Mitt 1000:e inlägg! HURRA (för att jag är en bloggnörd personifierad)...
I vår klass får barnen bokstäver när de varit lite sådär extra duktiga.
Varje bokstav hjälper till att skapa ett ord och det färdiga ordet är sedan en överraskning av något slag.
Det har varit allt från skattjakt till glass och mysstund.
Det senaste ordet vi hade var FILM och för att barnen inte, lika lätt, skulle lista ut vad det var för något blandade vi (listiga som vi är, min kollega och jag) bokstäverna som vi skrev upp på tavlan.
Min kollega blev den som skrev de två sista bokstäverna, och när jag kom in i klassrummet efter att den sista bokstaven blivit nerskriven, bröt jag på direkten ihop i en skrattande hög och fick, hulkandes av garv, krypa ut ur rummet och frusta ur mig skrattet i korridoren.
När jag sedan berättade för min (av min reaktion) mycket förbryllade kollega vad det var hon faktiskt hade skrivit på tavlan blev hon härligt röd i ansiktet och skrattade lika gott som jag.
Som tur vad var det inga av barnen som reagerade och vi suddade kvickt, innan någon annan såg vad vi hade gjort...
Mother I'd Like To Fuck...
Vinnarskallen?
Va?
Vad gör jag på bild mitt inne i stan?
Hmm...
Vad gör jag på bild mitt inne i stan?
Hmm...
Underbart
Numera är det ju en mer än vanlig syn med diverse randiga plastband, koner, skyltar och andra varningsatteraljer runtom i vår snöfyllda stad.
Plastband och koner som på ett alldeles förträffligt sätt förhindrar oss från att gå under hustak fulla med istappar eller på andra, av olika själ, riskfyllda platser...
-Så för alla 3 centimetersmänniskor och Ninjor...
Akta er noga från att gå längs med fasaden.
Plastband och koner som på ett alldeles förträffligt sätt förhindrar oss från att gå under hustak fulla med istappar eller på andra, av olika själ, riskfyllda platser...
-Så för alla 3 centimetersmänniskor och Ninjor...
Akta er noga från att gå längs med fasaden.
Go Västtrafik!
Det kanske inte är så dumt det här med snökaos ändå...
För första gången sedan mitt eget mannaminne är det nu på något sätt ok att komma försent till jobbet.
I morse när min bytesspårvagn bestämt sig för att inte komma över huvud taget köpte jag mig en kaffe på Pressbyrån och lade vandrandes hållplatsens karga snölandskap bakom mig.
Igår berömde jag Göteborgs Stad över att de minsann plogade gångbanorna lika bra som vägarna, men idag fick jag på ett väldigt pulsande sätt inse att det nog bara var inne i den centralaste kärnan av stan som det var så.
Kaffet skvalpade ut sin tillstängda mugg, halsen sved av den 15 gradiga minusluften och svetten rann längs ryggraden där jag, med höga knän, stånkade och stönade mig fram genom eviga drivor av snö.
Med andhämtning som en färdigtävlad travhäst kom jag och min iskalla näsa till slut fram till jobbet, 30 opedagogiska minuter försent.
-Men ingen kommenterade det.
Nej, det enda som mötte mig var beklagandet över snön och problemen den bidrog till.
Jag höll ju med alla förstås, men inom mig kände jag mig som en riktig Vasaloppsvinnare.
Jag hade ju fått en alldeles förträfflig morgonträning och sluppit 30 minuters arbete.
Och inte nog med det, jag hade dessutom fått betalt för det...
Hoppas att vagnen är inställd i morgon med!
För första gången sedan mitt eget mannaminne är det nu på något sätt ok att komma försent till jobbet.
I morse när min bytesspårvagn bestämt sig för att inte komma över huvud taget köpte jag mig en kaffe på Pressbyrån och lade vandrandes hållplatsens karga snölandskap bakom mig.
Igår berömde jag Göteborgs Stad över att de minsann plogade gångbanorna lika bra som vägarna, men idag fick jag på ett väldigt pulsande sätt inse att det nog bara var inne i den centralaste kärnan av stan som det var så.
Kaffet skvalpade ut sin tillstängda mugg, halsen sved av den 15 gradiga minusluften och svetten rann längs ryggraden där jag, med höga knän, stånkade och stönade mig fram genom eviga drivor av snö.
Med andhämtning som en färdigtävlad travhäst kom jag och min iskalla näsa till slut fram till jobbet, 30 opedagogiska minuter försent.
-Men ingen kommenterade det.
Nej, det enda som mötte mig var beklagandet över snön och problemen den bidrog till.
Jag höll ju med alla förstås, men inom mig kände jag mig som en riktig Vasaloppsvinnare.
Jag hade ju fått en alldeles förträfflig morgonträning och sluppit 30 minuters arbete.
