vildhallonet

Numera är det ju en mer än vanlig syn med diverse randiga plastband, koner, skyltar och andra varningsatteraljer runtom i vår snöfyllda stad.

Plastband och koner som på ett alldeles förträffligt sätt förhindrar oss från att gå under hustak fulla med istappar eller på andra, av olika själ, riskfyllda platser...


-Så för alla 3 centimetersmänniskor och Ninjor...
Akta er noga från att gå längs med fasaden.

Det kanske inte är så dumt det här med snökaos ändå...
För första gången sedan mitt eget mannaminne är det nu på något sätt ok att komma försent till jobbet.

I morse när min bytesspårvagn bestämt sig för att inte komma över huvud taget köpte jag mig en kaffe på Pressbyrån och lade vandrandes hållplatsens karga snölandskap bakom mig.

Igår berömde jag Göteborgs Stad över att de minsann plogade gångbanorna lika bra som vägarna, men idag fick jag på ett väldigt pulsande sätt inse att det nog bara var inne i den centralaste kärnan av stan som det var så.

Kaffet skvalpade ut sin tillstängda mugg, halsen sved av den 15 gradiga minusluften och svetten rann längs ryggraden där jag, med höga knän, stånkade och stönade mig fram genom eviga drivor av snö.

Med andhämtning som en färdigtävlad travhäst kom jag och min iskalla näsa till slut fram till jobbet, 30 opedagogiska minuter försent.
-Men ingen kommenterade det.
Nej, det enda som mötte mig var beklagandet över snön och problemen den bidrog till.

Jag höll ju med alla förstås, men inom mig kände jag mig som en riktig Vasaloppsvinnare.
Jag hade ju fått en alldeles förträfflig morgonträning och sluppit 30 minuters arbete.
Och inte nog med det, jag hade dessutom fått betalt för det...

Hoppas att vagnen är inställd i morgon med!

Jag och min kära miljöministerkollega jobbar idag med en power pointpresentation om skolan varpå vi fotar matsvinn, pappersanvändning torkskåps osv.
Då det ju är så lätt att skena med en kamera började vi snart fota närbilder på rynkor i ansiktet, glåmiga hudgropar och annat äckel som vi bär på.
Våra ögon blev också intressanta objekt då vi insåg att de ju var ascoolt uppbyggda.
För att inte tala om hur olika de såg ut...





Når vi står där med våra imponerade kommentarer och några ditropade kollegor säger min miljövän allvarligt:
"Ja, det är väl inte så konstigt att vi ser så olika på saker och ting!"

Japp! Då var det bevisat.
Jag är nog väldens yngsta (ej sjuk -eller förtids) panschis.

Den, än så länge, väldigt vita månaden nådde sin veckokulmen i helgen då jag, på lördag morgon, vaknade mitt i natten (runt 09:00) och kände mig skrämmande pigg.
Hef och jag tog oss sedan en promenad (jag iförd underställ och massor av ylle) till skridskobanan där vi, hand i hand, tog några graciösa varv ru...

Eller nej, Hef tog några manliga hockeyvarv med en kaskad av is bakom sig, efter sina hårda och snabba skär medan jag hetlevrat fäktade med armarna och knackligt stapplade fram på de hyrda tjejskridskornas nerslitna taggar.

Efter att upprepande gånger ha blivit omåkt av små rosa kjolar (på ett ben) och blåa overåler med hockeyklubba gav jag upp och satte mig på mitt medtagna sittunderlägg, tog mig en kopp hembryggt kaffe och tryckte huttrande i mig en (för själen) fantastisk semla.

Efter att sedan återigen fått se mig besegrad av den förrädiska isen lämnade jag in de mjuka skridskorna till killen i luckan, tog med mig männen jag hade i sällskap och fortsatte dagen
-i bowlinghallen.
Och om jag var på ett rätt dåligt humör över att bli utklassad på isen av två äpplen höga allmogefärger blev det ju inte direkt bättre av att jag blev (om möjligt) ännu mer utklassad av de vita käglorna i slutet av den blanka bowlingbanan.



Nu är det så, att jag är en stolt panschis och att förlora med ett léende ligger inte i min natur.
Nä, jag var vansinnig och min dåliga-förlorare-cell verkade växa sig stark över hela mig... ARRRRGGGHH!

Resten av den eftermiddagen/kvällen spenderade jag slokörat i soffan med min mans tålmodiga armar om min bittra förlorarkropp.

---

På söndagen vaknade jag härligt pigg och full av inspiration (så som sig bör för en ung pensionär) och kastade mig, full av iver, ner på golvet och fullföljde nästan första delen (av tre) i mitt nya målarprojekt.
Jag ska måla artister och tänkte börja lite enkelt med de tre så oansenliga och simpla männen, Maynard James Keenan, Eddie Vedder och Jeff Buckley.



Hela dagen låg jag där, på alla fyra, och målade.
Musiken och motivationen flödade i lägenheten och Maynard växte långsamt fram på mitt stora, innan så vita, papper.

