vildhallonet

Yes, jag har NÄMLIGEN typ värlens bästa dag.
Den har varit strålande från det att jag gick upp fram till nu. Och det bästa av allt är att den inte är över än...

Först har jag spenderat dagen med två olika föreläsningar, där den sista (Atle Johansen) klev rakt in i mitt hjärta med sin peppeande föreläsning.
Han tänkte precis som mig... Eller jag som honom och jag skrattade uppskattande med honom i 2,5 timmar innan jag med ett absolut tindrande humör gick mot salong Qoumodo för min varannanveckasklippnig.

Atle hade fått mig att må bättre än jag gjort på... Sen... Öh... Jag minns inte ens men sweet jesus, vilken fantastisk känsla jag hade i kroppen.
Jag var fan en hjälte.
En helt fantastisk människa. Inte bättre än någon annan kanske, men absolut unik och fantastisk.
Jag menar, livet är inte perfekt.
Inte för någon.
Det är en process som tar tid och jag lever minsann här och nu...

Med min nya glödande självbild gjorde jag nästan hoppsasteg genom stan, och blev vid Vasaplatsen stoppad av en kille i en farligt snygg skinnjacka.
Jag tog ur lurarna ur öronen och såg frågande men med ett brett flin på honom.
"Herregud, vad vacker du är!" säger han och slår ut med armarna och tappar nästan sina två matkassar.

Jag bugade överdrivet, med ena foten framför den andra, utslängda armar och allt, och tackade för den fina komplimangen.

"Kan jag inte få bjuda dig på en kaffe.. Nu med en gång?" Han log lika brett som jag och väntade på svaret.
"Tack, det hade varit trevligt, men jag hinner tyvärr inte." Svarade jag, som inte alls var sugen på en fika med honom ,och började dra mig vidare mot frisören.
"Snälla? Kan jag inte bara få umgås med ditt vackra leende en stund" ropade han efter mitt fladdrande hår och jag vände mig om i farten och fyrade av ännu ett leende innan jag gick vidare.

Inne på salongen kommer min vackra frisörska mot mig, men stannade halvvägs och bara tittade på mig.
"Gud, vad du strålar. Är du kär?"
"Bah, I wish" svarade jag och kramade om henne innan jag berättade om min föreläsning och mitt miserabla kärleksliv som hon ju alltid blir uppdaterad i.

Efter frisören gick jag in mot helvetet på jorden; Nordstan, för att möta upp bögen i församlingen och handbollstjejen en stund.
På vägen mot dem blir jag stoppad av en kille som stod i en sådan där telefonmonter och är jobbig.

"Tack, men nej tack" svarar jag stressat när han dyker på mig med abonnemangsfrågor, men tänkte sedan att; "Herregud, vem är jag att inte ge honom lite tid av mitt liv? Så bråttom har jag inte."

Han ställer sina frågor, ringer ett samtal och säger sedan, med handen på min axel.
"Det är din dag idag min sköna!"

Och efter de orden halverade han min månadskostnad vad det gäller mobilräkningar och "gav" mig en ny telefon.
En silvrig Sony W715 som jag direkt kände en härlig connection med...



Det här är min dag...
Nu ska jag slänga på mig lite nya kläder och sedan rusa ner till Pustervik där det är lite roliga premiärer  ikväll.
 
EN öl kan jag ju unna mig en dag som denna!
Eller hur?!

Idag när jag skulle lämna jobbet (efter att ha stannat över två timmar för ett uppdrag som gick åt helvete) kunde jag inte hitta min mobil.
Jag bestämde mig, kvicktänkt som jag är, för att ringa den från jobbets telefon och gick sedan runt på den barntomma avdelningen och lyssnade efter min telefon, som jag absolut räknade med skulle ringa... -Vilket den inte gjorde.

Nääääe, de e itte sant!
En rö buss. Tebaka på noll!

Besviken över att jag nu skulle behöva leta överallt där jag varit under dagen, men nyfiken på hur jag själv låter, bestämde jag mig ändå för att låta signalerna gå för att sedan lyssna på mitt eget mobilsvar. Det hör jag ju liksom aldrig själv.

Vid det första "Hej, du har..." blev jag alldeles kallsvettig.
Holy shit! Jag låter ju som en gammal dam!
60 bast, minst!
Herregud, vad är detta?!!

När "Britta Karlgren och jag kan int..." kom, sjönk jag ihop i en lättad hög på golvet.
Jag hade lyckats ringa fel. Tack gode gud!

Jag satt kvar där på golvet en stund och lyssnade på musik och tyckte lite löjligt synd om min lilla personlighet innan jag tog tag i min ynklighet, samlade mod och ringde upp mig själv igen.
Till min lycka hörde jag The Pot ljuda från kontoret, under några papper jag lagt där för att ta med hem och jag rusade ivrigt dit och slet fram telefonen.





