vildhallonet

Jag undrar om jag inte kände mig själv mer än vanligt idag.

Visst tränade jag (extremt lite, men ändå) efter jobbet och visst bakade jag mitt bröd (och surdegskakan som jag lovade ett av barnen i skolan efter att ha fått en surdeg av henne) och visst ringde jag de där "vad-händer-ikväll-samtalen".
Men sedan lade jag av.
Fortfarande iförd träningskläderna lade jag mig helt enkelt i soffan, tillsammans med mina små djur, och somnade.

Fuck att sovrummet är belamrat av kläder och att jag borde bädda nytt.
Fuck att hallen är full med skor och att jag borde dammsuga.
Fuck vad som borde vara ett rent kök.
Fuck att jag borde gå ut och möta upp tjejerna.
Fuck it!

AAaarrrrgghh!
Jobba, föräldramöte, sova, upp, jobba, möte med 19-åring, träna, sova, upp, jobba, födelsedagsmatch på gamla Ullevi, en öl, sova, upp, jobba, möte, personalmöte, träna, sova, upp, jobba...
Och så håller det på.

Jag har så många måsten att jag inte hinner med ett enda av dem snart.
Jag har lovat att tvätta, baka bröd och städa upp i mitt Jerusalems förstörelse till hem, hälsa på mormor, hämta tapetrullarna, umgås extra med 19-åringen, komma igång med träningen, hjälpa till med Cabaréförberedelserna, hjälpa bästebror med källaren, hjälpa mamma och pappa med kablarna till tv:n...

Hur gör ni som har barn? Hur gör ni?

Helst av allt vill jag nu lägga mig och sova bort minst tre dagar. På riktigt!
Skita i allt och alla.
I tre dagar...

Å andra sidan är det lite längre helg nu, så då kanske tiden kommer.
Då har jag intentionen att ringa mormor, tvätta, baka bröd och städa upp i mitt Jerusalems förstörelse till hem, hämta tapetrullarna, komma igång med träningen... (Vara ute på havet, grilla, sola, dricka en öl, somna sent, sova länge)...

Äsch, vem försöker jag lura?
Jag kommer förmodligen att vara minst lika oförmögen att få mina löften gjorda under helgen som jag är under veckodagarna.

Dåliga människa!

Jag undrade just (i mitt tysta huvud) varför jag egentligen berättar det jag tänker berätta nu.
Vissa saker i mitt liv berättar jag inte för en levande själ och andra saker berättar jag verkligen för alla jag kan. Det måste bara vara en del av den där terapin... Plus att det ju är väldigt kul att få bjuda på sig själv ibland.
-Vilket är just vad jag ska göra nu (även om ni inte kommer att bli förvånade).

---

Efter att ha tackat av det sista barnet på skolan och blippat mitt nya vuxna månadskort på spårvagnen, satte jag mig ner och lade ner plånboken i väskan.
Då slog det mig att min power walk-kollega alltid skäller på mig för att jag lägger plånboken i träningsväskans ytterfack, där den är lättare att stjäla, varpå jag ändrade dess placering till väskans "huvudingång" och stängde till ordentligt.
Mycket nöjd med att jag (alldeles själv) kom på detta fortsätter jag resan in till stan där jag skulle köpa nagellackborttagning (jag ser ut som en välanvänd hora på naglarna).

Vid kassan öppnar jag väskans ytterfack för att ta upp plånboken och betala.
FUUUUUUUUUCK!
Helvetes skit!
Fan, fan, fan... Det är ju inte sant!

Med panik i hela kroppen river jag runt i  det lilla ytterfacket och ska just till att stelt be om ursäkt, till den unga extraarbetaren bakom disk, och  tomhänt lomma ut ur affären när jag med ett inobords léende kom på var den var.
Så obemärkt, och till synes oberört, jag bara kan smyger jag igen ytterfacket och fläker upp det stora, där min älskade plånbok ligger och lyser mot min förväntansfullhet i all sin vackra läderhärlighet.

Jag betalar och går mot gymet, som är min nästa anhalt.
Där blir jag lite grinig över att de stänger redan kl 20:00, eftersom klockan redan var 19:00 och jag skyndar mig upp med mitt medlemskort, hejar snabbt på tjejerna där och bubblar in i omklädningsrummet, snabb som aldrig förr.

Återigen väldigt nöjd med mig själv (eftersom jag ju var just där jag var och inte vid en aw-bar i stan) ställer jag mig på löpbandet, vrålar på musiken (Korn) i mina öron och påbörjar min uppvärmning.
När jag fått upp flåset ordentligt och ökat hastigheten till perfekta 13 kommer en av tjejerna från lobbyn gåendes mot mig.

*Men för helvete* tänker jag direkt *Jag vet att ni stänger 8 och jag ska vara härifrån då... Jesus*

Men istället för att påpeka detta stängningsfaktum plockar hon upp något från sin ficka och håller med ett leende upp det mot  mig.

