vildhallonet

"Känner du att du hinner med din fritid?" Frågade min lilla ungtupp till pt när vi hade vårt livsstilsmöte och jag berättade vad jag brukar göra på min fritid.
"Ja, absolut" svarade tidsoptimisten som skulle börja träna.

*Hinner med min fritid!*
Bah!

Jag hinner ju för fan ingenting längre.
Sedan jag bestämde mig för att börja träna så är jag super-idiotstressad för att få in alla mina aktiviteter inom de få timmar som tydligen är kvar efter jobbdagens slut.

Ta idag tex.
Jag slutade jobbet klockan fyra (vilket ju inte är särskilt sent) och cyklade då raka vägen till affären och handlade lite inför morgondagens bullbak med barnen. Sedan direkt hem och laddade första maskinen med tvätt.
Jag visste att det skulle komma folk vid halv åtta, men ansåg mig ändå ha gott om tid att hinna tvätta, träna och dammsuga bort lite katter från golvet.
Klockan fem insåg jag att jag aldrig i himmelen skulle hinna till gymet, och beslöt mig istället för att göra några coreövningar hemma på parketten.

Så där låg jag på golvet, lyssnade på reggae och tänkte på andning, spänna magen, om tvätten var klar, om jag hann laga mat, vad klockan var och vem som pratade på msn, i bara en skjorta och trosor.
Kvalitativ träning här minsann!

Och när Mr Amazing (först av alla och äckligt i tid) knackade på dörren halv åtta hade jag inte tagit ett lugnt och genomtänkt andetag på över en timma.
Jag sprang upp och ner (med famnen full av tvätt) i trapporna, skar äpplen i skivor och blandade smuldeg, dammsög och diskade samt andades väldigt ryckigt och oregelbundet när jag öppnade dörren för att släppa in mannen som stod i trappuppgången och bara skrattade när han såg hysteriska mig.

Men pajen blev klar och sambon hade med sig sushi till min vrålhungriga mage.
Tvätten är snart färdig och jag fick duschat medan gästerna satt i soffan.
Allt blev bra trots tidsbristen och i morgon är det en ny dag med alldeles för få timmar.
Alldeles för få timmar där boxpass ska hinnas med innan middag och umgänge...

Barn!
Jag säger bara, barn...

Idag skulle de få göra djur och växter till vårt stora lakan som vi har gjort till hav och hängt upp på väggen, och superpedagogiska Babbel står innan uppgiftens start och berättar mycket lugnt och sakligt vad det är som gäller:
"... Så tänker ni noga på hur djuren faktiskt ser ut i våra vatten. Och är ni osäkra, så kollar vi upp det på datorn..."

Alla barnen förstod vad som skulle göras och satte ivrigt igång att skapa.
Garn och pappersremsor flög. Kritor krafsade och saxar klippte. Ideer flödade och limstiften kladdade.
Det var en alldeles underbar arbetsmiljö, förutom det lilla faktum att det skapades de mest vidunerliga fantasidjur.

Ideligen fick jag prata med något barn om hur valarna ser ut. Att maneterna inte är gröna med lila prickar. Att det inte finns några Clownfiskar i vårt hav. Att musslorna bara har en pärla (eller i alla fall inte 12). Osv osv.

Jag höll bannemig på att bli galen!
Hur svårt kan det vara att faktiskt försöka avbilda verkligheten?
Fantasi i alla ära. Den är jätteviktig och jag förringar den absolut inte, men just idag ville jag inte ha några fantasidjur. Jag ville ha "riktiga" djur.

Eller vi kanske har små bedårande prinsessbrännmaneter simmandes i våra kalla vatten ändå?



Och ostron med änglar, ballonger och löv!



Eller knallrosa valar och allt det där.. Vad vet egentligen jag?

Jag måste ju nästan visa vad jag gjorde i lördags, när två underbara killar hämtade upp mig i sin pigga lilla bil (alldeles för tidigt) på morgonen för att köra mig till Mantorp och STCC.
Det var en underbart härlig roadtrip med gungande reggae, chokladbollar och drömmande resemål och vi tre hade en underhållande och rolig dag bland snabba bilar, motorcyklar, skräpmat och bönder.

Herregud, vilka bönner de är, folket som hänger på Mantorp och gillar snabba bilar.
Jag vart nog lite chockad över just det faktum att vi tre var ballast på området ;).
Jag hade ju i alla fall de snyggaste killarna vid min sida, och det kändes fint!

En kille hade köpt en stor plåtskylt till sin bil med den underbara texten: BLACK BEAST
Jag höll på att gå av när jag såg honom komma gående med sin skylt och såg direkt framför mig hur han skruvade på den på sin halvdassiga gamla svarta BMW.
Bara tänk vad han kommer att dominera utanför korvmojjen när han glider upp med sin BLACK BEAST (med abnormt stora slutrör), rullar ner rutan och nickar tyst, men tvärcoolt, åt tjejerna som sitter på träbänken och fnissar.

Men som alltid när man har roligt, så springer klockan iväg och det blev dags att avsluta alldeles för fort (trots att vi varit där i ca två timmar).
Men man kan inte hålla en riktig pistol i handen utan att latja lite och köra gangstastyle och Clintan... Eller?
Jag kunde inte hålla mig  i alla fall.











Sjukt kul grej jag gjorde idag.
Det kommer att bli fler besök på skjutbanan, believe you me!

Jag var på systemet idag, för första gången sedan i somras (jo, det är SANT) och jag hade nästan glömt av hur det brukar vara för mig på systemet.

Jag bad om hjälp, då vinet jag skulle köpa var en present till min kära mormor som fyllt år och bjuder på middag på söndag, och jag är mer expert på vinerna under 100-lappen än de över.
Mannen i den beiga systemetskjortan tittar frågande ner på mig och jag kände mig som en liten flicka som drar i sin pappas tröja och tjatar om ha glass, där jag stod och tittade upp på honom, i hopp om hjälp.

Jag fick till slut en fin flaska rött och ställde mig i kassakön med mitt vin tryggt vilandes mot bröstet.
Redan bak i kön ser jag expeditens blickar och jag kommer med en suck på hur det ju är för mig att handla på systembolaget.
Snabbt plockar jag fram den lilla väskan och rotar bland borstar, kondomer (japp, de är kvar), neccisärer, tuggumipåsar och nycklar för att kontrollera att passet är med.
Puh, jag får handla i dag med!

"Har du legetimation, tack!"
Jag plockar upp det 10-åriga passet och lägger det framför honom och tänker:
*Jo, jag köper nämligen denna 200 kronors flaskan för att jag ska ut och supa mig dyngrak tillsammans med mina 18 åriga klasskamrater idag... Nämligen!*

Han tittar på passet.
Han tittar på mig.
Han blickar ner i passet igen.
Han tittar upp på mig och håller kvar blicken... L ä n g e.
Han sneglar sedan med det ena ögat på passfotot igen samtidigt som han håller kvar min blick med det andra (skickligt gjort, I tell you)

Inte ett ord utväxlas mellan oss under denna andlösa minut och jag fullkomligt vägrar att bryta tystnaden med ett:
"Det ÄR jag!"
... Utan står tyst och väntar på hans tunga beslut.