Den här gången lade jag dock på innan telefonsvararen tog vid.
Det är nog tryggast att inte veta hur jag låter ändå...

Vad är det med folk och deras helt sjuka behov av att vara först in på spårvagnen?

Ta mig fan om jag inte blir galen på dem snart och tar av mig ryggan, svingar den vilt i luften och rusar vrålandes på spårvagnen så att alla trängandes idioter flyger som bowlingkäglor omkring mig...

... Eller så gör jag som jag alltid gör och backar ett steg så att de oroliga själarna får gå på innan mig!

Jag har en stor svaghet.
Jag är väl mänsklig och har många, men just den här svagheten försätter mig i situationer där jag i stort sett alltid ångrar mig.

Ta idag tex när jag var på väg hem efter ett besök på Willy's.
Jag gick förbi en blomsterhandlare och beslöt mig (enbart för att det förmodligen var den enda blomsteraffären i stan som var öppen på en söndag) för att gå in och kika.
Mitt hem är rätt fattigt på blommor och jag kanske skulle kunna få inspiration till framtida blomsterköp.

Inne i affären dyker en trevlig, utländsk man på mig med sitt allra bredaste léende och jag visste väl någonstans att jag redan där var körd.
Han presenterade mig stolt för sin pratglada, gula kanariefågel och han tryckte upp en sisådär 25 olika krukväxter i famnen på mig, i sin iver att vara sin kund till lags.

Så trots att jag bara skulle kolla lite, lämnade jag affären med en orkidé på 250 spänn och ett rungande *helvete* i huvudet.
Här har jag slitit som ett djur och varit hemma hela helgen (tro mig, det var något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv) för att spara mina slantar och så faller jag för det äldsta tricket i boken.
Skuldkortet!

Jag köpte än en gång något för att vara snäll och för att jag inte kan med att lämna affären tomhänt när han gett mig så mycket tid och hjälp.
Jag är varje företagares och uteliggares dröm. 
Så dålig...

Men dagen var strålande och det är ingen idé att lipa över saker som är gjorda, så jag ställde min nya blomma i köket och mötte upp två av mina homies för en underbar dag på stan.

Med solen blir allt bra.

Allt blir bra!

Igår bestämde jag mig för att utföra musikaliska experiment och fyllde, full av iver, på iPoden med massa musik som jag verkligen gillar.
I morse satte jag den på random på alla dessa låtar och gick nöjd med mig själv till spårvagnen.

Det startade med Atmosphere, vilket faktiskt inte kändes rätt kl 06:50 på morgonen varpå jag tryckte fram en låt, till Honey Is Cool.
Därifrån blev det Massive Attack, Pearl Jam och Radiohead.

Och sådär höll jag på... Halvlyssnade på massor och tyckte det kändes som att ha köpt en stor godispåse.
En godispåse som jag skakar om och omsorgsfullt väljer ut vilken godis jag ska äta, trots att jag vet att jag kommer att äta upp alla.
Jag har ju själv plockat bitarna...

Nu på kvällen, efter en lång arbetsdag kom min blandning till TOOLs aenima och då slutade jag bläddra.
DÅ blev det rätt.
DET var vad mitt humör ville ha idag och jag diggade TOOL hela vägen hem från jobbet, stoppade iPoden i sin högtalare och fortsatte njuta när jag kom hem.

Från att, igår, vara helt handlingförlamad och halvt förstörd av Finks ljuva stämma, hoppade jag idag runt i lägenheten och dansade vrålandes fram både middag och hårfärgningamedel, vilken jag nu ska skölja ur innan jag dammsuger...



Gud, vad jag älskar musik...
Undrar vad det blir till våfflorna i morgon?

Jag har ett beroende som jag har märkt har en farlig makt och ett mycket större inflytande på mig än jag egentligen vill låta det ha.
Mitt beroende styr mina känslor, mitt humör och ibland, hela min dag.

Jag klarar mig inte en dag utan den men jag har ändå inga planer på avvänjning.
Tvärtom. Jag vill bara ha mer.

Jag har inte tänkt på att det är ett beroende och jag har inte direkt reflekterat över hur starkt det påverkar mig heller, förrän idag.

På spårvagnen hem från jobbet satt jag nämligen och tittade ut genom fönstret med en skum känsla av ledsenhet blandat med välmående i kroppen.
Jag hade en tung klump som grodde i magen men samtidigt njöt jag av någonting som var oförklarligt för mig.
I mitt huvud sjöng jag med i musiken jag lyssnade på och mina tankar cirklade sig runt saker som hänt mig det senaste.
Var jag glad? Var jag ledsen? Var jag ensam? Var jag lycklig? Jag grubblade verkligen, med blicken mot Göteborg utanför fönstret, på mina egna gåtfulla känslor när det slog mig...

