Me and my honey!
Jag ringer min sambo från jobbet nästan varje dag för att fråga när hon kommer hem, (OM hon kommer hem) vad hon skulle vilja ha till middag eller bara kolla av hur hon mår.
När vi sedan syns hemma, sitter vi vid köksbordet och pratar om våran dag samtidigt som vi slevar i oss maten som två utsvultna Borkarövare. (Vi kan ju inte äta långsamt, som fina flickor, någon av oss).
Ibland festar vi till det med ett glas vin och ibland blir det bara vatten.
De dagar som hon INTE kommer hem, och vi INTE ses hemma vid köksbordet pratar vi på msn om våra dagar, våra eventuella killar och annat viktigt skvaller.
Vi pratar med andra ord med varandra varje dag och det häftiga är att efter 20 års vänskap har vi fortfarande, ALLTID något att prata om.
Vi sover i samma sovrum och vi umgås med samma vänner. Vi har samma musik -och klädsmak (till och med samma storlek, förutom på fötterna).
Vi har samma intressen och tycker om samma mat. Vi jobbar typ med samma jobb och vi har gått i samma klass.
Vi ligger INTE med samma killar (även om det har varit ett par som har lämnat in sin ansökan) men vi talar tydligt om för varandra om vi tycker att en kille verkar bra för den andra, eller inte.
Vi är som Ler och Långhalm, hon och jag.
Vi gör nästan allt tillsammans, som ett gift par, och jag älskar det.
Vi talar alltid om för varandra hur snygga, balla, coola, bra och häftiga vi är (någon måste ju göra det) och vi peppar varandra i alla situationer. No matter what!
Vi är båda singlar och vi delar systerligt på sysslorna här hemma.
Vi inser ju båda två att vi inte kan bo och ha det såhär för all framtid, men just nu njuter jag å det fullaste att få bo i en liten tvåa tillsammans med min allra bästa vän!
Jag kommer att se tillbaka på den här tiden med värme när jag sitter och äter middag med min framtida man och våra gemensamma barn...
We so totally rock honey, and I love you lots!
När vi sedan syns hemma, sitter vi vid köksbordet och pratar om våran dag samtidigt som vi slevar i oss maten som två utsvultna Borkarövare. (Vi kan ju inte äta långsamt, som fina flickor, någon av oss).
Ibland festar vi till det med ett glas vin och ibland blir det bara vatten.
De dagar som hon INTE kommer hem, och vi INTE ses hemma vid köksbordet pratar vi på msn om våra dagar, våra eventuella killar och annat viktigt skvaller.
Vi pratar med andra ord med varandra varje dag och det häftiga är att efter 20 års vänskap har vi fortfarande, ALLTID något att prata om.
Vi sover i samma sovrum och vi umgås med samma vänner. Vi har samma musik -och klädsmak (till och med samma storlek, förutom på fötterna).
Vi har samma intressen och tycker om samma mat. Vi jobbar typ med samma jobb och vi har gått i samma klass.
Vi ligger INTE med samma killar (även om det har varit ett par som har lämnat in sin ansökan) men vi talar tydligt om för varandra om vi tycker att en kille verkar bra för den andra, eller inte.
Vi är som Ler och Långhalm, hon och jag.
Vi gör nästan allt tillsammans, som ett gift par, och jag älskar det.
Vi talar alltid om för varandra hur snygga, balla, coola, bra och häftiga vi är (någon måste ju göra det) och vi peppar varandra i alla situationer. No matter what!
Vi är båda singlar och vi delar systerligt på sysslorna här hemma.
Vi inser ju båda två att vi inte kan bo och ha det såhär för all framtid, men just nu njuter jag å det fullaste att få bo i en liten tvåa tillsammans med min allra bästa vän!
Jag kommer att se tillbaka på den här tiden med värme när jag sitter och äter middag med min framtida man och våra gemensamma barn...
We so totally rock honey, and I love you lots!
Bitch
När jag cyklade hem från jobbet idag (i spöregn, blåst och mörker) gick det en kvinna framför mig på vägen. Eftersom jag skulle svänga av om bara en liten bit svepte jag inte förbi henne, utan småcyklade lite lugnt där bakom och gjorde mig redo för min högersväng.
Precis när jag svänger (ligger fortfarande bakom henne, även om det nu är rätt nära) bestämmer hon sig för att också ta den vägen, varpå hon tvärvänder och trampar rakt in i min cykel.
"Oups! Så det kan bli, sa jag och tvärnitade"
"Du kan väl för helvete se dig för!" Väste hon under sin kapuschong och gick surt vidare!
Jag sa ingenting, utan satte mig på cykeln och trampade hemåt.
