Underbar och älskad av alla
"Fröken Babbel. Känner du någon som har, eller har haft cancer?"
"Ja, det gör jag. Det gör nog de flesta tyvärr."
Den frågan satte fart på en väldigt djup och intressant diskussion med några av barnen, under mellanmålet idag.
Barn vet och förstår mycket mer än vad vi vuyxna, i regel, tror...
Efter att ha diskuterat cancerfrågan med dem en stund kommer min lilla blondin fram till mig och viskar:
"Kom, jag har en sak att säga."
Hon visar med sin hand att hon vill att jag ska böja mig ner mot henne, vilket jag givetvis gör.
S M A C K!
Hon trycker en bestämd puss mot min kind och säger:
"Var inte ledsen över din farmor och din mamma. Du har ju fortfarande oss!"
"Ja, det gör jag. Det gör nog de flesta tyvärr."
Den frågan satte fart på en väldigt djup och intressant diskussion med några av barnen, under mellanmålet idag.
Barn vet och förstår mycket mer än vad vi vuyxna, i regel, tror...
Efter att ha diskuterat cancerfrågan med dem en stund kommer min lilla blondin fram till mig och viskar:
"Kom, jag har en sak att säga."
Hon visar med sin hand att hon vill att jag ska böja mig ner mot henne, vilket jag givetvis gör.
S M A C K!
Hon trycker en bestämd puss mot min kind och säger:
"Var inte ledsen över din farmor och din mamma. Du har ju fortfarande oss!"
Tappade den...
Idag i bamba:
"Fröööken Baaabbel!"
Jag vänder mig om på min stol, och tittar på min lilla blondin som står bredvid och drar sina fingrar genom mitt hår.
"Oj, det var en ynklig röst." Säger jag, och tittar in i de enorma rådjursögonen som ledsamt blinkar upp mot mig.
"Ja," Säger hon med låg röst.
"Ända sen jag vaknade i morse har jag tappat matförlusten, och jag vet inte vad jag ska göra med den nu."
"Kära nån!" Svarar jag och håller mig skickligt för skratt.
"Det är nog bäst att vi hittar den igen så du orkar med den här dagen. Du som har varit sjuk och allt."
"Ja, det är ju det som är så jobbigt. Kanske hittar jag den om jag sitter här brevid dig en stund."
Hon pillar vidare i mitt hår en stund och hämtar sedan sin matbricka och en smörgås...
Matförlusten!!!
"Fröööken Baaabbel!"
Jag vänder mig om på min stol, och tittar på min lilla blondin som står bredvid och drar sina fingrar genom mitt hår.
"Oj, det var en ynklig röst." Säger jag, och tittar in i de enorma rådjursögonen som ledsamt blinkar upp mot mig.
"Ja," Säger hon med låg röst.
"Ända sen jag vaknade i morse har jag tappat matförlusten, och jag vet inte vad jag ska göra med den nu."
"Kära nån!" Svarar jag och håller mig skickligt för skratt.
"Det är nog bäst att vi hittar den igen så du orkar med den här dagen. Du som har varit sjuk och allt."
"Ja, det är ju det som är så jobbigt. Kanske hittar jag den om jag sitter här brevid dig en stund."
Hon pillar vidare i mitt hår en stund och hämtar sedan sin matbricka och en smörgås...
Matförlusten!!!
Apfröken
I morse målade barnen planeterna i skalenlig storlek, som vi sedan ska sätta upp på vår stora svarta rymdvägg. Jag stod och pratade med två av killarna om att planeterna verkligen är så små i gämförelse med solen (trots att vår sol egentligen är alldeles för liten på vår skalenliga vägg) , samtidigt som jag skalade mig en banan och tog en tugga.
Den ena killen tittade en stund på min bananfyllda mun innan han satte händerna under armhålorna (som Sally) och sa:
"Hoo hoo haa haa hoo hoo..."
Sedan gick de båda till sina platser (utan att säga ett ord) och målade vidare på sina planeter och jag stod kvar med min halvätna banan i handen och frustade av skratt åt hans underbara och jätteroliga apliknelse...
Var i hela världen fick han det spelet ifrån?
Den ena killen tittade en stund på min bananfyllda mun innan han satte händerna under armhålorna (som Sally) och sa:
"Hoo hoo haa haa hoo hoo..."
Sedan gick de båda till sina platser (utan att säga ett ord) och målade vidare på sina planeter och jag stod kvar med min halvätna banan i handen och frustade av skratt åt hans underbara och jätteroliga apliknelse...
Var i hela världen fick han det spelet ifrån?
