vildhallonet

Du ÄR bra..
Du Är inte värdelös...
Du ÄR bra!

Funkar det?
Njaee, inte riktigt va!

Jag är kaos.
Jag vill tro att det är ett organiserat kaos, men i ärlighetens namn är det mest.. Tja, bara kaos!
Jag ska flytta nu i helgen.
Har jag då varit hemma och packat?
Nopes... Jag har till och med inte varit hemma sedan i måndags. UNDERBARA tröja, som har fått pryda min kropp från måndag morgon ända till idag (fredag).
Jag är fräscheten personifierad.

Men jag HAR duschat... Och jag HAR bytt underkläder. Så det är bara lite illa.

Idag skulle jag börja packa lite, innan träningen och sedan packa vidare under kvällen.
På väg hem från jobbet blev jag dock, på något konstigt sätt, indragen på ett fik där några av mina boys satt och skvallrade. Och vem är jag att gå hem och packa när vi har så trevligt?
Efter det råkade jag hamna i solariebänken, där jag somnade.

Efter att ha glömt plånboken på den blåa pallen i rummet, försökt köpa en banan hos fruktgubben bredvid, rusat tillbaka till solariet och fått tillbaka min plånbok, gick jag tillbaka till jobbet för att hämta upp min power walk-kollega inför gympasset.

Efter att ha tränat styrde våra hungriga magar oss till Thaien där vi åt himmelskt gott, innan jag glömde min telefon på bordet, gick och handlade inför morgondagens fest, rusade tillbaka in till Thaien, hämtade telefonen och handlade vidare.
Tack vare min virrighet missade vi givetvis vagnen men tog en annan som vi trodde skulle ta oss till Linnéplatsen.
Något jag kan tala om att den inte gjorde, varpå vi kastar oss av och börjar gå genom Slottsskogen.
Mörka, ensliga, hemska Slottsskogen.
Man kan lätt tro att det är en familjevänlig liten park med massa gulliga djur och glada glass -och ballonggubbar men, SÅ ÄR DET INTE!!!
Slottskogen förvandlas efter mörkrets inbrott. Som en varulv...

Stressen hade nu satt sina långa klor i mig.
Klockan var 21:00 och jag skulle packa ett helt hem nästan.

I morgon kl 10:00 kommer handbollstjejen med sin bil och hämtar upp mig och power walk-kollegan inför handling inför festen. Vi ska hämta upp smörgåstårta, länsa systemet och kirra snacks innan vi gör oss i ordning och går på fest.
Jag är superstressad... Och sitter här i godan ro!

Jag är STÖRD!!!


Dags att packa vidare
Må väl

Jag måste vara en alldeles underbar vän att umgås med.

Efter åtskilliga misslyckanden med att packa tog jag, tidigare idag, Contessa och åkte hem till Hef, där det vankades film och duning i soffan.

Han somnade efter filmens (City Of Ember) första kvart, vaknade till liv i slutet och gick då in i köket för att rodda ihop en fisksoppa medan jag såg klart.
(Man blir förvånandsvärt hungrig av att inte göra någonting. Den här helgen har vi -i hans soffa- ätit Pasta etc, famniljepizza, 7 elevens fantastiska brownielängd, frukostar, fisksoppa och vin).

Efter den delikata soppan deckade jag framför någon komiker på Youtube, vaknade till efter en halvtimma och åkte hem... Med andra ord:
Hej kompis! Jag kommer hem till dig för jag har så tråkigt... -Tack för maten... -ZZzzzzz... -Nu åker jag hem...
Trevligt!

På vägen hem ringer jag sambon och får med henne till videobutiken (ja, ibland är jag laglig), där vi seriöst står och väljer mellan Vattenhästen och Barnhemmet.
I ena handen har vi alltså en söt liten barn/familjefilm och i den andra en horribel skräckfilm med barn inblandade.
Barn är underbara, men i skräckisar finns det inget värre, än just barn.

Det blev givetvis Barnhemmet och på vägen hem var jag så nervös, inför vad som komma skulle, att benen knappt bar mig.
Vi planerade att vi skulle borsta tänderna och göra allt sådant efter filmen, så vi fick tankarna på något annat än ondska och skräck, innan bedtime.
Förhoppningsvis går det något lätt humorprogram på tv som vi kan varva ner framför innan vi sätter ner fötterna i golvet.

Jag är rädd...

I tisdags när vi var och tränade var vår vän med den gröna iPoden och hans tjej inte där, och vi blev ju givetvis väldigt oroliga.
Hade de fått kräksjukan?
Var de bortresta?
Eller var det helt enkelt så att de aldrig såg oss komma eftersom vi åkte bil?
Frågorna var många men svaren få.

I dag när vi kom spanade vi hoppfullt gymet runt, men såg dem inte, varpå vi besviket ställde oss på varsin maskin och värmde upp.
Det är verkligen inte samma sak utan dem.
Då... När jag med tunga steg går på maskinen from hell ser jag henne!