Det hela slutar med att han slår ihop passet under ett:
"Det blir 200 kronor då tack!"

Jag måste verkligen fixa ordentlig legetimation. Det här kommer inte att hålla länge till...

Tjuvarna på mitt jobb är verkligen fulla av humor.
Att det försvinner saker på en arbetsplats är väl inget nytt, men här försvinner det så konstiga saker hela tiden.
Vad sägs om en batteriladdare, ett fiaspel, tuschpennor, kaffemuggar, KAFFE, plåster och limspatlar för att dra några exempel?

Men idag kom ändå min absoluta favorit vad det gäller stöldgods från skolan.
Någon har nämligen skruvat ner, och vandrat iväg med en hel whiteboardtavla!

Jag skrattade så att kinderna värkte och såg framför mig hur tjuven bar på den här enorma vita tavlan under armen och gick med smygande, höga-knän-steg, bakom den.


Där tavlan fanns innan hänger nu ödsliga lappar med bokstavsträning...


Denna bild är tagen ur ett annat rum... Men visar ändå tydligt att en whiteboardtavla inte direkt är det lilla stöldgodset att föra med sig.

Undrar just vad tjuven skulle ha för användningsområde till sin nya tavla?
Sätta upp den i vardagsrummet och leka "sätta svansen på åsnan" kanske?

Andra passet med ungtuppen är genomfört och jag kan tala om för alla att jag lever och mår bra.
Jag kan tala om att även ungtuppen lever och mår bra efter en hel timma tillsammans med mig och mina taskiga skämt.

Han ska ha lite cred ändå för att våga vara så nära mig hela tiden, för när han för tredje gången påpekade att jag måste hålla ihop benen (jag sätter mig bredbent som en karl i bastu vid varje maskin) slapp det bara ur mig:
"Du kan inte komma nu, efter 30 år och lära mig att inte sära på benen?"
"Nej, det är sant. Förlåt mig"  Svarar han snabbt med ett härligt flin.
"Men här på gymet måste du lära dig att göra det! Men bara lugn. Jag hjälper dig.

---

När jag till slut kom hem satte jag igång med att göra ännu en kantarellpaj, men nu till mig och sambon.
En kantarellpaj som vi avnjöt framför tv:n med ett glas rött och en frasig sallad vid sidan om.

I pausen kommer det en reklam om någon Toyota eller nåt, där man skulle få 10.000 kr i miljöbilsrabatt om man köpte den inom en viss tidsperiod.
"Men har de inte dragit tillbaka den där rabatten?... Nej, just det ja... De kanske..." Mumlar jag luddigt och tar en ny tugga paj.
"Sitter och talar för oss själva, gör vi" skrattar sambon bredvid och vi båda brister ut i asgarv.

Vi diskuterar vidare om hur gott det är med paj och när jag säger hur mycket jag älskar paj säger sambon:
"Fast jag gillar fruktpaj mest ändå"
Jag tittar storögt och med sanningsenlig förvåning på henne och svarar snabbt:
"Det har jag aldrig ätit!"

Visst är det så att vi alla har dippar? Att vi alla blir nedstämda och kanske till och med lite bittra då och då i våra liv?
Eller finns det de som går igenom livet med ett konstant och jävligt irriterande leende?
De som alltid är nöjda med vad de har, hur de ser ut, vad de har åstakommit eller bidragit med?
Nej.. Någon sådan människa kan det väl ändå inte finnas!

Jag vet i alla fall med säkerhet att jag inte är en av dem, och någonstans är jag väl glad för det.
Skulle det vara lycka och joy hela tiden uppskattas det väl inte lika mycket ändå.
För det är väl som "de" i klyschan säger; Att du måste nå botten för att kunna uppskatta när det lättar. Att man måste må dåligt för att kunna förstå hur underbart det är att må bra.

Jag är fan inte inne i en bra period just nu.
Det är egentligen ingenting påtagligt som stör min rytm, men jag är så satans låg hela tiden.
Det här med träningen tynger mig såklart, men någonstans så vet jag att om jag bara ger mig fan på det, så fixar jag det.
Maten är vad jag måste starta med. Fyra, nästan fem kilo upp sedan i somras.. Fan!
Det får ju vem som helst att bli deppig. Men jag har ju bara mig själv att skylla och det är bara jag själv som kan gå ner dem igen. Med eller utan pt! (Men efter hot om att bli rökt är det väl bäst att lägga ner de tankarna).

Igår åkte jag hem till Heff med mina nyinköpta kantareller för att laga en kantarellpaj och dega i soffan.
Handyman låg redan där och dunade när jag kom och efter en liten stund kom Handymans partner in crime (i alla fall vad det gäller tatueringar).
Vi fyra åt god paj och kollade lite tv i soffan när även Grizzlynallen klev innanför dörren med sin bärbara hårddisk.
Det diskuterades olika serier och datorkunskaper en stund innan Handymans partner in crime fixade lite varm nyponsoppa med glass, som vi skedade i oss i soffan.
Visst låter det mysigt?

Jag var bland vänner och jag gjorde det jag älskar att göra.
Jag var omringad av fyra härliga killar som jag tycker jättemycket om men ändå så bara det kröp i kroppen på mig, och det tog inte lång tid efter nyponsoppan innan jag tog på mig jackan och åkte hem.
Jag orkade inte... Jag orkade inte vara trevlig och social och jag orkade inte med människor.

Näe.. Jag känner mig verkligen eländig just nu!

Men hur mycket jag än inte orkar med människor, så är jag glad att jag inte är ensam.
Det är en suckarnas dag i dag  kära sambo.
Efter mördarpasset med ungtuppen ikväll kommer jag formodligen vara spak som en agad hund och känna mig alltmer eländig, då jag ju vet att jag inte kommer att få fler sådana pass.
Vad sägs om sambomiddag med candlelights och kanske ett glas vin?
DET var längesedan.

Nu ska jag bannemig ta tag i den här dagen och kanske till och med lyckas förvandla alla mörka känslor till något produktivt nyskapande och kreativt.

Vad ÄR det med barn och deras skicklighet i att aldrig plocka fram någonting.

"Vem är det som har lekt med de här kaplastavarna?" (som ligger utspridda över hela golvet).
Nio gånger av tio möts en sådan fråga av ett rungande och enstämmigt:
"INTE JAG!"

Men jag frågade väl ändå inte vem som inte hade lekt med kaplastavarna utan vem som faktiskt hade gjort det.
Dessvärre är det sällan någon.

Kaplastavarna, pennorna, spelen, bandyklubborna, tofflorna, sofforna och allt annat materiellt på min avdelning är som plockade ur Toy Story.
De verkar liksom leva ett eget, mycket livligt och självständigt, liv...

Aaahhh...
Mr Amazing just left the building.