Men även om jag valde att inte säga något högt, såg det ut ungefär såhär innanför den svarta, blöta skalpen:
"Det gäller väl dig med, ditt dumma jävla helvete! Jag cyklade i två km/h och jag svängde före dig, din satans sura bitch. Dessutom hade jag både lampor, reflexer och stänkskärmare... Vad hade du? INGENTING förutom din pissiga attityd och skitfula jacka."
Efter att ha spytt galla för mig själv en stund började jag fnittra lite i min ensamhet på cykeln. Vad tog det åt mig? Varför denna aggressivitet? Jag var ju inte ett dugg bättre än henne. Till och med värre med tanke på vilka ord som rullade innanför mitt pannben.
Men jag tycker ändå inte att hon ska snäsa åt mig att jag ska se mig för. Jag är ju försiktigheten själv i trafiken, efter att jag blev påkörd för ett tag sedan.
Hade det varit innan den händelsen hade jag inte kunnat säga något. Då susade jag nog fram som en annan samhällsfara utan vare sig lampor eller förnuft, men NU... Nej, hon var orättvis och jag var nog trött som blev så upprörd!
Precis när jag svänger (ligger fortfarande bakom henne, även om det nu är rätt nära) bestämmer hon sig för att också ta den vägen, varpå hon tvärvänder och trampar rakt in i min cykel.
"Oups! Så det kan bli, sa jag och tvärnitade"
"Du kan väl för helvete se dig för!" Väste hon under sin kapuschong och gick surt vidare!
Jag sa ingenting, utan satte mig på cykeln och trampade hemåt.
Men även om jag valde att inte säga något högt, såg det ut ungefär såhär innanför den svarta, blöta skalpen:
"Det gäller väl dig med, ditt dumma jävla helvete! Jag cyklade i två km/h och jag svängde före dig, din satans sura bitch. Dessutom hade jag både lampor, reflexer och stänkskärmare... Vad hade du? INGENTING förutom din pissiga attityd och skitfula jacka."
Efter att ha spytt galla för mig själv en stund började jag fnittra lite i min ensamhet på cykeln. Vad tog det åt mig? Varför denna aggressivitet? Jag var ju inte ett dugg bättre än henne. Till och med värre med tanke på vilka ord som rullade innanför mitt pannben.
Men jag tycker ändå inte att hon ska snäsa åt mig att jag ska se mig för. Jag är ju försiktigheten själv i trafiken, efter att jag blev påkörd för ett tag sedan.
Hade det varit innan den händelsen hade jag inte kunnat säga något. Då susade jag nog fram som en annan samhällsfara utan vare sig lampor eller förnuft, men NU... Nej, hon var orättvis och jag var nog trött som blev så upprörd!
Jag har TVÅ saker att säga nu...
Efter att ha varit i bamba och ätit skulle jag gå tillbaka till avdelningen med min chockrosa lilla gullunge. Hon gick med mig, hand i hand och småpratade om allt och alla.
Hon är så mysig så jag bara tuppar av, denna lilla tjej! Man FÅR inte ha favoritbarn, men det har jag ändå. Ingen behöver ju få veta...
När vi öppnar ytterdörrarna slår kylan mot oss som ett hemskt hot om köldskadade fingrar och jag säger att vi måste springa in till avdelningen, om hon vill ha den här elevassistenten kvar vid liv.
"Jag har TVÅ saker att säga dig nu, fröken Babbel," flåsar hon med det blonda håret fladdrande, armarna viftandes i luften och den enorma lila Bratz-gymnastikväskan dunsandes mot hennes rosaklädda rygg, när vi sida vid sida joggar mot värmen:
"För det första är jag inte så snabb"
-Jodå! Säger jag, som fryser skiten ur mig och vill komma in fort...Kom igen nu..Nu kutar vi!
"För det andra är min väska göratung"
-Ja, jag ser det. Du hade ju inte behövt packa ner hela garderoben i morse. Det är ju bara gympa trots allt?
"Ameeen!" (hon ger mig den där du-är-så-himla-knäpp-blicken med ett snett leende) "För det andra är jag inte så stark"
Nästan framma vid dörren blev det för mycket för henne och hon ramlar raklång på asfalten... Jag plockar upp henne i farten (vägrar stanna ute en sekund mer än jag måste) och springer in sista biten med henne i famnen.
Inne i tamburen tittar hon på mig med en allvarlig blick och säger:
"Och för det andra har jag ont i knät"
Hon är så mysig så jag bara tuppar av, denna lilla tjej! Man FÅR inte ha favoritbarn, men det har jag ändå. Ingen behöver ju få veta...
