vildhallonet

Jag sitter på trottoarkanten med min lilla kjol och min väska och väntar på att den blåa lilla miljöbilen, innehållande bögen i församlingen och två förtjusande flickor, ska komma.
När jag ser bilen komma runt husknuten reser jag mig upp, drar upp kjolen maximalt och ställer mig i en inte helt proper liftarställning, som den lilla skämtare jag är.
Döm av min förvåning när bilen, trots alla mina ben och tummar i vädret, bara kör förbi mig.
Happ!

Hur stor är chansen/risken att det inom en fem-minutersperiod kommer två exakt likadana blåa miljöbilar på min lilla gata?
När det väl var rätt bil som kom reste jag mig upp, rättade till kjolen och stod snäll vid vägkanten och väntade tills de stannat.

"Kolla! Två surfarkillar!" Bögen i församlingen drar ner persiennerna i sitt vardagsrum, när vi gör oss klara för att gå.
"VA? Var, var?" Jag ser ett rött shortstyg svepa förbi förnstret och hoppar på stället av iver.
"Men SKYNDA dig!" Säger jag mellan hoppen "Vi kan fortfarande hinna ikapp dem."
"TROR du" svarar han hoppfullt och galopperar genom lägenheten mot mig som står i hallen.

Vi fullkomligt kastar oss ut genom hans dörr, har gatulopp, som med eld i baken, genom korridorerna upp till ytterdörren (mitt hår fladdrar i hans ansikte och flaskorna klirrar ilsket i påsen), vilken vi sliter upp och ramlar ut i en hög på gatan.
Väl där, rätar vi till våra kläder och fortsätter obekymrat att gå, medan våra ögon (panikartat men ändå väldigt diskret) fladdrar fram och tillbaka för att lokalisera våra surfarpojkar.

Alldeles nyss när jag tvättade mitt ansikte kom jag att tänka på handfatets kran.
Jag kunde inte för mitt liv komma på vilken sorts kran det var. Om det var den sorten med bara ett rakt stålhandtag eller om det var den typen med ett smalt som går i en båge.
Jag kunde bara inte släppa det, och jag kunde då rakt inte vänta tills jag kunde öppna ögonen, så där stod jag, med löddrande ansikte och famlade efter kranen för att känna vilken typ det var...

Är det normalt?

Jag är så dålig...
Pratade just med min fantastiska moder i telefon och precis när vi lagt på kom jag på vad jag ju hade tänkt berätta.
Det kändes så dumt att ringa upp igen för att berätta det för henne, och jag har dragit mig i nästan en vecka för att göra det, för jag skäms så.

Jag måste ju vara en av de mest misslyckade döttrarna som existerar när det kommer till det här och mina föräldrar kommer aldrig mer vilja ge mig något (vilket är fruktansvärt eftersom jag är den mest presentälskande person jag känner. Ge mig en inslagen kotte och jag klappar händerna och hoppar av lycka).

Visst, jag är en slarver.
Men i mångt och mycket är jag (i mitt tycke) även förföljd och jagad av ren och skär satans otur.
Eller så är jag bara idiotiskt naiv och dum, vad vet jag.

Ok, here it comes!
Mamma och pappa... Jag är såååå ledsen, men kameran blev stulen förra helgen.
*Lägger händerna för öronen och med ihopknipna ögon, gömmer mig från besvikelsen.*

Jag hade lagt jackan och tröjan på bardisken och efter att ha tagit kort på trevligkille och Grizzlynallen lade jag kameran ovanpå dem.
Jag stod bredvid min lilla hög hela tiden efter det (max två minuter), men när vi skulle gå var kameran borta och jag har inte vågat berätta något eftersom jag vet hur besvikna (med all rätt) ni blir på mig.

Vi var inte så bra kompisar i början, Sonyn och jag (jag var ju fortfarande ledsen efter uppbråttet med Canon), men efter lite omställningar och omhändertagande började vår relation stabiliseras och korten blev faktiskt riktigt bra.
Men nu, när vi ändå börjat få ett rätt bra samarbete, är även han ute ur mitt liv och jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är, över att än en gång ha misslyckats med att hålla ett tekniskt föremål hel och ren vid min sida.

Jag är pinsamt väl medveten om hur min familj skämmer bort mig på tekniska planet (annars också givetvis, men nu snackar vi just teknik).
I mitt hem finns en bra dator med plattskärm, trådlöst tagnentbord och mus och underbart litet ljudsystem till, en väldigt bra mobiltelefon (som jag fick efter att den förra jag fått, dog av vatten), två bärbara hemtelefoner, ett grymt bra surroundsystem med DVD, förstärkare och allt sånt, en VHS spelare (som inte används flitigt, men ändå), ett PS 2 med massa spel, ett XBOX 360 med också massa spel, en miljard DVD filmer, en fantastisk espressomaskin och en 32" LCD tv, och förut då, även en fin kamera.. -Och innan den en ÄNNU finare kamera...
Allt detta finns i mitt hem och jag har inte betalat många kronor för det.
Faktum är att jag bara betalat några kronor för tv:n. That's it.

Jag är så oerhört tacksam över er generositet och jag skäms som en påkommen snattare över att jag torskar hela tiden... :(

Idag, efter att min underbara bror bjudit mig på middag på O'Learys åkte vi till Mediamarkt där jag köpte mig en ny kamera (eller rättare sagt. HAN köpte mig en ny kamera eftersom jag visst på något konstigt sätt hade glömt plånboken hemma).
En liten Canon IXUS 85 IS som inte är i närheten så bra som den jag hade innan, men som nog ändå kommer att passa mig rätt bra. (Om inte annat passar den elevassistentlön-prisklassen rätt bra)

Nu har jag i alla fall (det sista året) lärt mig att inte ha mobiltelefoner nära vattenglas, att inte tappa fina kameror i golvet, att inte lägga visakortet i en liten jackficka eller i framfickan på ett par taghta jeans, att inte ställa sin fina Scott-cykel utanför dörren utan att låsa fast den i något, att inte lämna kvar plånboken på bandet i mataffären, att inte ha pengar och svindyra skor på vinden och nu till sist, att inte lämna en kamera framme så att andra kan nå den.

Än en gång.
Förlåt!

Jag sitter med en elev och tittar i någon slags "Så Funkar Det" bok som handlar om mannen, kvinnan och mys = barn.
Mannen visas naken i helbild och min elev nästan kiknar av förtjusning.

"Titta, där är en sån som man inte får säga i skolan"  Han nästan hoppar på stolen av glädjen över denna nakna bild.
"Vad är det då?"
"En kuuuk" Två händer framför en fnissande mun.
"Precis, men vad heter det med ett ord som man får säga i skolan?"
"Snopp... Och snippa"
"Vad är snippa då?"
"Ingen aning... Jag kan ju inte veta allt."

Han bläddrar vidare och kommer till kvinnans nakna kropp och fnissar förläget när han pekar på hennes kön.
"Titta! En gruff."

*En gruff?*

Nästa sida visar hur mannen och kvinnan gör när de arbetar fram ett blivande barn.
"Jag vet vad det här heter också, men det ordet får jag absolut inte säga i skolan."
"Det är nog bäst att du inte säger det då, eller vad tycker du?"
"Nä, det är nog bäst. Vi kan säga att de hånglar."
"Ja, det låter mysigt..."

Det låter faktiskt jättemysigt... Hångla någon? ;)

Jag är så trött hela tiden... Gäspade så mycket idag att ett av barnen frågade om det var så himla jobbigt för mig att vara på deras avdelning att jag sökte syre på det här viset?
Jag såg genast framför mig hur alla barnen låg på golvet som fiskar på land och kippade efter luft, eftersom fröken Babbel just tagit allt syre i en gäsp.

Jag beklagade mig lite över min trötthet när en av mina kollegor kom och tog mig om axlarna och föste in mig i klassrummet.
"Kom här... Jag har något som nog kan hjälpa!"

Jag lät mig fösas in mot skåpen och när hon öppnade det flämtade jag till av lycka!
"Naturgodis... My favourite!"

Jag lät handen smyga ner i påsen samtidigt som jag, som en hemlig spion, lät blicken vandra från sida till sida för att kolla att inga barn såg.
Den jätteonyttiga chokladen bara smälte i min mun och nöten knastrade behagligt när jag satte tänderna i den.
Mmmm... Heavenly!

---

Mina örhängen skrämmer mig!
Jag tappade ju det ena för ett tag sedan och det dök sedan helt magiskt upp på olika ställen (alla tre delarna).

Samma örhänge upptäckte jag till min enorma sorg att jag tappat igen, förra veckan. Då hade den bakre spiken skruvat av sig från staven, varpå jag drog ut den och den främre spiken och lade i fickan.

På kvällen när jag ska lägga de två (för mig) värdefulla delarna i en förslutbar liten påse, är de borta.
Det satans örhänget har försvunnit ur min byxficka. Hur är det ens möjligt?

Idag, nästan en vecka senare, sitter jag på jobbet och gör diplom på datorn, när jag ser hur det glimmar till i ögonvrån.
Herre jättejävlar!
Det är ju mitt örhänge som ligger där och glittrar glatt mot mig.
HUR har det överlevt nästan en veckas städ och HUR överlevde det att ligga i slasken sist, utan att åka ner i hålen? HUR, HUR, HUR är det möjligt?
Bör jag vara rädd för att stoppa in mina spikar i öronen igen?
Eller ger de mig tur?