Givetvis smackar jag inte av belåtenhet för att han har åkt utan för att han, medan han var här, återigen har opererat min dator, och denna gång med ett förbluffande resultat.

Min svarta klump brötar inte längre på som en hel industrifabrik, utan surrar dovt och belåtet likt en tacksam katt på golvet under mig.
Herregud, den är så tyst... Lever den verkligen?
Jag skriver.. Alltså lever min dator!
Oh joy!

Tack som fan A.

---

Efter jobbet idag, tvingade jag min rätt osugna kropp raka vägen till gymet där 40 minuter på maskinen från hell samt bröst -och bikepsträning väntade.
När jag står och förvrider mitt svettiga ansikte i kolossalt okvinnliga grimaser under bicepsträningen kommer ungtuppen till pt gåendes med en tjej som skulle gå igenom samma genomgång som jag gjorde igår.

"VA?" kan jag inte låta bli att utbrista när han hejar.
"Har du andra tjejer jämte mig? DET trodde jag inte om dig."

Ungtuppen tittar bak på det förskrämda objektet han ska göra analys på, vänder sig tillbaka mot svettiga mig och väser:
"Fan, förlåt. Men du skulle ju inte vara här idag. Torsdag sa vi ju."

Skratt följer och sedan går jag tillbaka till träningen och han till sin lilla genomgång (hon fixade inte övningarna. Varför kändes det så väldigt tillfredsställande för mig)?

Innan han går vidare in på kontoret med sin dam kommer han fram och uppmanar:
"Ta inte ut dig helt nu. Jag har ett riktigt rått program till dig på torsdag som jag förväntar mig att du orkar dig igenom."
"Bah" svarar jag galet mycket kaxigare än jag är.
"Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan. Jag kan ALLT! Utan att åka slalom förstås. Men det kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att vicka på rumpan litegrann."

Och med de orden hängandes i luften som ett eko full i fan, lämnade han mig med ett leende, medan jag satt kvar och funderade på att skjuta mig själv innan torsdagen kommer!

Tema havet!

I vårt tema havet jobbar vi just nu med de olika djur vi har i havet utanför oss och barnen arbetar i smågrupper där de skriver fakta om, och målar sina fiskar, skaldjur o.dyl.

Under den kreativa lektionen kommer en kille fram med marulken nedan och säger sig vara färdig.
Som den petiga fröken jag är, ber jag honom att måla den lite till, då den stackars marulken vid tillfället bara var lite blyertsstreck med gröna fläckar på.

När han målat lite till kommer han fram med sin fisk, men då jag i det ögonblicket sitter och hjälper en annan grupp så jag ber honom vänta lite.
Han försvinner en liten stund och kommer sedan fram till mig igen och stoppar, med rak arm, in fisken under min näsa med baksidan upp.

Jag jobbar verkligen med de underbaraste av ungar.
Kolla vad han har skrivit på sin teckning och sedan skrivit under med sitt namn!
I just love it

Jaha! Då var den här... Den var här och den gick förbi. Nästan lite blygsam och anonym, men ändå där.
Min första vita helg sen... Sen... hmmm.... Sedan omätbar tid tillbaka 
Eller ja, lite äggskal eller beige kanske den var, men absolut inte flong full med alkohol, barhäng, odugliga kebaber och klapprande klackar.

Min helg har nästan bara inneburit horisontellt läge med film, god mat, snask och underbara vänner.
I lördags kväll blev Heff och jag i och för sig uppdragna ur soffan för att gå på 30-årskalas med alla boysen.
Det var en hemtrevlig och sällskaplig tillställning med mycket testosteron, öl, chili con carne och snack, i vilken jag fann mig väl tillrätta och frodades bland grabbarna.

Men hur gott jag än mådde, och hur härligt det än var att hålla en kall i handen under de spontana diskussionerna, så var jag inte sugen på att dricka den ljuvliga drycken.
Jag, ölens bästa vän, var inte sugen. Hur är det möjligt?
Weird, men det var en mycket behagligt nykter tjej som istället hade ett öga på sin patient (vilken drack desto friskare) och som vid 00-snåret fick med honom hem till soffans trygga hörn.

Söndagen bjöd på besök av fyra, från lördagen bakfulla och inte lika omdömesgilla som oss nykterister, killar som kom med favoritkakan och kaffe, vilket vi mumsade i oss ute i solen, på gården.
Mer dunande och sedan samlades gänget igen för en middag ute på lokal.
Den manliga delen av kärleksparet kom och hämtade oss fyra som var hos Heff och körde oss till restaurangen i fråga.
En billig 100-lappsrestaurang som under de extremt fattiga omständigheterna passade min plånbok rätt ok.

En billig öl på Kings Head tillsammans med guysen slank också ner innan jag tog Contessa och cyklade hem till min egen säng, som ju stått tom hela helgen.

*bilder kommer vid hemskomst*

Idag på kortrasten hade jag verkligen ingen lust att veva långhopprepet. Jag var en tråkfröken och jag står för det. Det är kallt och skittråkigt att stå där och veva.
Fattar inte ungarna det?

Efter att ha flytt hopprepet halva rasten kommer en av tjejerna springandes mot mig med bedjande blick och nerdragna mungipor.
"Fröken Babbel, du måste veva åt oss. Det går inte."

Vuxenflykt:
"Men det är bra att träna på det. Det blir mycket roligare för er när ni kan veva själva och kan hoppa när ni vill."

Bedrövad barnmin:
"Vi har försökt, men vi är för korta. Ovalen blir för liten för att hoppa i."

Ja... De är faktiskt så små att man nästan trampar på dem, de nya sexåringarna, så det är klart att ovalen blir hur pyttig som helst när de vevar själva.
Det var lite med svansen mellan benen som jag gick med henne och vevade till ABC resten av rasten.

Lördag morgon och solen skiner kraftfullt utanför Heffs fönster.
Jag kom hit igår efter jobbet och lagade mat, laddade upp med filmer (det plöjs en hel del film här, believe you me), diskade upp och fyllde på i frukt -och naturgodisskålarna.

Efter mat och naturgodis degade vi i soffan och som den goda hålla-sällskap-efter-din-operation-vän jag är, somnade jag som en mätt kattunge i min ända av soffan, redan efter första filmen.
Och sov gjorde jag sedan... Sov, och sov, och sov... Ända till nu!
Märkligt att jag kan vara så vanvettigt trött.
Jag somnade till och med på jobbet igår. Jag skulle ju bara vila i soffrummet lite, men stensomnade direkt och sov sött bland ungarnas färgglada kuddar.

Men nu känner jag mig munter och livlig igen så idag ska jag tvinga ut stackars Heff på sin första promenad efter operationen.
En kaffe på ett kafé är målet. Bar Italia tror jag. Inte för långt om det skulle göra för ont för honom och inte för kort om det skulle gå bra.
Jag tror på frisk luft i en recovoring process och som den nurse jag nu är, ska min patient minsann få ta del av den tron.

Det är en absolut ljuvlig dag och jag har goda förhoppningar på vår promenad.

Men först ska det nog dunas lite till här i soffan och samla kraft.