När vi öppnar ytterdörrarna slår kylan mot oss som ett hemskt hot om köldskadade fingrar och jag säger att vi måste springa in till avdelningen, om hon vill ha den här elevassistenten kvar vid liv.
"Jag har TVÅ saker att säga dig nu, fröken Babbel," flåsar hon med det blonda håret fladdrande, armarna viftandes i luften och den enorma lila Bratz-gymnastikväskan dunsandes mot hennes rosaklädda rygg, när vi sida vid sida joggar mot värmen:
"För det första är jag inte så snabb"
-Jodå! Säger jag, som fryser skiten ur mig och vill komma in fort...Kom igen nu..Nu kutar vi!
"För det andra är min väska göratung"
-Ja, jag ser det. Du hade ju inte behövt packa ner hela garderoben i morse. Det är ju bara gympa trots allt?
"Ameeen!" (hon ger mig den där du-är-så-himla-knäpp-blicken med ett snett leende) "För det andra är jag inte så stark"
Nästan framma vid dörren blev det för mycket för henne och hon ramlar raklång på asfalten... Jag plockar upp henne i farten (vägrar stanna ute en sekund mer än jag måste) och springer in sista biten med henne i famnen.
Inne i tamburen tittar hon på mig med en allvarlig blick och säger:
"Och för det andra har jag ont i knät"
Fläskläpp
Vattuman - Gör det i vattnet
Pålitlig.
Attraktiv.
Bra på att kyssas.
Helt i mitt eget slag.
Älskar att vara i seriösa förhållanden.
Kan vara väldigt klumpig men försöker att inte vara det.
Tar mig an alla möjliga olika projekt.
Stolt över mig själv, vad jag än gör.
Slarvig och oorganiserad.
Underbar älskare... När jag inte sover.
Extrem tänkare.
Älskar i regel mina husdjur mer än min egen familj.
Kan vara VÄLDIGT irriterande för andra när jag ska förklara något eller berätta en historia.
Oförutsägbar.
Överstiger alla dina förväntningar.
Slåss inte.
Tar dig med storm...
Där har ni mig, och vad tycks? Stämmer det?
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag åkte på smäll idag... -Av en tjej!
Och inte nog med det. Jag åkte på smäll av en tjej i andra klass!
Jag har spenderat större delen av min jobbdag med att bråttas med arga, envisa, starka och bestämda barn, jagat ner dem från bord, och dragit fram dem när de har krälat runt under samma bord. Jag har lirkat och trixat, smålurats och fixat för att få dem dit jag vill.
Jag menar; Jobbigt för dem att jag är en stark och envis elevassistent som inte backar för en fläskläpp eller ett bett i armen.
Jobbigt för dem att jag fortfarande kan slänga upp dem över axeln (de flesta i alla fall) och trampa ut ur rummet om jag måste och jobbigt för dem att jag aldrig ger mig. No matter what!
Men trots att det har varit en väldigt påfrestande och energikrävande dag har det varit en bra dag.
Det har äntligen hänt lite och jag har äntligen fått jobba lite.
Men det ska ju i sanningens namn sägas att det var hur skönt som helst, kl 13.20, att få komma tillbaka till "min" avdelning och motta kramarna från barnen som har saknat mig.
"Fröken Babbel, var har du varit hela dagen?"
"Jag har ju börjat vara på en annan avdelning på måndagar."
"Kommer det alltid att vara så? Har vi förlorat dig på måndagar?"
Åh, vilket härligt jobb jag har ändå!
Nåja! Dags att ta hand om disk och tvätt innan jag deckar i soffan.
Och Mr Amazing!
I morgon kommer vi, och förväntningarna är enorma!
Puss
Pålitlig.
Attraktiv.
Bra på att kyssas.
Helt i mitt eget slag.
Älskar att vara i seriösa förhållanden.
Kan vara väldigt klumpig men försöker att inte vara det.
Tar mig an alla möjliga olika projekt.
Stolt över mig själv, vad jag än gör.
Slarvig och oorganiserad.
Underbar älskare... När jag inte sover.
Extrem tänkare.
Älskar i regel mina husdjur mer än min egen familj.
Kan vara VÄLDIGT irriterande för andra när jag ska förklara något eller berätta en historia.
Oförutsägbar.
Överstiger alla dina förväntningar.
Slåss inte.
Tar dig med storm...
Där har ni mig, och vad tycks? Stämmer det?
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag åkte på smäll idag... -Av en tjej!
Och inte nog med det. Jag åkte på smäll av en tjej i andra klass!