Jag skrattade i alla fall... Inombords
"Fröken Babbel! Är det häst i det här köttet?"
Jag tittar med avsmak på den gråa, gropiga och döda köttbiten på hennes tallrik.
"Nej, det tror jag inte. Jag gissar på att det är gris."
"Men är du heeeelt säker."
"Ja, det är jag. Det är väldigt sällan man serverar häst i bamba. Det är en ko eller en gris som ligger där och badar i sås."
"Men du måste vara heeeelt säker, för är det häst så kräks jag."
Pojken som sitter bredvid har tröttnat på hennes hästtjat och säger sakligt:
"Men ta en bit och ät. Kräks du så är det häst!"
Jag tittar med avsmak på den gråa, gropiga och döda köttbiten på hennes tallrik.
"Nej, det tror jag inte. Jag gissar på att det är gris."
"Men är du heeeelt säker."
"Ja, det är jag. Det är väldigt sällan man serverar häst i bamba. Det är en ko eller en gris som ligger där och badar i sås."
"Men du måste vara heeeelt säker, för är det häst så kräks jag."
Pojken som sitter bredvid har tröttnat på hennes hästtjat och säger sakligt:
"Men ta en bit och ät. Kräks du så är det häst!"
Snuskfröken
"Fröken Babbel. Vad betyder flata?"
*Oh, vad jobbigt... Ska jag behöva förklara det, här nu på morgonen. Klockan är ju knappt halv nio. Och att frågan kom ifrån henne. Det var lite otippat... Tänk nu, tänk!*
"I vilket sammanhang tänker du?"
"Jo, men det står ju här. Flata tallrikar och djupa tallrikar!"
Morgonpresent
Klockan fem i i åtta på morgonen sitter jag vid bänkarna och läser en bok om skolans utveckling när jag hör min ena kollega till ett av barnen:
"Vad du ser lurig ut idag."
Inget svar...
"Nämen, du ser jättelurig ut. Har du något bus på gång" Skrattar hon och lutar sig ner mot barnet.
Det viskas en liten stund dem i mellan och sedan hör jag hur någon tyst kommer smygande mot mig. Jag tittar upp från min bok och ser hur min lilla blondin närmar sig, med ett enormt leende på läpparna och ett paket i handen.
"Den är till dig, fröken Babbel, och jag har gjort den själv" säger hon stolt och sträcker fram paketet, som är gjort av en vinröd servett, fyra lager tejp och ENORMA mängder glitter...
"Nämen! Paket på morgonen... Wow... Och till mig? Jag älskar ju paket"
Barnet kryper upp i mitt knä och hjälper mig ivrigt att komma igenom pansarlagret av tejp samtidigt som det yr glitter i alla de färger om oss.
Precis när hennes pappa kommer in för att ta avsked säger jag:
"Vet du vad jag alltid brukar säga?"
Hon tittar nyfiket på mig "Nääää"
"Det kan aldrig bli för mycket glitter"
"Jaså, det säger du" Säger pappan lite bittert, fast med ett leende.
"Jag har nämligen glitter i hela bilen"
Jag skrattar gott åt hans ansiktsuttryck och tittar, efter att ha sagt hej då till honom, på när den lilla blondinen bryter sig in i glitter och tejphavet.
Därinne låg en teckning.
En teckning med en halv Lucia, två kycklingar, en sol och flickans namn...
Till fröken Babbel stod det med darriga bokstäver, längst upp på teckningen!
Det här kommer att bli en bra dag... En bra pysseldag på mitt jobb!
"Vad du ser lurig ut idag."
Inget svar...
"Nämen, du ser jättelurig ut. Har du något bus på gång" Skrattar hon och lutar sig ner mot barnet.
Det viskas en liten stund dem i mellan och sedan hör jag hur någon tyst kommer smygande mot mig. Jag tittar upp från min bok och ser hur min lilla blondin närmar sig, med ett enormt leende på läpparna och ett paket i handen.
"Den är till dig, fröken Babbel, och jag har gjort den själv" säger hon stolt och sträcker fram paketet, som är gjort av en vinröd servett, fyra lager tejp och ENORMA mängder glitter...
"Nämen! Paket på morgonen... Wow... Och till mig? Jag älskar ju paket"
Barnet kryper upp i mitt knä och hjälper mig ivrigt att komma igenom pansarlagret av tejp samtidigt som det yr glitter i alla de färger om oss.
Precis när hennes pappa kommer in för att ta avsked säger jag:
"Vet du vad jag alltid brukar säga?"