I min lycka åker jag med bandet av, landar på golvet bakom och springer fram till min power walk-kollega för att berätta den goda nyheten.
Hela hon lyser upp och vi fortsätter, med förnyad styrka, vår uppvärmning.

Hela uppvärmningen kunde vi se henne stå och träna med en väninna och trots tryggheten att hon var där så var det ju något som fattades.
Min power walk-kollega och jag funderade en stund på om det var så att han låg hemma i kräksjukan, men precis när vi rundar hörnet till hantel och spegeldelen hör vi hans brötiga stämma ljuda högt över musik och stånkanden.

Och där stod han.
iPoden glänste grön vid kragen och hans breda tandköttsvisande leende tog upp hela salen. Han var i sitt esse och gormade ut att han minsann inte kunde ta tunga vikter med sin axel.
Nej, det var nu (och jag citerar) en big no no (hans vikter är ungefär lika tunga som mig) och att han var bredare över axlarna än de flesta. (citerar) Hö hö hö!

Åh... Allt var som vanligt igen och vi kunde tryggt börja vårt pass med biceps och mage.

Jag har tagit ett stort kliv in i min framtid idag.
När jag vaknade i morse (av att mamma ringde) var jag helt plötsligt 2... 31 år gammal.
Happ!
När hände det?
Jag har ju varit 22 år hur länge som helst och helt plötsligt är jag inte det längre.
Mycket märkligt.

Jag måste å andra sidan vara en av de absolut barnsligaste 31-åringarna i mannaminne.
När sambon i morse kom in i rummet och sjöng vackert med en frukostbricka, med ett tänt ljus och en tulpan, i händerna kände jag hur den där löjliga känslan av glädje som jag fick som barn när familjen väckte mig med sång.
Det här är min dag, och jag får nämligen frukost på sängen.

Telefonen pep (eller det var snarare Joey's Hey, how you doin'?) hela morgonen och jag kände mig hur populär som helt. Min telefon är annars graviskt (är det ett ord) tyst på mornarna.
När jag kom till jobbet blev jag nästan nertrampad av kramande och grattande barn, som minsann hade koll, och telefonen fortsatte att ringa och låta Joeys röst ljuda.
Det är lite löjligt att känna sig såhär, men mina fördelsedagar gör mig alltid lite extra glad.

Efter jobbet idag ska jag på en lägenhetsvisning och sedan blir det tapas på La Sombrita med Hef innan jag kommer hem till sambon och min enda dag på året är slut.

05:30 i morse ringde min telefon med en sjuk skolöppnare i andra änden.
Det var bara för mig att gå upp för att släppa in de första barnen. När jag står i sovrumsmörkret och plockar upp kläder från golvet lyser hela rummet upp och jag vänder mig förskräckt om.
Vad händer?

Jo, jag ska tala om vad som händer.
Utanför fönstret avslöjar gatulamporna att det virvlar omkring snöblandat regn, åska och blixtrar.
Jag har sovit max två timmar och jag ska gå till jobbet, mitt i natten, i ett jävla oväder. Buhu, buhu...
Måtte faan ta den som tog bort sommaren!

Väl på jobbet (som en dränkt perserkatt eftersom jag strängt talade om för mig själv att jag misann inte hade råd med taxi, ens den korta biten) går det som smort i ungefär en timma innan jag inser att jag ju måste till Östra sjukhuset för provtagning.
Fuck!

Halv åtta sätter jag mig på en spårvagn och påbörjar den 45 minuters långa resan till kvinnan bakom alla skyddsfönster, som tar 300 spänn betalt för något jag blivit tvingad att göra.
Har hon ingen skam i kroppen?

Trots att jag säger att jag gjort det innan och vet vart jag ska sätter hon mig i akutmottagningens väntrum... Där jag sitter i en och en halv timma innan jag blir inropad och får förklarat för mig att jag inte alls ska vara där.
NÄHÄ!!?
Det var med ett trevligt och ursäktande leende som kvinnan bakom skyddsfönstrerna gav mig 300 kronor tillbaka när jag gick (efter att ha varit inne i ca fem minuter).
"Det var ju synd att du fick vänta så länge" säger hon när hon ger mig mina pengar.
"Äsch, det är ingen fara" kvittrar jag med en vevande handrörelse, men tänker i största hemlighet:
*Ja, det var jävligt synd. Du kanske ska lyssna nästa gång. Bitch!*

På vagnen tillbaka sitter jag med en pressbyrån-latte och lyssnar på Portishead (i mina nya grymma AKG lurar som jag fått av bästebror). Portishead ger mig alltid en väldigt speciell känsla i kroppen.
Om man kan bli härligt melankolisk så tror jag att jag blir det. Jag känner mig sorgsen och lite låg, men ändå behagligt lugn, mysig och tillfreds. 
Jag glömmer bort allt annat än Beth Gibbons röst som riktigt pressar sig in och fyller hela mig. Att teckna till Portishead är som att ha morgonsex... -Helt fantastiskt!
Hade jag haft modet och den egenliga viljan skulle jag nog ha letat upp Beth och gift mig med henne.
Hon är så jävla cool!
Och så sjunger hon i ett av världens bästa band. Det är också rätt coolt.