Jag har spenderat större delen av min jobbdag med att bråttas med arga, envisa, starka och bestämda barn, jagat ner dem från bord, och dragit fram dem när de har krälat runt under samma bord. Jag har lirkat och trixat, smålurats och fixat för att få dem dit jag vill.
Jag menar; Jobbigt för dem att jag är en stark och envis elevassistent som inte backar för en fläskläpp eller ett bett i armen.
Jobbigt för dem att jag fortfarande kan slänga upp dem över axeln (de flesta i alla fall) och trampa ut ur rummet om jag måste och jobbigt för dem att jag aldrig ger mig. No matter what!
Men trots att det har varit en väldigt påfrestande och energikrävande dag har det varit en bra dag.
Det har äntligen hänt lite och jag har äntligen fått jobba lite.
Men det ska ju i sanningens namn sägas att det var hur skönt som helst, kl 13.20, att få komma tillbaka till "min" avdelning och motta kramarna från barnen som har saknat mig.
"Fröken Babbel, var har du varit hela dagen?"
"Jag har ju börjat vara på en annan avdelning på måndagar."
"Kommer det alltid att vara så? Har vi förlorat dig på måndagar?"
Åh, vilket härligt jobb jag har ändå!
Nåja! Dags att ta hand om disk och tvätt innan jag deckar i soffan.
Och Mr Amazing!
I morgon kommer vi, och förväntningarna är enorma!
Puss
Helgupdate!
Ja, mina vänner! Då var det söndag kväll och ännu en helg har bara dundrat förbi mig.
I fredags hade vi vår västindisk-inspererande reggaefest med jobbet, och det var sjukt kul att bli vittne till gungande 50-åringar under Afromans Because I Got High eller Sizzlas Smoke The Herb... Jag tror inte att de lyssnade så mycket på texterna, mina underbara kollegor.
Men allt eftersom kvällen närmade sig natt blev det mindre reggae och mer hip hop och Carola (beroende på vem som var dj) och dansgolvet var fullt av lärare med fantastiska dancing moves.
Den lilla elevassistenten höll sig i bakgrunden och fixade spellistor, plockade disk och minglade runt bland borden.
När klockan närmade sig 23.00 gick brandlarmet och hela rummet fylldes med tjock vit rök.
Det blev ett galet kaos av virriga pedagoger som med viftande händer och uppspärrade ögon sprang om och över varandra för att komma ut från röken.
Min enda tanke var att rädda allt det tekniska (fråga mig inte varför, för jag har ingen aning var de tankarna kom ifrån) varpå jag dyker in i datorskåpet för att få ut den bärbara hårddisken, men när min chef ryter åt mig att vi måste utrymma rummet sliter jag tag i det som ligger närmast och lämnar nöjt rummet med ett tangentbord och en trådlös mus i famnen.
Ute i tamburen står alla förvirrade kollegor med sina jackor, väskor, sprit och allt annat de lyckats rädda från den icke existerande branden.
Själv står jag och kramar om ett tangentbord...
Men när vi vädrat ut röken och snackat med securitas tar jag med mig mitt tangentbord in i rummet och drar igång musiken igen. Festen fortsätter och alla är nöjda.
Några av oss drog iväg till Musikens hus, där en annan kollega hade en spelning med sitt band och oh my gaaaad, vad alternativt det var där inne!
Vi kände oss vansinnigt malplacerade bland alla svartmålade ögon, stripiga frisyrer, nitar och "konstiga" kläder.
Att folk sedan satt på golvet, i olika grupperingar, gjorde ju inte att det kändes mer som ett ställe för mig. Det fanns jättemånga fina och fullt dugliga stolar i lokalen. Varför inte använda dem?
Vi drog istället vidare mot Tranquilo, där det blev vilda sambadanser och rumpskakande resten av natten...
Lördagen bjöd på uteritt i Onsala och lax till middag innan vi tog på oss parningsdräkterna igen, sambon och jag, och drog ut på stan.
Vi stod på gästlistan till Aveny nr 1, men när vi kom dit så stod det bara 12 åringar i kön, vilket vi inte var så sugna på.
Då vi ville ha en lite mer mogen och vuxen publik gick vi till Nivå (för där är alla så mogna och vuxna nämligen) och betedde oss väldigt vuxet och sofistikerat i soffan med varsin cider i handen och spanarblicken på "on".
Efter att ha varit vuxen ett tag gick jag vidare mot Inferno för att möta upp en vän när han slutade jobba. Så där stod jag i min korta kjol, drack en öl och väntade medan de räknade kassor och torkade bord. När Inferno var släckt och låst tog vi en taxi till Orgia, där det var ett dundrandes holabalou med dansande människor och klirrande glas... vi trängdes där ett tag men gick sedan vidare till Tranquilo där vi stannade till halv åtta på morgonen och då höll jag på att bryta ihop av trötthet och smärta i fötterna, efter att ha klapprat runt i mina höga klackar hela natten.