Hmm...

Har jag lite is i magen kanske den förlorade bakdelen (till örhänget) dyker upp igen, innan jag hinner köpa en ny;)

Efter många brottningsmatcher med mig själv, lyckades jag äntligen somna igår. -Bara för att vid 04:00 väckas av ett väldigt charmant telefonsamtal. Hade jag inte varit i Stockholm så kanske.

Halv sju i morse ringer telefonen igen, och det är dags att gå upp. Jag är så trött att jag mår illa och vill nästan kräkas när vår underbara värdinna frågar om frukost lockar någon.
"NEEEEEEEJ"  vrålade en panikslagen röst i mitt huvud, och jag tackade bestämt nej.

Vid flygplatsen (och efter att jag sovit lite i bilen) är magen och huvudet inte lika emot en kaffe och fralla och vi lyckas hitta ett litet fik som serverade massor av fina frukostar.
Då lilla Jessie var med, tog vi vårt kaffe och mackor, virade in oss i filtar och trotsade morgonkylan ute på uteserveringen någonstans i utkanten av Storstockholm.
Det var en väldigt mysig liten frukost och jag åt faktiskt upp nästan hela mackan..



Efter incheckningen (den här gången var det jag som pep och fick räcka upp armarna) sätter vi oss bekvämt i vänthallen och ojar oss över att behöva åka till jobbet.

"Sista utropet för ombordstigning till Göteborg" (eller vad de nu säger med sin så superkäcka röst, mitt i natten)..
Oh, sweet jesus! Där satt vi och tyckte så synd om oss själva att vi nästan missade planet, sambon och jag, varpå vi som två illrar smet iväg till boardingen och vidare ut mot planet och den (förmodligen superirreterade) härligt leende och välkomnande flygvärdinnan som mottog oss.

En liten frukost till (väldigt goda små frukostar hos Malmö Aviation måste jag säga) och sedan ännu en power nap innan landning 45 minuter senare.
Tack min snygga flygvärdinna-väninna för biljetterna. De räddade verkligen vår lilla weekend. Och Tack min snygga kattvaktar-väninna för att du bodde hemma hos oss och såg till att terroristerna inte hittade på bråk.
Det blir en härlig trerätters som tack... Just say when baby. Du har ju nyckeln och du vet var vi bor ;)

På spårvagnen hem (vi tog flygbussen) satt jag bekvämt tillbakalutad i sätet med fötterna på den rosa resväskan när en lite väl överförfriskad man klev på under ett väldigt hektiskt samtal -med sig själv.
Han satte sig mittemot mig och spred en fasansfull odör av piss och alkohol i de bakre regionerna av vagnen, dag jag ju satt med min trötthet.
Jag märkte hur jag omedvetet satt mig upp med rak rygg och skruvade lite obekvämt på mig. Där satt han på ett säte med sina nerpissade byxor... Vem hade suttit på mitt säte innan?
Någon med skit i brallorna kanske. What do I know.

Jag brukar alltid lägga håret så att det inte kommer i kontakt med sätet i fall att någon lusbesudlad suttit där innan mig, men nu kommer jag alltid tänka på om någon nertoad suttit där med. Fan!

Jobbet var som vanligt helt hysteriskt. Vad är det med mitt jobb nu för tiden? Det är verkligen helt sjuuukt.
Jag skulle följt med sambon och min snygga väninna till stallet, men jag fullkomligt rådeckade i soffan när jag kom hem. Inget stall. Bara horisontellt idag...

TACK än en gång, Bempis och Mitt lilla havregryn. Jag kommer att leva på den här helgen a long time.
Puss

Min kropp verkligen värker av trötthet, men tror ni att jag lägger mig för att sova? nej, nej!
Jag kom just in efter en liten kvällspromenad med Bempis ena hund (den andra fick lite oväntat åka till farbror veterinären) som nu ligger vid mina fötter i soffan och tittar på mig med varma hundögon.

Så istället för att åka till Bempis alldeles egna klädaffär och frossa i fina kläder har jag och sambon suttit kvar i lägenheten och frossat thaima,t cola och glass framför tv:n.
Det har visserligen varit väldigt skönt att bara få vara en stund och jag avundas inte min vackra vän som sitter hos veterinären med sin hund klockan 23 en söndagskväll.

I morgon flygs det hem till Göteborg igen och lämnar Stockholm för den här gången.

Sov nu människa. Eller lägg dig i alla fall ner i soffan och se om du blir tröttare av alla kassa serier...

Efter att ha knäckt en back med Grolsch, ett gäng cider och några glas rosé begav vi oss in mot befolkningen, mina tre ladies och jag.

Förfesten vi hade var helt enastående. Det var bara vi fyra... -De goda vännerna som träffas alldeles för sällan, och vi skrattade så vi tjöt, dansade på soffor och bord, gick igång på 90-tals eurodisco och vi knappade med råge tillbaka på förlorad tid.
När vi ska gå ut, funderar vi lite på hur kallt det var ute och på hur mycket kläder vi skulle behöva ha på oss.
"Har du ingen termometer" frågar vackra Bempis Mitt lilla havregryn, som vi befann oss hos.
"VA?" utbrister sambon förskräckt. "Har du feber?"



Vi startar sedan på Rival (eller ROYAL som Bempis envisades med att säga hela kvällen. Till och med taxichauffören kontrollerade henne innan han släppte oss) där vi möttes av råbra musik när vi klev innanför portarna.
de två dj:sanrna fullkomligt lekte fram kärlek med sina LP-plattor och de skapade en magi i mixarna som få i deras yrkesroll hanterar (jag vet ju några få, men ändå).

Under tiden vi är där pratar tjejerna om att vi ska gå till ett café sedan och jag funderar tyst för mig själv varför i hela världen de vill gå på café en lördagsnatt.
Den underbara musiken till trots, så är Rival inte riktigt vad vi hade tänkt oss för kvällen (eller mest de andra. Jag hade LÄTT stannat och njutit med de glada musikspelarna).
Tjejerna pratar än en gång om cafeét och jag kan inte låta bli att fråga:
"Men hallå ladies! Varför ska vi gå på café när det är så fantastiskt bra musik här?"
tre par ögon bara tittar på mig.
"Café Opera!"
*Aahhaaa... Café Opera. Det lilla cafét*

Jag är verkligen bra jäkla blåst ibland! (Fråga inte om hur jag trodde att en fax fungerade, när jag fick reda på att det fanns något som hette så)...

Café Opera (liksom Spy Bar) var, i mina ögon, rätt jätte fett keff och inte någonstans värt sina 180 kronor i inträde.
Dj:en trodde han spelade grym house, men det var bara kassa remixar av gamla 80-tals dängor som bratsen stog och gjorde "stekarn" till.
Nej! Tacka vet jag Stockholms små hemligheter, såsom Obaren och Rival.



Efter att ha druckit alldeles för många goda, men kanske något onödiga, öl på det lilla Cafét tar vi på oss våra jackor och går på taxijakt.
Vi ramlar rakt in i en ENORM Hummer (Sveriges största enligt den stolta ägaren). Vi säger glatt att han mer än gärna fick lov att köra oss hem, men efter att han frågat efter de där 1300 kronorna den resan kostade bestämde vi oss för en lägre bil ändå.
Men det hindrade oss (mig) inte från att klättra (ja, klättra. Föraren fick till och med hjälpa till att dra upp mig) upp och känna hur det kändes att varå så högt ovan mark.



Idag tog vi en sen frukost och begav oss sedan ut i solen. Det visade till vår enorma förtjusning att hela Söder var en stor loppmarknad.
På varje trottoar och i varenda gatuskrymsle hade någon ställt upp ett bord med onödigheter som de sålde till en billig peng.
Vi insåg snabbt, att här behövdes det cash och gick på en lönlös bankomatjakt. Köerna var sanslösa... Vi gick därför in i affärerna och försökte ta ut pengar över beloppet, viket inte heller gick.
Första pris går till ICA:S pesonal som vid frågan om att få ut över beloppet sade:
"Nej tyvärr, vi har inga cash i kassan."

Det var i alla fall urmysigt (sedelbristen till trots) och vi strosade gata upp och gata ner innan vi blev hungriga och köpte oss varsin pizza som vi åt i en park.



Det var en alldeles fantastisk dag med mina alldeles fantastiska vänner (+en pojkvän och en farligt snygg granne).  I Love you lots girls..Och Mitt lilla havregryn... Vi syns ju om en månad, på piren!


Visst fyndade jag ändå. Vad sägs om mitt nya ha-godis-grönsaker-eller-whatever-på-fat för endast en femkrona?

Fyra tjejer, rosé, skvaller, asgarv, hämtmat, 

*Grodan?*

Ett besök, som efter närmare undersökning visade det sig vara 28 juli.

Hopp i blicken... "Där då kanske!"

*Mmm, kanske*

Man kan ju tycka att två tjejer som tar sig en weekend i Hufvudstaden borde klappra in på flygplatsen i high heels, knälång kjol och dragandes på en käck dramat i sina strama frisyrer.