Hon tittar nyfiket på mig "Nääää"
"Det kan aldrig bli för mycket glitter"
"Jaså, det säger du" Säger pappan lite bittert, fast med ett leende.
"Jag har nämligen glitter i hela bilen"
Jag skrattar gott åt hans ansiktsuttryck och tittar, efter att ha sagt hej då till honom, på när den lilla blondinen bryter sig in i glitter och tejphavet.
Därinne låg en teckning.
En teckning med en halv Lucia, två kycklingar, en sol och flickans namn...
Till fröken Babbel stod det med darriga bokstäver, längst upp på teckningen!
Det här kommer att bli en bra dag... En bra pysseldag på mitt jobb!
Vad ville hon då?
"Fröken Babbeeel!"
"Mmmm..."
"Du är så söööt."
"Tack, det var snällt sagt."
"Och så har du så fina kläääder."
"Tack så mycket."
"Ah, och så är du den bästaste fröööken."
"Hörru du, din fjäskis. Du pratar med den obesegrade mästarinnan på att flörta och fjäska in sig hos folk. Vad är du ute efter?"
Två röda små barnkinder, ett "äsch" och små fötter som trampar iväg...
"Mmmm..."
"Du är så söööt."
"Tack, det var snällt sagt."
"Och så har du så fina kläääder."
"Tack så mycket."
"Ah, och så är du den bästaste fröööken."
"Hörru du, din fjäskis. Du pratar med den obesegrade mästarinnan på att flörta och fjäska in sig hos folk. Vad är du ute efter?"
Två röda små barnkinder, ett "äsch" och små fötter som trampar iväg...
Spontanitet
I Karl Johanskyrkan, på en fin liten julpjäs med barnen...
Fåraherden i pjäsen till barnen:
"Men ni måste ju vara här för skatteskrivningen om ni inte kommer härifrån Bethlehem? Eller är det kanske så att era föräldrar kommer härifrån?"
"Neeej, Säger en pojke i klassen! De kommer från Kanada och Östersund!"
Omtyckt
"FRÖÖKEN BABBEEEL!!!"
De rosa små tofflorna flyger av i stora vida bågar när den blonda lilla människan springer i 140 mot mig i korridoren med kjolen fladdrandes längs midjan och flätan som en propeller i luften.
"Äntligen är du tillbaka." Säger hon och borrar in sitt huvud mot min axel, efter att hon med ett vigt känguruhopp kastat sig upp i min famn.
"Ja, nu är jag tillbaka igen." Svarar jag, varm om hjärtat, och bär in henne i klassrummet, där vi ska ha elevens val.
Inne i klassrummet värmer jag en gelékudde i micron för att döva smärtan i min nacke.
"Vad gör du fröken Babbel?" Frågar hon samtidigt som hon med en enorm koncentration försöker trä en röd tråd på nålen hon har i sin skakiga hand.
"Jag värmer denna kudden till min nacke som hela tiden bråkar med mig!"
Hon drar ut (ca 5-6 cm) den röda tråden ur munnen, lägger ner nålen på bordet, tar handen om sin egen nacke och säger vuxet:
"Ja, dessa dumma nackar..." Hon knådar lite om sin nacke och fortsätter:
"Min bråkar med mig med... HELA tiden! Så himla jobbigt"
Hon himlar med ögonen och tar med skakande huvud upp arbetet med att trä nålen med sin droppande blöta sytråd...
Jag böjer mig bara ner och ger henne en kram.
UNDERBARA unge!
"Äntligen är du tillbaka." Säger hon och borrar in sitt huvud mot min axel, efter att hon med ett vigt känguruhopp kastat sig upp i min famn.
"Ja, nu är jag tillbaka igen." Svarar jag, varm om hjärtat, och bär in henne i klassrummet, där vi ska ha elevens val.
Inne i klassrummet värmer jag en gelékudde i micron för att döva smärtan i min nacke.
"Vad gör du fröken Babbel?" Frågar hon samtidigt som hon med en enorm koncentration försöker trä en röd tråd på nålen hon har i sin skakiga hand.
"Jag värmer denna kudden till min nacke som hela tiden bråkar med mig!"
Hon drar ut (ca 5-6 cm) den röda tråden ur munnen, lägger ner nålen på bordet, tar handen om sin egen nacke och säger vuxet:
"Ja, dessa dumma nackar..." Hon knådar lite om sin nacke och fortsätter:
"Min bråkar med mig med... HELA tiden! Så himla jobbigt"
Hon himlar med ögonen och tar med skakande huvud upp arbetet med att trä nålen med sin droppande blöta sytråd...
Jag böjer mig bara ner och ger henne en kram.