Vi trettioåringar orkar inte med ungdomarna längre. Vi behöver våra åtta timmars sömn.
Så är det bara!!!
Nu blir det chokladpudding med sambon innan jag dyker ner i min nybäddade säng och drömmer om min väldigt roliga, men kraftsugande helg...
I fredags hade vi vår västindisk-inspererande reggaefest med jobbet, och det var sjukt kul att bli vittne till gungande 50-åringar under Afromans Because I Got High eller Sizzlas Smoke The Herb... Jag tror inte att de lyssnade så mycket på texterna, mina underbara kollegor.
Men allt eftersom kvällen närmade sig natt blev det mindre reggae och mer hip hop och Carola (beroende på vem som var dj) och dansgolvet var fullt av lärare med fantastiska dancing moves.
Den lilla elevassistenten höll sig i bakgrunden och fixade spellistor, plockade disk och minglade runt bland borden.
När klockan närmade sig 23.00 gick brandlarmet och hela rummet fylldes med tjock vit rök.
Det blev ett galet kaos av virriga pedagoger som med viftande händer och uppspärrade ögon sprang om och över varandra för att komma ut från röken.
Min enda tanke var att rädda allt det tekniska (fråga mig inte varför, för jag har ingen aning var de tankarna kom ifrån) varpå jag dyker in i datorskåpet för att få ut den bärbara hårddisken, men när min chef ryter åt mig att vi måste utrymma rummet sliter jag tag i det som ligger närmast och lämnar nöjt rummet med ett tangentbord och en trådlös mus i famnen.
Ute i tamburen står alla förvirrade kollegor med sina jackor, väskor, sprit och allt annat de lyckats rädda från den icke existerande branden.
Själv står jag och kramar om ett tangentbord...
Men när vi vädrat ut röken och snackat med securitas tar jag med mig mitt tangentbord in i rummet och drar igång musiken igen. Festen fortsätter och alla är nöjda.
Några av oss drog iväg till Musikens hus, där en annan kollega hade en spelning med sitt band och oh my gaaaad, vad alternativt det var där inne!
Vi kände oss vansinnigt malplacerade bland alla svartmålade ögon, stripiga frisyrer, nitar och "konstiga" kläder.
Att folk sedan satt på golvet, i olika grupperingar, gjorde ju inte att det kändes mer som ett ställe för mig. Det fanns jättemånga fina och fullt dugliga stolar i lokalen. Varför inte använda dem?
Vi drog istället vidare mot Tranquilo, där det blev vilda sambadanser och rumpskakande resten av natten...
Lördagen bjöd på uteritt i Onsala och lax till middag innan vi tog på oss parningsdräkterna igen, sambon och jag, och drog ut på stan.
Vi stod på gästlistan till Aveny nr 1, men när vi kom dit så stod det bara 12 åringar i kön, vilket vi inte var så sugna på.
Då vi ville ha en lite mer mogen och vuxen publik gick vi till Nivå (för där är alla så mogna och vuxna nämligen) och betedde oss väldigt vuxet och sofistikerat i soffan med varsin cider i handen och spanarblicken på "on".
Efter att ha varit vuxen ett tag gick jag vidare mot Inferno för att möta upp en vän när han slutade jobba. Så där stod jag i min korta kjol, drack en öl och väntade medan de räknade kassor och torkade bord. När Inferno var släckt och låst tog vi en taxi till Orgia, där det var ett dundrandes holabalou med dansande människor och klirrande glas... vi trängdes där ett tag men gick sedan vidare till Tranquilo där vi stannade till halv åtta på morgonen och då höll jag på att bryta ihop av trötthet och smärta i fötterna, efter att ha klapprat runt i mina höga klackar hela natten.
Vi trettioåringar orkar inte med ungdomarna längre. Vi behöver våra åtta timmars sömn.
Så är det bara!!!
Nu blir det chokladpudding med sambon innan jag dyker ner i min nybäddade säng och drömmer om min väldigt roliga, men kraftsugande helg...
Är jag en hemsk människa?
There's something goin' on mellan mig och utländska killar i åldrarna 25-45 ca.
Jag vet inte varför, men de verkar älska mig och så har det varit så länge jag kan minnas. Eller kanske så länge jag har varit svarthårig, vilket är sedan -97 tror jag.
(Jag gick långhårig och brunhårig till frisören och sa: "Gör vad du vill" varpå jag gick därifrån med koboltsvart page och kände mig ashäftig).