Sambon och jag kommer med våra vita gympadojer, jeans, rufsiga dagen-efter-hår och gula linnen, dragandes på min rosa resväska som vi packade (slängde ner kläderna i) på en halv minut. 

Vi ser exakt likadana ut. Som två bästa kompisar som bestämt i förväg vad de ska ha på sig... Assött, I tell you.

Sambon blev muddrad vid incheckningen. Det var hur spännande som helst.

Framme i Stockholm lade vi oss i gräset och väntade in den röda lilla bilen med den blonda skönheten som skulle hämta oss. -Och stensomnade!

Nej, mina vänner. De fyra grymma tjejerna ska ut på knivsöders gator och fixa krubb innan vi tar på oss kvällsdräkterna och gör Stockholmsnatten osäker.

Två dagar om året åker vi på läger med klassen.
UNDERBARA två dagar fulla med kaffe, skvaller, lek och annat viktigt som vi pedagoger sysslar med.
Årets två dagar är nu över och jag är brunbränd, koffeinfylld och mycket nöjd med tillvaron.

På båtturen ut till vår ö stod jag igår och pratade med min lilla blondin:
"Jag har en kompis.. Eller ja. Det är mer mammas kompis. Hennes mamma dog och vet du? Hon var vacker som en lilja. Asså helt görfräsch! Ungefär som du fröken Babbel."
Ett halvt andetag senare:
"Om jag någonsin får en kanin ska den heta Blixten".
"Vilke..." Börjar jag, men blir abrurpt avbruten.
"GISSA om jag skulle bli förvånad om det hoppade upp en späckhuggare ur vattnet nu?!"

Jag hade den sjukaste av dagar idag.
Hysterin började vid ett-snåret, då jag satt och gjorde min uppgift till morgondagens läger.
Den andra avdelningen ringde och behövde hjälp, varpå jag nog knorrade lite om att det inte fanns någon direkt tid eftersom jag måste göra färdigt det här, diplomen, mellanmålet och faktiskt vara med våra barn men gick i alla fall över och höll ett öga på min pratkvarn.
När fritids börjar 13:20 går jag med honom ut och punktmarkerar... Det är då det börjar.

Jag sitter på en sten och kollar på klätterställningen där det leks och ser ut att gå bra till när två killar kommer fram:
"HAN puttade mig"
"Han? Vem är han?"
HAN *pekande hand* Han i fleecetröjan (typ 50 meter bort).
Jag kunde inte riktigt lämna klätterställningen utan sa något om att "det var ju inte bra" och skickade bort killarna med ett "säg till om han gör det igen".
Precis sådär som jag verkligen ogillar när andra gör, men jag kunde inte lämna. Punktar man så punktar man. Dessutom fanns det fler vuxna ute och jag såg att de fixade hjälp på annat håll (funkar försvarstalet)?

Efter en ministund kommer det fram en flicka till min sten.
"Hon säger att jag räckte ut tungan till henne, men det GJORDE jag inte."

Efter att jag fått pratat tillbaka henne till deras lek kommer nästa:

"Hon räckte ut tungan åt mig och det tycker inte jag är så roligt"
Jag slänger ett öga på klätterställningen (det såg lugnt ut) och vänder mig sedan mot det ledsna barnet:
"Hämta henne så löser vi det här"
Jag lyckas prata samman de två damerna och när jag vänder blicken mot klätterställningen igen är punktobjektet borta.

Då kommer två arga tjejer fram:
"Han sparkade mig i klätterställningen. Sedan stog han på mitt ben och sedan kastade han sand på oss."
"Ojdå! Vart gick han efter att han kastat sand på er då?"

Som tur var hade tjejerna bättre koll än elevassistenten och vi hittade honom i ett träd.
Precis när vi kommer fram och ska reda ut situationen möts jag av ett fly förbannad sexåring:
"Hon kastade ner mina skor från tädet, och nu är de utanför gränsen. Man får inte GÖRA så!"
"Gå du ut och hämta dina skor, jag står här och kollar."
Ett öga på trädet och ett på vägen...

Från det andra trädet med skokastaren i:
"Jag kastade dem inte ALLS. De RÅKADE komma utanför gränsen."
Flickan i strumplästern, ute på vägen:
"Man RÅKAR inte kasta något. Du gjorde det med flit din apa!"

Ok.. Lämna det ändå rätt lugna trädet och lös flickornas bråk... Sedan tillbaka till sandkastaren som nu sitter i ett annat träd, utanför gränsen!
"Jag ångrar ingenting. Det var rätt åt henne. Hon var dum mot mig när jag gick i ettan"

Ok, suck! Det här kommer ta ett tag.
Snackar med tjejerna, som går till mellanmålet och vänder sedan blicken mot trädet utanför gränsen när det kommer ett illtjut från sandlådan:

"Neeeeej! Du får inte GÖRA så... AAAAHHH... SLUUUTA!"
"Men det var ju inte meningen"
"Men sluuuuta dååå... FRÖKEEEEN BABBEEEL!"
Där råder fullt sandkrig bland de två pissarga sexåriga flickorna.

Jag löser bråket och koncentrerar mig sedan på killen i trädet igen, som är arg och vägrar komma ner. Jag går bort till personalen vid mellanmålet för att förklara att han inte kommer det närmaste taget och möts av tjejerna med räcka-ut-tungan-bråket.
"Fröken Babbel. Hon gjorde det igen"
"Gjorde hon? Det var ju inte bra!"

Vid vidare samtal:
"MEN JAG GJORDE DET INTE!"
"JOOO, DET GJORDE DU! SLUTA LJUUUG"

*Kille i trädet, kille i trädet*

Jag bollar oproffsigt över tjejerna till en ansvarande personal och går tillbaka till trädet, där jag lyckas lirka in den arga pratkvarnen till min avdelnings mellanmål.

Så höll eftermiddagen på och det var helt komiskt nästan. Det var så mycket tjafs att jag inte kan skriva om det....
Först var jag stressat och frustrerad över alla bagatellbråk men sedan skrattade jag bara åt det.
Oh my gaaaad.... Det var verkligen helt sjukt.

Är det så att jag är en gniden jävel eller är det fler än mig som blir superirreterade när butiker tar tre, fem eller 10 kronors avgift när man handlar med kort?
Fem spänn är väl egentligen ingenting, men det är grejen i sig som gör mig så frustrerad.

Varför ska jag, som kund, betala för att någon annan valt att ha en kortmaskin i sin affär? Det är minsann ingen som hjälper mig med mina Visaavgifter, och varför skulle de?
Jag har ju själv valt att ha ett Visakort (trots att de verkar vilja göra slut med mig allt som oftast) och då får jag ju själv betala för det.

Det bästa av allt är, när det står "betala gärna med kort" på en liten skylt vid disken och den 16-åriga tjejen med hög tofs där bakom, med döda ögon, trött och fantastiskt ointresserad röst säger:
"Vi tar fem kronors avgift när du handlar för under 50 kronor" när jag duktigt lägger fram mitt kort.
Då har jag god lust att trycka upp min Top Top i ansiktet på henne så att all hennes fyra kilo smink kladdar, göra en dramatisk svängom (sådär så att håret flyger) och med näsan upp i vädret trampa ut ur den lilla affären. (Och då helst utan att snubbla på tröskeln).

Istället muttrar jag oftast någonting om att hon faktiskt inte får lov att ta ut en avgift när det är  ett Visakort och att hon kan bli av med sin fina maskin om hon gör det och banken får reda på det (som genom ett argt anonymt brev eller så), innan jag betalar de där extra kronorna och sedan tackar snällt för kvittot som bevisar skiten.

Jag förstår att det blir mindre vinst för affären när många betalar sina småköp med kort, men ta bort korttjänsten då.
Jag respekterar till fullo de butiker som inte tar kort pga de höga avgifterna (trots att det för stunden kan vara jobbigt ibland när det är bråttom och långt till en bankomat) för då har de ändå gjort ett val och står för det.
Dessutom borde väl vi fem-kronor-extra-kunder ha betalat för hela maskinhelvetet efter bara några månader, för så mycket pengar KAN det inte kosta när man drar kortet...

I min energiska ilska googlade jag lite i ämnet...

"Alla som tar ut en extra avgift för kortköp bryter mot våra regler, säger Sven Estwall, chef för Norden, Visa!

"De svenska butiksinnehavarna förlorade striden om bankernas kortavgifter 2001. Då beslutade EU-kommissionen i ett ärende som rörde kortutgivaren Visa, att Sveriges undantag från regeln att man inte får särbehandla kunder på grund av betalningsmedel, skulle slopas. Dessförinnan fick alltså handlarna ta mer betalt av kreditkortskunder. " 

"I Visas avtal med bankerna står klart och tydligt att inga butiker eller restauranger får ta ut någon extra avgift."

"Som kund kan man förvänta sig en avgift på omkring en krona, om man betalar med bankkort, där summan dras direkt. Tar affären mer än så, så tar man överpris, menar Hans Kindahl marknadschef på Eskilstuna Rekarne Sparbank"

"Swedbank sänker butikernas avgift för kundernas kortköp. Prissänkningen gäller småköp, när kunderna handlar för mindre än 100 kronor och betalar med bankkort."