Och inte nog med det, jag hade dessutom fått betalt för det...
Hoppas att vagnen är inställd i morgon med!
Längesedan jag skrattade så gott!
Jag och min kära miljöministerkollega jobbar idag med en power pointpresentation om skolan varpå vi fotar matsvinn, pappersanvändning torkskåps osv.
Då det ju är så lätt att skena med en kamera började vi snart fota närbilder på rynkor i ansiktet, glåmiga hudgropar och annat äckel som vi bär på.
Våra ögon blev också intressanta objekt då vi insåg att de ju var ascoolt uppbyggda.
För att inte tala om hur olika de såg ut...
Når vi står där med våra imponerade kommentarer och några ditropade kollegor säger min miljövän allvarligt:
"Ja, det är väl inte så konstigt att vi ser så olika på saker och ting!"
Då det ju är så lätt att skena med en kamera började vi snart fota närbilder på rynkor i ansiktet, glåmiga hudgropar och annat äckel som vi bär på.
Våra ögon blev också intressanta objekt då vi insåg att de ju var ascoolt uppbyggda.
För att inte tala om hur olika de såg ut...
Når vi står där med våra imponerade kommentarer och några ditropade kollegor säger min miljövän allvarligt:
"Ja, det är väl inte så konstigt att vi ser så olika på saker och ting!"
Bara sådär...
Japp! Då var det bevisat.
Jag är nog väldens yngsta (ej sjuk -eller förtids) panschis.
Den, än så länge, väldigt vita månaden nådde sin veckokulmen i helgen då jag, på lördag morgon, vaknade mitt i natten (runt 09:00) och kände mig skrämmande pigg.
Hef och jag tog oss sedan en promenad (jag iförd underställ och massor av ylle) till skridskobanan där vi, hand i hand, tog några graciösa varv ru...
Eller nej, Hef tog några manliga hockeyvarv med en kaskad av is bakom sig, efter sina hårda och snabba skär medan jag hetlevrat fäktade med armarna och knackligt stapplade fram på de hyrda tjejskridskornas nerslitna taggar.
Efter att upprepande gånger ha blivit omåkt av små rosa kjolar (på ett ben) och blåa overåler med hockeyklubba gav jag upp och satte mig på mitt medtagna sittunderlägg, tog mig en kopp hembryggt kaffe och tryckte huttrande i mig en (för själen) fantastisk semla.
Efter att sedan återigen fått se mig besegrad av den förrädiska isen lämnade jag in de mjuka skridskorna till killen i luckan, tog med mig männen jag hade i sällskap och fortsatte dagen
-i bowlinghallen.
Och om jag var på ett rätt dåligt humör över att bli utklassad på isen av två äpplen höga allmogefärger blev det ju inte direkt bättre av att jag blev (om möjligt) ännu mer utklassad av de vita käglorna i slutet av den blanka bowlingbanan.
Nu är det så, att jag är en stolt panschis och att förlora med ett léende ligger inte i min natur.
Nä, jag var vansinnig och min dåliga-förlorare-cell verkade växa sig stark över hela mig... ARRRRGGGHH!
Resten av den eftermiddagen/kvällen spenderade jag slokörat i soffan med min mans tålmodiga armar om min bittra förlorarkropp.
På söndagen vaknade jag härligt pigg och full av inspiration (så som sig bör för en ung pensionär) och kastade mig, full av iver, ner på golvet och fullföljde nästan första delen (av tre) i mitt nya målarprojekt.
Jag ska måla artister och tänkte börja lite enkelt med de tre så oansenliga och simpla männen, Maynard James Keenan, Eddie Vedder och Jeff Buckley.
Hela dagen låg jag där, på alla fyra, och målade.
Musiken och motivationen flödade i lägenheten och Maynard växte långsamt fram på mitt stora, innan så vita, papper.
Måndag!
Jag var så trasig...
Söndagens målarsession på golvet hade fullkomligt krossat min otränade rygg och nacke och jag trodde nog ett tag (när jag fräste runt på Go kartbanan för att vinna över min 20-åring) att huvudet mitt skulle ramla av.
Och efter att ha ojjat och beklagat mig hela dagen över min krämpor tog Hef beslutsamt med mig till simhallen där vi leade upp mitt stela jag och motionssimmade bland alla andra rynkor i bassängen.
Och då min beska förlust från lördagens bowling fortfarnade gnagde i mig utmanade jag Hef på två nya serier, fullt inställd på att smula ner hans goda självförtroende och se mig själv som en mycket värdig vinnare.
Det gick sådär och lika dålig som jag är på att visa god min när jag förlorar, lika dålig är han (liksom jag) på att vinna ödmjukt.
Två vinnarskallar, varav jag än en gång stod som förlorare. Fan!
I dag fortsätter jag mitt nya (sunda?) liv med tacomys och fotboll.
JAAAAAAA!
