vildhallonet

Min lilla blondin sitter och tittar på när jag papir machérar huvudet på en kille. (Han ska vara Spock i kabarén och ska nu få en hård, svart hårhjälm).
Hon läser på tidningremsorna, som jag kladdar på med vana händer, och tjuter förtjust när vi kommer till brudparen i tidningen.
"Åh, bröllop.. Jäg ÄLSKAR bröllop"
Hon slår drömskt ihop händerna, sluter ögonen och drömmer sig förmodligen fram ett par år till den dag hon själv står i en vit gnistrande klänning.

Plötsligt slår hon upp ögonen och tittar stint på mig.

Vilken förmiddag.

Vi skulle åka till stadsmuseet och när vi kommit halvvägs till spåvagnen kommer jag på att jag glömt en sak som jag lovat att ta med, varpå jag och min lilla blondin springer tillbaka för att hämta den.
När vi kommer till hållplatsen har de andra redan åkt, så vi får ta nästa vagn själva.

"Åh, va mysigt det här e, fröken Babbel." Hon sitter på bänken och dinglar med benen. "Nu kan vi låtsas att du är min mamma"
Det lilla barnet pratar sedan oavbrutet och håller låda på spårvagnen. Jag ser i ögonvrån hur folk sitter och ler åt hennes berättelser.

"... så vi trodde ju att fisken var död, och då tog vi upp den och la den i en skål i köket, och vet du? Då började den hoppa och skutta som bara den i skålen. Fattar du fröken Babbel.. Den behövde bara lite frisk luft..."

"...Så då hade jag haft ont i benet göralänge och pappa fick mustascha mig..."
"Vänta nu.. Mustascha dig" säger jag "vad betyder det?"
"Men du vet." Hon visar på benet.
"Jaha massage, han masserade dig på benet. Hjälpte det då?"
"Nej"

"... Så när fåglar föds ser de ut som nyrakade får ungefär?"
"Jo, så kanske man kan säga"  Bra förklarat fröken Babbel...

"... Så därför tror jag att jag är lite magisk. Ser du olika färger och konstiga saker så ibland fröken Babbel"
Jag tänker tillbaka på mitt liv och svarar leendes:
"Hmm.. Jo, det har väl hänt."

"...Och då blev det en blå klänning och... Vad heter det... Äh... MEEN, vad heter det nu... Sånt där, du vet.... äh, VÄNTA!"
Hon börjar gräva i fickan och drar upp en folieboll.
"Folie" säger jag "Ska du ha folie på dig?"
"Japp! Och min blåa klänning. Det kommer bli skitsnyggt"


Inne på stadsmuseet står vår guide, utklädd till rymdvarelse, och pratar om att vara en bra kompis osv. Hon har precis skrattat för första gången på väldigt (för på hennes planet skrattar ingen) länge och tar sig nu för magen:
"Åh, vilken konstig känsla jag fick i magen nu. Den börjar liksom i mitten här och sprider sig utåt längs sidorna."

En av killarna räcker upp handen och säger:
"Har du mensvärk?"

Klockan är 07.54 och jag står i klassrummet och plockar vid diskbänken (så som jag ju av någon anledning måste göra varje dag) när min lilla blondin kommer med händerna bakom ryggen och ett brett flin på läpparna.
När hon kommer fram till mig tar hon fram vad hon har bakom ryggen och ger till mig med spända, raka armar.
"De här e till dig." Hon hoppar på stället av iver när jag tar blommorna och virar av det dyblöta toapappret runt dem.
"Woah! Tulpaner. Jag älskar tulpaner..."

På diskbänken i klassrummet står det nu en vas med vita tulpaner, som såg sina bästa dagar för ungefär tre dagar sedan.
De hänger trött över vaskanten och är lita bruna på kronbladen, men de är ju alldeles, alldeles underbara!

Aaahh, måndag morgon och solen strålar från klarblå himmel.
Fröken Babbel och grabbarna grus tar med sig penna, sudd och mattehäftet och går till Slottsskogen för att göra mattetal.

Vi går över Azaleadalen och gör skuggfigurer och fånar oss när den ena killen utbrister:
"Åh, fröken Babbel. Hoppas att sälarna och flodhästarna är ute."
Jag kunde bara inte hålla mig för skratt, utan brast ut i ett jättegarv och frågade honom frustande var flodhästarna var någonstans, för de har jag nämligen missat helt.