Som sagt.
Jag kanske är sniken, snål och hemsk och ovänlig, men jag har ingen som helst lust att betala fem kronor varje gång jag stödjer en äffär genom att handla hos dem och dessutom hjälper dem att se till att det finns lite cash i kassan för tjuvarna att ta.

Skolan är slut för dagen och vi ska köpa ramar till ungarnas diplom i miljötävlingen och båttävlingen, bögen i församlingen och jag.

Men hallå! Vad är det här?
Precis vid ingången till Överskottsbolaget (där vi tänkte att ramarna måste vara praktiskt och kommunalvänligt billiga) står det en väldigt vacker karl och pratar i telefon.
Både jag och min kollega hajar till (väldigt diskret, jag lovar) gör värsta hockeysladden och glor med rinnande munnar.

Vi återfinner tillslut fattningen och börjar gå in genom de automatiska-välkommen-in-men-du-får-gå-ut-en-annan-väg-små grindarna.
"Men du" säger min kollega och stannar plötsligt bakom mig.
"Behöver vi inte en korg ändå?"
Jag tittar bort bakom honom, mot korgarna där guds gåva till kvinnan (och bögarna) står med sin telefon.
"JOOOOO, absolut" svarar jag och springer kvickt tillbaka innan grindarna hinner stängas.

Efter att ha smugit runt och spanat på denna vackra man, fnittrat som tonårstjejer och gett varandra menande och drömmande blickar tar vi ändå vårt 30 och 38 års förnuft till fånga och går in i affären, där ramarna var svindyra, men tandkräm, tvättmedel, sköljmedel, diskmedel, deodorant och tuggummi kunde plockas ner i en påse för endast 92.90 kr. Jag ska nog besöka Ö&B oftare...

Vi brummar i stället vidare mot IKEA där vi vid femkronorskorven möts av en blond surfarängel.
Min kollega ger mig en diskret (not) dunk i ryggen och säger:
"Kolla, en surfarkille. HAN är din typ."
Jag kippar efter luft och pressar dubbelvikt fram ett svar om att han var väldigt snygg, innan jag med halva korven i munnen och med röda kinder pinnar in bland IKEA'S möbler för att kolla på en soffodral som min kära kollega vill ha.

Vi sitter bekvämt i en soffa och jag frågar, medan jag klappar på tyget, om det var den här soffan som han hade hemma.
"Nej, absolut inte."
"Inte?" svarar jag oförstående. Den såg ju för sjutton exakt ut som de han hade hemma och det här fodralet såg ju precis ut som det han pratade om innan.
"Du tror väl ändå inte att jag kör hit på mornarna och lämnar min soffa här? Nej min soffa är hemma. Den här är IKEA'S"
*Den här du har hemma*
Ahmen åååhhh.....

På vår väg till kassorna ser våra manspanande ögon något som står vi doftljusen med sin flickvän (eller syster...Ja, syster var det nog).
"Men titta, vilken vacker man" utbrister min kollega och låter ögonen stanna kvar på det charmanta mästerverket vid ljusen, medan hans kropp fortsätter att gå framåt. En väldigt angenäm syn, I tell you.

Vi marcherar sedan lyckligt mot fyndhörnan!
Äggstockarna rasslar i välbehag av allt testosteron jag stött på under vår lilla shoppingtur, våren ligger i luften och semestern nalkas.
Fyra ramar har jag dessutom hittat till det angenäma priset av 19 kronor styck!


"Det här är det bästa med IKEA", säger min underbara kollega ivrigt, när vi mumsar i oss våra korvar. (Nej, jag har inte börjat äta korv på riktigt. Jag äter i snitt två eller tre korvar om året, och detta var nog min första i år och den var god. Jättegod)!

Jag har skitit i det blå skåpet!

Jag vet inte riktigt hur det är bland er andra tjejer (och killar) runtom i världen, men den här tjejen har fyra olika parfymer (Alla kommer dessutom från min smakfyllda lillebrors plånbok).
Till saken hör att jag gillar alla fyra parfymer lika mycket och jag vet precis vilken av mina darlings jag ska ha till mina olika humör, stilar och tillställningar.

Men nu till skåpskitandet!
De börjar ta slut! Alla fyra samtidigt...

Jag har i min eftersträvan att använda dem rättvist sett till att alla mina älskade parfymer lämnar mig samtidigt.
Jag har inte råd att köpa fyra nya samtidigt med min lilla elevassistentlön och jag har ingen aning om vilken doft som är mest mig och som därför skulle prioriteras före de andra tre.

                       
     Happy Heart            Happy In Bloom           Happy To Be              Amor Amor

I'm in trouble...

Jag och min snygga väninna ramlade in på Prickig Katt tidigare idag. 
Prickig Katt är en affär som verkligen skrämmer mig.
När man kommer in så fullkomligt attackerar affären med sina chockrosa Hello Kitty saker, små plottliga behöver-någon-verkligen-dessa-prylar, hysteriska affärsbiträden (trevliga, men fullkomligt hysteriska) och det, som nästan är värst av allt.
Affären har väldigt många speglar, och på alla speglarna har "de" skrivit något som ska vara positivt för kunden.
Jag tog mig friheten att skriva av:

Du är vacker
Du är supersnygg
Mmmm, passar perfekt
Vackra prinsessor är vi allihop
Le mot världen, det skadar aldrig
Ta vara på dig

Hjälp! Jag är förföljd av positiv peppskit.
Tvärtom, mot att känna mig som en vacker och lyckad prinsessa, så började jag istället undra om jag var så jävla ful att jag behövde peppas hela tiden, vart jag än gick!

Jag och min snygga väninna roade oss med att prova hattar och vira in oss i svarta fjäderboar innan vi bestämde oss för att hyra en porrfilm och gå hem till trevligkille.

 

När jag är ute och har mina vardagar, så som folk ju brukar ha sina vardagar, skriver jag alltid minneseanteckningar i mobilen för att komma ihåg vad jag ska skriva. (Ja, minnesanteckningar! Vad är det för fel på det? En börjar ju komma till åren lite nu och minnet sviktar. Ibland är jag verkligen helt komihåglös).

Nu när jag sätter mig för att skriva om min underbara gårdag/kväll tittar jag i mina anteckningar.. Och skrattar:

Lopp
Paradmusik
Svett
Filt
Kalaya
Har inget
Dans
Tre gringos
Taxiresa
Faik
LP-skivor
Peacock
Push
Kamera
Fotograf
Parkan
Roland
Vill du dansa?
Tranquilo

Jag behöver ju inte skriva någonting! Där har ni hela min dag och kväll från ca 16:00-06:30.
Ibland tycker jag själv att jag är lite underbar och rolig ;) Snacka om att plita ner stolpar under kvällen. haha

Istället för att skriva en lång blogg, som jag hade tänkt ska jag nu koncentreara mig på frukost och latte. Är det något i min lilla rad som intresserar, do tell, så kan jag berätta lite om just den stolpen.

Precis fått hem mitt lilla Hallon (som jag mutade med chips för att få fram från sitt gömställe bakom gasspisen) och flyttade från det röka-svamp-psykot som jag bodde med.
Hängde med Linnéboysen och hjälpte barn med sin vardag.

För tre år sedan:
Bodde med exet i en fantastisk 100 kvadratare i Linné, fick hem lilla Müsli (chips funkar inte på henne, men däremot pop corn och makrill i tomatsås), hade en grym -festfri- vecka på Mallis och jobbade med kidsen.



För ett år sedan
Närmade mig en av mina absolut bästa somrar och semestrar någonsin, där jag gick från fullkomligt heartbroken till närmast lycklig på bara nån månad.
En fantastisk och väldigt lärorik period i mitt liv.

För tre månader sedan:
Herregud, vad gjorde jag för tre månader sedan?
*Skrollar snabbt som fan tillbaka i bloggen.*

Igår:
Hjälpte mina kollegor med att stänga skolan trots att jag höll på att gå av, av trötthet, avnjöt en underbar ansiktsbehandling och åt mig mätt på gammalt och äckligt godis.

Idag:
Fick höra av min chef att ingen annan än hon får bestämma över mig (innan den goa kramen hon sedan gav mig) och då defenitivt inga vikarierande lärare, tackade nej till en after work öl med snygg-Erik och goa-Johan för att frossa kräftor hos föräldrarna och åkte finbil.

Imorgon:
Leka med trevligkille i solen och kanske köpa skor (om vi inte bara vill försvinna från stan och alla springande dårar). Ev en öl eller två på kvällen.

Om ett år:
Ärligt talat... Vad har hänt mig under de senaste fem åren?
Jag mutar ju fortfarande Hallon med chips, är ute med boysen och jobbar med barnen.
Jag misstänker dessvärre inga större förändringar under det närmaste året men jag kan ju hoppas på total rokad, innebörande mannen i mitt liv, grym etagevåning, välbetalt jobb (som gärna får innehålla barn), lycka och magi!