---

Måndag!
Jag var så trasig...
Söndagens målarsession på golvet hade fullkomligt krossat min otränade rygg och nacke och jag trodde nog ett tag (när jag fräste runt på Go kartbanan för att vinna över min 20-åring) att huvudet mitt skulle ramla av.

Och efter att ha ojjat och beklagat mig hela dagen över min krämpor tog Hef beslutsamt med mig till simhallen där vi  leade upp mitt stela jag och motionssimmade bland alla andra rynkor i bassängen.
Och då min beska förlust från lördagens bowling fortfarnade gnagde i mig utmanade jag Hef på två nya serier, fullt inställd på att smula ner hans goda självförtroende och se mig själv som en mycket värdig vinnare.
Det gick sådär och lika dålig som jag är på att visa god min när jag förlorar, lika dålig är han (liksom jag) på att vinna ödmjukt.
Två vinnarskallar, varav jag än en gång stod som förlorare. Fan!

I dag fortsätter jag mitt nya (sunda?) liv med tacomys och fotboll.
JAAAAAAA!

Just det... Jag har fått en vagel i ögat också.
Den är jag mäkta nöjd med!

Jobb...
Jag trivs så himla fint med mitt jobb. Jag kan till och med säga att jag brinner för det.
Men samtidigt känner jag mig så utsiktslös.
Det finns liksom ingenting som egentligen säger att jag bör vara kvar där.
Jag kommer aldrig, aldrig att tjäna några pengar på mitt jobb. Jag kommer aldrig att få någon slags bonus eller få känna att jag klättrar och utvecklas (utan att gå en egenbetald utbildning).

Det är klart att jag tar mig an nya utmaningar och jag kastar mig mer än gärna in i olika miljö-dator-brand-ombudsuppdrag för att få mer i ryggsäcken och känna att jag faktiskt kan mer än konflikthantering (vilket det ibland känns som att det är det enda jag gör).

Jag kommer alltid att vara längst ner i näringskedjan och även om jag vet att jag är (livs)viktig för de barnen jag jobbar med så känns det ibland rätt meningslöst.
Jag kan mer än såhär!

Kommunalarbetare.
Dömd till 08-16 jobb måndag till fredag.
Vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in... Ser ni mitt hamsterhjul?

Dömd till nerdragningar och ständig inre oro över övertaligheten.
Dömd att aldrig få en uppskattande julklapp av sin chef (inget personligt mot mina chefer som säkert hade gett en julklapp om de haft B U D J E T E N för det) och dömd att få skrattretande liten friskvårdsbidrag...

Ja, jag är bitter.
Bitter och jävligt less.
Ungarna är det enda som gör det värt att gå till jobbet. Ungarna och fina kollegor. Det känns bra att jag än så länge värderar det högre än pengar och karriär.

Jag har hört att kallhyran på din lägenhet inte ska vara mer än en fjärdedel av din inkomst.
Låt mig skratta åt det uttalandet...
Ja, jag är jävligt less!

Nu har det hänt mig... Det som händer så många andra.
Jag brukar skryta mig från skiten helt utan ansträngning, men nu kom visst inte ens jag undan.

Det är andra gången på över ett år nu och innan dess tror jag att jag (utan att överdriva) klarade mig utan i fyra år eller nåt.

Men; Jag har blivit sjuk!
Feber, ont i halsen, betonghjälm på huvudet, flödande snor och löjligt matt i kroppen.
Jag är ynklig och miserabel som en förkyld man och det ekar svagt och ömklig (som Zazoo i Lejonkungen när han sitter inburad hos Scar): "Ingen förstååår, hur dååligt jag mååår..." I mitt förtjockade huvud.

Det ironiska är att jag, förra veckan, bokade tid med skolsyster på jobbet om att ta vaccinsprutan mot Svinet i morgon,  men nu vette fan.
Känns som det kvittar faktiskt.

Och i feberyrans ärlighet så är det rätt skönt att få vara hemma.
Jag har varit så obeskrivligt trött ett tag och att nu få ligga nerbäddad i soffan känns löjligt lyxigt på något sätt.

Nä, en film till och en honingsfull kopp med rykande hett te får det bli...

... Som barnfri ungdom (?) en helg i Göteborgs innerstad om man inte tar en puböl, vin till middagen eller klubbar loss på lokal?
Jag är förvirrad och ute på väldigt okänd mark här...
Jag ska nämligen ha en vit månad.
Och då inte vit som i att jag ska dricka vitt vin, vodka och white russian eller snorta coks i en hel månad, utan vit i att inte dricka någon alkohol alls i fyra veckor.

Jag förvandlades, i söndags morse, från en fashionabel 32-åring i ropet till en förstklassig pensionär med framtiden bakom sig då jag bestämt tog min dramat till affären och handlade på mig nykterhetens alla frukter för att sedan gå på  besök på Världskulturmuseet...
Och nu gäller det!

För här ska aktiveras minsann.
Åka bräda i Ulricehamn, gå på bio, laga härliga middagar, komma igång med träningen, bowla och biljarda, måla, med mera och flera.
Det ska faktiskt bli riktigt roligt att få vara panschis i en månad.