Fink...
Det är ju Fink som får mig att må så obegripligt som jag gör.
När jag kopplade mina känslor till musiken i mina öron tänkte jag granskande vidare på det.

För vad är det egentligen som alltid kan få mig pigg fast jag är trött, glad fast jag är ledsen eller ledsen fast jag är glad?
Vad kan få mig att faktiskt vilja städa, tycka att det kan vara underbart (trots min dampiga personlighet) att bara ligga i soffan med blicken i taket eller hjälpa mig att göra mig redo för en härjande utekväll när jag i hemlighet vill vara hemma?
Vad kan få mig att utan förklaring vilja lämna ett rum/lokal, bli grinig utan till synes anledning eller att tänka och må såhär helt mystiskt?

Det är ju musik!
Musiken styr mig och jag låter den göra det.
Jag lyssnar på musik så fort jag får möjlighet och jag väljer ofta omsorgsfullt vad jag vill ha för stunden (eller vad som vill ha mig).

Fink har just nu sina tänder om mitt hjärta och han kan med ett enkelt huvudkast slita det ur min sköra kropp.
Men han gör det liksom inte. Han bara har greppet där och lämnar mig med en öppen bröstkorg, i ett matt upplösningstillstånd men samtidigt droglikt välmående.

Musik!
Vem skulle jag vara utan den?

Befriad från konsekvenstänkande?
Tappat kontrollen över handling och verkan?
Helt aningslös eller bara i högsta grad naiv?

Jag har inget namn på det, men något fel måste det ju vara på mig i alla fall.
Jag hade två missions den här dagen.
Två!
Det är inte överhängande mycket och jag kände att jag hade kontroll över det när vi, tidigare idag, vrålade iväg från gårdsplanen, brorsan och jag.

Jag skulle lämna in en klocka för omglasning och jag skulle fixa ett mobilt bredband. Lätta uppdrag som inte krävde särskilt mycket tankeverksamhet eller planering...
-Kan man ju lätt tro!

Klockan låg i säkert förvar i sin gråa box, på köksbordet, samtidigt som jag var i klockaffären, så det glasbytet gick ju inte så bra.
Men ok, ingen idé att lipa... Bredband nästa!

Inne i 3butiken får jag hjälp direkt av en trevlig ung tjej med alldeles för mycket smink.
Det var så tjockt lager att jag fick använda en enorm viljestyrka för att avstå från att dra med fingret över hennes kind, bara för att se om hon fick en djup skåra där då.

Istället knöt jag krampatigt händerna bakom ryggen och log ett åååh-snälla-kan-du-inte-klia-dig-i-ansiktet-med-dina-långa-naglar-leende mot henne och lyssnade med ett halvt öra (men, mot hennes ansikte, fastnaglad blick)  på hennes försäljningssnack.
När allt var klart hämtade hon mitt lilla paket och ställde sig bakom disken.
"Kan jag få din legitimation då tack."

Leg?
Jag slår med händerna på jeansens bakfickor, river ned jackans dragkedjor, öppnar påsen jag har i handen och kastar avslutningsvis en hjälplöst bedjande blick på brorsan som, i en tyst suck, skakar på huvudet
Leg innebär ju plånbok, och det hade jag ingen.

Eftersom jag ju inte har något visakort och heller inga papperspengar såg jag ingen som helst anledning att ta med mig plånboken till stan idag.
Nej, den låg bekvämt bredvid klockan på köksbordet, och skrattade rått åt mig.

Jag är mörkrädd. Väldigt mörkrädd.

Då jag är uppvuxen på landet där gatulamporna ännu inte var påtänkta, cyklade jag alltid i mitten av vägen när jag skulle hem på natten, så att inte yxmördarna kunda stoppa in en pinne i hjulet och hoppa på mig, från sina gömställen i diket.

När jag skulle hämta ved i ladan, kastade jag (från ladugårdsöppningen) ett vedträ i varje hörn så att jag kunde springa fort som fan om någon sa: "AJ!"
Om veden hann ta slut fanns det alltid fyra högar i hörnerna att hämta av, innan vi klyvt upp ny.

... Och jag ska inte ens berätta om den gången pappa skrämde mig så att jag var helt grön i ansiktet, trots en stor hanhund under vänstra armen och en kniv i den högra...

När jag flyttade till stan blev livet lite ljusare och nu nöjer jag mig oftast med att ha en liten sten i fickan, som en trygghet mot handflatan, när jag går hem och känner mig lite osäker på min omgivning.