Mitt ex brukade alltid skicka in mig ensam på vårat favoritkafé på linnégatan när vi skulle köpa frukost, för då visste han att jag skulle komma ut med en extra liten pralin eller något annat gott.
När jag skulle sy in min fantastiska Tigerkostym (som jag tyvärr aldrig använder) vågade jag nästan inte gå till skräddaren utan att exet eller brorsan följde med mig eftersom skräddaren inte gjorde annat än talade om hur underbar jag var, vilken kropp jag hade (en kropp han ofta och gärna vidrörde när han mätte ut hur han skulle sy) och jag trodde nästan att han skulle hoppa in i omklädningsrummet efter mig.
Jag fick givetvis lite rabatterat pris på det syjobbet, även om jag tyckte att det var väldigt dyrt i alla fall.
När tjejerna och jag var på Ullared fick vi gratis kaffe efter maten på restaurangen och den utländska ägaren såg till att flera gånger svepa förbi vårat bord för att se att vi var nöjda med hans restaurang och jobb. Riktigt trevlig man och vi var givetvis oerhört nöjda.
Idag hämtade jag ut de två par stövlar som jag i tisdags lämnade in för omklackning hos skräddaren vid jobbet, och han hade defenitivt gjort merjobb på dem.
De såg ut som nya, båda två och han hade ruggat upp mockan i sambons stövlar så att jag nästan inte kände igen dem.
Mina klackar såg mycket farligare ut än innan och han hade (utöver att ha putsat upp dem så att jag kunde spegla mig i dem) limmat och knåpat ihop sömmen som hade börjat lossna. Allt detta för 200 spänn!
Han hade det bredaste leendet jag sett på länge när jag kom in i den lilla verkstaden idag och han sa nog fem gånger "välkommen åter flicka" varpå jag svarade: "Ja, med så här bra service kan du räkna med att jag kommer tillbaka."
De gånger det visslas efter mig på stan (Ja, det händer faktiskt ibland. Jag går ju oftast förbi och låtsas som ingenting men visst fan är det en boost för självförtroendet) är det i stort sett bara utländska killar som står där med fingrarna i munnen.
Det har varit en upprepande sak i alla år att just utländska killar faller för mig mer (vad jag upplever) än vad helsvenska killar gör och jag är en hemsk människa som utnyttjar det genom att vara lite extra trevlig och le lite extra brett när jag ser att det står en man med utländsk härkomst bakom disken någonstans.
Men can you blame me? Det funkar ju!
Mitt utséende har ju inte alls lika bra effekt på de svenska männen...
Eller så kanske det är så, att män med utlänsk härkomst är lika öppna och komplimang-frikostiga mot ALLA tjejer som de är mot mig, bara att jag är ett sådant enormt ego att jag tror att det bara gäller mig!
Det kan ju faktiskt mycket väl vara så, men i så fall tror jag att jag tänker skita i det och fortsätta att tro att jag är något alldeles extra i deras ögon.
Om det är ok...
Jag vet inte varför, men de verkar älska mig och så har det varit så länge jag kan minnas. Eller kanske så länge jag har varit svarthårig, vilket är sedan -97 tror jag.
(Jag gick långhårig och brunhårig till frisören och sa: "Gör vad du vill" varpå jag gick därifrån med koboltsvart page och kände mig ashäftig).
Mitt ex brukade alltid skicka in mig ensam på vårat favoritkafé på linnégatan när vi skulle köpa frukost, för då visste han att jag skulle komma ut med en extra liten pralin eller något annat gott.
När jag skulle sy in min fantastiska Tigerkostym (som jag tyvärr aldrig använder) vågade jag nästan inte gå till skräddaren utan att exet eller brorsan följde med mig eftersom skräddaren inte gjorde annat än talade om hur underbar jag var, vilken kropp jag hade (en kropp han ofta och gärna vidrörde när han mätte ut hur han skulle sy) och jag trodde nästan att han skulle hoppa in i omklädningsrummet efter mig.
Jag fick givetvis lite rabatterat pris på det syjobbet, även om jag tyckte att det var väldigt dyrt i alla fall.
När tjejerna och jag var på Ullared fick vi gratis kaffe efter maten på restaurangen och den utländska ägaren såg till att flera gånger svepa förbi vårat bord för att se att vi var nöjda med hans restaurang och jobb. Riktigt trevlig man och vi var givetvis oerhört nöjda.
Idag hämtade jag ut de två par stövlar som jag i tisdags lämnade in för omklackning hos skräddaren vid jobbet, och han hade defenitivt gjort merjobb på dem.