UNDERBARA unge!
Jag har TVÅ saker att säga nu...
Efter att ha varit i bamba och ätit skulle jag gå tillbaka till avdelningen med min chockrosa lilla gullunge. Hon gick med mig, hand i hand och småpratade om allt och alla.
Hon är så mysig så jag bara tuppar av, denna lilla tjej! Man FÅR inte ha favoritbarn, men det har jag ändå. Ingen behöver ju få veta...
När vi öppnar ytterdörrarna slår kylan mot oss som ett hemskt hot om köldskadade fingrar och jag säger att vi måste springa in till avdelningen, om hon vill ha den här elevassistenten kvar vid liv.
"Jag har TVÅ saker att säga dig nu, fröken Babbel," flåsar hon med det blonda håret fladdrande, armarna viftandes i luften och den enorma lila Bratz-gymnastikväskan dunsandes mot hennes rosaklädda rygg, när vi sida vid sida joggar mot värmen:
"För det första är jag inte så snabb"
-Jodå! Säger jag, som fryser skiten ur mig och vill komma in fort...Kom igen nu..Nu kutar vi!
"För det andra är min väska göratung"
-Ja, jag ser det. Du hade ju inte behövt packa ner hela garderoben i morse. Det är ju bara gympa trots allt?
"Ameeen!" (hon ger mig den där du-är-så-himla-knäpp-blicken med ett snett leende) "För det andra är jag inte så stark"
Nästan framma vid dörren blev det för mycket för henne och hon ramlar raklång på asfalten... Jag plockar upp henne i farten (vägrar stanna ute en sekund mer än jag måste) och springer in sista biten med henne i famnen.
Inne i tamburen tittar hon på mig med en allvarlig blick och säger:
"Och för det andra har jag ont i knät"
Hon är så mysig så jag bara tuppar av, denna lilla tjej! Man FÅR inte ha favoritbarn, men det har jag ändå. Ingen behöver ju få veta...
När vi öppnar ytterdörrarna slår kylan mot oss som ett hemskt hot om köldskadade fingrar och jag säger att vi måste springa in till avdelningen, om hon vill ha den här elevassistenten kvar vid liv.
"Jag har TVÅ saker att säga dig nu, fröken Babbel," flåsar hon med det blonda håret fladdrande, armarna viftandes i luften och den enorma lila Bratz-gymnastikväskan dunsandes mot hennes rosaklädda rygg, när vi sida vid sida joggar mot värmen:
"För det första är jag inte så snabb"
-Jodå! Säger jag, som fryser skiten ur mig och vill komma in fort...Kom igen nu..Nu kutar vi!
"För det andra är min väska göratung"
-Ja, jag ser det. Du hade ju inte behövt packa ner hela garderoben i morse. Det är ju bara gympa trots allt?
"Ameeen!" (hon ger mig den där du-är-så-himla-knäpp-blicken med ett snett leende) "För det andra är jag inte så stark"
Nästan framma vid dörren blev det för mycket för henne och hon ramlar raklång på asfalten... Jag plockar upp henne i farten (vägrar stanna ute en sekund mer än jag måste) och springer in sista biten med henne i famnen.
Inne i tamburen tittar hon på mig med en allvarlig blick och säger:
"Och för det andra har jag ont i knät"
Fyndigt!
Jag och mina kollegor fick ett nytt smeknamn av en elev idag, när vi plockade ihop mellanmålet...
-Babbel & co!
Bara gissa vem som stod för babbel...
-Babbel & co!
Bara gissa vem som stod för babbel...
Favorit favvis
När jag gick till jobbet i morse började det att snöa!
Det luktade snö ute när jag gav fåglarna deras talgboll innan jag gick, så jag kan ju inte säga att jag blev förvånad när den första blöta flingan, mjukt landade på min kalla nästipp.
Jaha, tänkte jag, när jag med vanten torkade bort droppen som blev!
Ungarna kommer att hoppa upp och ner som lyckliga studsbollar över den lilla vita mattan medan allt jag kan tänka på när jag går här är att: Fan, nu blir rougen rinnig och förstörd!
När blev jag så tråkig?
När började jag bry mig om ifall sminket rinner?
Jag är ju den som i vanliga fall, först av alla sätter en väl kramad snöboll i nacken på den stackarn som råkar vara närmast, eller kastar mig ner i den vita massan och gör en lycklig snöängel.
Jag är ju den som gör tappra små snögubbar (halvt hopkramade med jord) och plockar fram pulkorna och tar med ungarna till backen innan snön knappt har hunnit lägga sig till ro.