Efter att det varit uppehåll hela dagen (från det att jag låste upp skolan) började skiten virvla runt igen just när jag ledde ut Contessa på skolgården för att avsluta min arbetsdag.

*Jävla skit* tänkte jag och styrde mot solariet istället för hem.

När jag gick på gymnasiet skrev bambatjejerna alltid upp dagens mat på en griffeltavla utanför matsalen.
Varje gång det stod pyttipanna på den tavlan, var det någon av oss som ändrade till pitti anna.
Mycket moget, jag vet!

Till saken hör att jag än idag tänker pittianna när jag (som vanligt folk) egentligen bör tänka pyttipanna och idag föll jag nästan i fällan.

Min lilla blondin gick och småpratade med mig under rastvakten och när hon frågade vad det var för mat i bamba svarade jag säkert:
"Pittia... Pyttipanna."

Vi har ett ungt par på gymet som jag och min power walk-kollega har haft under span ända sedan vi började där.
I början tränade han alltid själv och var en sådan där brötig typ som alltid ville synas och med sneglande blick kollade om man hörde alla hans kassa skämt.
Det roliga med honom var att han, trots högljudda samtal med sina vänner, alltid hade hörlurarna från den gröna lilla iPoden i öronen.

Efter ett tag kom även hon med och tränade och nu blir det ju extra roligt.
Att han jämt var där samtidigt som oss var ju roligt i sig, men nu lade vi märke till hur dessa två ALLTID kom strax efter att vi anlänt på gymet.
Det spelade ingen roll vilken tid under dagen vi tränade. De kom som på beställning några minuter senare.
Han med sina hörlurar instoppade och hon utan.

Efter att vi börjat notera att de upprepligen kom efter oss skenade givetvis vår livliga fantasi och vi har nu kommit fram till att de såklart bor precis vid gymet.
Varje gång de (genom sitt fönster) ser oss komma gående packar de blixtsnabbt sina gymbagar och springer ut.
Man kan riktigt se för sitt inre hur de knuffas för att komma först in genom porten, sliter av sig ytterkläderna och tar  trappan i dubbla steg för att sedan göra en hockeybromsning och till synes lugnt och värdigt gå in och träna någonstans i närheten av oss.
Han med lurarna och hon utan.

Men, det bästa av allt är att de senaste tre gångerna har även hon haft lurar i öronen.
Inte en lika fin grön iPod som han har fäst vid kragen, men dock lurar i öronen och min kollega och jag skrattar kluckande varje gång vi ser dessa lurbeklädda stalkers komma insmygandes i vår närhet.

De hör alltså musik i öronen, musiken från gymets högtalare och rösterna av varandra (för de pratar ju under träningen) samtidigt.
Det måste ju vara helt tilt i skallen på dem.

Idag när de kom kunde vi inte hålla oss, utan spelade upp en liten miniteater för oss själva.

Hon har lagat mat (spagetti och köttfärssås) som de sitter  i köket och äter, då han tittar ut genom fönstret och ser oss komma gåendes.
"Helvete! Nu kommer de. Packa väskan, vi måste dra!"
"Men älskling. Vi kan väl äta klart."
"NUU sa jag. NUUUU!" (och då är han redan i hallen).
"Ja, ja!" *suck*

Gissa om vi skrattade åt oss själva då, och gissa hur bra det gick med tricepsen.

-Ungefär lika bra som när bögen i församlingen lite senare ställer sig över mig, där jag ligger på bänken, tittar ner på mig och en svettdroppe sliter sig från hans haka.
Jag ser denna ensamma droppe komma som i slow motion mot mitt ansikte, i vilket som känns som en evighet, innan den med ett splasch landar på min panna och jag skrattar så magen krampar och mungiperna svider.
Stången som jag hade i luften hamnar på magen där den ligger och guppar i takt med det tunga garvet, som bögen i församlingen också är hjärtligt med i.

ja, vi är nog helt störda ändå.

Sicken kväll!
Sicken sushi!

Kotteby, du hade såå rätt!
På vägen från spårvagnen, över Odinsgatan och Friggargatan, var min power walk-kollega och jag lite oroliga över att komma in i  ett lysrörsbelyst hål med två pinnstolar för att äta vår efterlängtade sushi.
För att inte tala om hur oroliga vi var över att det skulle vara stängt.
Klockan var ändå 20:00.
Vid varje möte idag (och vi har träffats ett par gånger) har vi hälsat och sagt hej då till varandra med:
"Sushi, sushi, sushi, sushi..."  (Prova att säga det så ofta. Det GÅR typ inte).