*Nääääe, det är inte sant (tillbaka på noll)*
I sin hand håller hon givetvis... min plånbok.

Satans perkele...
Jag saktar av löpbandet, ploppar ur lurarna och tar tacksamt emot min bruna pärla, som visst aldrig tänker ge mig någon ro.

Efter att nu ha ätit min fantastiska broccolisoppa tillsammans med ett hett vitlöksbröd (iklädd en liten sommarklänning som jag bytte om till när jag kom hem) tänker jag minsann lägga all min energi på att S T Ä D A (i min lilla sommarklänning)...
Oh joy!

I morgon blir det fika, västkustens klippor och 30-årskalas på kvällen!
Sweet!

Jag minns när jag var barn.
Och jag minns hur härligt det var när jag fick egentid med fröken. Hur jag kände mig speciell, omtyckt och utvald...

Jag försöker tänka på just den känslan och låta barnen i min klass få lite egentid ibland.
Och inte bara för deras skull, utan även för min.
Man kommer närmare dem på något sätt när man gör något med bara ett fåtal (eller ibland bara ett) barn.
Lär känna dem liksom, vilket är härligt.
Det är så många elever i klasserna idag och egentid med barnen är superviktigt.

Idag tog jag en promenad med fem av tjejerna i klassen och vi hade det jättemysigt.
Det finns så mycket i deras små huvuden.
Så många tankar och frågor som de inte ställer när alla andra barnen är runtom.
Åh, vad jag gillar mina barn...


Mer pedagoger i skolorna tack!
Mer resurser till barnen... Mer...  Bara mer!
De är vår framtid ändå.

I morse när jag stod i duschen bearbetade jag den viktiga frågan; Fortsätta med månadskort eller börja cykla, i huvudet.

Trots att cykeln faktiskt har betydligt fler fördelar så vägde månadskortets få fördelar tyvärr lite tyngre och det trista beslutet blev att i dag fixa nytt månadskort.

Eftersom jag aldrig tidigare har varit ägare till ett månadskort så var jag tvungen att basunera ut all min okunnighet och fråga huruvida man köpte ett nytt kort nu eller bara fyllde på det gamla.
"Du fyller bara på det du har." Svarade pressbyrånkvinnan glatt och tog mitt blåa kort.
"Månadskort vuxen ser jag"  fortsätter hon muntert, men stannar sedan upp innan jag hunnit svara.
Hon ger mig en lång, genomträngande blick och verkar inte alls bry sig om de otåligt trampande kunderna som stod bakom mig.

"Vuxen..." Sa hon, och fortsatte ifrågasättande: "Du vet väl att det är över 26..."
Ett blixtsnabbt *Nej, hur ska jag veta det? Jag har aldrig köpt månadskort innan* fladdrade förbi inom mig innan hon fortsatte med sin mening:
"Har du verkligen fyllt 26?" 
Nu hade jag ett lika blixtsnabbt och tvärsäkert *Nej* på tungan, men min goda uppfostran påminde mig om att det är fult att ljuga så samtidigt som jag tänkte *Va fan.. VILL hon att jag ska ljuga?* så svarade jag att; Ja, jag fyllde dessvärre 26 år för ungefär en kvart sedan.

"Ja, du är ung och vacker." Sa hon och gav mig mitt påfyllda månadskort för vuxna, varpå jag tackade och gick...



Vuxen?
30+?
Jag?
Nej, Det kan jag aldrig tänka mig...

Ja, från att i lördags varit uppklädd till tänderna som en riktig kvinna (nåja, en barnslig riktig kvinna), svidade jag idag om till en luffig tant och gav mig ut på gatorna, min dödliga sjukdom till trots.



Jag gick hem tidigare från jobbet och däckade i soffan en stund innan jag av någon underlig anledning (måste vara febern som spökar) bestämde mig för att panta flaskor.

Sagt och gjort!
Jag tog  (i min praktfulla tantighet) min flaskfyllda dramat och gick ner till min kaffebutik... Ja, den är min. Eller nästan min.
Sedan min kaffemaskin åkte in på lagning är det nog jag som får den butiken att gå runt.
Där köpte jag mig i alla fall en latte, för energins skull, och begav mig ut i trafiken med dramaten malligt rullande bakom mig.



När segelbåtar möter segelbåtar ute på havet hejar de på varandra (människorna då, inte båtarna).
När bikers möts på vägarna gör de likadant.
När jag och min dramat möter pensionärer ute på stan, tittar de léendes på mig och nickar lätt.

Säga vad man vill om dramater, men de is the shit!

Efter att ha pantat flaskorna bestämde jag mig (uppenbarligen inte vid mina sinnens full bruk) för att handla lite då det är så  vansinnigt trist och meningslöst att dra en tom dramat efter sig.