Vad hände med den tjejen i morse?
Jag känner inte riktigt den 29-åringen som gick och tänkte på att rouget skulle få blöta ränder, och jag tror inte att jag gillar henne något vidare heller.
Så därför ställde jag mig vid fönstret när jag kom fram till jobbet, och hoppade som en lycklig studsboll, tillsammans med ungarna och försökte desperat förtränga de tidigare tankarna på det fördömda sminket.
Jag mös åt den lilla flickan i chockrosa gore-tex mundering som med darrande lycka säger:
"Åh, det här är min favorit favvis..."
"Vad är det som är din favorit favvis, raring? " Frågar jag när vi tillsammans och hand i hand går mot gymnastiken.
"Snön fröken. Snön är min favorit favvis! Är det inte din?"
Visst, tänkte jag! Attackera mitt dåliga samvete bara. Just rub it in!!!
"Jo, det är klart, en av dem i alla fall. Jag har så många favorit favvisar." Svarar jag och känner mig väldigt nöjd när hennes lilla hand kramar om min lite extra!
Ett annat fint exempel på att det nu är kallt och snöigt, var efter gympan, när en kille som redan tagit på sig sina jeans sitter och bråttas med sina dödskallefyllda långkalsonger.
Jag studerar honom intressant ett tag och funderar på när han ska komma på att det inte går att trä de smala långkalsongerna över det tjocka jeanstyget, men när jag ser att han är nära tårarna av frustration får jag avbryta hans tappra försök och förklara läget.
"Amen ÅÅÅHH!" Säger han leendes och kränger av sig jeansen.
Ja ja, mina vänner. Nu ska jag ta rast och dricka en underbar kopp kaffe och ta min dagliga godisbit från godisschemat... Eller kanske en favoritkaka för att riktigt fira att snön har kommit!
Det luktade snö ute när jag gav fåglarna deras talgboll innan jag gick, så jag kan ju inte säga att jag blev förvånad när den första blöta flingan, mjukt landade på min kalla nästipp.
Jaha, tänkte jag, när jag med vanten torkade bort droppen som blev!
Ungarna kommer att hoppa upp och ner som lyckliga studsbollar över den lilla vita mattan medan allt jag kan tänka på när jag går här är att: Fan, nu blir rougen rinnig och förstörd!
När blev jag så tråkig?
När började jag bry mig om ifall sminket rinner?
Jag är ju den som i vanliga fall, först av alla sätter en väl kramad snöboll i nacken på den stackarn som råkar vara närmast, eller kastar mig ner i den vita massan och gör en lycklig snöängel.
Jag är ju den som gör tappra små snögubbar (halvt hopkramade med jord) och plockar fram pulkorna och tar med ungarna till backen innan snön knappt har hunnit lägga sig till ro.
Vad hände med den tjejen i morse?
Jag känner inte riktigt den 29-åringen som gick och tänkte på att rouget skulle få blöta ränder, och jag tror inte att jag gillar henne något vidare heller.
Så därför ställde jag mig vid fönstret när jag kom fram till jobbet, och hoppade som en lycklig studsboll, tillsammans med ungarna och försökte desperat förtränga de tidigare tankarna på det fördömda sminket.
Jag mös åt den lilla flickan i chockrosa gore-tex mundering som med darrande lycka säger:
"Åh, det här är min favorit favvis..."
"Vad är det som är din favorit favvis, raring? " Frågar jag när vi tillsammans och hand i hand går mot gymnastiken.
"Snön fröken. Snön är min favorit favvis! Är det inte din?"
Visst, tänkte jag! Attackera mitt dåliga samvete bara. Just rub it in!!!
"Jo, det är klart, en av dem i alla fall. Jag har så många favorit favvisar." Svarar jag och känner mig väldigt nöjd när hennes lilla hand kramar om min lite extra!
Ett annat fint exempel på att det nu är kallt och snöigt, var efter gympan, när en kille som redan tagit på sig sina jeans sitter och bråttas med sina dödskallefyllda långkalsonger.
Jag studerar honom intressant ett tag och funderar på när han ska komma på att det inte går att trä de smala långkalsongerna över det tjocka jeanstyget, men när jag ser att han är nära tårarna av frustration får jag avbryta hans tappra försök och förklara läget.
"Amen ÅÅÅHH!" Säger han leendes och kränger av sig jeansen.
Ja ja, mina vänner. Nu ska jag ta rast och dricka en underbar kopp kaffe och ta min dagliga godisbit från godisschemat... Eller kanske en favoritkaka för att riktigt fira att snön har kommit!