När vi kommer fram till Gotlandsrussen springer killarna ivrigt fram till dem för att klappa.
"Undrar vad de heter" frågar han som sett flodhästar i slottsskogen.
"Ingen aning" svarar jag.
"En av dem heter säkert Cissi" säger den andra killen allvarligt och klappar en av hästarna på mulen.
"Mmm, kanske det" svarar jag men undrar för mig själv varför i hela världen den skulle heta Cissi (även om det är ett fantastiskt namn som jag vet väldigt fina tjejer som heter).
"Titta fröken Babbel.. En kalv!" 

Ok... Först ser han flodhästar bland sälarna och sedan föder hästar kalvar... Jag får nog ha en biologilektion med de här killarna snart.

På vägen hem stöter vi på en kåt påfågelhane som hoppar, skakar, dansar och med alla medel han kan, förtvivlat försöker impa på en något ointresserad påfågelhona.
Jag var otroligt impad av att han orkar hålla upp de stora fjädrarna så länge och förklarar väldigt pedagogiskt för pojkarna varför han gör som han gör, men det enda grabbarna såg var fågelns stora, vidgande, rosa rumphål...



Men jag håller med dem. Det var ett enormt rumphål som han liksom öppnade och stängde under sin maffiga dans.
Konstiga fågel!

"Frö..öken Bab..bel..." Säger min lilla blondin med darrig röst och tittar på mig med nästan tåriga ögon.
 "Jag är så himla hungrig."

Jag ger henne en banan och lektionen kan fortsätta...
Två minuter senare:
"Fröken Babbel... Jag har ont i magen." Hon kryper in i min famn och suckar tungt.
"Vi ska snart gå till bamba. Du ska se att det magonda går över när du får lite mat i magen."

10 minuter senare, i bamba:
"Fröken Babbel..." Två armar kramar mig bakifrån, vid salladsbordet.
"Jag är så himla mätt. Måste jag äta?"
"Jaaa, lilla norpan, det måste du. Annars kommer du aldrig att orka med dagen."
"Mmm, du har nog rätt." Hon gör hoppsasteg bort och hämtar lite mat.

Vid bordet:
"Fröken Babbel..." Hon kryper upp i knät.
"Jag har ingen matförlust och soppan var inte så god. Hur många apelsiner får man?"
Hon får sitta i knät en stund och lapa lite frökenkärlek innan hon går bort till sin plats och äter en tugga till.

"Fröken Babbel." Små barnhänder pillar mig i håret bakifrån.
 "Jaa, vännen." Jag lägger huvudet bakåt och tittar på henne (upp och ned), lägger armarna bakom mig och håller om henne.
"Jag är liksom inte på topp idag." Underläppen darrar lite.
"Nej, jag märker det. Vad kan jag göra för att du ska känna dig bättre?"
"Bara vara här."
"Jag är här gumman..."

När jag är klar reser jag mig upp för att gå.
Min lilla blondin som precis hämtat en prickekorv med lite knäckebröd till, får panik i blick och springer efter mig.
"Fröken Babbel. Kan inte du vänta på mig. Jag vill inte gå upp själv."
Hon lämnar sin bricka med korven i munnen och kommer springandes med det blonda håret fladdrandes. Hon tar min hand och suckar tungt.
"Tack!"

På roliga timmen sitter hon i mitt knä och innan hon går up på långrast kommer hon fram och ger mig en puss på kinden.
"Du är så fin, fröken Babbel. Jag gillar dig. Nu går jag ut på rast..."

Spider Pig!
Spider Pig!
Does whatever a spider pig does!
can he swing from a web?

No he can't
He's a pig!

Lookout!
Here comes the spider pig!!

Så låter barnen på mitt jobb, när de sitter vid borden och leker med sina lerbrickor!
Jag har lärt dem allt jag kan och jag har gjort det jävligt bra om jag får säga det själv.
Sjukt nöjd tjej här.

I morgon ska jag nog lära dem om konstformen house när vi äter mellanmål!

"Om mamman har sockersjuka så får väl bäbisen det med?"
"Eller cancer? Får bäbisen cancer om mamman har det?"
"Om mamman har cancer i magen så kan hon inte få barn för då måste hon operera bort sina äggstockar och då blir det inga bäbisar. Det var så min mamma gjorde."

Vår rymdtemalektion utvecklades till en lång diskussion om graviditeter, kejsarsnitt, sjukdomar, missfall och de två hamstrarna, Light och Torkel.
Vi insåg efter 30 minuters samtal med barnen att det inte skulle bli något tema och faktum är ju, att när barnen börjar prata om sådana saker känns det inte bra att avbryta dem... De behöver fråga och ventilera.