Vi står i fiskaffären min bror och jag (Eller ja, JAG stod) och skulle köpa kräftor till dagens middag hos föräldrarna.
"Usch", säger jag när jag tittar på tv-skärmen där de visar Discovery Channel's Deadliest Catch.
"Jag får så himla ont i magen när jag ser sånt här."
"Ja, det är verkligen fruktansvärda arbetsförhållanden de har" svarar min bror medlidande och tittar upp mot skärmen där de orangeklädda människorna kämpar förtvivlat mot vågor, vind och piskande regn.
"Arbetsförhållanden? Jag pratar om krabborna..."

Min lilla djurvänsmage fixar inte riktigt att se hur de stackars krabborna och fiskarna kommer, packade som sillar,(!) upp i luften i ett nät, blir utkastade på däck och sedan splattrandes och kippandes i luften nedfösta i ett frysrum eller liknande.
Det måste vara en helt fruktansvärd död.

Det hindrade mig i och för sig inte från att köpa tre kg kräftor.

Framför oss i kön stod en man som såg väldigt viktig ut i sin kostym och välkammade hår. När det blev hans tur:
"Har ni kräftor?"
Expediten: "Javisst!"
"Bra. Jag tar... Hmm, få se.. Jo, jag tar sex stycken då tack!"

Sex kräftor! Vilket hån!
Själv fick jag en hel spann, som jag konkade till bilen (Ok FINE... Det låg en naturgodispåse på spannen med).

Jag kan ju börja med det här, som var väldigt roligt och som hände tidigare idag.

Det är långrast, planering för oss vuxna och ett fasligt kackel, tjoande, skrattande och donande ute i korridoren.
Efter ett tags fnittrande och grejande där ute, och barnen fortfarande inte kommit ut på rast öppnar jag dörren för att fråga vad de håller på med, och möts då till min förtjusning av så glada ansikten att jag nästan trodde leenderna skulle spräcka de små huvudena, och de säger lyckligt:

"Titta fröken Babbel! Vi kan inte gå ut, för vi har så himla korta ben."

Barnen börjar vingligt vicka fram som små pingviner över golvet, under gapskratt, samtidigt som de stöttar varandra med händerna för att inte ramla.
Jag kan inte göra annat än att skratta med dem en stund, innan jag (som en äkta tråkfröken) måste be dem att ta på sig skorna på riktigt och hoppa ut på rast.

Varför har jag den här bloggen egentligen?

Jag lurar mig själv ibland och tänker att det är för att roa min lilla läsarskara (underbara, trogna lilla läsarskara på ca 40 personer om dagen) trots att jag ju inte ens vet vilka ni är, (Jo, jag vet ju några, men långt ifrån ens hälften) men så är det ju givetvis inte.

Bloggen är för mig.
Ni som läser är "bara" en underbar, men tyvärr ibland hindrande bonus.
Misstolka inte nu, för jag är jätteglad att ni läser och hänger med mig under dagarna. Det är en härlig känsla som jag mår bra av och jag vill inte för något i världen ta bort det.

Det är bara det att just nu vill jag skriva massor.
Jag vill skriva av mig om allt som ändå tynger mig, eftersom jag inte pratar av mig med någon, men skriver jag ner det så berättar ju jag för 40 random människor istället och det är kanske inte så lämpligt (mest för min egen skull eftersom jag ju väljer att inte berätta något för någon, trots att jag ändå gör det här för er... Weird).

Jag känner mig som Baloo, när han förgäves står och försöker hålla upp apornas tempel från att rasa.
Det känns som att alla (inte alla såklart, men många) runtom mig vill ha något av mig som jag inte riktigt kan ge dem.

Mina närmaste vänner har (inte med flit givetvis) slängt en bomb i ansiktet på mig som har smällt och lämnat ett stort blodigt köttsår. Sådana sår läker långsamt, och de lämnar fula ärr som är väldigt svåra att få bort.
Jag är ledsen tjejer, men jag kan inte ge er vad ni vill ha av mig just nu. Jag vill ge er allt och lite till, men jag kan bara inte. Inte nu och inte än. Jag vet att det bara är välmening and I love you lots, men jag måste få smälta detta och bearbeta det på mitt sätt.

Jag har fått en "ny familj" som ringer och vill träffas.
Jag har ju redan en familj. En familj som jag älskar och som jag ser som min, men helt plötsligt efter 30 år, så finns det en till och de vill väldigt gärna träffa mig.
Jag kan inte prata med min första (och riktiga) familj om den "nya" men jag vill heller inte såra eller förstöra något med de som efter alla dessa år tagit mod till sig och hört av sig.
Men jag är helt enkelt inte redo att komma och visa upp mig än. Det har gått 30 år och jag måste få bearbeta även det här på mitt sätt och i min takt.

Jag har en underbar mormor som tyvärr gärna skulle se att jag löste hennes största bekymmer i livet.
Jag är ledsen mormor... Det är jag verkligen.
Jag vill givetvis att du ska må bra på alla sätt eftersom jag tycker så oerhört mycket om dig, men jag kan inte vara bollplanket i den här situationen.
Det sliter sönder mig.

Jag har en jobbsituation som tynger mig.
Jag älskar mitt jobb och jag går dit på lätta fötter varje morgon, men de stegen börjar faktiskt bli lite tyngre nu.
Min nya kollega är, i mina ögon, totalt inkompetent och det märks skrämmande väl hur klassens sammanhållning och tydliga ramar börjar knaka.
Till och med föräldrar har tagit upp saken lite försiktigt, och då är det illa.
Att denna (för terminen vikarierande) kollega sedan inte ser vad som håller på att hända, utan verkar lägga större delen av sin energi på att trycka ner klassens elevassistent (Hon gör andra saker också, men känslan är densamma), gör det inte lättare direkt.

Jag är ingen ängel, det ska gudarna veta, men just nu kämpar jag så att svetten lackar med att hålla ihop ungarna och hjälpa till att få det att fungera fram till terminens slut för att sedan se vart jag tar vägen.

Sedan oroar jag mig så mycket för...

Oj...
För att inte vilja berätta något har jag nu berättat en hel del... Inte allt, det finns mer innanför det svarta hårskalet, men det var ändå skönt att ha fått ur mig lite.
Fast nu måste jag ändå hejda mig...
Jag får gå ut och spendera lite pengar istället. Vad sägs om skor, dator och kamera?

Jag lovar att hitta skojigare saker att skriva om i morgon.
Det finns ju faktiskt massor av underbara och härliga roligheter i mitt liv.

Igår på jobbet upptäckte jag att jag hade tappat framspetsen på mitt örhänge.
Jag plockade, med sorg i hjärtat, ur vad som var kvar (staven och bakspetsen) och lade dem i ytterfacket på väskan.

På eftermiddagen när jag ska gå hem (med ett mjölkpaket i väskan) går väskan sönder och allt ramlar ner på golvet, inklusive mjölkpaketet som ju går sönder och blöter ner allt i min väska. (Nu MÅSTE jag fixa nytt pass och leg).
Jag sköljer ur väskan över vasken på jobbet, lägger ner allt det blöta i en påse och cyklar hem... Där det lyckligtvis vankas tvättid så jag kan tvätta bort mjölken med en gång.

När väskan tumlar runt i tvättmaskinen kommer jag på resterna av örhänget och muttrar surt över att alla tre delarna nu är borta och att det blir dyrt och tråkigt att köpa allt nytt.

På kvällen när jag ska gå och läggas mig hittar jag framspiken i sängen.
Idag, efter att jag sköljt fikatallrikarna på jobbet, hittar jag bakspiken i vasken.

Gissa om jag kommer att köpa en lott på vägen hem till trevligkille, där jag ikväll ska göra hamburgare och mysa i soffan...



Hur stora är oddsen?

Idag är det fritidshemmets dag och det firar vi, varje år, på vår skola med en lustfylld skattjakt i slottsskogen.
Sheriffen (rektorn) berättar i megafonen hur ett stort gäng tjuvar (vi, fritidspersonal) har tagit hela Göteborgs guldskatt som ju ligger gömd runtom i katakomberna under oss.

Guldet är gjort av mängder av stenar som vi sprayat med guldfärg och sedan spritt ut i skogen.
Barnen rusar med galna ögon in i skogen och hämtar stenar till sheriffen och vi bovar jagar dem högljytt för att få tillbaka vårat ärligt tjuvade guld.
Det är ett årligt jippo med mycket skratt och gräsbrottning.
Även i år vann barnen kampen mot tjuvarna och fick flest guldklimpar i sin hög.

Efter att det lugnat dig lite och jag står med glittrande varm panna och skådar ut över barnhavet kommer min lilla blondin fram till mig med tindrande ögon och hemlighetsfull min.
"Vill du ha en guldklimp till fröken Babbel?"
"VAAAAA?"  vrålar jag girigt.
"Finns det guld kvar? Ge mig mitt guld... GE MIG MITT GUUULD"

Jag börjar med fäktande armar jaga det fnittriga barnet över gräsmattan och brottar brutalt ner henne med ett indianvrål.
Hon tjuter av skratt när jag kittlar henne på magen för att få guldklimpen och hon pressar skrattande fram:
"Det är ju jaaaag fröken Babbel... Jag är en guldklimp! Du ska ju få miiiiig!"




Partners in crime!

Nu har jag bannemig fått nog.
Jag blir helt skogsgalen, himlavild och faktiskt lite ledsen.