Och jag kan med det beslutet tala om att ICA, trots sin reklam om alla dessa sänkta varor, inte har sänkt priset på Oust, smågodis och kattmat, vilket är vad jag till slut ställde upp på bandet.



Nu ska jag lämna datorn och fylla på magen med den kulinariska upplevelsen av Ibumentin och kaffe!
So long for not so long!

Buhuuu!

Jag är sjuuuk...
Jag blir aldrig sjuk. Det vet ju alla.
Eller ja! Alla utan min egen kropp tydligen. Men är jag hemma och kurerar mig tro?
Nä, nä..
Hosta, halsont, snor och lite feber kan inte besegra min vuxendamp och igår efter jobbet tog vi alla fem (symtomen och jag) en tur på IKEA.

När jag kom hem var jag helt utmattad och, nära på, redo för graven... -Varpå jag bjuder hem trevligkille på middag!
En middag som jag, efter att ha monterat bord, absolut inte hade styrka att laga.
Det blev pizza och soffliggande för oss vilket var farligt trevligt...

I morse var jag sen (efter att ha störtsovit bort de två första alarmförsöken telefonen gjorde... Oh, och vet ni? Nu har jag "efter regn kommer solsken. Det tycker jag är så jättebra..." från Torsk på Tallin som alarmsignal. Det är en härlig start på dagen I tell you) och fick kubba till spårvagnen.

En språngmars som höll på att ta livet av mig.
Flåsandes och rosslandes som en dam på 97 år och med stöd från spårvagnens räcken stapplar jag fram till ett säte, med gubbdroppen av snor hängande under nästippen, hostan liggandes på tungan och två tappra lungor som någon dragit en snara runt.
Jag faller ner i sätet som överkokt spaghetti och förundras snabbt över min egen snålhet medan jag fumlar med iPodsladden, som bara vägrar trassla upp sig.

Hemma en dag pga sjukdom och därmed förlora över 1000 spänn?
-ALDRIG!

Jag är listigare än många kan tro, minsann!

I morse slog jag upp mina gröna innan larmet gick men jag låg kvar och gömde mig under täcket en stund, innan jag med trevande fingrar fumlade fram telefonen som låg på datorn, som låg på nattduksbordet.

Jag öppnade försiktigt ena ögat och kisade på displayen för att se vad klockan var.
08:45! Vad konstigt...

Jag låg där under täcket och bara glodde dumt på telefonen, utan att på något sätt förstå att jag försovit mig å det allra vildaste.
08:45... Konstigt...

När det väl slog mig att; Sweet Jesus! Jag har ju försovit mig och klockan är vrål-för-mycket, kastade jag av mig täcket så siameserna flög och sladdade in på toa.
*Helvete, helvete, helvete!*

Jag måste packa träningsväskan...
Och vad ska jag ha på mig..?
Frukost? Fan, jag hinner inte!
Katternas mat...
Lådan? Nej, det hinns inte.
Och vad ska jag ha på mig?

Jag stod där, mitt på golvet, i bara trosorna och velade med mitt huvud i takt med att jag tog ett steg åt alla håll samtidigt, utan att någonting alls blev gjort.
Till slut tog jag mig bryskt samman och beslutade följande:

Träningsväskan har träningsskorna och hänglåset i. Det räcker!
Jag tar på mig kläder som jag, efter jobbet, kan träna i.
Jag tar en macka på vägen till spårvagnen.
Katterna klarar sig på sin mat till i eftermiddag.
Kattlådan likaså!

Och så slängde jag på mig sport-bh, linne, byxor som funkar både på jobbet och gymet och en hoodie och sprang (10 minuter efter uppgång) till vagnen...

-Mycket nöjd med min effektivitet och mina snabba besluttaganden!

Har jag berättat att bögen i församlingen är med i ett båtsällskap?

När han, för ett tag sedan, berättade detta för mig brast jag ut i ett elakt asgarv och frustade, med hela armen pekande mot honom (där vi satt på gymets golv och gjorde allt annat än tränade):
"DU? Hahahahahah! Är Du med i ett båtsällskap? Det är ju hysteriskt roligt" Jag vred mig som en skadad mask på golvet och skrattade så jag kiknade åt tanken på min vän och en segelbåt.

"Nämligen!" svarade han malligt och sträckte på sig (från sin plats på golvet).
"Men du kan väl inte segla heller?" Jag kunde verkligen inte släppa detta, utan såg honom framför mig, totalt insnärjd i spinnaker, fendrar och tampar.

"Hrmpf! Vem har sagt något om att segla?"  muttrade han...  "Så länge det går fort och man kommer dit man ska."

"Ok... Motorbåt! Vad heter ditt båtsällskap då?"
Nu spred sig ett leende i ansiktet på honom igen. Han gillade verkligen sitt sällskap...