Jesus, vad det tar påkrafterna att ligga vaken på nätterna och kolla på film.
I går var jag som ett ursketet päron, efter att ha vaknat på Heffs soffa, åkt till tandläkaren, åkt hem till Heff igen och fixat frukost, åkt till jobbet, jobbat till fem och cyklat hem.

Tanken var ju att jag skulle till gymet direkt, men jag var fasen helt slut.
Det gick inte...
Istället åkte sambon och jag till Delsjön i den vackra höstkvällen och tog ett mycket friskt och hurtigt varv på en timma. (För det var ju inte jobbigt).

Vi plockade upp en sushi på vägen och åkte hem för att ta emot vår dejt för kvällen, Mr amazing, i våra svettiga kläder och vindrufsiga hår.
Trevliga värdinnor, verkligen!

Inte nog med att han fick svettkladdiga kramar när han kom.
Nej, stackarn fick lägga sig raklång på golvet och plocka ut processorfläkt och kretskort ur vår halvdöda dator och sedan göra rent de dammstockade fläktarna med tops.
Det är en riktig man det... ;)

Efter datorfixande fick han dock sin plats i mitten av soffan med en skål chokladpudding i famnen och två nyduschade tjejer på var sida.
Den ena tjejen var dock så trött att hon nästan inte höll ögonen öppna, trots det förstklassiga besöket.
Jag tror faktiskt inte att jag sedan hann lägga mig tillrätta i sängen, innan jag somnade och sov drömlöst (vad jag minns) hela vägen till morgonen då jobbet hägrade igen.

Jaha... Nu ligger världens sämsta karaktär i Heffs soffa och dunar under täcken och bland kuddar.
Hon skulle ha tvättat, tränat och fått lite sömn.
Men hey!
Vad är väl tvätt, träning och sömn mot hemmarullade köttbullar, film, godis och ormgrop med fantastiska vänner?

Så om ni ursäktar mig så ska jag nu återgå till odugligt (ligger visserligen redan på rygg i soffan med laptopen i knät) läge och sätta klorna i nästa film.

Tänk vad fint det är att vara vuxen och kunna vara uppe hur sent man vill...

I morgon bitti är det tandläkarbesök.
Spooky

Nu under mellanmålet fick jag ett oförutsett, men i allra högsta grad akut, begär efter tuggummi och började riva i min lilla väska.
Min axelväska är lite som skalmans skal. Där finns allt.
Verkligen, allt!
Idag rotate jag bland annat runt mellan en nagelfil, cykellampor, plånbok, neccisär (innehållande medicin, livsuppehållande lypsyl, hårband, hårspännen, läppglans och en deo), nycklar, headset till telefonen, mynt, bunten med presentkort, passet, ett måttband och en halv borste.

Tilläggas kan ju, att min väska är exakt *tar fram en linjal* 19 cm hög, 15 cm bred och 8 cm djup.

Tillbaka till tuggumina!
När jag rotat runt en stund ser jag något som glänser till i botten, sådär som tuggumipåsen gör varpå jag tar tag i den och rycker till.
Upp ur väskan, i en luftig och väl synlig saltomortal,  flyger två av mina nyinföskaffade kondomer och landar med två smack-smack på bordet framför mig.

*Helvete*
Flink som få krafsar jag ner de glänsande små paketen i väskan igen, under snabba, ängsliga blickar över axeln.

"Vad var det fröken Babbel?"
*oh crap*

"Äsch, ingenting. Ett tuggummipaket bara."
*I wish*

"Man får inte ha tuggummi i skolan"

"Nej, du har absolut rätt. Jag lägger tillbaka det här nu."
*Puh*

Jag kanske klarade av den situationen ok, men kvar är ändå min starka lust efter det mintiga och härligt fräscha tuggummi som nog var det enda jag inte hade i min väska idag...

Träning i all ära, men de här endorfinerna tar ju kål på mig.

Efter en jobbdag från 07:30 till 20:15 cyklade jag raka vägen till gymet och körde crosstrainer och triceps tills sambon kom och hämtade mig.
Vissa hämtar barnen på dagis, andra sina sambos på gymet, vid stängningsdags.

Nu sitter jag här i gymkläderna och är på väg in i duschen.
Klockan är halv elva och defenitivt sängdags för mig, då jag ska upp 06:30 i morgon igen (måste hinna göra matsäck också... 06:15 it is) och jag borde verkligen skrika efter min nybäddade säng efter den här intensiva dagen.
Men jag är inte trött!

Hela jag hoppar av piggendorfiner och sängen är nog det sista jag har i huvudet nu. Jag vill göra saker... Olika saker... Massa saker... Fan!
Jag vet ju hur fruktansvärt det kommer att vara i morgon bitti, då endorfinerna slutat leka i blodet på mig och jag vet ju hur jag kommer att gny mot den mjuka kudden och svära förbannelser över den alarmerande telefonen.
Jag vet att jag kommer att ha ångest över att det är mörkare på morgonen och svära förbannelser över mig själv för att inte ha gått och lagt mig tidigare.
Jag vet detta, men vad hjälper det nu, när jag är pigg?

Oh, crap!
Bäst att lägga fram kläder i förebyggande syfte (som till ett barn) och bäst att ladda kaffekokaren inför matsäckslagandet i morgon bitti.

Japp... Bäst att förbereda sig på helvetet självt i morgon bitti.

Usch, vad låg jag var igår.

Efter att ha kommit hem från utställningen och i vemod packat undan Müslis saker lade jag mig i soffan och kände mig ensammast i hela världen.
Det var inget bra på tv och ingen "rolig" online på msn.
Sedan orkade jag i ärlighetens namn inte prata i telefon med någon heller,så jag lyfte ju inte direkt luren och försökte få kontakt med omvärlden.

Nej, jag låg i soffan med en stor sköld av ensamhet över mig och kände mig... Ja, ledsen!
När sambon kom hem satte vi på Spirited Away, vilken är en av de finaste filmerna jag vet, i hopp om att jag skulle känna mig lite bättre.
Men efter ca 20 minuter in i filmen sov vi båda, ända mot ända i soffan.

I morse slog jag upp ögonen och möttes av strålande sol samt Müslis pigga, klarblå ögon!
"God morgon"  tycktes de säga "ska vi leka?"
Hon drog sitt favoritsnöre (från ett linne hon bestämde sig för att adoptera) över magen på mig och hoppades på att få jaga lite.

Sambon och jag gjorde en nyttig frukost och tog sedan en promenad ner till stan, i den friska och kyliga höstluften.
Det blev en härlig promenad och sedan lunch i Haga, innan vi gick hem och jag tömde garderoben från sommarkläderna för att fylla på med den kommande vintern.
Efter ett par vändor på vinden gick jag till gymet, gav maskinen from hell en 35 minuters omgång och lät sedan mina ben få veta att de lever inne på gymet.
De fyra trapporna upp till lägenheten, efter det, var en skakig resa vill jag lova.

Med lite tur blir det en båttur ikväll med den gröna marelden glittrandes i vattnet.
Let's hope so!