När vi så ser skylten växer förväntningarna och vi ökar stegen mot den röda belysningen innan vi fullkomligt kastar oss in genom den öppna dörren.
Åh, det är inget upplyst hål.
Och det finns en kundtoalett och soffor!

Tjejerna bakom disken är hur glada och trevliga som helst och vi är inte sena med att berätta hur vi faktiskt har åkt genom hela stan bara för att komma till deras lilla restaurang.
Men vi börjar vårt besök med att ändra om allt på menyn:
"... Ja, och ta bort en av laxarna och lägg till en smörfisk (de hade smörfisk) och ta avokado istället för omeletten... Och bara insideout tack!"

Den yngre av dem kommer ut med en rykande varm misosoppa, vilken vi tacksamt tog i våra kalla händer och svepte på två röda.
Den var magiskt god!

Maten kommer sedan in (efter rätt lång tid ändå), trevligt upplagd på stenplattor och man fick hur mycket sesamfrön man ville... OCH, de var perfekt rostade.

När vi sitter och mumsar (efter att ha lovat varandra att verkligen ta det lugnt och njuta av maten) läser vi, med munnen full av ris och fisk, att de har maki med philadelphia. Whoa!
Hur gott lät inte det!?
Jag river snabbt fram plånboken och ber om att få två av dessa, till synes, fantastiska makisar.

"Neeej, philadelphian slut. Han är och handlar ny. Vill ni vänta?"
"Jaaaa, vi väntar gärna. Vi har inte bråttom. Det är ju fredag kväll och vi har inga vänner..." (Det var nämligen ingen som hade försökt nå oss under tiden vi var inne på gymmet).

Flera gånger frågar dessa underbara kvinnor om vi vill ha vegetarisk-insideout-maki-utan-philadelphia istället och flera gånger frågar de om vi orkar vänta, vilket vi givetvis gjorde.
Med varsin kopp kaffe i famnen hade vi inte bråttom någonstans.

När mannen kommer med vår efterlängtade färskost rusar jag igen fram med plånboken och hoppar av iver vid disken, medan den äldre kvinnan gör mina rullar.
"Nej, nej. På huset" säger hon när hon ser min uppspelta plånbok.

Trots mina protester ville hon inte ha några pengar, utan räcker istället över en ny stenplatta med... Inte en, inte två... Utan FEM makisar med krämig philadelphia och en vacker hög med ingefära.
Underbara människor!

De smakade givetivs som heaven och efteråt var vi så mätta att vi knappt kunde röra oss i de röda sofforna.
Men det här är en sushi som vi kommer att besöka igen... -Ofta, och det kan det litas på!

Så var det ju det här med hur mina kollegor ser på mig ;)

Jag fick ett telefonsamtal av en underbar kvinna här på jobbet som tyckte sig ha känt lukten av gräs i en av skolans ingångar.
För att få ett andra utlåtande av doften undrade hon för sig själv vem hon kunde ringa... Vem kunde veta hur det luktade?
*Sara såklart!*

Med telefonen mot örat kilade jag ner och satte näsan i vädret. 
Visst var där en väldigt söt doft i luften men min känsliga näsa avfärdade snabbt och tvärsäkert misstankarna om att någon hade rökte på.
Men vad det var som faktiskt luktade är för mig ett olöst huvudbry...

Jag har funderat lite på en sak. Nu på senare dar har jag till och med funderat rätt mycket på det.
På samma sätt som många killar har (de hade de förr i alla fall) en ring från snusdosan i fickan har jag märken från mobiltelefonen i en del av mina jeans.
Vänster framficka... Alltid!

Tanken har ju kommit att den ligger och gnuggar i närheten av äggstockar och härligheter. Hur farligt kan det vara eg?
Tänk om jag nu inte kan få barn på grund av att jag gått med en mobil i närheten av mitt underliv i över 10 år?
Ett tag försökte jag ha den i bröstfickan på jackan, men nojjades av bröstcancer så den åkte ner i väskan.
-Där jag inte hörde vare sig sms eller när det ringde.
Snabbt tillbaka till vänster ficka med andra ord.

Men seriöst!
Hur farligt är det? Vet man det?
Kanske ska jag se till att bli befruktad snabbt, innan strålningen når mig....

När jag är ute och dricker öl är jag näst intill manisk med mitt "varannan vatten" och får med lätthet i mig ca 5-10 stora glas med vatten under en kväll (sedan springer jag på toa en gång i kvarten på natten) och när jag är på gymmet är jag väldigt duktig med att dricka upp vattnet i min stora plastflaska.