Men så var det ju de här fyra dagarna då jag är hus -och djurvakt hos mina föräldrar som är på (en mycket välförtjänt) minisemester.
Mina föräldrar bor fortfarande på landet.
Inte samma land där jag är uppvuxen och relativt trygg såklart, utan ännu mer på landet.
Här går det en buss i kvartalet (känns det som) och även om mina föräldrar har bildbevis på att de faktiskt byggde sitt hus på just denna tomt, tror jag minsann att det är någon som har råkat tappat de få hus som finns...

På dagarna är det i och för sig vackert som en saga här.
Skogen böljar sig runtom huset och Lygnen ligger bara ett stenkast (beroende på vem som kastar) bort. Det är en rätt bra bit till en trafikerad väg och man vaknar till fågelsång istället för sirener, bilar och spårvagnar.

Men på nätterna...
Då smyger sig demonerna fram från skuggorna och man hör ondskan virvla bland träden.
Visst är det helt underbart att, ovanför huvudet, se en himmel så klar att man hade kunnat räkna stjärnorna, men jag tror att  jag föredrar att kunna se min hand med.
Det är bäcksvart, jag är ute och jag är rädd!

Men till min tröst har jag ändå med mig Lingon, som jag ju är ute och rastar.
Medan de andra hundarna är ute i rastgården går jag en promenad med henne med tanken om att; "Ha! Kom an bara, era ondskingar. Jag har nämligen en Doberman här och hon skyddar mig. Pilutta er!" 
Och sedan ser jag till att hon är nära mig (så att ingen kan hoppa på mig bakifrån utan att hon märker det) innan jag tyst som en indian på jakt och med hukande hållning smyger mig ut i det okända mörka.

---

I morse (runt 07:30) var jag så trött på allt vad hundar, sovande bröder, katter och valpar hette, så jag tog Lingon med mig och lämnade huset för en promenad i den kyliga men soliga morgonen.
Vi gick ner till den glittriga sjön och jag kände med lättad belåtenhet hur mitt dåliga humör vände.
Solen värmde nästan mina kalla lemmar (jag gick ut utan strumpor i skorna och med bara en av pappas stora tröjor över jeansen), fåglarna kvittrade sin godmorgon-sång och vinden smekte mjukt de nakna trädtopparna.
Där satt jag på en stor stock, med armen om den svarta hunden bredvid mig, och tittade ut över sjön med en ljuv känsla av frihet i kroppen.



När humöret vänt och jag återigen kände mig redo för mina sysslor vände vi och gick skogsvägen tillbaka mot huset när Lingon plötsligt pruttade.
Hon pruttade en riktigt smattrande AK 4-prutt och hon hoppade högt av försräckelse.

Efter några meter fes hon igen och blev lika rädd den här gången. Hon tittade bak på mig, tittade fram, fes, tittade bak och försökte springa ifrån sitt eget pruttande.
Jag skrattade först och tyckte att det var en oerhört festlig syn, men insåg plötsligt allvaret i det hela och slutade tvärt att skratta.

Här gick jag ut i nätternas farliga mörker och kände mig beskyddad och (i alla fall hyfsat) trygg med en hund som blir livrädd för sina egna fisar...
Det kan aldrig vara bra.

Gulp!

Jo, efter att ha handlat maten idag, satte jag mig på en ensam bänk inne i köpcentrat och väntade på att bästebror skulle komma från sitt bankbesök och hämta upp mig.
Jag satt där i min bitterhet över presentkorten (läs två inlägg ner) med benen uppflugna på bänken, armarna knutna om dem och tittade, med hakan vilande på knäna, på folk som gick förbi.
Eller folk och folk.

Det var mest fnittriga gymnasietjejer med orange-sminkad hy, baggy tonårspojkar och kärlekspar som gick hand i hand.
Äckliga kärlespar. Blä! Har de inget jobb eller?
Jag var läskigt sugen på att, lite försiktigt, sträcka ut ett ben när de kuttrade förbi.
Bara en liiten fällning. De kunde väl inte skada så mycket?
Jag menar,  vilka vad de att gå lyckliga förbi när jag satt där och var helt deppig...

Mitt i mina destruktiva tankar kommer det fram en äldre herre och frågar om han får slå sig ner, vilket han självklart fick. Bänken var stor och jag och min matkasse tog ju bara upp en liten del av den.

"Vad snällt av dig att dela bänk med en gammal skånk som mig." sa han med pigga ögon och ett tandfyllt leende "Hur gammal kan du vara då, min vän?  16... nej 19 kanske?"

*Oh, jag gillar honom.*

Han var som en kassettspelare där jag med mitt: "självklart, slå dig ner"  just tryckt på PLAY och han pratade oavbrutet. Och han var rolig.
En 83:årig humorspruta som fick mig att skratta så tårarna rann åt hans skämt och fräckisar.