"Min mamma berättade om en flicka som var nio år som blev gravid. Men hon dog när bäbisen skulle födas för  att hon var för liten där nere. De fick liksom trycka ihop huvudet på barnet." Berättar en kille i samlingen.
"Asså, jag måste bara fråga" säger en tjej direkt, med skeptisk röst.
"Hade hon verkligen knullat då? Nio år gammal"

vrålar Kenta ur telefonen medan jag i mitt huvud, under kuddar och skyddande armar vrålar:
"DÖÖÖÖ nån gång¨, will you!"
Då var klockan 07.30 och jag hade snoozat i en halvtimma. Jag var verkligen tvungen att gå upp och ta Contessa till jobbet nu.
Jag gick upp, drog fram ett par jeans, ett linne, en tröja, borstar tänderna samtidigt som jag ger djuren mat, musköljer med flour när jag byter i deras låda, skrubbar ansiktet med iskallt vatten, sätter upp luggen, flätar två flätor, tar på mig skor och jacka, svär över att inte hitta vantarna och går sedan ner till cykelkällaren...

När jag kommer fram till jobbet, prick klockan 08.00, kan jag inte göra annat än skratta rätt hjärtligt åt mig själv.
Jag har två olika strumpor på fötterna, jag har glömt att ta på mig en bh (det verkar bli en vana hos mig nu. Varför händer det aldrig tjejer med stora bröst?) och jag har det rosa linnet under den röda tröjan ut och in.

"Får jag sy en snuttefilt?" Hoppfulla ögon och kramande händer
Pedagog som är trött på 14 halvfärdiga arbeten i fritidslådan:
"Jo, men höll inte du på att sy något annat alldeles nyss?"
"Jo, det förstås." Besviken blick och en skrapande fot mot golvet.

Uppmuntrande fröken Babbel:
"Men du kan ju sy färdigt det först och så kan du sy en snuttefilt sedan."
"Men jag är färdig. Den är typ hemma redan." Hoppet tänds i ögonen igen...
"Då håller du ju inte på med något annat."
"Nej." Kort tystnad "Får jag sy en snuttefilt då?"
"Javisst, men en snuttefilt är ju inte så mycket att sy på."
"Jag kan ju alltid sy en ekorre!"

Idag när jag kom upp för att kopiera biljetterna till morgondagens filmfestival på jobbet stötte jag på vår ursnygga kurator som stod och skrattade med en gammal och maläten bok i handen.
Boken var från 1800-talet och handlade om spritdryckernas natur och verkningar.

Hon läste högt:
"Förgiftning genom spritdrycker är en sjukdom, som kallas alkoholism.
Den är dels akut d.v.s häftig, tillfällig, dels kronisk d.v.s långvarig.
Du har kanske med rädsla eller afsky har sett en "full" d.v.s rusig person som raglar fram på gatan eller måste redlös släpas till "kurran" eller hemmet betedde sig i ord, åthäfvor och gärning såsom en dåre eller led af häftigt illamående på grund af sin "fylla". En sådan person är akut spritförgiftad.

Vid den smygande kroniska spritförgiftningen (som vi fullt normala 30-åriga singlar förmodligen lider av) uppstår sjukdomar förnämligast i matsmältningsorganen, lefvern, hjärtat, njurarna och andningsvertygen..."

Vi bestämde oss genast för att kopiera upp detta uppslag från 1800-talet och ge till våra spritglada väninnor på 2000-talet.

Vidare står det i boken att:
1. vin är en svag spritdryck
2. ändock anbefalles väl afpassad måttlighet, annars säger bibeln att: Till och med vinet till slut hugger som en orm och stinger som en huggorm

Ho ho.. Rolig bok och jäkligt häftigt att de faktiskt hade sån koll på det tidiga 1800-talet...

Vi bakade minibullar på avdelningen idag.
Minibullar som i morgon ska förvandlas till fantastiska små minisemlor fullknökade med vaniljröra, (mandelmassa är nämligen högst förbjudet på Göteborgs skolor) grädde, florsocker och ev godisströssel, för att festa till det lite extra.
Till och börja med så hade vi missat att köpa laktosfri mjölk, varpå jag med min allra lenaste fjäskröst ringer till bamba och flörtar till mig några deciliter från dem.