När jag nu går här på jobbet och försöker forska i vad min sprängande huvudvärk kommer ifrån slår det mig att jag inte har druckit öl sedan i lördags och inte tränat sedan i söndags.
Jag har med andra ord inte druckit vatten på fyra dagar (förutom vid tandborstningen och några koppar te förstås).
Min kropp är full av kaffe och mjölk...
Bra där!

Åh, vilken hemsk fröken jag måste vara.
Ha ha!

Det är kallt ute idag, och jag pälsade på mig med termobyxor, mössa, stor jacka (med pälsluva som täcker öronen) halsduk och vantar till min rastvakt.
När jag går där som bäst och kurar med händerna i jackfickorna och huvudet nerborrat i jacka, mössa och halsduk och tycker mig ha koll på barnen hör jag ett läte bakom mig.
Jag kollar bak, men ser inget och fortsätter därför min planlösa vandring.

Så hör jag det där ljudet igen och stannar upp.
Precis bredvid mig på min vänstra sida upptäcker jag (när jag sneglar över kanten på min pälsluva) en av våra sexåringar som storögt och småirriterat tittar upp på mig.
"Hör du inte, fröken?"

Hon är stor som ett mjölkpaket och jag måste ha varit nära att trampa på henne där jag vinglade fram.
Bubblande av skratt över att hon gått bredvid mig och pratat, utan att jag märkt henne, satte jag mig ner på huk och lyssnade på vad hon hade att säga...
Arma barn!

Fröken befriad från all form av karaktär, moralisk styrka, viljekraft och förmåga att motstå frestelser var i sitt esse idag.
Disciplin är ett ord som står för lydnad, tukt, ordning och pli... Vilka i sin tur är tre ord med superhjältekrafter.
Något jag inte har.

Det börjar i vanlig ordning med att klockan ringer och jag med ett grymtande sätter den på snooze och har kvar telefonen i handen (för att kunna stänga av larmet snabbt, så jag inte hinner vakna, då den börjar ringa igen).

Efter frukost är det dags för kattlådan, vilken jag inte gör rent med tanken om att; Jag tar den sen.
Har jag gjort det tro?

På jobbet (till vilket jag kom sent) börjar min dag med planering, och vad gör jag?
Loggar in på msn, kollar fejjan och bloggen (gör visserligen en planering om elevens val och kopierar matlistan), socialiserar med kollegor och zippar två koppar kaffe.

Trots att jag LOVAT mig själv att inte röra glassen i frysen slank det ner en chokladpinne runt lunch, och trots att jag LOVADE mig själv att inte sno några av brownisarna som jag igår bakade till fredagsfikat, så slank det ner en liten jäkel till eftermiddagskaffet.

Eftersom jag åt alldeles för mycket kyckling och curry till lunch bestämde jag mig för att inte äta några mackor vid mellanmålet.
Nu ligger det två knäckisar med makrill i min mage. Mycket märkligt!

När jag (halv tre avlöste min kollega ute på gården) gick ut på fritidsrasten bestämde jag mig för att barnen skulle vara ute minst till tre...
Kvart i tre var vi alla inne i värmen igen!

BH:n som jag hade med mig för att laga, fingrade jag lite förstrött  på, innan jag slängde in den i skåpet igen med ett löfte om att göra det i morgon.

Glassarna som jag inte skulle röra blev märkligt nog en färre runt femsnåret och frukten som jag lagt fram för att äta innan träningen ligger kvar på bänken.

Träningen så...
När jag möter upp bögen i församlingen för att åka till gymet gör jag det med ett;
"Åååååh, jag har ingen luuust att träna idag."
"Jo, sluta larva dig nu" svarar han strängt och jag följer honom lydigt till bilen. I bilen satt vi och väntade på handbollstjejen som hade ett sent möte och min dåliga karaktär började långsamt smitta ner min chaufför.

"Skulle inte du handla på Rusta?" frågade jag lömskt efter att ha dividerat med mig själv om huruvida jag verkligen var upp för det här.
"JOOO" svarar han med uppspärrade ögon. "Vad är klockan?"

Strax därefter kom ett sms från handbollstjejen om att hon blir sen och att vi kan åka i förväg.
Trots att det ju inte var jag som tog det muntliga, slutgiltliga beslutet fick jag sprecis om jag ville och vi åkte helt motsatt håll från där gymmet är placerat.

Hela dagen har jag även varit sugen på Mc'Donalds och det tjatade jag givetvis om, där jag satt i passagerarsätet med min enorma väska i knät... DÅLIGA människa!

Jag bestämde mig trots allt för att var lite duktig och handla mat, då jag har inte råd med mer hämtmat nu, så jag förde över pengar och fick med mig bögen i församlingen till COOP (UTAN att handla naturgodis).
450:- senare (varav 50:- är rent naturgodis) släpar jag mig ut ur affären med ett löfte om att jag i alla fall inte ska äta på Mc'Donalds.

Så dålig, så dålig!

Men nu har jag faktisk bakat bröd och lovat mig själv att i morgon... I morgon blir det ordning på mig minsann!