"STENA LINE!" svarade han stolt och jag bröt åter igen ihop till en guppande hög på golvet!

---

Men nu är det just detta båtsällskap som ger oss en resa, tur och retur, till Danmark för bara 120 kronor/person i maj.
Är inte det billigt så säg?
Bilen får följa med i det priset också så en och annan öl kan ju tas med tillbaka till Svedala på kvällen.

Jodå!
Båtsällskapet Stena Line får tummen upp av mig.

Min kära chef sade för ett tag (ganska länge) sedan att om jag skulle genomgå någon slags terapi så skulle den handla om att jag måste lära mig att säga nej.

Jag är väldigt dålig på att säga nej, och jag är väldigt medveten om det, men nu har jag nog varit i lite av mitt esse!

Jag har rätt länge vetat om att jag skulle på ett 30-årskalas idag (det första av de fyra 30-årskalas jag ska på denna penningfyllda april månad) och ändå sitter jag, i mötet med tjejen jag är stödperson åt, samt min handläggare och säger att på tisdag, ja då kan jag absolut träffas.
Det blir bra!

När min 19-åring ville ses klockan 20:30 såg jag inga problem alls att hinna, då jag ju skulle vara på kalaset vid 17-tiden.
Nej, problemen började hopa sig först när min 19-åring, igår, ringer och berättar att hon planerat om och vill ses redan 18:30...

Eftersom hon ju träffar så rätt och ringer precis när jag ska ta på mig mc-hjälmen och grensla cykeln bakom Hef, räknade jag på en milisekund ut att jag skulle hinna det utan några som helst problem och lägger sedan på, redo att ge mig ut i friska luften.

Idag, när klockan är 17:00 och jag ännu inte lämnat jobbet börjar jag inse att jag kanske varit lite väl optimistisk med tiden och ringer min 19-åring för att förhala den tiden lite.
En planerad förhalning som slutade med att hon fick mig till att träffas 19:00 istället för 18:30.

Va?
Vänta nu... Jag skulle ju inte hinna ses innan i alla fall 20:00. Hur i hela världen hamnade vi på ett fik klockan 19:00?

Stressad som ett as trampar jag, 17:20, mot 30-årskalaset med två kollegor flåsandes i hälarna och otrevlig som få kommer jag, med håret klibbat mot tinningarna, till kalaset och börjar sms:a en 19-åring, som jag absolut inte hinner träffa klockan 19:00.

19:30 står jag till slut och möter upp denna person, som jag från början hade bestämt möta klockan 20:30 utanför Bergakungen, vilket sedan blev 18:30 hemma hos henne, vidare till 19:00 på ett fik och avslutningsvis 19:30 vid Valand... Bra Sara!
Braaaa där.

Hur hade det varit om jag från början sade att jag faktiskt inte kunde innan 20:30?

Eller ännu bättre... Bestämt en annan dag!

Jag hade kaniner nar jag var barn.
Många kaniner, och de de flesta av dem bodde i Kaninhuset i trädgården, i vilken det även stod två uteburar innehållande kaniner.

Jag drömmer rätt ofta om dessa kaniner.
Men det är inga fluffiga, mjuka och kelfulla mysdrömmar inte.
Nej, det är ond bråd död som uppspelar sig bakom mina stängda ögonlock!

Drömmarna startar alltid med att jag kommer på att jag glömt att ge dem vatten på väldigt länge och när jag kommer ut till deras hus luktar det för djävligt av ammoniak och lik.
Mina kaniner är fruktansvärt magra (de som lever) och det ligger döda kaninungar spridda i de nerskitade burarna.

Jag får de mest vansinniga skuldkänslor och vaknar med dessa känslor kvar i kroppen... Alltid!
I bland gråter jag till och med.

Varför blir det så här?
Har jag ett undertryckt dåligt samvete över mina kaniner eller vill min hjärna bara djävlas med mig?

I natt var det i och för sig lite annorlunda, för nu var mitt (som jag minns honom) fina marsvin med. Han var varig i ögonen, mager som ett skelett, ruggig i pälsen och han hade tappat håret i sina virvlar.
Buhuuu!
Min Wille. Helt trasig...

Mina skuldkänslor lindrades ju inte av att jag möttes av två snoriga siameser när jag sedan vaknade.
Jag hade fönstret lite, lite öppet natten till igår och nu nyser de dig fram över golvet, förkylda som aldrig förr... Båda två!

Vad är jag för en matte egentligen?
Fy!


 

... När man har det som sämst!

Efter att (igår) ha polishat, vaxat och bottenmålat Hefs Golden Star, tog vi idag (efter att ha startat dagen med våffelbuffén på Sjöfartsmuséet) bilen ut till drömmarnas kaj och sjösatte henne.

Vi cruisade runt en sväng i kanalen och tittade på Götheborg där hon står och vilar i all sin prakt, innan vi till slut satte sikte mot Älvsborgsbron och styrde ut mot det efterlängtade och saknade blå.