Just det... Jag har fått en vagel i ögat också.
Den är jag mäkta nöjd med!
Jag är nog väldens yngsta (ej sjuk -eller förtids) panschis.
Den, än så länge, väldigt vita månaden nådde sin veckokulmen i helgen då jag, på lördag morgon, vaknade mitt i natten (runt 09:00) och kände mig skrämmande pigg.
Hef och jag tog oss sedan en promenad (jag iförd underställ och massor av ylle) till skridskobanan där vi, hand i hand, tog några graciösa varv ru...
Eller nej, Hef tog några manliga hockeyvarv med en kaskad av is bakom sig, efter sina hårda och snabba skär medan jag hetlevrat fäktade med armarna och knackligt stapplade fram på de hyrda tjejskridskornas nerslitna taggar.
Efter att upprepande gånger ha blivit omåkt av små rosa kjolar (på ett ben) och blåa overåler med hockeyklubba gav jag upp och satte mig på mitt medtagna sittunderlägg, tog mig en kopp hembryggt kaffe och tryckte huttrande i mig en (för själen) fantastisk semla.
Efter att sedan återigen fått se mig besegrad av den förrädiska isen lämnade jag in de mjuka skridskorna till killen i luckan, tog med mig männen jag hade i sällskap och fortsatte dagen
-i bowlinghallen.
Och om jag var på ett rätt dåligt humör över att bli utklassad på isen av två äpplen höga allmogefärger blev det ju inte direkt bättre av att jag blev (om möjligt) ännu mer utklassad av de vita käglorna i slutet av den blanka bowlingbanan.
Nu är det så, att jag är en stolt panschis och att förlora med ett léende ligger inte i min natur.
Nä, jag var vansinnig och min dåliga-förlorare-cell verkade växa sig stark över hela mig... ARRRRGGGHH!
Resten av den eftermiddagen/kvällen spenderade jag slokörat i soffan med min mans tålmodiga armar om min bittra förlorarkropp.
På söndagen vaknade jag härligt pigg och full av inspiration (så som sig bör för en ung pensionär) och kastade mig, full av iver, ner på golvet och fullföljde nästan första delen (av tre) i mitt nya målarprojekt.
Jag ska måla artister och tänkte börja lite enkelt med de tre så oansenliga och simpla männen, Maynard James Keenan, Eddie Vedder och Jeff Buckley.
Hela dagen låg jag där, på alla fyra, och målade.
Musiken och motivationen flödade i lägenheten och Maynard växte långsamt fram på mitt stora, innan så vita, papper.
Måndag!
Jag var så trasig...
Söndagens målarsession på golvet hade fullkomligt krossat min otränade rygg och nacke och jag trodde nog ett tag (när jag fräste runt på Go kartbanan för att vinna över min 20-åring) att huvudet mitt skulle ramla av.
Och efter att ha ojjat och beklagat mig hela dagen över min krämpor tog Hef beslutsamt med mig till simhallen där vi leade upp mitt stela jag och motionssimmade bland alla andra rynkor i bassängen.
Och då min beska förlust från lördagens bowling fortfarnade gnagde i mig utmanade jag Hef på två nya serier, fullt inställd på att smula ner hans goda självförtroende och se mig själv som en mycket värdig vinnare.
Det gick sådär och lika dålig som jag är på att visa god min när jag förlorar, lika dålig är han (liksom jag) på att vinna ödmjukt.
Två vinnarskallar, varav jag än en gång stod som förlorare. Fan!
I dag fortsätter jag mitt nya (sunda?) liv med tacomys och fotboll.
JAAAAAAA!
Just det... Jag har fått en vagel i ögat också.
Den är jag mäkta nöjd med!
Jobb...
Jobb...
Jag trivs så himla fint med mitt jobb. Jag kan till och med säga att jag brinner för det.
Men samtidigt känner jag mig så utsiktslös.
Det finns liksom ingenting som egentligen säger att jag bör vara kvar där.
Jag kommer aldrig, aldrig att tjäna några pengar på mitt jobb. Jag kommer aldrig att få någon slags bonus eller få känna att jag klättrar och utvecklas (utan att gå en egenbetald utbildning).
Det är klart att jag tar mig an nya utmaningar och jag kastar mig mer än gärna in i olika miljö-dator-brand-ombudsuppdrag för att få mer i ryggsäcken och känna att jag faktiskt kan mer än konflikthantering (vilket det ibland känns som att det är det enda jag gör).
Jag kommer alltid att vara längst ner i näringskedjan och även om jag vet att jag är (livs)viktig för de barnen jag jobbar med så känns det ibland rätt meningslöst.
Jag kan mer än såhär!
Kommunalarbetare.
Dömd till 08-16 jobb måndag till fredag.
Vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in... Ser ni mitt hamsterhjul?