Januari är den första månaden då många säger att de ska ha en vit månad.
Ett stående skämt just nu, när någon säger:
"Nä, nu ska jag bannemig ha en vit månad" är att någon av oss svarar:
"Gött, vit sprit och vitt knark en hel månad!"

Denna mening drog jag (utan att vare sig blinka eller tänka) i personalrummet idag, när ämnet om vit månad kom upp igen och blickarna jag fick var...
Låt oss bara säga att mina kollegor nu tror att jag är en knarkande alkolist...

Eller kanske en supande narkoman.

I samlingen idag pratade vi om tjugondaknut och barnen berättade huruvida de hade kvar gran och pynt hemma eller inte.
Flickan bredvid mig berättar:
"Våj gjan fick vi slänga ut fö länge sen fö den bajjade fö mycke."

Då fnissade den oerhört omogna fröken Babbel hjärtligt... -Inombords.

Undrar om jag inte är lite emo ändå!

Jag har bara varit hemma efter jobbet idag. Något jag inte har varit på väldigt länge och tanken var ju att jag skulle packa lite inför den stora flytten, en trappa ner.
Men hur kul är det att packa då?

Jag laddade med house, kryddad mat och uppsatt hår, men vem försöker jag lura?
Vadå göra saker i god tid... Nej, det är bara att acceptera att jag är en människa som gör allt i panik och i sista stund. Lådorna är och förblir tomma ett tag till.
Istället kom en känsla, som jag inte känt på länge, över mig.
Jag ville måla...

Hurra!
Jag släppte lös håret med en härlig huvudskakning, ändrade musiken till softisch, plockade fram pensel och pennor, satte mig på golvet (ja, jag sitter på golvet och målar) och lät penseln svepa fram över pappret.
HÄRLIGA känsla.

Mitt nygamla verk är långt ifrån färdigt då bara grundskuggningen är gjord och jag ska fortsätta så fort inlägget är klart.
Jag ville bara dela med mig av min fantastiska målarlycka.
Det är inte alltid misär ;)
Ibland är livet rätt gött och nu sitter jag här med ett behagligt lyckorus i magen och bröstet. Helt plötsligt har det gått 2,5 timmar och jag är helt inne i musiken, penslar, blyerts och akvarell.

... Har fått ett nästan magiskt begär efter mjölk.
Mina tankar återkommer ideligen till hur gott det hade varit med ett enormt glas kall mjölk och jag fullkomligt bäljar i mig.

Min passion för mjölk uppdagades igår och jag trodde mest att det var en bieffekt från lördagens goda drinkar, men även idag fantiserar och tänker jag drömskt på den vita drycken.
I bamba svepte jag två glas på stående fot, innan jag tog det tredje till bordet, och i kaffemuggen finns det knappt plats för kaffet längre.


Mjölk.
Underbara, kalla, vackra, ljuvliga, välsmakande mjölk...

Man (jag) får sig en tankeställare ibland.

Efter jullovet ville barnen givetvis berätta om vad de hade gjort och vad de hade fått i julklapp.
Det är helt otroligt vilket hets det är runt julklappar och ungarna berättade med glittrande ögon om hur de hade fått Wii, Guitar Hero, legobyggsatser och andra svindyra paket.

En flicka i klassen räckte ivrigt upp handen och berättade stolt över sin finaste julklapp.
När hon öppnade det paketet låg ett par av hennes jeans där.
"Men mamma" hade hon sagt  "De här jeansen har jag ju använt innan"
"Ja" hade hennes mamma svarat "Men då fanns inte de där lapparna på"

Hennes mamma har tagit ett par av flickans jeans, sytt på två jeanslappar med gubbar på, på de hela knäna och slått in dem i ett paket.

I den familjen finns inte pengar till absurt dyra Wii-konsoller eller andra tusenlappshistorier men hon var/är sjukt glad över sina jeans nya utseende.
Faktum är att hon har använt de jeansen varje dag, sedan det uppropet, och idag föll en av lapparna av...

Vi får nog se till att sy på den igen i eftermiddag!

Jag fixade mitt hår idag.
Jo, det är mitt, för jag har köpt det för dyra pengar.

Fan, jag känner mig som Gollum varje gång hon tar ut mina gamla slingor och jag drar fingrarna genom mina tunna svarta hårstrån.
Hur kan något som inte är jag, vara så jag?

Och vad hände egentligen mamma?
Varför har inte jag fått dina stora bröst och ditt tjocka hår?
Jag är som Gollum med två hallon på bröstet... Och jag blev ju faktiskt kallad för torsköga när jag var barn. Något som Gollum också skulle kunna råka ut för.

När jag började med extensions (jag hade kort busigt hår och ville bli långhårig... NU) sa min frisör, att; "Det är som en drog. Du kommer att bli beroende."
"Nasch då... Sätt i dem nu." Och det var då jag hade den mest coola hockeyn någonsin!
Det var fyra år sedan ungefär... Jag är så fast i hårträsket!