Jag är en tjej som gärna undviker att gå på offentliga toaletter.
I bland har nöden dessvärre ingen lag, och nästan varje gång det händer, så slås jag av varför jag undviker dessa toaletter.
Vad e det med människor?

Det värsta av allt är att de som klagar mest (enligt mina egna forskningar) på offentliga toaletter är tjejer, medan de som är absolut grisigast, är just tjejer.
Tjejtoan på uteställen tex, är alltid mycket äckligare än killarnas.
ALLTID!
Det ligger ofta använda tamponger och bindor på golvet, kiss på utsidan och pappershanddukar som gör stopp i toan, medan det på killarnas toa i värsta fall har varit en vinglig snopp. (Ha.. Har jag hört).

Why?
Är tjejer så äckliga hemma också?

Skärpning brudar!

I dag har jag varit på en beauty pageant.
Det är sant.
Mamma hade anmält. 350 spänn kostar det visst.

Nu kan man ju lätt tänka sig att en tjej som ska vara på skönhetstävling sitter hemma kvällen innan och målar naglarna, nopprar ögonbrynen, förbereder sig mentalt och vaxar benen.
Det gör nog många med, men inte denna inte.
Nej, nej.
Hon möter istället upp sina underbara ladies på en restaurang i stan (efter att givetvis ha fixat klart allt inför tävlingen) och dricker ett par kalla (bara några, jag skulle ju upp tidigt och vara fräsch) under härligt tjejsnack.

Killarna vid bordet bredvid beställer in en helt fantastisk småplockstallrik som vi tjejer länge satt och suktade och luktade efter innan jag helt enkelt inte kunde hålla mig, utan lutar mig över och frågar:
"Ursäkta mig killar... Vad betalade ni för det där enorma fatet med kärlek?"

Fyra ansikten vänds mot mitt (som är farligt nära kanten på deras bord, med näsan mot deras mat och ögonen blickande uppåt mot dem själva).
"Vill ni ha?"
Jag sätter mig käpprätt upp igen "Hrmm.. Nej, asså, jag bara... Vi..."
"Jo, men seriöst. Ta skiten. Vi är bara glada att bli av med det."

Fatet langas, under våra pinsamt vaga protester, över till vårt bord och vi mumsar faktiskt i oss de härliga räkorna, oliverna, hummusrörorna och allt annat gott som killarna ratade.
Efter maten lutar jag mig över till dem igen:
"Ursäkta mig killar... Vad betalade ni för ölen ni har där?"

Vi tjejer skrattade så vi tjöt, men killarna verkade inte fatta humorn i det.

Det var en väldigt trevlig kväll, vilken sambon och jag avbröt vid 03-tiden, då vi åkte hem och åt upp chokladen som fanns i köksskåpet innan vi lade oss, utan vare sig tandborstning eller avsminkning.

---

07:00 i morse ringde klockan och jag gick upp, kokade kaffe, plattade håret, drog på mig kläderna, lade på mascara på mascaran, rougade till kinderna, rullade på deon, gjorde en spray and walk med parfymen, väckte sambon som skulle köra, drack upp kaffet, borstade tänderna, packade ihop vad som skulle med till tävlingen och åkte... -HÄRLIGT sommarfräsch!

The beauty pageant ägde rum i en stor baskethall och vi sladdade in precis i sista stund för den obligatoriska hälsokontrollen, med boxar, stolar och väskor om vartannat i våra famnar.
Vi fick vårt nummer (351) och plats (A-gången) -eftersom alla har bestämda platser att vänta på under tävlingsdagen, och vi installerade oss under muntert prat med mottävlarna (som varit där länge och redan gjort i ordning sina platser), innan vi gick till kafeterian och köpte frukost.

Första och andra deltävlingen gick väldigt bra och det blev en (inte helt oväntad) "finalplats" till Panelen, som det kallas.

Men väntan dit var lång, och eftersom sambon och jag var mer intresserade av oss själva än att titta på andras försök att nå Panelen, så tog vi bilen och åkte till affärerna omkring...
Det blev en dyr runda vill jag lova, men nu har jag bra träningsskor, sport-behåsar, linnen och byxor inför min hårda träningsframtid.
(Pappa, jag diggar alla de underbara mysisarna som jag ärvde av dig som fan, men de är så dåliga på att andas och de blir så tunga när jag svettas, eftersom de är så stora och inte andas).

Tillbaka igen blev det panel och där gick det sådär... Men en andraplats blev det ju i alla fall och det är väl inte helt illa pinkat...

---

I dag har jag varit på en beauty pageant.
Det är sant.
Mamma hade anmält. 350 spänn kostar det visst.

Min vackra Müsli skulle få visa upp sig igen, efter två bara-skrota-hemma-tillsammans-med-Hallon-år och hur det gick har väl redan framkommit.

Det är inte det jag vill prata om nu.

Visste ni att människor som ställer ut sina katter gillar mat?
Mat och Crocks.
Mina ljusblåa Foppatofflor (som förövrigt kommer att brännas snart) hade känt sig som hemma direkt i detta heaven of Crocks. Gula, rosa, blåa, svarta, lila... You name it.
Det matchades till och med till kläderna. Hua!

Människor som ställer ut sina katter gillar alltså mat... Och Foppatofflor... Och stora, dassiga T-shirtar.
Överallt gungar det även läskigt stora bröst som vilar vid någons navel och överallt visas det celluliter som ligger och gottar sig under någons, alldeles för högt uppdragna, mjukisbyxor.

Seriöst.
Människor som håller på med katter ser smutsiga, slabbiga och tjocka ut. Jag var lika stor som vissas överarmar!
Varför är det så?

Katter är ju oerhört renliga djur som förmodligen aldrig skulle lämna hemmet sommarfräcsha eller med pälsen i oordning.
Det slog mig verkligen idag, där jag satt alldeles ensam (efter att sambon lämnat mig) och tittade på folk, hur jag inte passade in där, min sommarfräschhet till trots.

Anledningen till Müslis tävlingsuppehåll har varit att hon absolut inte gillar dessa skönhetstävlingar och det visar denna världens snällaste katt mer än gärna med fräsande, morrande och läskigt stela rörelser.
Dagen idag var ett litet test för att se hur hon tog det nu, efter kastrering och vila.

Jag själv har väl alltid tyckt att det har varit lite dorky, men det har ändå varit kul att vara där.
Det var roligt att mingla bland människorna, lära mig regler och trix och framförallt, att vinna.  För vann, det gör hon nästan gämt min vackra flicka!

Idag kände jag mig mest malplase och ensam.
Müsli vantrivdes och jag likaså.
Ett tydligt tecken på att vår utställningskarriär nog är över var i Panelen, där Müsli på sitt raka och ärliga sätt talade om för domaren att:
"HÅLL TASSARNA BORTA FRÅN MIG, ditt freak"
Och jag fick helt dåligt samvete över att jag inte riktigt brydde mig över att det var den snälla average girl-katten bredvid min vackra terrorist som faktiskt vann.