Åh, havet!
Vinden, doften, vildheten... Havet är verkligen fantastiskt och underbart och jag kan med ärlighet säga att jag ÄLSKAR det.
Ja, det är sant!
Jag älskar havet! Älskar det, älskar det, ÄLSKAR det och det var under högt skratt och med livsglittrande ögon som jag satt bredvid Hef och lät vinden slita i mitt hår när när båten bestämt klöv vattenytan och susade fram över de blygsamma vågorna.

  

  

Vi hade ett pit stop på Styrsö där vi köpte en öl, som vi delade på alla tre, och bara njöt av att vara vi, innan vi åkte till Askim där Hefs mamma hade lagat mat åt oss i deras mysiga lilla kolonistuga.
Uppe vid stugan mötte även Hef upp oss på sin motorcykel och vi hjälptes alla åt att duka, göra sallad och fixa inför maten.

Det var en underbart gemytlig och kärleksfull stämning och vi åt Hefs mammas medelhavslasagne under många skratt och intressanta samtalsämnen, med ett härligt jazzband lirandes i bakgrunden...





Helt fantastiskt!

Jag har, under den här påskhelgen, lyckats få in premiärturen på Hefs motorcykel, sjösättningen och första turen med andra Hefs båt, träffat saknade vänner, tvättat upp all smutstvätt, städat lägenheten, sovit ut med råge och tränat lite på att vara ensam.
Summerat, en perfekt helg som jag nu avslutade med ettlångt och bubblande bad (tack handbollstjejen).

Fast det är klart.
Det är en dag kvar på helgen och den tänker jag minsann spendera med min underbara familj.
Påskmiddag, kablar och Lingon väntar på mig i morgon, innan filmkvällen (med massa yoghurt) tillsammans med min power walk-kollega tar vid.
Looking forward!

Fotnot:
Alla bilderna i detta och förra inlägget är tagna med min nya fina telefon.
Bra va?!

Vet ni vad?
Jag har haft en sån himla fin dag!

Ni vet en sådan där dag då allt är helt perfekt och det inte finns någonting att klaga på.
Jag startade den med att få bjuda Hef på min alldeles egna superfrukost bestående av hembakat bröd, ägg, juice från egenpressade apelsiner och latte, vilken vi åt samtidigt som vi planerade dagen som låg framför oss.

Tanken var från början att vi skulle ta en promenad i solen, men den ändrades snabbt till att ta en tur med cykeln i solen istället.
Men innan den jungfruturen blev av skulle avgassystemet bytas och hon skulle tvättas och poleras, som den lilla sessa hon är.







Och efter tre koppar kaffe, mekande och gnidande samt tillökning i folkskaran drog vi ut på de, till synes, solvarma gatorna.
Jag och Hef på cykeln och Hef och Dampas i bilen,.



Vi åkte ner till Drömmarnas kaj, där Hef har sin båt ståendes, och fikade (på bryggan) hembakade frallor med räkost och njöt å det fullaste i solen.

Vi vräkte oss faktiskt som solande sälar där på bryggan och det kändes inte alls som att vi var i Göteborg, utan mer i någon pittoresk fiskeby i Frankrike eller nåt.
Så fint, så fint!

Efter några mindre ärenden åkte vi hem och jag hann inte mer än landa här innan trevligkille påminde mig om den lilla bjudningen hans syster bjudit oss på.

Ja, just jäklar!
Det var bara att kasta det vindrufsiga håret in i duschen och svida om till nästa trevlighet.
En väldigt välsmakande trevlighet vill jag lova.
Sweet lord, vad mycket god mat jag har ätit...

---

Det är en sak som jag har grubblat lite över...

I  dag (hos trevligkilles syster) träffade jag massa människor som jag inte träffat tidigare, och det är ju alltid trevligt.
Men varför är det så, att det nästan är en oskriven lag på att man måste fråga människor (som man träffar i sådana här situationer) vad de jobbar med?

Jag är, i ärlighetens namn, inte ett dugg intresserad av främlingars yrke och jag är precis lika lite intresserad av att prata om mitt, med dem.
Jag frågar sällan andra om deras yrke först, men eftersom de alltid frågar mig (då det tydligen är något man SKA göra för att ingå i gruppen socialt kompetent) känner jag mig tvingad att återgälda frågan... Trots mitt ointresse, vilket ju gör mig oerhört falsk!

Om det är människor jag vill lära känna vill jag givetvis veta vad de jobbar med och vilka de egentligen är, men när det är främlingar som jag förmodligen aldrig kommer att träffa igen (hur trevliga de än må vara) kan jag egentligen inte bry mig mindre.
Då vill jag mycket hellre höra en härlig livshistoria eller hamna i olika spännande diskussioner tillsammans med dem.
Det är intressant för mig.
Vad de eller jag jobbar med? Bah!