Han lärde mig tex att ett fruntimmer som lätt får barn kallas för frögurka, och dem ska man passa sig noga för.
"Du är väl ingen frögurka?" viskade han med en allvarlig blick och lutande mot mig efter att, på ett väldigt bildligt sätt, ha berättat om sin avlidne frus, systers 15 barn.
"Till mina föräldrars och mormors stora besvikelse" svarade jag och han kluckade nöjt, tillbakalutad mot bänkstödet.

Han lärde mig hur viktigt det är att min framtida man tycker om att jobba, hur jag bäst pensionsparar, hur jag ser att en människa är vänlig i själen och att ett leende kan bryta de tjockaste isar.
Han lärde mig snuskiga fräckisar och han fick mig, med sin underbara humor, att skratta så att alla orangefärgade tonårsansikten och kärlesupptagna blickar vändes mot bänken med den gamla gubben och tjejen med knäna under hakan.

Han fick mig glad igen och när bästebror ringde tog jag min vän, 83-åringen, i hand och tackade för en mycket angenäm pratstund innan jag med hoppsasteg och lättare hjärta tog mig mot bilen...

Allt blir bra!

I fredags köpte jag (med mitt visakort) en kaffe och lite yoghurt (naturgodis) på 7eleven innan filmkvällen/natten hos Hef och i måndags stod jag i affären för att köpa en mjölk.
Jag har då inte använt mitt kort på två dagar och därmed inte heller saknat det.

När jag nu öppnar plånboken för att betala min ekologiska lättmjölk (cash är ju fortfarande inget jag vet någonting om) är kortet borta.
Va? Vadå? Hur kan det vara borta?

Hur f a n kan det vara möjligt?
Mannen bakom kassan sade med ett medlidsamt och vänligt leende att han kunde ställa tillbaka mjölken och jag gick (febrilt grävande i plånboken och jackfickorna) ut ur affären.

Efter att, utan resultat, ha kollat på alla troliga platser för mitt kort att lägga sig på, ringde jag igår banken för att återigen spärra min gröna  vän.
Det är fjärde gången på ett år och det är fan inte ok!
Nu hade jag dessutom en alldeles fantastiskt lätt kod som jag kommer att sakna enormt mycket. En sådan kod får man liksom bara once in a lifetime.

Men efter att ha fått kortet spärrat och adressändringen genomförd så att jag kan få ett nytt säger den unga tjejen kvickt:
"Jag ser att du pensionssparar med IPS här."
"Ja, du ser korrekt. Det gör jag minsann"
"Men du vet väl att det är en viss kostnad att göra det och att du borde öka ditt sparande för att du ska tjäna på det?"

*Öh, nej det visste jag inte... Säger du det nu, efter 10 år? Najs!*

"Det är möjligt, men just nu kan jag inte öka insättningen. Det har varit en abnormt dyr flytt och jag måste komma i fas med ekonomin innan jag an öka. Vi kan väl återkomma om det lite längre fram?"

*Åh, det gjorde du bra Sara. BRA sagt!*

Kvick röst:
"Jag förstår. Men då skriver jag in här att du ökar insättningen först i April. Ha det så bra, tack hej !"
*klick*

"Tack så myc..."
*Vänta lite nu... Vafan! April är ju nu... Vad hände här egentligen?*

Där satt fröken provision och gottade sig i min fattigdom... Slyna!
Jag kan riktigt se hur hon med ett diaboliskt skratt gned händerna i triumf efter att ha tryckt bort mig, bara för att med en elak min, sedan lyfta luren och kränga pengar av någon annan stackare...

Jag må vara en liten slösa ibland, men när det kommer till mina presentkort är jag en spara av rang!
Jag har presentkort som är flera år gamla och som jag kärleksfullt har sparat till det rätta tillfället.
Den rätta lägenheten. Den rätta frisyren. De rätta underkläderna. Den rätta räkfrossardagen. De rätta blommorna. 
You name it!

Jag har presentkort för det mesta som går att köpa och jag har behandlat min hög med kort som en dyrbar och ovärderlig guldklimp...
En rikedom som skulle spenderas när allt ändes rätt, och det skulle det ha gjort idag.

Lade du märke till skulle ha gjort?

I måndags när jag packade inför min fyradagarsvistelse hos föräldrarna tänte jag att; "Nu... Nu ska jag minsann använda några av mina presentort. Jag ska köpa kaffekoppar, en ny stekpanna, nya underkläder och ramar till mina tavlor. Yes!"

Men hur jag än letade och vände upp och ner på min lägenhet kunde jag inte hitta högen.
Högen som jag ju egentligen visste exakt vart den var. Högen som jag alltid vet vart den är. Högen som jag omsorgsfullt bläddrar igenom då och då bara för att liksom lukta på allt som jag ska köpa. Högen som jag älskar och betraktar som synnerligen värdefull. 
Min hög. Min skatt. Min enda rikedom... Borta!