Jag unnade allt till den hoppande, skrattande, tjoande och handklappande ägaren till den andra katten.
Vad glad hon blev!
Det är klart att hon ska få vinna när hon blir så glad.
Jag hade ändå inte velat ha porslinsfiguren, den gröna plånboken, matburken, lypsylet man kan ha runt halsen, almanackan och allt annat krimskrams som hon vann.
Jag gick till och med och lämnade tillbaka vad Müsli hade fått när hon, vid nomineringen, gick vidare till finalen.
Vad ska jag med det till?
Jag vet att min katt är finast i hela världen. Det räcker för mig

Det är ändå med lite sorg i hjärtat som jag skriver om denna sista utställning, för jag har verkligen tyckt att det har varit roligt innan.
Jag har varit en supernördig kattutställare, men en stolt sådan.

Nu är jag bara kattägare, men fan så stolt jag är över mina två flickor!



Dr Jekyll and mr Hyde?

Jag såg en naken man idag!
Det var ett fint ögonblick i mitt liv.

Efter ett pass med rygg och biceps stod jag lite i skymundan och stretchade, mina ännu inte existerande, biceps med hjälp av dörrkarmen.
Vad jag inte hade tänkt på (vansinnigt orutinerat av mig när jag i efterhand tänker på det) var att min dörrkarm vette mot herrarnas omklädningsrum.

Precis när jag byter arm och vänder mig om, går en musklad snygging in i omklädningsrummet, och min hungriga blick följde honom så långt det bara gick. (Sådär gubbsnuskigt med ögonen tydligt granskande från fötterna och upp till huvudet. Shame on me) 
Men just som härligheten går ur bild och jag söker med blicken mot något annat gott att vila ögonen på, under den trista stretchningen, hajar jag till och vrider snabbt tillbaka huvudet till omklädningsrummet.

En snopp!
Hey, hey, hey!

Först får jag lite dåligt samvete och vänder bort huvudet... -Bara för att direkt vrida tillbaka blicken för att se om den nkna kroppen var kvar.
Tack någon, för svängdörrar!

Jaha!
Då blev jag en fluktare.
En snuskig, smutsig, lortaktig, oren, snaskig, grisig, äcklig, oanständig, fräck, ful, skabrös, pornografisk, motbjudande, avskyvärd, vedervärdig, otäck, förhatlig, vämjelig, äcklig, mycket obehaglig och helt ruskig person...

Men det var ändå ett förtjusande och rätt så tilltalande fluktande.
Denna nakna manskropp var ju behaglig att titta på. Så praktfull och utsökt propotionerlig... Och magnifik och, herregud... Glänsande!

Ok, Sara!
Sök hjälp... Eller änu bättre. Skaffa dig en karl.
Det här är FAN inte ok!

*Jag lovar härmed (med mitt tyngande dåliga samvete) att hitta ett annat ställa att utföra mina strechningar på efter mina pass på gymet.*

Ett kokt ägg, en apelsin, en banan, bär och ett äpple finns det inte en chans att jag kan få i mig på morgonen (eller under någon tid på dagen för den delen)?
Men ett kokt ägg och en mixad drink av en apelsin, en banan, bär och ett äpple slinker ner hur lätt som helst.

Är inte det lite konstigt?

Jag hade svårt att sova inatt igen.
Låg och vred mig under skumma tankar länge, trots Sex And The City till 23:30 och seeeen läsning ur tegelstenen.

Kanske är den där espresson (som man får tugga i sig) efter träningen, inte en så bra idé trots allt.

Men har ni sett en rykande kopp espresso?
Hur i hela världen ska man (helt hypotetiskt) kunna motstå det när man kommer ut ur omklädningsrummet, helt skakig i kroppen från de urlakade musklernas totala tömning på styrka och syre?

Särskilt också med tanke på ens espressomaskin (helt hypotetiskt) är på lagning någonstand långt, långt borta.

Hur ska man då kunna motstå frågan:

Idag fick jag veta att jag lever ska ni veta!
Första boxpasset höll, utan överdrift, på att ta livet av mig.
Undrar om någon av alla de där typ 25 underskrifterna jag skrev under berättar om vad som händer om någon gäst på gymet skulle få en hjärtattack och dö under ett pass?

Kom ihåg; Liljor... Liljor i mängder om en olycka skulle hända mig under nästa pass...

Min astighta instuktör lät mig inte ta det lite lugnt bara för att jag var ett blåbär utan vare sig styrkan eller uthålligheten som de andra behagade ha inte. Oh, nej!
"ARMHÄVNINGAR!"
Kommenderade hon militäriskt, då jag kollapsade och inte orkade med en magövning med en satans (tung) boll.
"RIKTIGA armhävningar"
Kom det sedan, när jag ändå så lydigt vände mig om och kämpade på, fast på knäna.

"Kom igen nykomlingen! Garden upp!"
"Såja, nykomlingen! Ge inte upp nu... Vinkla armbågen och slå in honom i väggen! ...GARDEN!"
"Bra där nykomlingen. Vinkla höften i sparken och ta iii. DÄÄÄR ja!"

Från mig kom det mest läten som:
"Aaarrrghh"
"Ha ha ha ha"
"Hoaaah"
"Haaah"
"Mmmppf"

"Mamma... Hjälp!"

Jag var drypade våt efter en timmas sparkande, hopprepshoppande, uppercutande, krokande och partnerbytande.
(Jag måste skaffa mig träningsbyxor som inte väger fyra kilo extra när jag blir svettig om jag ska hålla på med det här. Mina stora joggingbrallor är inte helt optimala har jag märkt).

Sedan har man väl inte varit på sitt första boxpass på riktigt om man inte fått sig en liten fläskläpp .. Eller?
Vid cirkeln stod jag med den stora padden (vad den nu kan heta) och mot mig kommer en... Jätte.
2,20 lång, 100 pannor stor och en jävligt taggad min.

Det var där "Mamma... Hjälp!" kom in som ett kvidande ljud i mitt liv, samtidigt som jag med tankeföringens hjälp försökte trycka mig själv genom golvet.
Något som jag självklart misslyckades med, utan breddade benen så mycket jag vågade utan att hamna i split eller bli alltför kort(are), och gjorde mig redo att flyga in i väggen!

Nog fladdrade jag runt lite, men han var ändå rätt juste...
Men då han ju var rätt lång så råkade en av sparkarna snudda vid min, i koncentrationens ögonblick, öppna mun och mitt huvud flög runt som de gör i alla coola filmer (sådär i slow motion och med salivet flygande).
Men hey.
En fläskis hör bara till, så jag skakade på huvudet och uppmuntrade honom att sparka vidare, samtidigt som jag sträckte lite osynligt på mig och höjde padden.

Det var grymt kul och jag ska absolut dit igen och träna upp min uthållghet och styrka. Nästa onsdag kanske!

Efter gymet kom sambon och mötte upp mig och vi gick en 45 minuters rask promenad innan katterna fick sig ett bad, de nya kantarellerna stektes upp och svetten duschades av.