Vad har jag gjort dig?
Allt jag gör eller säger verkar göra dig sur/arg/irriterad och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
När jag frågar vad du faktiskt förväntar sig av mig, vad du vill att jag ska göra i klassrummet, gör du det VÄLDIGT klart för mig att det är DU som är lärare och att jag ska stå bakom dig och hjälpa till vid behov.

Men VAR lärare då ta mig fan!
Sluta klappa dig själv på bröstet och börja med att då HA koll på barnens läxor och SE vilket arbete/inte arbete de gör i klassrummet.
ANVÄND all den där vrålviktiga planeringstiden du har till att faktiskt planera upp lektioner, så att inte ungarna gör samma saker hela tiden.
SLUTA kalla in mig så fort du får en konflikt och SLUTA säga emot allt jag säger, inför barnen. 
LÄGG AV med att ta över alla samtal jag har och LÄGG NER den där tykna attetyden och ifrågasättandet du har så fort jag tagit ett beslut utan dig.
Du kommer hit till oss, helt nyexad och detta är din första erfarenhet i ett klassrum och då tycker jag att du istället borde ta vara på att jag känner barnen och att jag kan deras arbetssätt och materialet i klassrummet.
Ja, ta vara på att jag faktiskt har varit här i flera år och kan vara till stor hjälp, istället för det enorma hot som jag tydligen är för dig!

Det är bara en månad kvar på terminen, men snart går jag till chefen och ber henne flytta mig till en annan klass, för i det här klassrummet är jag uppenbarligen inte välkommen längre.


Puh! Det var skönt att få spotta och fräsa lite... Tack bloggen, för att du finns!

Vad är det som gör att folk verkar ha detta enorma behov av att köra på mig?
Jag vet ingen annan som gör så mycket rätt (!) som jag gör, men ändå blir påkörd ett par gånger om året, med mer eller mindre allvarliga följder.

Idag, efter en helvetesdag (spenderat ett par timmar med att lirka ner barn, som slagit ner andra barn, från höga träd, rett ut "onödiga" bråk, diskuterat huruvida jag borde stå i en garderob och bli framplockad vid behov, ringt jobbiga föräldrasamtal, haft APT till 19:00 och ingen rast) på jobbet cyklar jag i rugn och ro över torget med en påse nyköpta tomater (och ja, en påse naturgodis kanske var med där också) när jag helt plötsligt blir rammad av en galen cyklist med enorma hörlurar och ultra-skitsnabb cykel.

Han kommer idiotfarandes ur en gångtunnel där jag, minding my own business på torget, trampar fram på Contessas lägsta fart.
Jag tumlar runt på asfalten med tomater, nötter och cyklar all over me när idiothörlurarcyklaren bromsar in, gör en liten sväng (nä, han ramlade inte) och säger:
"Det gick bra va?"
"Eh, ja. Jag tror det." svarar jag och kravlar mig upp från marken, plockar upp mina tomater och inspekterar Contessas skador.
Hon hade tappat kedjan och fått skrapsår på ramen och ena barendsen.

Idiothögtalarcyklisten skyndar vidare (han kanske hade en gravid fru på väg till BB. Vad vet jag) och folk omkring kommer och kollar om jag är ok, vilket jag ju givetvis är.
En äldre man står på exakt samma ställe som när jag blev chock-omkull-cyklad och lutar sig lojt mot sina kryckor.
Han har ju sett hela spektaklet, från smällen till min luftvolt och tomatplockandet på alla fyra och säger raspigt, fortfarande lutad mot sina kryckor:
"Vad söt du är."

Jag rättar till jackan, drar håret från ansiktet och tackar med ett falskt leende.
*Jag är fan inte söt. Jag är påkörd, trött och jävligt irriterad...*

"Vet du vad jag gjorde när jag blev påkörd en gång?" fortsätter han och hoppar ansträngt efter mig när jag börjar leda Contessa därifrån.
"Nej, berätta gärna?" svarar jag, onödigt sarkastiskt och avslutar därför med att fyra av ett bländande (men minst lika falskt som tidigare) leende.
"Jag köpte en cykelhjälm."

Jag köpte också en cykelhjälm en gång efter att jag blev påkörd av en bil och tumlade runt på asfalten.
Den hjälmen ligger nu väl inpackad på vinden och pryder då rakt inte mitt svarthåriga lilla huvud...


En alldeles nyinköpt  Scott Contessa med jättefina skärmar och reflexer...

De skärmarna ligger också på vinden och gör nytta.

Efter att Coldplays -What If mjukt rullat i rummet fyra gånger (vilket innebar att klockan var halv åtta) var jag tvungen att ge upp tankarna på att sova vidare och gick med bestämda rörelser upp ur min varma säng.

På med linne och byxor, platta till den bångstyriga luggen, bättra på gårdagens mascara (man vill ju vara sommarfräsch) borsta tänderna, ta kattlådan och pipa iväg till jobbet.
Fem i åtta kramar jag om en kollega på skolgården och har nog med råge slagit mitt gamla morgontidsrekord.

Nu sitter jag i ett arbetsrum med min mörka tjej (som kom och sökte upp mig med en ledsen blick i morse så hon får vara med oss idag) och min pratkvarn och gör naturböcker.

Ibland undrar jag om jag är värd alla mina fina kompisar...

Efter stranden idag insåg jag att jag inte hade NÅGRA som helst ok kläder att ta på mig inför kvällen, och var faktiskt nära på att stanna hemma.
Men trevligkille intygade mig på sitt eget fina sätt att jag var precis lika fin i bara en handduk, och som den lättköpta tjej jag är så gick jag på det och åkte hem till honom, trots att jag kände mig som en lortig och vårtig padda.
(Den känslan blev ju inte bättre av att vi tog massor av kort med hans kamera och jag såg alldeles förskräcklig ut på dem. Ingenting jag bara säger för att få höra motsatsen. Fråga honom själv. Det var fruktansvärt)...

Vi startade sedan vår underbara kväll med en promenad på Avenyn, där vi köpte varsin kaffe och gick upp till Götaplatsen där vi satte oss på trappan till Konstmuséet och blickade ner över Poseidon och Avenyn.



Efter att ha avnjutit kaffet, insett hur fint  och faktiskt ganska perfekt lilla Göteborg är och lovat Handyman att komma till Flamingon, gick vi och handlade lite indisk mat som skulle passa väldigt väntat bra till våra kalla Cobror som låg och väntade på att bli uppdruckna i trevligkilles kylskåp.

Utanför Flamingon mötte vi, vid 22:30, upp vår snygga väninna som hade sin premiär på rosa fåglar för kvällen och vi försåg oss snabbt med varsin cider efter ett härligt kramkalas med Handyman, Rubinen och Grizzlynalle som ju håller i de rosa härligheterna.







Vi tjejer, och trevligkille, fånade oss som aldrig förr med kameran medan Handyman och Grizzlynallen (nyss hemkommen från NY) spelade för oss med all sin kärlek och lusta.
Det blev många alldeles fantastiskt underbara kort (som tyvärr inte är rumsrena nog för en liten blogg som denna) och trots att det var tråkigt lite folk ikväll så rockade vi fett med kameran, drack billigt i baren och var mer än nöjda med vår flamingokväll när vi till slut gav upp och vandrade hemåt i den varma majnatten.

Trevligkille bjöd mig på glass och följde mig ända till Järntorget där jag springande tog vagnen två hållplatser, innan jag hoppade av, ringde skatarproffset och promenerade sista biten hem medan jag fick höra hur bra livet kan vara...
Fint det!

Lite sega efter dagens soldyrkande packade sambon och jag, igår kväll, en liten picknickkorg innehållande chips, vindruvor, vatten och naturgodis och traskade mot Slottsskogens gröna slättar för att möta upp vår snygga väninna och de två tetravinerna som hon bar på.

Där satt vi (tillsammans med ungefär 4000 hormonstinna gymnasieelever)  på vår filt och njöt av kvällssolen och drack vin ur exotiska plastglas.
Hormonbomberna med kroppar som 12-åringar bar icke existerande kjolar (som de bytte lite då och då), spelade hög musik och sprang runt mellan grupperingarna med sina ölburkar och var allmänt flamsiga.
Vi var verkligen tre gamla tanter som med stora ögon sippade på vårt vin och betraktade förödelsen runtom oss.

Hej alla!

Igår efter jobbet fick jag åka finbil igen.
Vinden fläktade ihåret och Takida dånade från högtalarna.

Hemma hos de fantastiska föräldrarna blev det grillade fiskspett, grillad ananas med svartpeppar, nya kläder från USA och ett kärt återseende av mami.

Hur kul det än är att komma hem till mina föräldrar, och hur glad jag än är att träffa dem,  så finns det en tjej där som fullkomligt har fångat mitt hjärta, och som jag faktiskt spenderar större delen av alla mina föräldrabesök tillsammans med.
När jag öppnar bildörren och kliver ut pendlar ögonen från vänster till höger efter att få se henna komma dundrandes runt husknuten, för att vara redo när hon sedan på sitt eget väldigt kärvänliga sätt, hälsar mig välkommen hem till dem.
Det är slående likt bilden av när Kalle kommer hem från skolan och Hobbe kastar sig över honom i hallen för att säga hur glad han är att Kalle äntligen har kommit.