Jag är inte jag när jag bara har mitt eget hår men jag blir jag när jag lämnar frisörsalongen med mitt nya, tjocka, svallande hår.
HUR ska jag någonsinn kunna sluta?
Nej, frågan blir nog, vad kan jag dra ner på för att fortsätta ha råd med mitt beroende?


Se skillnaden med och utan hår...

Jag övervann en rädsla idag.

Jag var så nervös och livrädd inför detta mötet att jag gjorde saker inatt som sambon (whom I love) och jag kommer att skratta åt många år framöver.
Vi kommer nog faktiskt att skratta åt det även som 90-åringar på hemmet (inte för att jag en sekund tror att jag kommer att bli så gammal, men du fattar budskapet).
Det hela slutade i alla fall med att jag kröp ner i hennes säng och vi, alla fyra tjejer i lägenheten, sov natten ut tillsammans.

På spårvagnen i eftermiddags satt jag ensam längst bak med min ryggsäck i knät och med stenhård house dånande i öronen.
Händerna var knutna och kallsvettiga, ögonen stirrade stint ut genom rutan och knäna skakade lätt...
Jag var livrädd!

Idag kastade jag mig in på nya outforskade marker minsann.
Efter en studiedag på jobbet, där vi fick en föreläsning om den inre kommunikationen (efter vilken min chef frågade om jag tyckte att den var dålig eftersom jag såg så sammarbiten ut, när jag i själva verket girigt sög in vartenda ord den lilla föreläsaren sade och lade i min självinsiktsbank), gick min power walk-kollega och jag på en promenad med avslutande gulaschsoppa.

Efter det kommer vi till det nya i mitt liv.
Vi gick på en lägenhetsvisning!

Jag har alltid tänkt att den dagen jag går på en visning så ska jag minsann klä mig propert och se mycket flådigare ut än vad jag egentligen är, och det kom jag ju ihåg i morse när jag vaknade på soffan, efter att omedvetet ha stängt av klockan två gånger...

In kommer jag och tar den stiliga mäklaren i hand, iklädd baggy skatarbrallor, sneakers, skinnjacka, scarf, inget smink och en svart/vit-randig mössa på huvudet.
Mycket respekt -och pengaigivande intryck jag gav den mannen... Och ändå ville han ha mitt nummer. Mycket märkligt!

Jag blev faktiskt lite småkär i den urgulliga lilla lägenheten, men den smekmånaden slutade rätt snabbt i en brutal skilsmässa.
Det fanns ju ingen förvaring!!!
Inte en enda garderob.
Wtf?

Jag må se ut som en luffare ibland, men jag är en tjej.
En tjej som byter kläder ofta (trots att det inte känns som att det finns några i garderoberna), en tjej som grejar med hår, hud och make. En tjej som dammsuger, gör rent kattlådor och skurar golv... 
Ingen förvaring... Hrmpf, DET ÄR SLUT!

Nu är jag här igen.
Sömnbefriad och utmattad.
Sitter invirad i duntäcket, direkt kommen från en utläst bok med rosa strumpor på fötterna (tack vare lägenhetens 18 grader) och en varm katt i knät innanför allt dun.

Jag har fortfarande en kula på magen efter mammas underbara middag, vilken jag åt av som om jag inte sett mat på flera veckor... Något som väl i och för sig är sant då jag i stort sett lever på bambamat, proteinbars och naturgodis.

Jag är så trött på mina ständigt återkommande sömnlösa perioder.
Trött på alla gnagande tankar jag har. Trött på att vara en sån bitter jävla gnällfitta.
Men jag är bitter. Jag är faktiskt så bitter att det är skrattretande.
Jag kan till och med ge mig själv ett lfånigt litet leende efter att ha tänkt ännu en av mina superbittra tankar, när någon råkar säga något, och tänka; Men ge dig nu. Du är ju helt störd!

Men låt mig vara störd då, för jävlar vad jag är bitter på omvärlden.
Bitter på lägenhetskontrakt som verkar segla ner från himlen på små silverfat (trots att jag unnar alla jag tycker om ett 1:a handskontrakt), bitter på lärare som klagar på sin lön och arbetssituation,  bitter på egoism och självömkande (något som jag själv är lite av en obesegrad mästarinna på just nu), bitter på de som gnäller över sin partner, bitter på vintern, bitter på kroppsfixering, bitter på tjejigheter, bitter, bitter, bitter...

Visst låter jag trevlig?

Men, jag ÄR trevlig.
Jag tror och hoppas ändå att jag lyckas dölja denna ljuva bitterhet rätt väl när jag vistas bland folk och om jag inte gör det så kan den ju ge dem ett gott skratt, för någonstans så är det ju faktiskt humor.
Torr humor, men ändå humor.