Dömd till nerdragningar och ständig inre oro över övertaligheten.
Dömd att aldrig få en uppskattande julklapp av sin chef (inget personligt mot mina chefer som säkert hade gett en julklapp om de haft B U D J E T E N för det) och dömd att få skrattretande liten friskvårdsbidrag...
Ja, jag är bitter.
Bitter och jävligt less.
Ungarna är det enda som gör det värt att gå till jobbet. Ungarna och fina kollegor. Det känns bra att jag än så länge värderar det högre än pengar och karriär.
Jag har hört att kallhyran på din lägenhet inte ska vara mer än en fjärdedel av din inkomst.
Låt mig skratta åt det uttalandet...
Ja, jag är jävligt less!
Jag trivs så himla fint med mitt jobb. Jag kan till och med säga att jag brinner för det.
Men samtidigt känner jag mig så utsiktslös.
Det finns liksom ingenting som egentligen säger att jag bör vara kvar där.
Jag kommer aldrig, aldrig att tjäna några pengar på mitt jobb. Jag kommer aldrig att få någon slags bonus eller få känna att jag klättrar och utvecklas (utan att gå en egenbetald utbildning).
Det är klart att jag tar mig an nya utmaningar och jag kastar mig mer än gärna in i olika miljö-dator-brand-ombudsuppdrag för att få mer i ryggsäcken och känna att jag faktiskt kan mer än konflikthantering (vilket det ibland känns som att det är det enda jag gör).
Jag kommer alltid att vara längst ner i näringskedjan och även om jag vet att jag är (livs)viktig för de barnen jag jobbar med så känns det ibland rätt meningslöst.
Jag kan mer än såhär!
Kommunalarbetare.
Dömd till 08-16 jobb måndag till fredag.
Vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in... Ser ni mitt hamsterhjul?
Dömd till nerdragningar och ständig inre oro över övertaligheten.
Dömd att aldrig få en uppskattande julklapp av sin chef (inget personligt mot mina chefer som säkert hade gett en julklapp om de haft B U D J E T E N för det) och dömd att få skrattretande liten friskvårdsbidrag...
Ja, jag är bitter.
Bitter och jävligt less.
Ungarna är det enda som gör det värt att gå till jobbet. Ungarna och fina kollegor. Det känns bra att jag än så länge värderar det högre än pengar och karriär.
Jag har hört att kallhyran på din lägenhet inte ska vara mer än en fjärdedel av din inkomst.
Låt mig skratta åt det uttalandet...
Ja, jag är jävligt less!
Fuuuk
Nu har det hänt mig... Det som händer så många andra.
Jag brukar skryta mig från skiten helt utan ansträngning, men nu kom visst inte ens jag undan.
Det är andra gången på över ett år nu och innan dess tror jag att jag (utan att överdriva) klarade mig utan i fyra år eller nåt.
Men; Jag har blivit sjuk!
Feber, ont i halsen, betonghjälm på huvudet, flödande snor och löjligt matt i kroppen.
Jag är ynklig och miserabel som en förkyld man och det ekar svagt och ömklig (som Zazoo i Lejonkungen när han sitter inburad hos Scar): "Ingen förstååår, hur dååligt jag mååår..." I mitt förtjockade huvud.
Det ironiska är att jag, förra veckan, bokade tid med skolsyster på jobbet om att ta vaccinsprutan mot Svinet i morgon, men nu vette fan.
Känns som det kvittar faktiskt.
Och i feberyrans ärlighet så är det rätt skönt att få vara hemma.
Jag har varit så obeskrivligt trött ett tag och att nu få ligga nerbäddad i soffan känns löjligt lyxigt på något sätt.
Nä, en film till och en honingsfull kopp med rykande hett te får det bli...
Jag brukar skryta mig från skiten helt utan ansträngning, men nu kom visst inte ens jag undan.
Det är andra gången på över ett år nu och innan dess tror jag att jag (utan att överdriva) klarade mig utan i fyra år eller nåt.
Men; Jag har blivit sjuk!
Feber, ont i halsen, betonghjälm på huvudet, flödande snor och löjligt matt i kroppen.
Jag är ynklig och miserabel som en förkyld man och det ekar svagt och ömklig (som Zazoo i Lejonkungen när han sitter inburad hos Scar): "Ingen förstååår, hur dååligt jag mååår..." I mitt förtjockade huvud.
Det ironiska är att jag, förra veckan, bokade tid med skolsyster på jobbet om att ta vaccinsprutan mot Svinet i morgon, men nu vette fan.
Känns som det kvittar faktiskt.
Och i feberyrans ärlighet så är det rätt skönt att få vara hemma.
Jag har varit så obeskrivligt trött ett tag och att nu få ligga nerbäddad i soffan känns löjligt lyxigt på något sätt.
Nä, en film till och en honingsfull kopp med rykande hett te får det bli...
