid med att jag glider ner, med raka ben, och hänger på stolen som en motstridig högstadieelev.
På spårvagnarna kan jag, som ett barn, sitta och dingla med benen vilket inte alls känns passande för en mogen kvinna på 31 jordsnurr.
Jag söker mig därför alltid till fönsterplatserna där jag kan lägga upp fötterna på kanten nedanför fönstret och därmed sitta lika bekvämt som de personer över de magiska 165 cm.
Är mina 163 cm ovanligt små eller är det så att man bör vara 165 cm för att få nyttja offentlighetens sittplatser?
Stolt sneakersbärare
Hallå!
Inte fan är jag festklädd och piffigt redo för fest klockan två en tisdagseftermiddag.
Vem är förresten det?
Ja, så avslutades mailet och ja, så reagerade jag när jag läste det (vid 12:00 idag).
När jag sedan (13:45) kom till Svenska Mässan och dagens och kvällens seminarie och fest seglade otaliga mörka kostymer och fucked up fancy festblåsor förbi mig med höga näsor, rougade kiner och viktigt strama läppar.
Jobbar inte folk?
Eller jobbar de helt enkelt i sådana utstyrslar?
Låt oss säga att jag (och bara jag) stod för det lite mer sportiga klädmodet på Svenska Mässan idag.
Göran Johansson tyckte till och med att jag såg så schabbig ut att han ställde sina tomma mat-tallrikar, precis nedanför näsan på mig, på mitt bord där jag stod och hängde... Krampaktigt hållande min gode vän Hof.
Men, väldigt god gratismat åt jag, och väldigt goda gratisöl drack jag (innan jag smet hem och helt sonika flydde från kvällens huvudattraktioner; prisutdelningar och uppträdanden).
Förlåt mig, men jag orkade bara inte!
Man vänjer sig
Fotbollsfru har jag ju varit nu ett tag och friskt hejat på vid fotbollsplan och tålmodigt blåst på ömma tår och skrapade knän.
Och häromveckan fick min fina karl för sig att ta upp sin gamla hockeykarriär igen och började ivrigt att träna med ett lag i närheten.
I fredags spelade han så sin första match och jag hade premiär som hejande hockeyfru (med dubbla jackor och varmt kaffe) vid rinken.
Den premiärmatchen slutade med en natt på Östra sjukhuset, en fastsydd överläpp och entusiastiskt prat om nästa match.
Det kommer onekligen att bli livat att nu vara både fotbolls -och hockefru till denna ivriga och livliga lilla man...
Whe!
Man måste ju se humorn i livet ändå!
Jag har mått fullkomligt skit i en vecka nu.
Varit extremt överkänslig och gråtit floder som skulle kunna fylla de mest uttorkade sjöar.
Jag är uppriktigt förvånad över att min kropp faktiskt kan producera så mycket tårar med tanke på hur lite vatten jag dricker.
Jag har velat begrava mig själv i helvetets allra djupaste avgrund och jag har ett haft konstant dåligt samvete som gräver ett djupt, tomt hål i mitt bröst.
Jag har tänkt och grubblat, sökt svar och letat lösningar.
Men det enda har hittat är tårar och ett fruktansvärt magont.
Kort sagt, jag har mått riktigt eländigt!
Idag fick jag mens.
Mens!
Va?
Jag har inte haft mens på 1,5 år och hade nästan glömt att det är något som tjejer i min ålder faktiskt lever med en gång i månaden.
Har jag haft PMS?
Det har jag aldrig haft innan.
Är jag gammal nu?
Hjälp, vad händer?!
Jag hoppas innerligt att jag känner mig bättre snabbt så att mina mörka tankar bara var tillfälliga och inte kommer tillbaka på minst 1,5 år igen...
Mens... Bah!
I mörkret är du aldrig ensam
Det är bråttom som aldrig förr och jag far fram i lägenheten med orkanstyrka för att inte bli sen till jobbet.
Kläder på -check
Tänderna borstade -check
Väska -check
Jag kastar mig ut i trappuppgången, låser dörren och slänger in nyckarna genom brevinkastet, hivar mig klapprande ner för trappan och ut på gården.