Låt oss bara säga att det var med ett smärtsamt tungt hjärta som jag lade mig för att sova på måndagsnatten (efter att min älskade Hef som äntligen kommit hem från Argentina lämnat mig).

---

Idag åkte bästebror och jag in till stan. Han för ett viktigt bankbesök, och jag för att handla mat.
Idag var också den dagen som jag hade planerat att, efter stadsbesöket, åka tillbaka till föräldrarnas hus sammanpressad av alla kassar med saker jag köpt för mina presentkort.

Men istället för att köpfrossa satte jag mig på ett fik, köpte en kolossal latte, jämnade ut den med en klen pralin och ringde trevligkille som fick trösta i min djupa sorg.
När jag lämnade fiket och gick mot mataffären låg alla de affärer jag, med spenderarleendet, skulle ha besökt, på rad och räckte ut tungan åt mig.

Jag satte barnsligt två fingrar i öronen och "La la la la la":de mig förbi de ondskefulle skyltfönstrerna, men blev på något sätt stoppad när jag kom till underkläderna.
Med en ensam, men osynlig, tår rinnandes på insidan av min kind och med längtande blick tittade jag, tomhänt, på de bleka plastdockorna utan huvud som kråmade sig framför mig.

"Den här sexigt minimala kreationen och det här fantastiska spetsstycket skulle du allt vilja ha va?" tycktes de retfullt säga, trots avsaknaden av huvud.
Men de behövde inga huvuden. Deras kroppsspråk sa allt. 

Jag slet min åtråfulla blick ifrån dem, vände bittert på klacken och gick med moloken hållning in i mataffären, där yoghurten (läs naturgodis), och en alldeles för dyr oxfilé blev min räddning från total nergång.

Undrar om presentkorten är tillsammans med visakortet?
Buhuuu...

Inomhusgympa när det är snö ute?
Skulkle inte tro det!

Alla barnen fick minsann och på order hänga tillbaka sina gympapåsar och ta på sig termokläder med tillhörande stjärtlapp.
Här ska det nämligen åkas!

Åh, vad jag älskar det!
Glittrande ögon och skrattande munnar med gluggar i. Dyblöta vantar och ungar som tumlar runt i högar när de kör in i varandra.

En av gullungarna på jobbet:
"Fröken Babbel, kan du fästa min pingvin som jag har sytt?"
"Jo, det är klart att jag kan. Men vill du inte vänta tills Bridget kommer in? Hon är ju mycket duktigare än mig på att fästa snyggt."

Kort tystnad och sedan ett tvärsäkert:
"Men du fäster väl på ditt sätt?"
"Självklart, men Bridget gör det så mycket snyggare bara. Hon kommer in snart om du vill att hon ska göra det."

Han tittar på mig med en genomträngande blick och säger med bestämd röst:
"Hade jag velat att Bridget skulle fästa hade väl jag bett henne. Nu vill jag att du ska fästa och du gör det på ditt sätt."

Whoa!
Jag fäster klumpigt den lila tråden på den röda pingvinen medan han står bredvid och nickar nöjt åt alla mina knutar.
(Jag kan mycket, men jag kan inte sy)!



När han limmat på en vit mage och gjort de gula fötterna på pingvinen kommer han fram igen med ett tvättäkta Hemliga Arne-uttryck.

"Vet du vem jag ska ge min pingvin till? Det är en hemlis."
"Oh, så spännande, jag har ingen aning!"
"Gissa! Det är till min tjej och hon går i våran klass och hon går i ettan. Men det är en hemlis"
Han kramar nästan sönder sin stoppade pingvin medan han förväntansfullt väntar på att jag ska gissa.

"Då gissar jag på att din tjej äääär... Hmmm... Min lilla blondin!"
Han hoppar till.
"HUR visste du det? Det ÄR ju hon." Han kommer närmare mitt ansikte och viskar:
"Och visst är hon söt?"

Vi pratar en stund om detta nyskapande förhållande och när jag frågar om jag får berätta för Bridget säger han upprört; "NEJ, är du galen. Det är ju en hemlis!"
"Ok, ok... Men får jag berätta för min lilla blondin att jag vet?"

Han ger mig den där är-du-knäpp-eller-blicken och säger sedan med förvånad röst:
"Men... Fröken Babbel, hon vet ju redan!"

Klart hon gör. Silly me!

... Ett väldigt omhändertagande träningspass, min power walk-kollega och jag, idag.

Då vi inte har jobbat ordentligt på gymet på över en månad slogs vi idag av hur läskigt snabbt muskler förtvinar.  Vi stod och trälade tappert med vårt bröst och axelpass när en riktig köttbit kom fram med ett leende.