Vad gör man...
... Som barnfri ungdom (?) en helg i Göteborgs innerstad om man inte tar en puböl, vin till middagen eller klubbar loss på lokal?
Jag är förvirrad och ute på väldigt okänd mark här...
Jag ska nämligen ha en vit månad.
Och då inte vit som i att jag ska dricka vitt vin, vodka och white russian eller snorta coks i en hel månad, utan vit i att inte dricka någon alkohol alls i fyra veckor.
Jag förvandlades, i söndags morse, från en fashionabel 32-åring i ropet till en förstklassig pensionär med framtiden bakom sig då jag bestämt tog min dramat till affären och handlade på mig nykterhetens alla frukter för att sedan gå på besök på Världskulturmuseet...
Och nu gäller det!
För här ska aktiveras minsann.
Åka bräda i Ulricehamn, gå på bio, laga härliga middagar, komma igång med träningen, bowla och biljarda, måla, med mera och flera.
Det ska faktiskt bli riktigt roligt att få vara panschis i en månad.
Jag är förvirrad och ute på väldigt okänd mark här...
Jag ska nämligen ha en vit månad.
Och då inte vit som i att jag ska dricka vitt vin, vodka och white russian eller snorta coks i en hel månad, utan vit i att inte dricka någon alkohol alls i fyra veckor.
Jag förvandlades, i söndags morse, från en fashionabel 32-åring i ropet till en förstklassig pensionär med framtiden bakom sig då jag bestämt tog min dramat till affären och handlade på mig nykterhetens alla frukter för att sedan gå på besök på Världskulturmuseet...
Och nu gäller det!
För här ska aktiveras minsann.
Åka bräda i Ulricehamn, gå på bio, laga härliga middagar, komma igång med träningen, bowla och biljarda, måla, med mera och flera.
Det ska faktiskt bli riktigt roligt att få vara panschis i en månad.
HJÄLP!
http://www.wwf.se/v/ekologiska-fotavtryck/1127730-palmolja-ett-hot-mot-regnskogen-och-orangutangen
http://www.wwf.se/source.php/1119527/wwf-1078459-1.pdf
Allt fler matvaror i butikerna innehåller ingrediensen palmolja.
Regnskog och djurarter i Indonesien får betala ett högt pris när oljepalmsplantagerna växer i en takt av 50 fotbollsplaner i timmen.
För varje år försvinner tiotusentals kvadratkilometer regnskog till förmån för nya oljepalmsplantager, samtidigt som följderna blivit att djurbestånden minskat.
Enligt Centre of the orangutang protection dödades minst 1 500 orangutanger under 2006 vid anläggningar av nya plantager.
Jag såg ett program om palmoljeindustrin på svt i helgen och blev chockad över hur lite jag faktiskt vet om vad som händer i världen.
Jag grät ärga tårar och hoppade runt, av upprördhet, i soffan.
Dokumentären var i levande bilder, utan någon speakerröst, och man fick på ett väldigt sakligt sätt se hur regnskogarna skövlades, fabriker byggdes och hur orangutangerna blev hemlösa och, på olika sätt, dödade.
Det var så fruktansvärt att se och jag har fortfarande kvar en obehaglig klump i magen.
Det här är inte ok...
Palmoljan känns ju inte ens som en så livsviktig ingrediens... Eller?
VET ni hur jävla många tvålar, matvaror och sminkprodukter som innehåller palmolja?
Det är verkligen helt sjukt och något måste göras.
Vad kan vi göra?
Starta pengainsamling?
Facebookgrupper (hjälper det verkligen)?
Jag vet inte. Hjälp mig... Jag vill hjälpa regnskogarna och dess invånare!
http://www.wwf.se/source.php/1119527/wwf-1078459-1.pdf
Allt fler matvaror i butikerna innehåller ingrediensen palmolja.
Regnskog och djurarter i Indonesien får betala ett högt pris när oljepalmsplantagerna växer i en takt av 50 fotbollsplaner i timmen.
För varje år försvinner tiotusentals kvadratkilometer regnskog till förmån för nya oljepalmsplantager, samtidigt som följderna blivit att djurbestånden minskat.
Enligt Centre of the orangutang protection dödades minst 1 500 orangutanger under 2006 vid anläggningar av nya plantager.
Jag såg ett program om palmoljeindustrin på svt i helgen och blev chockad över hur lite jag faktiskt vet om vad som händer i världen.
Jag grät ärga tårar och hoppade runt, av upprördhet, i soffan.
Dokumentären var i levande bilder, utan någon speakerröst, och man fick på ett väldigt sakligt sätt se hur regnskogarna skövlades, fabriker byggdes och hur orangutangerna blev hemlösa och, på olika sätt, dödade.
Det var så fruktansvärt att se och jag har fortfarande kvar en obehaglig klump i magen.
Det här är inte ok...