*Telefonen!*
Fuck
Rusar upp för alla trapporna igen och ringer på dörren
"Förlåt mig, jag glömde telefonen."
Ner för de satans trapporna i rekordfart med håret som en mantel efter och springer i full karriär mot spårvagnen, som jag ser komma bortifrån backen.
Upp med plånboken och spårvagnskor... *Plånboken!*
Fuuuuuuuuuuuuck!
Upp med telefonen för att skriva ett sms till Hef angående ett möte för att få plånboken, går knappandes på vagnen och finner mig genast näsa mot näsa med en uniformklädd kontrollant.
Det är ju inte sant!
Kopplar på charmen och lyckas, mirakulöst nog, att snacka mig ur bötern på 1200 kronor innan jag med andan i halsen ramlar in på jobbet...
Det var början på min helvetesdag igår.
Allt gick fel och jag ville bara gå och lägga mig, för att sedan sova i ett par veckor.
Gärna till våren!
Men som vi säger.
ALLT blir bra och så även det här!
moment 22
Berätta inte
Orka
Stå emot
Äh, va fan!
Det är omöjligt... Till slut kommer känslorna ikapp och jag förvandlas till en gråtande Lille skutt, med tårarna som en overklig fontän runt mig.
Buhu buhu!
It sucks!
Skärpning Västtrafik!
Västtrafik är bra på många sätt, men deras absolut bästa sida är ändå högtalarsystemet de använder sig av när de vill nå ut till alla sina resenärer vid hållplatserna.
Igår när vi skulle till gymmet hände det igen...
*Sprak, knaster*
"VIKTIGT MEDDELANDE, VÄSTTRAFIK INFORMEREAR!"
Hela hållplatsen stannar upp.
Hörlurar plockas ut ur öronen. Prassliga tidningar hålls stilla och barn slutar tvärt att gråta. Huvuden vänds snett uppåt och luften sjuder av koncentration på vad som komma ska.
"Deaat hrmmmm äeeee hooaam frrraa m voooofee på Marklandsgatan vraaaa eft mmmiuuut. Ingaaee vogneeeerd mieeensst daaay. SLUT PÅ MEDDELANDE!"
*Sprak, sprak, knaster*
Va?
Hållplatsen börjar leva igen men jag vågar nog lova att inte en enda av oss som stod och väntade på vagnen hörde vad den mumlande kvinnan, uppe från högtalarna, sade (den här gången heller).
Hur är det möjligt att ha ett så dåligt system att nå ut med sina VIKTIGA MEDDELANDEN?
Såvida det inte är med flit?!
Driver de med oss?
Hmmm...
Varsågoda!
Jag tror det kom lite kiss... Så mycket skrattade jag!
Ett hett tips
"Alla har special places att gå till. Välj ett och tänk på det så somnar du snart!"
Det är Hefs tips till en sömnlös Sara.
Hef väljer en dag, en plats eller ett ögonblick där han har mått riktigt bra och så går han, i huvudet, igenom det (från början) när han ska sova.
Vänta nu!?
Ska jag hålla mig till en tanke tills jag somnar?
Det är stört omöjligt ju.
Jag valde i alla fall att börja tänka på i somras då vi köpte med oss massa, räkor, kräftor, baguetter och aioli och tog båten ut till Vinga.
Det var en fantastisk dag och jag mådde som en sessa från början till slut.
Efter ca 13 sekunders tänkande hade jag vidrört den tänkta båtturen, vad katterna gjorde nu, dagens middag, morgondagens arbete, den bortglömda tandborstningen, huruvida Pippi hade rätt om att vända sig om i sängen och om den bruna fläcken på foten skulle vara större i morgon.
Nej, nej, nej... Tillbaka till Vinga och skaldjuren!
Mitt huvud är som ett galet flipperspel där kulan studsar ohämmat mellan väggarna och tar med sig ett tankefragment vid varje ställe.
En tanke tills man somnar?
Skulle inte tro det du...
Men det krävs ju tankestyrka att hela tiden försöka återkomma till det där special placet och jag blir trött av att tvinga mig tillbaka dit, så visst funkar det.
Jag somnade ju rätt snabbt ändå.