Barnen rullar själva ihop sina små bollar och när det är dags att lägga in dem i ugnen kommer vi på att vi glömt det vi alltid glömmer när vi ska baka. -Ägg att pensla med!

Fördelen (eller EN av dem) med att jobba på fritids är att det finns så många villiga barnarbetare att ta hjälp av.
Vi lägger upp ett fat med smarriga kakor och ber en av pojkarna att gå ner till bamba med kakorna och säga att de(bambatjejerna) är helt underbara och hjälpsamma och fantastiska osv och att vi vill ge dem de här kakorna OCH att vi skulle behöva "låna" ett ägg.
"Jaha, så kakorna är som en muta," säger killen med ett leende.
"Ja, precis" svarar jag och min kollega i kör. "Du har fattat vad det går ut på, det här."

Efter en liten stund ringer telefonen och jag säger skrattande till min kollega:
"Nu ringer de från bamba, jag lovar!"
Hon tittar på telefondisplayen och skrattar hon med.
"Jaa, det är bamba. Du får ta det. Du har så bra kontakt med dem din fjäskis."

"Heeeej bamba"
"Den gubben gick inte!"
"Vadå? Tyckte ni inte om kakorna?" *blink blink*
"Jodå, men vi har inga ägg, så där fick ni tji."
"Attans. Men det var värt ett försök. Njut av kakorna så ringer jag igen om det är något mer vi behöver..."

Jag får ett skratt tillbaka innan vi lägger på och jag kallar till mig två tjejer som händelsevis/lyckligtvis råkar stå bredvid.
De blev givetvis själaglada när de fick en 20:a i handen för att gå till affären och köpa ägg till våra ungslängtande bullar... Slutet gott allting gott och det spred sig snabbt en underbar doft av nybakade bullar i korridoren.



Tillverkningen av bullarna var ett kapitel för sig och det skapades de mest fantastiska kreationer innan det slutligen blev runda bollar på plåtarna.
Här är en bulle som ser ut att vara tagen direkt ur en bildserie i Aktuell Rapport!

Efter baket och stöket kommer min lilla blondin fram till mig och väser:
"Fröken Babbel. Jag måste säga en sak till dig... NU!"
Hon tar tag i min hand och drar iväg mig ur klassrummet.
"Det är jätteviktigt och jag måste säga det bara till dig. INGEN annan får höra."
*Hjälp!* tänker jag. *Vad har hänt nu?*
Hon drar mig från rum till rum men det är inte tomt någonstans så hon går ut till toaletterna i korridoren, ställer sig mot väggen och tittar på mig med stora ögon.
"Så här är det."
*Ja ja. Fram med det nu...*
"Jag går på VÄRLDENS bästa skola och har VÄRLDENS bästa fröknar. Sen har jag VÄRLDENS bästa klasskamrater också. Men särskilt DU. Du är bäst. Jag vill ALDRIG sluta här."
"Jaah,"svarar jag allvarligt och sätter mig på huk framför henne med mina händer på hennes axlar.
"Jag tror faktiskt att du har rätt. Du GÅR nog på världens bästa skola och du har med all säkerhet VÄRLDENS bästa fröknar och klasskamrater. Lyckliga, lyckliga du!"
"Jag veeeet," skrattar hon och ger mig en kram innan hon springer före mig in till klassrummet, och mellanmålet igen.

"Fröken Babbel, vet du! Du står överst på min lista över alla."
Min lilla blondin står vid min sida och lägger sina armar om min midja, där jag står med mitt rätt dåliga humör och diskar efter mellanmålet.
Hon rabblar sedan hela listan och visar väldigt pedagogiskt på min gummihandskbeklädda arm i vilken ordning alla kommer.
"Vad bra du har det som har så många som du tycker så mycket om." Svarar jag, fortfarande lite smågrinig och svårflörtad.
"Men du är ju min favoritfavvis ändå och det är ju inte så dåligt." Hon fyrar av ett bländande, framtandlöst leende och fortsätter:

"Vill du ha hjälp med något, för jag vill väldigt gärna diska. Jag älskar att diska och jag är jätteduktig på att diska. Jag brukar diska hemma."
"Visst," svarar jag. "Diskar du så kan jag torka borden. Hämta en pall som du kan stå på."
Hon springer iväg och lyfter upp en röd pall.
"Vems är det här?"
"Det är Bridgets pall"
Hon ställer ner den igen och hämtar nästa.
"Vems är den här då?"
"Det är fröken Lek o Lärs pall."
Hon ställer ner även den och plockar upp den gula pallen.
"Den här då. Vems är den?"
"Där har du min pall."
"BRA! För det är ju den jag måste ha när jag diskar."