Palmoljan känns ju inte ens som en så livsviktig ingrediens... Eller?
VET ni hur jävla många tvålar, matvaror och sminkprodukter som innehåller palmolja?
Det är verkligen helt sjukt och något måste göras.
Vad kan vi göra?
Starta pengainsamling?
Facebookgrupper (hjälper det verkligen)?
Jag vet inte. Hjälp mig... Jag vill hjälpa regnskogarna och dess invånare!
Du är så fin!
Han vill prata och jag sluter mig.
Han vill komma in och jag stänger ute...
Ibland känner jag mig som den sämsta flickvännen -EVER!
Jag är nog inte helt lätt att dela ett liv med.
Eller fan, om sanningen ska fram så är jag ju faktiskt helt skitkass på förhållanden.
Jag är lätt oförmögen att prata om känslor och inte alltid särskilt tydlig med att visa dem heller.
Usch, jag blir så jäkla rädd när jag inser att jag faktiskt vill ty mig till en annan människa.
Ja, jag känner på riktigt panik i kroppen när jag äntligen medger för mig själv att jag är beroende av en annan.
Vad är jag så rädd för?
Varför kan jag inte bara kasta mig in i något så unikt som kärlek med öppna armar och låta en annan människa vara med mig?
Hjälpa mig att bära mina bördor och skratta med mig i mina framgångar.
Gudarna ska veta att jag försöker men mina taffliga försök, att ge något av mig själv, resulterar skrämmande ofta i katastof eller så har den andra personen inte ens uppfattat det.
Ibland känns det som att jag, i panik och utan luft i lungorna, simmar under ett bälte av tjock, svart, olja och vid varje försök att tränga genom den kompakta ytan trycks jag hjälplöst tillbaka under den.
En av de absolut finaste människorna jag vet vill dela sitt liv med mig.
Han vill öppna upp hela sig till mig och låta mig vara med honom i hans bördor och lycka, och jag kan inte på något sätt tänka mig att det finns ett mer fantastiskt privilegium än det.
Men kan jag ge samma förtroende till honom?
Orkar han stanna och se?
Jag har känt honom länge och på ett sätt har jag älskat honom i 11 år.
En bättre vän finns knappt att finna och bara tanken på att vi har kommit till det stadiet vi är i idag gör min alldeles varm inombords.
När jag är med honom känner jag mig trygg på ett sätt som jag aldrig gjort med en kille innan och han är mannen som jag vill ska bli pappa till mina barn.
Ändå tvekar jag.
Det tog mig sex månader in i förhållandet innan jag vågade säga att jag älskade honom, trots att jag ju egentligen gjorde det från dag ett, och även nu känns det oerhört svårt att säga det.
Jag får alltid tvinga mig själv att med ord säga vad som med sådan lätthet och självklarhet fladdrar i mitt huvud.
Han är ju värd att veta.
Jag är skyldig honom att berätta.
Jag är skyldig honom att våga släppa... Fan!
Han vill komma in och jag stänger ute...
Ibland känner jag mig som den sämsta flickvännen -EVER!
Jag är nog inte helt lätt att dela ett liv med.
Eller fan, om sanningen ska fram så är jag ju faktiskt helt skitkass på förhållanden.
Jag är lätt oförmögen att prata om känslor och inte alltid särskilt tydlig med att visa dem heller.
Usch, jag blir så jäkla rädd när jag inser att jag faktiskt vill ty mig till en annan människa.
Ja, jag känner på riktigt panik i kroppen när jag äntligen medger för mig själv att jag är beroende av en annan.
Vad är jag så rädd för?
Varför kan jag inte bara kasta mig in i något så unikt som kärlek med öppna armar och låta en annan människa vara med mig?
Hjälpa mig att bära mina bördor och skratta med mig i mina framgångar.
Gudarna ska veta att jag försöker men mina taffliga försök, att ge något av mig själv, resulterar skrämmande ofta i katastof eller så har den andra personen inte ens uppfattat det.
Ibland känns det som att jag, i panik och utan luft i lungorna, simmar under ett bälte av tjock, svart, olja och vid varje försök att tränga genom den kompakta ytan trycks jag hjälplöst tillbaka under den.
En av de absolut finaste människorna jag vet vill dela sitt liv med mig.
Han vill öppna upp hela sig till mig och låta mig vara med honom i hans bördor och lycka, och jag kan inte på något sätt tänka mig att det finns ett mer fantastiskt privilegium än det.
Men kan jag ge samma förtroende till honom?
Orkar han stanna och se?
Jag har känt honom länge och på ett sätt har jag älskat honom i 11 år.
En bättre vän finns knappt att finna och bara tanken på att vi har kommit till det stadiet vi är i idag gör min alldeles varm inombords.