Jag är glad att jag själv fortfarande kan skratta (mellan floderna av tårar) åt mig i den här, för mig, bizarra situationen av intriger, missunsamhet, självömkan och panik i vad som komma ska.
För den dagen då jag tappar mitt sinne för humor och förmågan att skratta mig fri, då blir jag orolig på riktigt.
Då är jag fan körd...

Men hey. Än så länge är jag inte där och jag vet att jag aldrig kommer dit.
För vad är det du alltid säger Hef?
"ALLT blir bra!"

Och med en sån underbar familj och med så underbara vänner som jag har så kan det inte bli annat än bra, så sluta vara så självdestruktiv nu och gå och lägg dig!

Nåja... I soffan framför Weeds i alla fall.

:)

Det är egentligen helt sjukt hur beroende jag har blivit av att skriva. Får jag en känsla i kroppen, vill jag direkt skriva ner den.
Förr om åren målade jag mina känslor och jag kan se väldigt tydligt på mina teckningar hur humöret var när jag gjorde dem. Vissa är så mörka att man knappt ser motivet och vissa är ljusa med väldigt lätt skuggning.

Tecknandet har jag tappat, men hoppas få tillbaka när jag får en egen lägenhet.
Att vara inneboende har varit rena döden för min inspiration och jag saknar verkligen mina ensamma sitta-uppe-och-teckna-nätter.
Istället har bloggen blivit min terapi och känsloutlopp.
Fördelen med tecknandet var att det inte var riktigt lika blottande. Visst blottar man sig även i en bild, men inte alls på samma sätt som när den bilden blir till ord.

Och att teckna en ledsen kvinna eller en, på en sandstrand, fritt galopperande häst är egentligen (för mig) mer läkande och frigörande för själen än att skriva ner något som sedan kan tas upp oräkneliga gånger av de som läst, de där för stunden laddade, orden.

Härliga ni!
Hur kan jag med lätt hjärta skriva i en blogg med 6 okända läsare när jag har er? ;)
Nä, skärpning Hallonet...

Idag satt jag uppkrupen i min power walk-kollegas soffa, krampaktigt kramandes på en mjuk, röd kudde och darrade av skräck.
Terror och fasa är djävulens påfund och jag är en idiot som varenda gång, och lika naivt, går på det här med skräckfilmer.
Jag vet ju så väl att jag inte kommer att våga resa mig upp för att hämta telefonen, borsta tänderna, släcka ljusen eller gå på toa.
Jag vet ju också att jag kommer att behöva hoppa mellan soffan och andra möbler, för att inte sätta fötterna på golvet, där ondskan lever och frodas.

Jag hade, dagen till ära, köpt ett par (lika vråltajta som de var billiga) jeans på rean vilka jag likt ett ormskinn ålade in mig i efter träningen och nöjt hade på mig i soffan. 
Där satt jag alltså, i fosterställning med mina tajta jeans och (av skräck) klotformade ögon hypnostiserat fixerade på tv:n,  och kunde inte sträcka ut benen.
För det är ju ett välkänt faktum att det är strängeligen förbjudet att ha någon som helst kroppsdel utanför soffan under en läskig film?

Det är också ett välkänt faktum att när man viker en vattenfylld slang så förhindrar man vattenflödet att komma fram?
Samma sak som med vattnet händer nämligen med blodflödet ner till fötterna när du viker benen i ett par smala jeans.
Inget blod i min kropp hade, under ca två timmar, tillträde nedanför mina bestämt böjda knäveck och det blev rätt snabbt ett  irriterande problem.

Båda fötterna somnade utan att ha någon som helst förståelse över min oförmåga att sträcka ut benen och det tog inte lång tid förrän smalbenen med stickningar och retliga ilningar förklarde att även de höll på att domna bort från mig.
Helvete!
Men det var ingenting att göra förutom att, med vissa ställningsbyten uppe i soffan, försöka lätta på trycket vid knävecken och hoppas på att filmen skulle få ett lyckligt slut... Eller faktiskt ta slut.

När den väl gjorde det kom ju nästa problem som ett litet brev på posten.
Filmen var slut, jag skulle hem och jag var RÄDD.
Tanken var ju (när vi köpte sushi och bestämde oss för film) att jag skulle promenera hem efteråt för att liksom förbränna den halvkilospåsen med naturgodis som visst kom med i sushipåsen, men vad kan jag säga?
MMmmmmm, eller huuuuur att jag gick hem.

Trots att jag nu (utan pengar) skulle ta en taxi, och trots att min vän skulle följa mig ner till taxin som skulle köra mig hela vägen hem, var vi tvugna att kolla lite på Scrubs innan jag vågade ta steget och sträcka mig över bordet till telefonen.
Och nu sitter jag här, sömnlös med hemska bilder av mörk ondska i huvudet.

Inga mer skräckisar, snälla.
Jag blir så himlans rädd!