"Vad fint det ser ut!"
Mallig power walk-kollega:
"Oh tack."
"Men..."  *såklart*
"Om ni gör så här i stället kommer ni åt muskeln mycket bättre."

Han ändrar om höjden, tar bort vikter och visar.
"Så! Kör nu!"

Happ... 
Vi fortsätter att frusta på det nya sättet och känner oss mycket nöjda med vårt arbete.
Men precis när vi upplever oss klara med bröst kommer köttbiten fram igen:
"Bra tjejer, och så tar ni underifrån nu med. Det är viktigt vet ni."
*Buhuuu, det är jobbigt nu*

Vi ändrar dock om och börjar svettas med en fjärde bröstövning när köttbitens biffkompis (senare presenterad som kusin... Och vidare förklarad som morbroderns son) kommer fram och justerar.
"Gör så här istället tjejer."

Han sätter sig ner på golvet och visar spenstigt övningen, med våra späda vikter.

Ja, men det såg ju lätt ut. Jag sätter mig på golvet, tar tag i handtagen, laddar och... fastnar!
Wtf? Jag orkade inte!
Jag tror att jag måste ha tappat mina undre bröstmuskler, för de fanns nämligen inga där.

Men jag ger inte upp så lätt. Av med alla vikter och på't igen. När jag så sitter där och gnyr över tyngden kommer en tredje kille fram med en blå matta.
"Här. Lägg den under knäna så gör du dig inte illa."
Generad Sara:
"Oh, men tack. Vad söt du är."
"Njae, jag tänkte bara på dina knän."
Han gick bort till sina enorma tyngder och fortsatte med sitt.

Jag hade väl kunnat hämta en matta själv. Jag orkade bara inte.
Pinigt!

När våra bröst med besked sagt STOPP började vi med våra axelövningar (även de bland högen av testosteron) och det tog inte lång tid förrän vår nya personliga tränare kom fram och tipsade.
Kusinen (dvs morbroderns son) sa till honom att vi gjorde en jättebra övning och vi kunde inte göra annat än att bara titta på bjässarnas kamp innan vi fortsatte med vårt...

Brösten var möra som välkokt älgkött och axlarna värkte av bara faan, när vi kom på något som  fick oss att, mitt i samlingen av överdrivna muskler, bryta ut i ett hjärtligt asflabb.
När de riktigt stora bjässarna inte längre orkar en övning, vrålar de som farliga lejonhannar, för att liksom tömma sig på alla krafter, innan de till slut bara släpper ner vikterna med en enorm duns i golvet.

Idag, när våra krafter tog slut, brölade vi som brunstiga kor och släppte våra vikter i golvet med ett... Pling!
Inget KABOOM, inget BOING NG NG, inget BAMM.
Bara pling...

Oj, vad vi skrattade åt oss själva då!

I dag när jag steg på spårvagnen för att åka till jobbet skulle resten av Göteborgs invånare, till min förskräckelse, tydligen med samma vagn.
Jag blev nerbrottad av gåpåiga damer redan vid dörren och jag fick en unges ryggsäck i nyllet när jag stämplade. (Han var lång och jag var.. lite kortare).
Men redan efter en hållplats såg jag ljuset i tunneln när en man med portfölj, som i slow motion, började resa sig från sin plats.
Jag siktade med bestämdhet in mig på mitt mål; Den blågröna stolen, och jag banade mig utan hämningar och med  aggressiva armbågar fram, för att komma dit min blick riktades och min rumpa längtade.

HA!
Stolen var min och jag satte nöjt på min iPod och diggade med benet i takt med musiken.

Ju längre vi åkte, ju fler folk gick det av och snart var vagnen nästan tom.
Ett ögonblick var jag nära att göra så som jag allt för oftast gör, och flytta till ett helt tomt sätespar, men så hände det..
Fan flög i mig och jag beslutade mig för att sitta kvar bredvid killen som satt vid fönstret.

När det var fyra hållplatser kvar till mitt stopp var det bara han och jag kvar på vagnen och jag satt belåtet nersjunken bredvid honom och mös med min musik.
Stackarn. Han vred på sig och verkade vara mycket illa till mods och tittade då och då åt mitt håll, men jag satt minsann kvar... Jag var på ett härligt rethumör och tänkte inte flytta på mig nu, när jag klarat det så länge!

Hade någon gjort likadant mot mig hade jag förmodligen trott att personen var helt loss i huvudet, men nu när jag själv gjorde det var det bara roligt.

Det visade sig att vi skulle av på samma hållplats och jag gick, med ett tillfredsställt leende, mot mitt jobb.

Jag hade två sällsamt fina fall av tillgivenhet på jobbet idag.