Jag står i klassrummet och diskar upp efter mellanmålet när jag hör hur tjejerna bakom mig pratar under tiden som de pärlar sina pärlplattor.
Tjejen i mitten av de tre:
"Jag vet vad kalsongreppet är. Det är när man drar i kalsongerna i rumpan och drar dem över huvudet."
De andra två bredvid henne:
"Nääää, det går ju inte!"
"Jo, det är sant. Min brorsa sa det."

Min sambo... Oh, som jag älskar henne!

Men varje gång hennes alarmklocka ringer är det jag som, innan jag ens öppnat ögonen, står bredbent i sängen, kisar mot det onda ljuset, känner mig för med armarna och försöker lokalisera vart branden är.

Varje gång hennes alarmklocka ringer känns det som att någon varsamt drar bort håret från mitt öra, böjer sig ner mot det blottade och intet ont anande örat och VRÅLAR:
"VA FAAN GÖR DU KVAR I SÄNGEN? RES DIG UPP DITT LATA, ODUGLIGA, JÄVLA HELVETE INNAN JAG SKICKAR HUNDARNA PÅ DIG!!"

Det finns nästan ingen som kan se så rädd ut, som en rädd neger (förlåt, mörkhyad) med sina lysande ögonvitor, mörka irisar, mörka hy och stora munnar, men när min sambos väckarklocka ringer och jag i skräck spärrar upp ögonen och drar efter luft ,som efter en adrenalinspruta i hjärtat, slår jag nog både Eddie Murphy, Chris Rock och Martin Lawrence i rädda miner.

Där jag alltid ligger och snoozar några gånger efter att min telefon föriktigt talat om att det är dags att vakna, går min sambo alltid lydigt upp, efter att hennes har gett sin mycket tydliga order om uppgång.

Som sagt, till och med jag står ju (nästan) i givakt de mornar som hon går upp före mig.

Jag tror att min sambo är bra mycket smartare än vad jag är.
Tack vare att hon har detta alarm som sparkar upp henne med en gång, får hon mer tid på morgonen.
Hon hinner koka kaffe, kolla lite dator, duscha ibland, fixa med lunchlåda, äta frukost, sminka lite...
Men framför allt... Hon hinner andas OCH kommer i tid till skolan.

När jag väl behagat stiga upp och kastar en blick på klockan är det så som jag föreställer mig att hamna under vattenytan en längre och panikartad tid.
Jag tar ett djupt andetag, famlar efter kläder och tar på mig dem samtidigt som jag rafsar ihop håret.
Brötar ihop en fruktdrink (till grannarnas och ibland sovande sambons förtjusning), häver den i tre enorma klunkar samtidigt som jag lägger tandkräm på tandborsten och borstar tänderna under deopåtagning och skoknytning.
Till sist rensar jag kattlådan (om jag fortfarande kan hålla andan) och kastar mig sedan ner mot Contessa som står i startgroparna, redo för vansinnesfärden mot jobbet, där jag till slut kommer upp till vattenytan och kippar efter luft...

Undrar om alarmet som väcker dig på morgonen talar om vilken sorts människa du är?

Maskinen from hell ska ha det så hårt va!

Idag när jag gjorde min svettiga halvtimma på bandet började That 70s show på tv:n och som vilken normal 30-åring som helst, så ville jag ju hellre titta på det än lyssna på radion, vilket jag för tillfället gjorde. 
Då händer det...

När jag tar upp telefonen från fickan för att stänga av P3 kommer vänsterfoten lite utanför rullbandet, varpå jag snubblar till och åker en liten bit bak, under ett panikartat:
"Åh, herregud!"
 -Samtidigt som jag famlar efter kontrolldisplayen och med blixtens hastighet trycker på knappen som saktar ner på tempot.
Faktiskt, när jag tänker efter, skrattliknande likt när hela min familj satt samlad framför tv:n och med koncentrerat fladdrande tungor och vild blick spelade Track n' field på Nintendo 8 bitars. 
Då använde vi en tesked över A & B knapparna för att nå upp till maximum speed, och ungefär så gick mitt finger över hastighetsknapparna idag.

"Ojdå, är du ok?"  Frågar det vackert sviktande steget bredvid mig. (Hon flåsar inte ens, den bitchen. Själv rosslade jag ju som en 85-årig gubbe med kroniskt obstruktiv lungsjukdom redan efter 10 minuter).

"Ha ha, Jo det gick bra, tack"  Flåsar jag muntert, men ger det svarta monstret en mordisk blick innan jag fäster ögonen på tv:n och tänker diaboliska tankar om att förinta alla världens löparmaskiner.

Mage, axlar och underarmar gick sedan relativt smärtfritt och i morgon blir det box.

Nu däremot, blir det sambons chokladpudding...
Men det är jag värd, efter min dust med maskinen from hell!

04:40 tittade jag på klockan sista gången inatt.
06:30 ringde den och berättade att det var dags att gå upp... Men tro nu inte att det var den ljuvliga sången från telefonen som väckte mig denna gråa tisdagsmorgon.
Nej, nej. Innan dess hade nämligen ljuvliga Hallon redan väckt mig med sitt hulkande kräkande.

Oh joy, att börja dagen med kräks!

Morgondrinken gick bra, äggkokandet likaså.
Frisyruppsättningen (vilken är nödvändig, då lössen härjar -IGEN. Va är de mä barn och deras förbannade löss) gick inte alls, varpå flätorna regerar igen.

Kom jag i tid till jobbet?
Såklart inte...

Är jag på gott humör?
Jajemen! Jag har ju börjat träna!

Det här är lite humor ändå.

Klockan är 01:15 och jag kan inte sova.
Sambon snusar sött med terroristerna tätt ihopslingrade vid sin sida och jag orkade inte läsa mer ur min tegelsten till bok: Aldrig fucka upp av Jens Lapidus.
Han är sjukt cool, den där Jens.
Jag fastnade direkt efter Snabba cash och efterföljaren gör mig inte besviken.
Snubben kan tugget so to speak!

Men till sömnlösheten igen nu då.
Då det inte är den käcka och behändiga lilla pocketbindningen jag läser så är det ett träningspass i sig bara att bläddra sida, liggandes på rygg eller på sidan i sängen, så efter en timmes läsande och två bortdomnade armar gav jag upp och beslutade mig för att sova.
Mmm, eller huuuur!

När jag dunar ner mig bland kuddarna och blundar kan jag nämligen inte se annat än mig själv, springandes på maskinen from hell.
Den synen i sig är väl helt ok, men det stannar ju dessvärre inte där.
Bakom mina blundande ögon spelas det om och om upp en trevlig liten film om hur jag snubblar mellan stegen och rasar ner på bandet, slår näsan i kontrollpanelen (krossar den med största säkerhet), landar på det (under mig) snabbt rullande, svarta bandet och kastas med en duns ner i en okontrollebar och (från näsan) blodig hög av armar och ben på golvet, bakom maskinen... Till de vackert sviktande stegens mästare runt omkring mig's enorma förtjusning!