Jag tror nog inte att främlingar jag träffar på en fest eller middag är särskilt intresserade av vad jag jobbar med heller, det anses bara artigt att fråga, och det tycker jag är konstigt.
Det borde vara mer artigt att få någon att skratta genom att dela med sig av en dråplig livssituation eller ställa frågor om saker som musik, film, intressen, familj, mat eller politiskt engagemang.
Det är ju DET som gör en människa. Inte vad han eller hon jobbar med!

Varför är vårt yrkesval så viktigt för oss?


Nä, nu ska jag nog sova mina sex timmar, för i morgon ska det förmodligen slipas och bottenmålas på Hefs båt innan hon  glider ner i vattnet...

Hur kan en asnajs dag, som började med sovmorgon, slummer i solariet, en morgonlatte tillsammans med någon jag gillar och härlig solskenspromenad till jobbet, förstöras av bara en en annan människas påstående?

En enda kort liten mening fick mitt goda humör att skifta färg och övergå från en fladdrande ljusblå och lätt känsla till något tungt, snärjigt och kolsvart i magen.

Var glad för det du har...
Det unnar jag dig och det tycker jag att du är värd, men ge fan i att sparka på mig när jag kan tycka att jag är värd detsamma.
Tyck inte att du är för mer, på grund av något du gjorde för 20 år sedan, och glöm bannemig inte bort vad jag faktiskt gör för dig här.

Det är med stor stolthet jag, för er, presenterar iPodfodral nummer 6.
Det här är en vinnare.
Han är här för att stanna.
I'ts a keeper, I tell you!



Visst, ok, jag kladdade lim utanför hjärtat och hörnerna är allt annat än perfekta, men hey!
Det är mitt verk och jag är vansinnigt nöjd!

Jag var ivrig som ett barn när jag, med mitt fodral framför mig, studsade fram till min kollega och tryckte upp mitt svarta mästerverk i ansiktet på henne, under orden:
"Jag förklarar härmed operation iPod avslutad."

Och som den pedagog hon är tittar hon ingående på min stolthet och säger (med ett skojfullt leende):
"Åh, vad fint sara. Vad duktig och tålmodig du har varit nu."

*Jo tack! Jag vet!*

Stolt som en uppblåst tupp låter jag, efter hennes inspektion, iPoden glida in i sitt nya fodral och visst, den passar perfekt!
Vad är väl Mac's egna fodral mot det här?

---

Nu på eftermiddagen satt jag vid ett bord och pratade med ett av barnen.
När jag ska byta sittben rasslar det till på golvet och jag tittar förvånat ner.

Herregud!
Syproffset sara hade minsann (utan att tänka) satt nålarna, från mästerverket, i jeansen när hon sydde.



Ja, jag är nog en av de bästa någonsin, när jag tänker efter...
Och nålarna, ja de tänker jag låta vara kvar hela dagen, bara för att på minna mig själv om hur fantastiskt bra jag ju faktiskt är!

Tjoho

Jag hade ett vansinnigt fint, turkost fodral till min iPod (med betoning på hade) som jag fick av  min fantastiska kollega. Det var turkost med en rosa blomma på. En blomma som jag dessutom hade sytt på själv och var mäkta stolt över.

Detta turkosa fodral lyckades jag, till min stora sorg, försnilla i helgen (när jag var hemma och gjorde ingenting).
Jag tror på fullaste allvar att det är någon som jävlas med mig, för det är inte möjligt för en och samma människa att förlora så mycket saker som jag gör.
Det går bara inte.
Eller så är jag helt enkelt ett levande bevis på eländet, vilket i sin tur innebär att jag är borttappigheten personifierad... 
Något som faller sig mycket konstigt eftersom jag faktiskt är en ordningsmänniska av rang, som alltid vet i vilken pärm, skåp, mapp eller låda jag har mina saker (för att inte tala om ordningen i garderoberna).

Anyhoo' så har jag under helgen (förmodligen när jag var och handlade i mina mysbyxor som en annan lodis) lyckats tappa mitt turkosa fodral och bestämde mig idag (på arbetstid) för att sy ett nytt.

Bara tanken: Att jag ska sy ett nytt fodral till min iPod är sjukt rolig då jag är världsfenomenalt vrålkass på att sy!
Men då jag är en bestämd dam som inte ger sig i första taget, rotade jag glatt fram tyg, symaskin och tråd, i tron om att jag faktiskt skulle fixa det här med glans.

Ungarna, som är väl medvetna om min oförmåga att sy, hoppade ivrigt runt mina pinaler och studerade ingående när maskinen träddes, tyget mättes och det första fodralet skapades.
Vilken katastrof!

Snett och knöligt och helt värdelöst!
Nej, det här duger inte, varpå jag med djup koncentration gav mig på fodral nummer två, till min kollegas och alla barnens stora förtjusning.