Efter att jag haft min lektion med tvåorna, där vi fortsatt med våra dinosaurier (vilka blir fantastiskt fina), gick jag in på kontoret och förberedde för det snabba miljömötet med bögen i församlingen.
Min lilla blondin kommer in i rummet med händerna i ett bestämt kors över bröstet.

"Du, fröken Babbel. Du har glömt något oerhört viktigt idag!"  Hon flyttar händerna till midjan och tittar strängt på mig under lugg.
"Va?"  *Gud vad har jag gjort nu? Tänk, tänk...*
"Är det att ta tiderna? För det har jag inte glömt, vi gör det bara senare eftersom samlingen blev så lång."

Vilt ruskande på det blonda huvudet.
"Det är inte tiderna. De är inte ett dugg viktiga jämfört med vad du har glömt."
"Är det städningen? För jag vet att det finns lite kvar men jag måste på ett möte?"

Ett cykel/corepass ska nog få mig att lyfta igen.
i morgon står en stege på to-do listan och det ska mycket till för att kunna misslyckas med det... Eller?!

Jag har smeknamn.
Vilken dålig, självömkande och egenkär människa jag är.

Jag blir ju av, två oberoende av varandra, personer kallad för Hip Hop. Hip Hop är ju väldigt mycket jag, så det känns fint.
Bempis kallar mig ofta för Pärla, vilket även Jojo lade fram idag.
Pärla är ju jättefint och jag är mer än gärna en Pärla.

Hip Hop och Pärla!

När jag var yngre blev jag ju faktiskt kallad för Sara-Boy, vilket inte är helt smickrande (även om de är bättre än de tidiga tonårens, Torsköga) så jag tänker slå mig till ro med Hip Hop och Pärla...

Hur är det möjligt?
Hur kan två så söta och till synes oskyldiga och harmlösa djur vara så beräknande och sluga?

Jag har tvingats inse att jag, i och med flytt till dyrare hyra, måste ändra om lite  (typ allt) i min livsstil, och som den kloka och framtidstänkande människa jag (sedan två dagar tillbaka) är,  så var jag hemma igår.
Jag ducshade, smörjde in mig, bäddade rent och förberedde mig noggrant och mentalt för en billig lördag i soffan (trots flera frestande erbjudanden) tillsammans med en lasagne och, såklart, lite naturgodis.

Till saken hör, att nybäddadade lakan är heliga för mig och när jag ren och mjuk som en barnrumpa kryper ner mellan dessa frasande och välluktande bomullsskikt är inga katter välkomna under täcket.
Och så även denna gång.
De fick vackert kringla ihop sig ovanpå täcket vilket de, efter ett tags lönlöst kämpande med att få komma mig nära inpå huden, ändå gick med på.

Men där började kriget.

Klockan 02:19 vaknade jag av ett sms och finner mig själv ligga, utan täcke, slickad mot väggen medan de mjuka små liven ligger utfläkta som två belåtna sjöstjärnor bredvid mig, med hela täcket under sig.
Jag tar kategoriskt tag i täcket och tvingar, med ovillkorlig bestämdhet, in mig själv under det, vilket i sin tur tvingar de sömndruckna tjejerna att flytta på sig.

2-1 till mig, och jag somnar tillfreds om.
Exakt klockan 04:02 kommer nästa person på att han vill prata med mig och jag vaknar, återigen farligt nära väggen.
Den här gången ligger båda två med sina fyra tassar rakt utsträckta och tryckta mot min rygg, vilket då klämde min näsa mot väggen.
Va fan!?

Hur kan två så små katter på mellan 2-3 kilo tvinga bort hela min kroppstyngd till ena kanten av sängen på det här viset?

Jag lägger mig än en gång tillrätta under täcker och muttrar något om att tillverka tofflor av mina djur, som under demonstrativa gäspningar lägger sig vid min sida igen, och somnar om... -Medan jag själv ligger vaken!

Hallon snarkar som en gammal gubbe, Müsli jagar något under gnyenden och jag... Jag är vaksam och alert, tvärsäker på att de sover räv, och därmed beredd på deras nästa move i täckkriget.
Men någon gång där somnade jag ändå, eftersom jag 05:30 vaknade av att en tredje person ville mig något. Nu var det en jakt på efterfest som gällde, och när jag svarade att jag låg i sängen, fick jag snabbt till svar:
"Oh fy! Är du sjuk?"

*Klockan är halv sex på söndag morgon och jag antas vara sjuk, eftersom jag ligger till sängs.*

Efter ett snabbt toalettbesök fick jag, för sömnfridens skull, till slut kapitulera och låta Hallon lägga sig på "sin" plats, på armen, vid min sida, under täcket...
Och sedan sov vi några timmar till.

Jag borde vinna det kriget, men det gjorde jag bannemig inte. Men nästa gång... DÅ är jag beredd på allt!