De såg ut som nya, båda två och han hade ruggat upp mockan i sambons stövlar så att jag nästan inte kände igen dem.
Mina klackar såg mycket farligare ut än innan och han hade (utöver att ha putsat upp dem så att jag kunde spegla mig i dem) limmat och knåpat ihop sömmen som hade börjat lossna. Allt detta för 200 spänn!
Han hade det bredaste leendet jag sett på länge när jag kom in i den lilla verkstaden idag och han sa nog fem gånger "välkommen åter flicka" varpå jag svarade: "Ja, med så här bra service kan du räkna med att jag kommer tillbaka."
De gånger det visslas efter mig på stan (Ja, det händer faktiskt ibland. Jag går ju oftast förbi och låtsas som ingenting men visst fan är det en boost för självförtroendet) är det i stort sett bara utländska killar som står där med fingrarna i munnen.
Det har varit en upprepande sak i alla år att just utländska killar faller för mig mer (vad jag upplever) än vad helsvenska killar gör och jag är en hemsk människa som utnyttjar det genom att vara lite extra trevlig och le lite extra brett när jag ser att det står en man med utländsk härkomst bakom disken någonstans.
Men can you blame me? Det funkar ju!
Mitt utséende har ju inte alls lika bra effekt på de svenska männen...
Eller så kanske det är så, att män med utlänsk härkomst är lika öppna och komplimang-frikostiga mot ALLA tjejer som de är mot mig, bara att jag är ett sådant enormt ego att jag tror att det bara gäller mig!
Det kan ju faktiskt mycket väl vara så, men i så fall tror jag att jag tänker skita i det och fortsätta att tro att jag är något alldeles extra i deras ögon.
Om det är ok...
Doktorerat
Jag har ju en dator som har låtit som ett argt brandalarm så fort den har fått arbeta lite extra.
D.v.s när jag gör mer än kollar Facebook, socialiserar på msn eller uppdaterar mig på Aftonbladet, för det är typ vad jag använder min dator till, utöver att spela musik.
Nej, det är när jag avancerar mitt datoranvändande med att rippa skivor, bränna ut bilder eller något annat som mitt stora svarta monster inte är van vid, som han säger:
"Närö, lilla gumman! Det här tänker jag då rakt inte gå med på! WIIO WIIIO WIIIOOO!!!"
Första gången det hände tittade vi på varandra som fån, sambon och jag!
"Vad i hela fridens namn är det som låter?"
(Brandlarmet visste vi ju att det inte var eftersom vi inte har något, till vår brandman-kompis stora förtvivlan).
WIIOO WIIIOO WIIIOO!
"Är det tv:n"
WIIOO WIIIOO WIIIOO!
"Nej, det måste vara något utifrån"
WIIIIOOO WIIIIOOO WIIIIOOO!!!
"Men herregud, det är ju datorn..KAN datorer ens låta så?"
Sedan dess har det hänt då och då, men nu, de senaste dagarna har det hänt ett par gånger om dagen (kan ju vara en protest från alla reggaeplattor jag har rippat in till fredagens fest) och jag har börjat bli orolig på riktigt.
Med tanke på hur handikappad och ensam jag kände mig för några veckor sedan, då jag glömde telefonen hemma på sängen, vågar jag inte ens tänka på hur jag skulle må om min dator försvann ur mitt liv.
Det går kalla kårar längs min ryggrad bara jag tänker på det *ger datorn en öm klapp* så det var ju bara att gå till handling.
Steg 1. Ring pappa och kolla om de har en extradator i fall min måste vara borta på lagning ett par dagar.
Steg 2. Inse att det inte finns någon fungerande dator i närheten, utan försök laga på egen hand...
Jag skyndar mig hem från jobbet, (efter att bror kört mig till Net on Net och hämtat kameran) plockar fram min lilla verktygsväska och går ivrigt till verket. Här ska opereras!
Jag öppnar upp det svarta skalet och hitter... Ja, det är sant... En hel siameskatt!
Oh, my gaaaad, vad mycket damm och hår. Ha ha! Inte undra på att datorn protesterat. Vilken hårboll!
Jag ringer mitt datorkunniga ex och frågar om jag får lov att dammsuga inne i min dator, och det fick jag bara jag inte rörde något. Verkar ju lätt!
Men eftersom jag är försiktigheten själv gör jag en fin svepning med dammsugaren och ser helt plötsligt både kretskort och fläktar... Min fina dator. Helt igentäppt, stackarn.
Precis när jag stängt av dammsugaren, mycket nöjd med mig själv får jag ett msn-meddelande:
"VAD DU ÄN GÖR, DAMMSUG INTE I DATORN"
Oups!