Sedan leker och tränar vi så att svetten lackar, denna underbara tjej och jag.
Det kastas bollar och tränas lydnad. Vi springer ikapp över trädgården, hela vägen ner till dammen och så tränar vi lite mer lydnad.
Och så kramas vi.... Masssor!


När jag blir stor ska jag ha en dobermann. Så är det bara!

Klockan 09:00 i morse ringde min power walk kollega och fick upp mig på vinden för att hämta bikinisar och surfarshorts.
Efter det entrade jag Contessa och trampade ut till Saltholmen med min kollega, för att sedan ligga som en mycket nöjd, men strandad, säl hela dagen med P3 i minihögtalarna.
Vi fick med Morgonpasset, Mammas nya kille, Trackslistan,  Sanna Brådings gamla program (minns inte namnet nu) och massor av nyheter, innan vi köpte oss en fet mjukglass och cyklade hem igen.


Nu vankas det tjejer och vin i Slottsskogen om en liten stund så en behövlig dusch står på min to-do list (glömde deon i morse... BAD idea).

Skicka barn att köpa ingredienser till morgonens första fika (som måste bakas), diskutera saken om orättvisor med svartsjuka barn (som tycker att fröken Babbel är det mest orättvisa som någonsin existerat eftersom de två fick gå till affären och inte vederbörande),  bli godkänd som bra fröken igen (inga ord, men desto mer kramar och tillgivenhet) av arga och svartsjuka barn, äta lasagne i bamba, läsa bok ute i solen för 28 barn, vara rastvakt på myllrande skolgård, leka framför kameran (som vanligt), busa med glada och skrattande barn, hoppa in i annan klass och ta hand om "bråkiga" barn, spela Othello (under djup koncentration och med en 2-1 vinst) med "bråkiga" barn ute i solen, bre mackor och fixa mellanmål, gå ut i solen och njuta av mellis och lek, snabb-blogga innan disk och mer fritids...
Rast tar jag i morgon!

Jag vill börja med att tacka alla för er visade hänsyn angående mina förskräckliga blåa tofflor.
Det känns så himla fint att ni var så många som lyssnade på min vädjan att inte ge mig slängor angående dem och därmed visade mig den respekten. Tack som fan!

---

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt jobb, JAG ÄLSKAR MITT JOBB!!!

Hur många i vårt samhälle har egentligen den förmånen att med glada och kvicka steg gå till jobbet på mornarna?

Idag frågade barnen mig om vi inte kunde käka mellanmålet ute på ängen och jag svarade självklart:
"JAAAAAA!"
-Varpå vi snabba som vinden hjälptes åt och bredde mackor, blandade saft, plockade ihop sittfiltar, kubspel, krocket och twist och med raska (fröken Babbel och en hel armé av glada barn) steg tågade ner till den gröna och lockande mattan.

Åååh, det var så härligt. Vi lekte jage, stoppade maskrosor i näsan (det var nog mest jag i och för sig), hoppade över twistet, brottades och käkade korv -och ostmackor i solen.
Flickorna flätade mitt hår, plockade blommor, tog kort med telefonen och läste böcker medan killarna lirade fotboll och försökte brotta ner sin råstarka(!?) fröken. Det var bara så jävla bra och det är så fantastiskt att få tillbringa sin dag med så underbara små människor.
LYCKLIGA jag!







Efter jobbet mötte jag upp en gammal kollega på en fet och kaloririk fika i solen (precis så som jag vill ha den).
Vi har inte setts på flera år och hennes son, som var två nävar hög och kräktes på mig sist vi sågs, vandrade nu runt och pratade om traktorer och pussel.
Det var härligt att få ta igen lite förlorade år och skvallra om allt som händer på jobbet, men som den busy tjej jag är kunde vi bara sitta i 1,5 timma innan jag skulle möta upp min power walk kollega för en behövande fettförbränningsrunda.

Efter att ha gått i en timma "råkade" vi krocka med Triumf glass drogs givetvis in i den glassfyllda lokalen med vattnande munnar men skrämmande pengafria fickor.
"Men duuu" säger jag långsamt med ett genomtänkt leende.
"Jag lämnade ju väskan på jobbet. Vi går ju givetvis dit och hämtar pengar till glass."
Sagt och gjort.
Vi tågade med raska fettbrännarsteg mot skolan, och därmed pengarna som skulle ta oss till den goda glassen.
Men väl på det folktomma, nersläckta och låsta jobbet tömdes mitt huvud på alla tankar om glass, och fylldes snabbt av lusten att busa.
Det är ju så skoj att skoja och busa.
Frågan var bara vad vi skulle göra... Tankarna gick från att täcka alla skolans toaletter med plastfolie till att vända alla tavlorna uppochner  innan vi kom på det ultimata...

Nu VET jag att några kollegor sitter här och läser och ni får inte lov att läsa mer nu om ni inte kan lova att hålla tyst om vem som gjort det jag och min power walk kollega har gjort!
För det kommer att bli snack bland damerna på jobbet i morgon, det kan jag lova.

På en timma möblerade vi om hela personalrummet.
Vi flyttade om ALLT, gjorde olika soffgrupper och flyttade växter, bord och lampor, hängde om tavlorna och städade det glänsande fint.
Ha ha ha!

Gissa om det kommer att undras över vem som gjort denna rokad.
Vissa kommer skratta, andra kommer bli sura över förändringen. Alla kommer att fråga ut varandra och jag, jag kommer att dementera allt...
MEN NI SOM JOBBAR MED MIG FÅR INTE SÄGA ETT LJUD OM ATT NI VET!
L O V A

Nu måste den här tjejen sova!

Oh, my...
Vilka dagar jag har haft den här veckan. Och vad är det för dag i dag? Hmm.. Tisdag.
Monday-Funday
Tuesday-Twoday
Wednesday-when, when, when... Eller nåt!

Flamingon i söndags var helt otroligt bra och jag mådde som en sessa (trots en väldigt omtumlande helg) där jag stod bredvid trevligkille med min cider och hoppade med ett brett leende på läpparna.
Handyman och Axloh lirade plattor som aldrig förr och jag NJÖÖÖÖÖT!
En väldigt rolig detalj var att de hade sänkt lasertaket, vilket gjorde att långa människor fick den rakt i ögonen, eller ännu bättre, mitt på ansiktet som på långstånken nedanför.

Ha ha ha! Han såg ovanför lasern hela kvällen. Som ett flygplan ovan molnen.
Väldigt roligt för oss kortisar som stod under lasertaket och bara såg en stubbig manshaka.



Måndagen på jobbet var sådär härligt seg och jag var BARA med barnen hela dagen.
Fuck alla vuxna för ett tag. Jag flyr med barnen...
Jag och ungarna roade oss kungligt med att måla enorma asfaltsmålningar, göra labyrinter, sola oss på bänkarna och leka i sandlådans klätterställning.







Efter en härlig dag med alla barn åkte jag hem till trevligkille, där det bjöds på tacos och rödtjut. Mycket uppskattat vill jag lova!

Tisdagen började väldigt lovande under härliga solstrålar och lyx med vardagsläsning medan mina grabbar sysselsatte sig med rockringar, blåa bollar, frökens mobilkamera och livsfarlig trädklättring.





Den härliga eftermiddagen slutade dock i totalt tomult på golvet i klassrummet där lilla fröken Babbel med en vild elev i famnen blev skuren med sten och pungkterad av nålar.
Men tro inte en sekund att lite smärta stoppar mig i sådana duster.
Nej, nej... Jag vinner alltid och det är något mina elever får lära sig den hårda skolan (oftast hårdast för mig innan de lärt sig, i och för sig) och likaså den här gången.
Efter ca 20 svettiga brottningsminuter (med en cool-lugn men fasthållande Babbel) satt han lugnt, först i mitt knä och sedan vid min sida, och vi kunde prata om vad som hänt... Arma barn!

Nu är det Takida på vrålhög volym och klädvikning som gäller innan de desperata hemmafruarna.

Pöss

Ps. Jag vill inte höra ett ord om mina FRUKTANSVÄRDA jobbtofflor... Hör ni det? Inte ett ord

Barnen har fått kartonger som de, efter att ha klippt ut hål för ögonen och mun, trär över huvudet och är små livliga robotar.
Fröken Babbel sitter med fjärrkontrollen och talar om vart de blip -och blopande robotarna ska gå, när de är avstängda osv.

Efter en stund ebbar leken ut lite och jag börjar istället pilla med att laga tejphållaren med mycket Marvin och tålamod...
Helt plötsligt kommer en av de små robotarna farande i extrem hastighet in i rummet med kartongen guppandes på huvudet och armarna fäktandes i de sladdande kurvorna.

Ja ha!
Då sitter jag här med tårar i ögonen, och varför?
Jo, jag har kollat på tecknad film igen, mitt blödiga lilla stycke.

Spirit -Hästen från vildmarken gick på tv när jag vaknade upp efter min vilda jag-ska-inte-gå-ut-utan-bara-ta-en-öl (Mmm.. Eller huuuur) gårkväll, och tårarna rann efter fem minuter.
Herregud. Ska barn verkligen se sånt här?
Det är så mycket känslor... Och bränder, och farliga tåg, och frihet, och... Och.. Och tårar...