Jag mätte, och sydde, och sprättade, och sydde, och kämpade, och svor, och sydde, och fäste, och trädde i iPoden, och svor... -Och började om från början igen!

Min kollega, som givetvis är en fena på att sy frustade av skratt åt min lilla hög med odugliga fodral som växte på bordet och gav mig små värdefulla tips på vägen, när fodral nummer fyra lade sig under symaskinens pressarfot.

Men när även det gick käpprätt åt pipsvängen gav jag upp... För dagen.
Istället hjälpte till i tjejernas spökjakt med salt, bandyklubbor och jord i högsta hugg!

En stund senare fick jag ett mms från min kollega...



Och oj, vad jag skrattade när bilden på min lilla tyghög, med texten: Saras dagsverk, visades på displayen i min telefon!
Vi skrattade båda två, så tårarna rann och jag kan med säkerhet säga att; Japp! Jag är precis lika värdelös på att sy som jag var innan jag skapade dessa fyra fodral, men trots allt en gnutta stolt över mitt dagsverk!

Förhoppningsvis gör jag ett dugligt i morgon!

Tack underbara Jojo, det vill jag gärna!

I dag när jag, med snabba och bestämda steg, gick till gymet (efter att faktiskt ha tagit mig i kragen och anmält mig till både ett boxpass och core) kunde jag svurit på att jag kände stjärten dunsa mot vaderna i takt med mina steg.
Och som om det inte vore nog med att rumpan låg och småhånglade med dragningskraften, så hade jag mycket obehagliga vibrationer (med start från magen) i kroppen varje gång jag satte ner en fot i backen.

Allt detta firade jag, vid ankomst till gymet, med en liten godisbit som (det skenheliga satans) träningscentrat bjöd på.
"Sätter sig direkt på biceps" kvittrar jag till tjejen bakom disken, slänger upp chokladbiten i luften och fångar den perfekt i munnen!

Måtte fan ta alla mina dåliga karaktärer!

Jag är ett så kallat sällskapsdjur.
Jag är alltså den typen som (oftast) inte uppskattar att vara ensam.

Jag har fått höra att det är något fel på mig, eftersom jag hela tiden vill göra saker och jag har på olika sätt förstått att mitt beteende anses som högst onormalt.

Men gissa vad!?
Det skiter jag i!

För det här med att vara tvångshemma på grund av pengabrist gör sönder mig.
Jag får fullkomlig och inre panik och jag märker hur jag gräver ner mig i ett mörkt hål där ingen annan får komma in. Jag svarar inte när folk ringer och jag drar ner persiennerna för att mörka den välkomnande solen.

Jag går runt i mysbyxor hela dagarna och jag borstar inte tänderna förrän läggdags (om ens det).
Jag har slutat träna och jag märker hur skrämmande snabbt jag förvandlas från en levnadsglad och pigg tjej till en gammal, gammal, degklump.
Trots att jag är själaglad över lägenheten och egentligen väldigt nöjd med min nuvarande livssituation mår jag fan skit över att vara så begränsad och instängd.

Igår klarade jag det inte längre (efter att ha varit ensam hemma över ett dygn) och tackade ja till förslaget om en bio.
Åh! Människor...
Det fanns andra levande varelser än mina små djur och jag själv.

Nej, jag hade inte råd att gå på bio, men det finns gränser på vad jag klarar av och det måste få ske i små steg.
Ensam i ett helt dygn är rekord och jag är inte ett dugg stolt.

Jag lever här och nu.
Tänk, jag kan ju få en tegelsten i huvudet och dö på vägen hem från jobbet, och hur glad är jag i de pengarna jag inte har och inte spenderade då?

Jag har ju någonstans funderat på om jag närmar mig, eller kanske till och med har nått, mitt bäst före-datum och det känns väl inte så upplyftande alla gånger.

Visst, jag ser ut som 12, trots mina vällevda 31 år och jag har en bra tillvaro.
Jag vaknar glad, har underbara vänner och tycker att livet (i allmänhet) är fantastiskt trevligt att vara delaktig i.
Men så är det ju det här med männen... Eller bristen på dem, och därav tankarna på bäst före...

Men så fick jag en ny infallsvinkel igår.
Om en vara är bäst före ett visst datum, så håller den sig ju längre om den är oöppnad...
-Vilket jag ju inte är, så den aspekten kan vi ju faktiskt glömma direkt.

Men om varan nu är öppnad, så är det ju hur den luktar och smakar som talar om ifall den har gått ut egentligen.
Ofta så sätts väl bäst före datumet i alla fall en vecka innan varan verkligen är dålig och obrukbar?
Jag menar, Tänk vad många som skulle kunna få lukta och smaka på mig innan det fastställs om jag fortfarande går att bruka eller om jag bör lämnas att dö, ensam med mina katter!