När jag är med honom känner jag mig trygg på ett sätt som jag aldrig gjort med en kille innan och han är mannen som jag vill ska bli pappa till mina barn.
Ändå tvekar jag.
Det tog mig sex månader in i förhållandet innan jag vågade säga att jag älskade honom, trots att jag ju egentligen gjorde det från dag ett, och även nu känns det oerhört svårt att säga det.
Jag får alltid tvinga mig själv att med ord säga vad som med sådan lätthet och självklarhet fladdrar i mitt huvud.
Han är ju värd att veta.
Jag är skyldig honom att berätta.
Jag är skyldig honom att våga släppa... Fan!
Inte som idag?
Jag fick bita mig hårt i både tunga och kinder när jag (under ett studiebesök med kidsen på Gbg energi:s museum) stöter på den här fantastiska skylten på avdelningen om att elda med kol.
Tänk, det fanns till och med hemkörning på den tiden...
Hissresan
Det är väl så att i stort sett inga varningsskyltar kommer upp utan att det hänt en olycka, eller i alla fall en tillbudsanmälan?
Jag är glad att det inte var jag som såg till att den här skylten skapades i så fall... Stackarn!
Undrar hur det går?
På vägen till vagnen fångar mitt hököga något vitt längst ner på en stolpe och nyfikenheten gör som den ju nästan alltid gör med mig...
-Vinner!
Jag går av. Hahahaha!
Vad händer egentligen här?
Pygmé söker lägenhet..?
Egentligen vill jag inte flytta, trots att min sambo säger att vi behöver större, såatte...
Jag vet inte, men det är bara underbart!
Blommor och kärlek
Det finns så många småsaker som gör mig glad.
Blommor är en sådan sak. Färska blommor.
Jag älskar dem.
Vilda blommor plockade från en sommaräng eller vackra liljor från en blomsterbutik. Det spelar ingen roll, bara de står i en vas hemma hos mig.
När jag kommer hem och det står blommor på bänken i vardagsrumet blir jag på något sätt lugn.
Det, i samband med Hallons välkommen-hem-symfoni, gör att jag blir alldeles varm i hjärtat.
Nu står det tre vaser med praktfulla liljor (min, tillsammans med orkidén, absoluta favvoblomma) och en vas med tjusiga rosor i mitt vardagsrum.
Det är en av de få fördelarna med att bli äldre... Man får så mycket blommor and I love it!
Jag hade en så underbar födelsedag igår och Hef har en stor del i det.
Han hade verkligen ansträngt sig för att få världens i särklass barnsligaste 32 -åring att, från morgon till kväll, vara glad.
Det bara haglade överraskningar och hey -Jag diggar överraskningar!Blommor är en sådan sak. Färska blommor.
Jag älskar dem.
Vilda blommor plockade från en sommaräng eller vackra liljor från en blomsterbutik. Det spelar ingen roll, bara de står i en vas hemma hos mig.
När jag kommer hem och det står blommor på bänken i vardagsrumet blir jag på något sätt lugn.
Det, i samband med Hallons välkommen-hem-symfoni, gör att jag blir alldeles varm i hjärtat.
Nu står det tre vaser med praktfulla liljor (min, tillsammans med orkidén, absoluta favvoblomma) och en vas med tjusiga rosor i mitt vardagsrum.
Det är en av de få fördelarna med att bli äldre... Man får så mycket blommor and I love it!
Jag hade en så underbar födelsedag igår och Hef har en stor del i det.
Han hade verkligen ansträngt sig för att få världens i särklass barnsligaste 32 -åring att, från morgon till kväll, vara glad.
Absoluta klimax nådde dagen då han, på kvällen efter restaurangbesöket, lurade mig att jag skulle sjunga in en duett med honom i hans studio och jag blev alldeles livrädd.
Jag suger fett på att sjunga, och det var på extremt darriga ben som jag följde med honom till studion på Kungshöjd.
Men i uppgången sa han att han bara skojade och fortsatte gå.
I stället gick vi in på Hotel Riverton och åkte upp till Sky Baren... -Där jag möts av massor av underbara vänner!
Åh, viken sagolik överraskning!
Jag blev så glad att tårarna rann (jag är så jävla blödig nu för tiden. Måste vara åldern) och jag hoppade på stället av ren lycka.
Tack för en alldeles fantastisk födelsedag alla inblandade. Jag behövde den!
En ängels hand?
Jag hade en sådan konstig känsla i kroppen nu, sista lektionen för dagen.
Det liksom kröp i mig. Inifrån.
Efter halva lektionen hade jag fått i mig min halvliterskopp med kaffe, men den inifrån-besvärliga-känslan hade inte givit med sig någonting.
Snarare tvärtom, så kändes det ännu jobbigare. Jag ville bara krypa ut mitt eget skinn.
Då kom ett barn och drog lite i armen på min tjocka, röda och fantastiskt skitfula fleecetröja, så att min högra axel blottades.