Hon trär på sig handskarna, klättrar upp på pallen, vrider på kranen för full och sätter igång med ett energiskt diskande.
Mitt dåliga humör är som bortblåst och jag torkar gnolande av de smuliga borden medan vi pratar om kvällens  besök på observatoriet i slottsskogen...





UNDERBARA unge!

Vi sitter i samlingen och pratar om månen.
Hur stor den är, hur långt det är dit, vad ÄR egentligen nymåne, halvmåne och fullmåne och så vidare...
Min lilla blondin räcker upp handen, efter vilda diskussioner om amerikanen som betalade en gastronomisk summa för att få åka till månen för ett tag sedan, och frågar:
"Men asså... ÄR månen gjord av ost egentligen?"

Kollat på Wallace and Gromit, någon?

Vi sitter i grabbarnas omklädningsrum efter gympan och småpratar om olika sorters jeans och klädstilar.

En av killarna kämpar, under samtalets gång, tappert med sina strumpor och vrider och sliter i dem för att få på sig dem på sina fortfarande blöta fötter.
När han till slut är klar med sina krångliga strumpor sätter han sig tillbakalutad på bänken och pustar ut med blicken upp i taket.
Killen mittemot honom säger plötsligt:
"Men hallå! Du har ju strumpan bak och fram. Hälen sitter ju uppe på foten."
"Jag vet," svarar han lugnt, med blicken fortfarande fäst i taket. "Det ska vara så."

Eftermiddag och veterinärmottagning på fritids:

Jag har precis lämnat in min grå nalle för enorma ögonproblem hos veterinären (det visade sig senare vara en spindel som varit i nallens öga och fått det att rinna och gojsa sig så. Det var bara att köpa "spindelbort" på Apoteket, så skulle det snabbt lösa sig) när barnet bakom mig lämnade in sin slitna, men mjuka hund.
"Jaha," frågar den blonda lilla receptionisten och sträcker ut sina händer mot den sorgliga hunden.
"Vad har vi för problem här då?" Hon tar emot gosedjuret och vänder och vrider på det lealösa och vaddfyllda djuret över träbänken.
"Oh, det är så fruktansvärt" svarar gosedjursmatte med alldeles förstörd röst.
"Han har brutit magen!"

Vi är så härligt värdelösa på mitt jobb.
Inte vad det gäller pedagogiken förstås. Nej, där vi suger helt underbart är när det kommer till avhållsamheten till godsaker.
På sommar och vinterlov etc går jag alltid ner i vikt (så som jag SKA väga) och under terminerna bubblar jag upp en ca 2-3 kg. Och det är bara olika fikabröd och chokladbitar som ligger i de kilona.
En och annan skorpa med ost och marmelad också kanske.

I måndags hade vi ju en alldeles fantastisk svart prinsesstårta i kylskåpet i klassrummet, och det vore ju synd om den skulle ligga där och bli dålig.
På tisdag eftermiddag säger jag till min gravida kollega:
"Det är lika bra att vi äter upp det sista nu, så vi blir av med problemet."
Varpå vi glatt mölar i oss två tårtbitar var och hinkar i oss två koppar kaffe till det.

Saken är nu den, att det dyker hela tiden upp nya "problem" i våra skåp, kyl och frys.
Idag blev det kvar bullar (farligt goda sådana, som Bridget har bakat) från 9-fikan och jag bjuder som pliktskyldigast de två handymen som är i klassrummet och jobbar, och det är med ett förvånat, men i hemlighet nöjt grin i ansiktet jag hör dem säga:
"Nej tack!"  Till både bulle och kaffe...

När jag packar in de överblivna bullarna i en plastpåse säger jag till min kollega:
"He he, nu blev det bulle kvar till eftermiddagskaffet." Och knider nöjt händerna i spontan bullycka.
"Ja!" Svarar hon, och fortsätter med ett leende:
"Det är lika bra att vi äter upp dem sen, så vi blir av med problemet."

VI ÄR SÅ KASSA!!!

Det är en 30 åring med fruktansvärt dålig karaktär, ingen som helst självdiciplin och som är totalt befriad från all moralisk styrka (när det kommer till godsaker) som sitter här och skriver till er om sin okynnesätning på jobbet...