Nackdelen är oftast att de som nu vill lukta och smaka på mig tror att jag är just 12 (20) år, vilket gör dem i synnerhet ointressanta för mig, då jag faktiskt inte är intresserad av småpojkar i mitt liv.
Det räcker gott med mina små beundrare på jobbet.
Den andra delen av den svenska lantrasen män som vill smaka och lukta på mig, är den som tyvärr inte faller mig i smaken.
Jag är en kräsen kvinna vilket, jag har märkt, ligger mig i fatet då det kommer till att finna en man innan jag "går ut".

Kanske borde jag frysas in en stund, för att förlänga utgångsdatum och vinna lite dyrbar tid?

Eller nej, på med parningsdräkten och ut på stan...  Det är vår i luften och lycka i sinnet!

Det var ju det här med att lära barnen allt jag kan...

Idag under "Hemlig kompis"-genomgången rågade jag göra en Görel-Braaaaaa till en av tjejerna som lyckats lista ut vem som var hennes hemliga kompis.
Detta ledde givetvis till att vi (jag och 25 ungar) diskuterade Mia och Klara under viktig skoltid... Vilket i sin tur gjorde att vi fick superstressa oss igenom klassrådet. Ojdå!

I eftermiddags när jag njöt av kaffekokarens behagliga puttrande och den ljuvliga kaffedoft som spred sig i klassrummet , frågade en av mina elever om inte han också kunde få smaka på kaffet.
Efter 2 sekunders betänketid svarade jag att; "Självklart får du det. Hämta en liten kaffekopp i skåpet så ska du få lite."
... Varpå fem förväntansfulla barn med glittrande ögon snabbt stod med sina muggar utsträckta mot mig, som små tiggarungar!

"Jag är helt nervös" sa den ena av dem darrigt när jag hällde upp en slurk åt honom och jag bara log och älskade mitt jobb.

Jag serverade dem mjölk och socker och de smuttade som små minipensionärer och var helt bedårande.
Eftersom de flesta av dem tyckte att det var lite beskt kläcktes, efter livligt diskuterande om smaken, idén om att ha O'boypulver i den lilla koppen.
Jag var på ett strålande humör, så visst, blanda på bara.

Stolar lyftes fram och klättrades upp på.
Hemliga skåpsdörrar öppnades och det eftertraktade O'boypaketet stod inom tre nanosekunder, med en sked i, på bordet med fem ivriga barn över sig.

Då ringer min telefon och en av kaffedrickarna sväljer snabbt sin klunk och utbrister:
"Den låten har min pappa alltid i bilen!"
"Lyssnar din pappa på TOOL?" säger jag förvånat, och vi kommer osökt in på ämnet musik... Vilket slutar med att vi alla sitter med våra kaffekoppar runt bordet och spelar musik från min telefon.

"Det HÄR är bra musik" säger jag om de olika låtarna och de nickar medhållande och skrattar åt mina inlevande digganden.
"Jag ska bränna lite nya skivor åt er. De andra har vi haft så länge nu" säger jag andfått efter några låtar och en av mina kafferepskompisar utbrister lyckligt:
"JAAAAAAA! Då vill jag ha September. Jag älskar hons låtar!"

*September? Har du inte fattat någonting? Vi ska ha A Perfect Circle, Trentemöller och Jedi Mind Tricks.*

"Självklart ska vi ha September med vännen. Är det någon särskild låt du gillar bäst?"
"Ja, ALLA!"

Det blev en sällsynt intressant och rolig eftermiddag när föräldrarna hämtade idag, med många Mia och Klara-skämt, härligt musikdiskuterande och mina låga varningar om koffeinstinna ungar.
Härligt!

I bamba får jag en klapp på axeln, och där bakom mig står en kille i klassen och bara tittar på mig.

"Vi kan gå om ungefär 5 minuter, om det var det du tänkte på" säger jag till det sammanbitna ansiktet som då genast skakar på huvudet.

"Ok.. gillade du inte maten?"  fortsätter jag, varpå han nickar glatt och häftigt.
"Hmmm... Jag vet inte riktigt vad du kan vilja mig då" (eftersom det är de två sakerna han alltid frågar om i bamba).

Han tar ett steg närmare och säger hemligt, med framåtlutad överkropp:
"Har du hört det senaste från mig?"
"Oj, nej det har jag nog inte. Vad är det?"

"Det är väldigt knäckande nyheter ska du veta." Han sträcker stolt på sig med händerna knutna bakom ryggen.
"Gud, vad spännande... Vad ÄR det?"

Han slänger fram högerarmen framför ansiktet på mig, varpå ett mäkta knak tränger sig fram vid armbågen.
Han gör om proceduren flera gånger och det knäcker härligt från hans fladdrande arm innan jag skrattande skickar tillbaka honom till sin plats.

Har du hört det senaste från mig?
Det är väldigt knäckande!

I love it!