Luft!
Aaaah, vad skönt!
Jag fullkomligt slet av mig plastvidundret som (av ren vana) prydde min alltid så frysande överkropp och vred lika snabbt av mig de gråa yllehandledsvärmarna som troget tar hand om mina åldrande handleder (på jobbet).
Jag tror nästan inte att det är sant, men jag var varm!
Jag är så van vid att alltid frysa på jobbet så jag kopplade inte att min ansträngande inre känsla var min kropps sätt att be mig ta av mig alla extra lager med tyg som hängde på mig.
Nu har jag bara hängslebyxorna och en långarmad T-shirt... Och ett linne och raggsockor... Och handledsvärmarna igen!
Vad vill du mig?
Det började för några dagar sedan, och det startde med espressomaskinen.
Efter den, på en gråtfärdig andraplats, kom den externa hårddisken och på en hedersvärd bronsplacering kom min kära iPod.
Fyra blev USB-minnet till förstärkaren och på sjätte plats kommer jag om en enda till av mina saker går sönder nu...
Efter den, på en gråtfärdig andraplats, kom den externa hårddisken och på en hedersvärd bronsplacering kom min kära iPod.
Fyra blev USB-minnet till förstärkaren och på sjätte plats kommer jag om en enda till av mina saker går sönder nu...
Ängel och Djävul
Upp-Ner
Svart-Vit
Tung-Lätt
Inget-Allt
Klarhet-Dimma
Varm-Kall
Trött
Jag brottas med min kropp. Eller är det min kropp som brottas med mig?
Vad är det som händer?
Rekord i viktökning på kortast tid, gråt, tunga klumpar i magen och bröstet, grubbel och tänk...
Oro.
Helt mensbefriad i flera år VS blöda varannan vecka i 12 veckor.
Sorg i själen.
Ekonomisk kris.
Framtid?
Men jag tror att jag mår fint. Sjuk blandning.
Det verkar lösa sig till slut.
Allt kanske blir bra.
Tjejerna får stanna vid min sida.
Sluta tänk!
Svart-Vit
Tung-Lätt
Inget-Allt
Klarhet-Dimma
Varm-Kall
Trött
Jag brottas med min kropp. Eller är det min kropp som brottas med mig?
Vad är det som händer?
Rekord i viktökning på kortast tid, gråt, tunga klumpar i magen och bröstet, grubbel och tänk...
Oro.
Helt mensbefriad i flera år VS blöda varannan vecka i 12 veckor.
Sorg i själen.
Ekonomisk kris.
Framtid?
Men jag tror att jag mår fint. Sjuk blandning.
Det verkar lösa sig till slut.
Allt kanske blir bra.
Tjejerna får stanna vid min sida.
Sluta tänk!
Nu räcker det!
Jag stör mig på en sak.
Jag kan störa mig på många saker, men just nu är det detta som oftast fångar uppärksamheten för mitt enorma störande.
Alltså; Reklamfilmer och färgen GRÖN!
De verkar oskiljaktiga och jag blir galen. Vem har sagt till reklambyråerna att det ska vara grönt överallt?
Gröna tröjor, gröna handdukar, gröna gardiner, gröna byxor, gröna mattor, gröna koppar, gröna bokstäver...
Grönt, grönt, grönt. Överallt. Hela tiden. Näsatan alltid samma nyans av den gröna färgen med.
LÄGG AV!
Är det den gamla dängan grönt är skönt som ligger bakom fenomenet?
Eller är det ett gömt miljöbudskap för att kunna åka på dagens stora miljöfrågors våg?
Tror "de" att de är smarta och att vi minsann kommer luras att köpa deras produkter om de smyger in den gröna färgen i loggor och reklamfilmer?
Jag har kommit att tycka rätt illa om grönt tack vare all grön jävla reklam som omringar mig.
Jag vill ha mer svart och rosa. Kanske lite vitt och grått med. Eller orange och blå...
Det finns så många färger att välja mellan så varför fastna så vid en?
För att nämna några...
Bara sex år...
Idag jobbar jag på en F-2 avdelning och nu, under mellanmålet, kom det fram en liten 6-åring med en smörklick på hakan, glittrande blåa ögon till sina blonda flätor och ett alldeles underbart leende.
"Kolla Sara, jag har tomteskägg på hakan!"
Tomteskägg på hakan minsann...
Där fick jag bita mig i tungan så det nästan blödde.
Eller, är det bara jag som direkt kopplar orden tomteskägg på hakan med killar, onanering och skjutande utlösning?
"Kolla Sara, jag har tomteskägg på hakan!"
Tomteskägg på hakan minsann...
Där fick jag bita mig i tungan så det nästan blödde.
Eller, är det bara jag som direkt kopplar orden tomteskägg på hakan med killar, onanering och skjutande utlösning?