Det är tur att ingen ser mig, där jag ligger och snörvlar i soffan, när Spirit räddar alla och blir fri igen på slutet... Det är tur det. (Så det är bäst att jag berättar det för alla såhär istället).




Efter mina enormt ansträngande (nooot) timmar på jobbet igår, åkte jag och bögen i församlingen och köpte en grill till piskbalkongen, innan han släppte av mig hos trevligkille, som akut behövde något att äta.
Vi satte oss på Rosa Pantern och njöt av en fika i solen med våran ledighet och massor av kaffe.

Efter det hängde vi, sida vid sida, på en bänk för att en stund senare hänga vidare i hans lägenhet och vänta in hans snygga och pigga syster.
Då hon också var i ett akut behov av mat satte vi oss på en restaurang och käkade god mat till fantastisk god öl(Min efterrätts-cheesecake smakade visserligen peck och trevligkille blev matförgiftad, men annars var maten god) och sedan drack vi fler öl hemma hos trevligkille.

När det var dags att gå hem  bestämde jag mig för att möta upp (och bara säga hej) mina två underbara vänner med engelstalande bakgrund.
Ok, EN öl slinker väl ner...
Ja ja.. EN till då...
Ett järn till den tredje ölen säger du.. Hmm..OK, fiine!

Sen var hon igång igen och vi tog hela den blöta turnén med Pustervik, Tranquilo och Orgia under skratt och deeptalk. (Det var hela den turnén med sunkiga jobbkläder och total avsaknad av smink. Inte ens mascara prydde mina fransar).

På trånga och svettiga Orgia mötte jag Herr Anonym, som till min stora lättnad, äntligen avslöjade sig själv.
Det roliga är, att han faktiskt var den killen som jag misstänkte från början, men som jag sedan blev rätt säker på att det ändå inte var.
Han är sjukt snygg by the way...

På spårvagnshållplatsen vid Kungsportsplatsen.

Två unga män (15-16 år) hänger tillsammans med sina cigg och pratar bredvid mig.
"Fan.. Ofta man har så här tråkigt eller."
"Ja, jag får fan damp asså!"

En man med musikspelande telefon kommer gående mot oss.

"Ey,(hård putt i kompisens rygg) kolla in musiksnubben. Fett chill asså."
"Yeah... FETT CHILL, FETT CHILL!"

Fett chill... Är det det nya fett soft eller? Jag hänger nog inte med längre...

"Men hey asså... Va fan ska vi göra. OFTA livet suger så här fett asså."
"Men värsta idén. Ska vi dra till Slottsskogen?" Han kollar sig nöjt omkring och ser belåtet att jag hört hans briljanta idé.
"Amen ÅÅÅÅHHHH, jag får fan damp på dig din jävla iddie. Slottsskogen mannen. Ofta det är kul där eller."

Jag tittar diskret bort med ett brett leende på läpparna.
Fett chill med en släng av damp. I love it!

När jag går på min spårvagn bugar de för mig och önskar mig en angenäm resa.
Jag niger och tackar så mycket för underhållningen.
De bara tittar på mig och jag går på 3:an med mitt feta leende...

   
Hej då Kyrkogatan... -För alltid!


Jag vaknade i trevligkilles obäddade säng, där jag en halvtimma tidigare krupit ihop i fosterställning och somnat, efter den hela pizzan som jag sittandes på golvet, bland flyttkartonger och möbler, tryckte i mig tillsammans med en hel burk kärleksfull vitlökssås.

Det är jobbigt att flytta.
Särskilt jobbigt är det ju när kroppen inte sugit ut kaffearomer i varenda hungrande por och magen, helt utan förvaning, fått sig ett brutalt uppvaknande efter den dvala som varit sedan smältningen igår kväll. 
Då får vi 30 -åriga damer helt enkelt ta oss en power nap för att orka med ungdomarna som med iver och energi plockar upp lådor och möblerar lägenhet runt om vår fridfullt sovande kropp.
Att en av ungdomarna sedan är två år äldre än mig hör absolut inte till saken. Hon är blond, pigg och fräsch till skillnad från mörka, trötta och halvsunkiga jag.








           

Nu går de runt, trevligkille och hans pigga, blonda syster, och pratar svensk-danska medan de bygger ett bo runt min sängliggande kropp...

Jag ska ju egentligen till Bliss och sedan hemlig club ikväll, men jag är så trött att ögonen knappt håller sig uppna.
Jag suger så fett va!

Måste... Ha... Kaffe...

Jag känner hur min kropp långsamt tynar bort och mina helt koffeinfria blodkroppar flyter trögt och utmattade i mina ådror.
Jag är på väg mot en utdragen och smärtsam död och funderar (under abstinensens hallucinationer) seriöst på hur jag ska orka krypa bort till maskinen för att tugga i mig några hela kaffebönor och stilla det, i mina celler, slitande begäret.



Oh, du vackra, vackra syn av ekologiskt och rättvisemärkta, av Etioperna kallade "trädgårdskaffe"-bönor som har odlats på familjers bakgårdar.
Oh, ni vackra bönor som har fått ligga i solen, med fruktköttet kvar, och blivit ett vilt, fruktigt komplext kaffe med en arom och smak som går åt blåbär...
Oh, I miss you so!


Min fina flicka.. Sjuk och oförmögen att ge mig min favoritdrog.

Jag kommer nog än en gång att bedra dig med kaféts latte-to-go. Jag är ledsen älskling, men du ger mig inte längre något val.
Jag har mina behov, och du har lämnat mig ensam alldeles för länge nu.
Jag klarar det inte mer...

Vara otrogen mot min maskin eller inte?
Det är ingen lätt fråga att svara på.
Tror jag att jag kan klara av att gå vidare, och lämna det som hänt bakom mig sedan, så är det kanske rätt ändå.
Men tror jag inte det... Kommer det att bli svårt att förlåta mig själv? 
Ja, då kanske det lättaste är att helt enkelt separera. Men det vill jag ju givetvis inte.

Oavsett vad jag väljer är det ett tufft beslut.
Och den där positiva upplevelsen som otroheten ger för stunden kommer kanske visa sig vara dyrköpt i slutändan...

Japp. Jag är störd...
Avsaknaden av koffein har redan satt djupa och svårläkta spår i mitt sargade sinne...

Det känns bara så tacky med Powerpoint. Jag vill ju göra mina arbeten i Photoshop.
Kurs med mig, någon?

Efter att ha gjort tre, ändå rätt ok, diplom tog jag mitt vinglas, min telefon och de små högtalarna och gjorde de andra sällskap uppe på piskbalkongen.
Där bjöds det på grillad lax, sallad och klyftpotatis till härlig house och gott vin.



Klockan 03:30 ställde jag ifrån mig vinglaset och kröp till sängs...


Nu ska jag ta mig till Kyrkogatan och hjälpa trevligkille att flytta.
Det är med sorg i hjärtat vi lämnar hans underbara lägenhet men "vi" har bara inte råd med över 9000 kr i hyra längre.
Det är inte hållbart, trots fantastisk balkong och läge.

Suck.

Hej då Kyrkogatan... -För alltid!

Jag har känt mig lite låg ett tag nu, men jag vet inte riktigt varför.
Det har i och för sig varit rätt tufft på jobbet, så det kan kanske vara därför.
Jag har varit en tickande bomb, och den bomben exploderade på mina kollegor igår. Inte framför barnen såklart, men oj, vad arg jag var. Rusade upp till kuratorn och spottade och fräste, innan jag med darrande ben, var lugn nog att komma ner till mitt (som undrade var jag tog vägen) arbetslag igen...
Men jag behöver nog komma iväg ett tag. Lämna allt här hemma och fly landet en vecka eller två. Guuuud, vad skönt det hade varit!

---

Jag har tänkt på en sak... På riktigt.
Det här tar faktiskt en rätt stor del av min tankeverksamhet och jag kan inte riktigt komma fram till ett adekvat beslut.

När man (jag) har varit på toaletten, så spolar jag, tar på mig trosor och byxor, och tvättar händerna.
Är jag sedan på en offentlig toalett är jag noga med att inte ta på dörrhantaget med händerna. (Eugh! Det är ju jätteäckligt och pissigt där).
Men nu till tanken då!

Borde man (jag) inte tvätta händerna direkt efter att toalettbesöket är klart?
Som det är nu, kommer ju alla baskelusker på mina kläder innan händerna får bada i tvål och då har jag ju redan "torkat" av mig på mig själv, vilket känns jätteäckligt.

Fast å andra sidan skulle det ju kännars oerhört fånigt att stå med snippan i vädret och trosor och byxor nere vid anklarna och tvätta och torka händerna innan jag klär min lilla rumpa med tyg igen.
Inte för att någon skulle se mig -såvida det inte var den där offentliga toaletten där handfaten oftast är utanför toalettbåsen, och där hade folk defenitivt hade gett mig sneda blickar om jag kom utstapplandes från toan, med alla kläderna vid fötterna- men det skulle ändå kännas lite konstigt.

Som sagt... Något jag tänker på vid varje toalettbesök, men som fortfarande är på just det stadiet...
Tankestadiet!