Anledningen till mitt fall är olika mellan blundningarna.
Ibland fäller jag mig själv medan jag byter låt på mobilen, ibland trasslar jag in mig i headsetet.
En gång ökade jag hastigheten, en annan gång fick jag en droppe svett i ögat (det hände på riktigt idag. Sved som fan)... Men slutet är ändå alltid detsamma: Jag i en hög på golvet, bakom det stora, onda, svarta monstret!

I morgon ska jag minsann ta upp striden med maskinen from hell igen.
Den jäveln ska inte få vinna över mig om han trodde det. Nejdu, den här tjejen är en fighter och jag tänker kuta tills han ger sig och ser sig själv besegrad.
Vid det laget finns det nog risk för att jag är maratonlöpare på OS nivå, men det är kanske det som kallas för en win/win?

Hmm... Undrar om jag ska våga mig in till sovrummet och bädda ner mig igen. jag ska ju ändå upp igen om knappa fem timmar!
Lika så bäst kanske.

Jag har dessutom, under tiden här nu, lyckats äta upp vad som var kvar av söndagens godis.
Vad bra. Blev jag av med det problemet.

Så här glad ser en nytränad, nyduschad och nystartad tjej i Majorna ut!

Jodå!
Visst traskade jag till gymet idag, precis som utlovat.

Den ena ägaren välkomnade mig med en kram och gav mig ett kort som lovade en espresso efter träningen, vilket jag tacksamt tog emot innan jag gick in till alla maskinerna.

Först svettades jag ymnigt på löpbandet i fem fruktansvärda kilometer.
Jag höll faktiskt på att dö. På riktigt!
När jag stapplade av bandet from hell vek sig benen som döda kvistar på mig, varpå jag höll på att göra en Bridget Jones (efter hennes spinningpass) och fick i diskret, men full panik, tag i väggen framför mig.
Efter att ha samlat mig i två sekunder satte jag siktet mot papper och rengöringsväggen för att torka bort resterna av mig själv på löparbandet.
Jag vinglade fram som en fyllegubbe mellan löparband och cyklar, med blicken fastnaglad på mitt mål.
Hmm... Vältränad tjej här, verkligen!

Efter att ha sköljt mitt rödsprängda ansikte med iskallt vatten på toan tog jag tag i mig själv igen, ändrade musiken från house till hip hop i telefonen och gick beslutsamt ut till gymet.
Triceps, HERE I COME!

Efter tre härliga tricepsövningar brände jag av lite bröst också, innan jag (efter ca två timmar) hämtade mina prylar i skåpet och gick ut till receptionen.
Där möttes jag av den andra ägarens kramar och fick mig sedan en rykande och härlig espresso där jag satt på en barstol och pratade träning med killarna bakom disk.
En av dem slängde åt mig en liten chokladbit, som jag tacksamt mumsade i mig till det ljuvliga kaffet. Det är nog inte bra för kroppen att chockavsluta med chokladen. Det är nog bäst att jag bara trappar ner lite...

Efter att ha suttit där i fem minuter var jag skickligt inlurad på den enes boxpass på onsdag och hade nästan lovat att vara med på den andres body pump senare i veckan.
I morgon blir det dock axlar och mage :)

Japp...
Jag känner mig redan som one in the family på gymet och är sjukt laddad inför höstens nya fräscha jag!

Oj, vilken morgon!
Eftersom jordgubbarna i morgondrinken var stelfrusna (varpå drinken blir helt stabbig) skulle jag fylla på med en liten skvätt juice, och lämnar då handmixern ståendes i bunken för att gå till kylskåpet.
Det var ju uppenbarligen en alldeles fasansfullt dålig idé då hela konkaronget åker i backen och jag har jordgubb/äpple/banan-slamsor i hela köket... Och i hallen!

Gäddhänget, dubbelhakan, magamöban och tröttheten... Vet ni vad?
BITE ME and UP YOURS!

Den här tjejen signade minsann upp sig på gym idag.
Ett år med 399 kronor i månaden fattigare och två heta pass med personlig tränare. (25 år, snygg och singel tydligen... 12, snygg och singel med andras ord).

Det var så jäkla härligt att äntligen GÖRA det. Bara trampa in på gamla gymet och slänga fram visakortet.
Och gissa vad?
Ägaren på gymet var väldigt glad att se mig igen. Jag fick minsann en kram och allt, trots att jag inte har varit där sedan 2004 tror jag. (Jag svek dem ju med Slottskogsvallen ett par år).

När jag då står där och har skrivit på alla lapparna (typ 25 underskrifter), varför det nu ska skrivas på så jäkla mycket bara för att få bli lite fast i kroppen igen, så säger supertränade tjejen bakom disk:
"Men när tar du ditt första pass då? Ska jag skriva in dig i morgon?"
Tyst, inte lika vältränad, tänkande kund på andra sidan disk:
"Njae, i morgon hinner jag nog inte" (Slutar fem, sola, duscha, byta om och hem till bögen i församlingen för att bli lite salongs.. Nej i morgon finns det ingen tid att börja träna).

Käckt, vältränat leende:
"Ok.. Lördag då?"
Snett, tuggumituggande leende:
"Oh nej.. På lördag är jag bakis. Det går inte!"

Oförstående, vältränat leende:
"Vad sägs om söndag? Två dar i rad är du väl inte bakis?"
*Hrmm... Neej, inte alls.. Vem tar du mig för egentligen?*

Ett leende som nästa klyver den tuggumituggande kundens ansikte i två delar:
"Vi tar måndag... Måndag är en utmärkt dag att börja träna på"
Glatt , vältränat leende:
"Underbart. Då ses vi på mitt step-pass"
*Woah! Hejda sig nu. Jag är en gymtjej... step låter så gayigt. Kanske senare, kanske body-pump... Kanske!*

Men måndag it is...
Fika med morsan direkt efter jobbet och sedan åker träningskläderna på och jag entrar gymet.
Ska nog börja med triceps.
My favourite!

Tjoho!

Jag är så trött!
30 år och helt slut i kroppen...

 Förkyld, ont i ryggfan, molande huvudvärk, stressad på jobbet (nu börjar det igen), vill så mycket, orkar inget.

Visserligen lyckas jag alltid pressa mig till att göra saker ändå, vilket medförde att jag inte kom isäng förrän närmare 05:00 i måndags, (nejdå, ingen alkohol) varpå jag igår, när jag kom från jobbet vid 19:30 bara stöp i säng och sov som en skogsarbetare ända till det att klockan ringde 08:30 i morse.
Nu går jag här med en värmekudde över axlarna och tycker extremt synd om trötta och hängiga mig.

Efter jobbet (17:00) är det tvätt och fika på stan + att Snygg-Erik och min framtida träningskompis kommer över på den vansinnigt goda kaffe-baileys-fikan som vi ska ha.

Det är stress men rolig stress, så det får gå!
Kroppen får vila på nätterna, för nu har jag inga planer på att vara uppe till 05 på i alla fall... Hmm...
Två dagar!