Det fick visst inte bli statisk elektricitet där inne men eftersom jag var så försiktig med munstycket, så gick det bara fint och datorn verkade må bra, trots omständigheterna!
Mitt underbara ex kom förbi en stund senare för att assistera vid min operation (eller snarare för att vänligt men bestämt fösa mig åt sidan och ta över).
Han sparade inte på krutet minsann, utan gav sig direkt på hjärnoperationen och tog bort kylarfläkten för att blotta processorn.
Och där i kylarfläkten hade jag ju mitt problem...
Vi hittade nämligen ännu en siames. Ha ha! Fram med dammsugaren och gör ett svep till!
Nu spinner datorn på, nöjd och belåten och jag knapprar lyckligt på tangenterna samtidigt som jag rippar skivor och lyssnar på musik. UNDERBARA dator!
TÄNK om han hade blivit sjuk på riktigt om jag inte fått bort allt hår. Hemska tanke!
Jag vill avsluta med att citera en av ungarna på jobbet, som hällde upp färg i en burk tidigare idag... Alldeles för mycket färg, varpå han förvånat utbrister:
"Oh my gaaaad, vad mycket färg det blev!"
Oh, my gaaaad!
Undrar vem han har fått det uttycket ifrån ;)
D.v.s när jag gör mer än kollar Facebook, socialiserar på msn eller uppdaterar mig på Aftonbladet, för det är typ vad jag använder min dator till, utöver att spela musik.
Nej, det är när jag avancerar mitt datoranvändande med att rippa skivor, bränna ut bilder eller något annat som mitt stora svarta monster inte är van vid, som han säger:
"Närö, lilla gumman! Det här tänker jag då rakt inte gå med på! WIIO WIIIO WIIIOOO!!!"
Första gången det hände tittade vi på varandra som fån, sambon och jag!
"Vad i hela fridens namn är det som låter?"
(Brandlarmet visste vi ju att det inte var eftersom vi inte har något, till vår brandman-kompis stora förtvivlan).
WIIOO WIIIOO WIIIOO!
"Är det tv:n"
WIIOO WIIIOO WIIIOO!
"Nej, det måste vara något utifrån"
WIIIIOOO WIIIIOOO WIIIIOOO!!!
"Men herregud, det är ju datorn..KAN datorer ens låta så?"
Sedan dess har det hänt då och då, men nu, de senaste dagarna har det hänt ett par gånger om dagen (kan ju vara en protest från alla reggaeplattor jag har rippat in till fredagens fest) och jag har börjat bli orolig på riktigt.
Med tanke på hur handikappad och ensam jag kände mig för några veckor sedan, då jag glömde telefonen hemma på sängen, vågar jag inte ens tänka på hur jag skulle må om min dator försvann ur mitt liv.
Det går kalla kårar längs min ryggrad bara jag tänker på det *ger datorn en öm klapp* så det var ju bara att gå till handling.
Steg 1. Ring pappa och kolla om de har en extradator i fall min måste vara borta på lagning ett par dagar.
Steg 2. Inse att det inte finns någon fungerande dator i närheten, utan försök laga på egen hand...
Jag skyndar mig hem från jobbet, (efter att bror kört mig till Net on Net och hämtat kameran) plockar fram min lilla verktygsväska och går ivrigt till verket. Här ska opereras!
Jag öppnar upp det svarta skalet och hitter... Ja, det är sant... En hel siameskatt!
Oh, my gaaaad, vad mycket damm och hår. Ha ha! Inte undra på att datorn protesterat. Vilken hårboll!
Jag ringer mitt datorkunniga ex och frågar om jag får lov att dammsuga inne i min dator, och det fick jag bara jag inte rörde något. Verkar ju lätt!
Men eftersom jag är försiktigheten själv gör jag en fin svepning med dammsugaren och ser helt plötsligt både kretskort och fläktar... Min fina dator. Helt igentäppt, stackarn.
Precis när jag stängt av dammsugaren, mycket nöjd med mig själv får jag ett msn-meddelande:
"VAD DU ÄN GÖR, DAMMSUG INTE I DATORN"
Oups!
Det fick visst inte bli statisk elektricitet där inne men eftersom jag var så försiktig med munstycket, så gick det bara fint och datorn verkade må bra, trots omständigheterna!
Mitt underbara ex kom förbi en stund senare för att assistera vid min operation (eller snarare för att vänligt men bestämt fösa mig åt sidan och ta över).
Han sparade inte på krutet minsann, utan gav sig direkt på hjärnoperationen och tog bort kylarfläkten för att blotta processorn.
Och där i kylarfläkten hade jag ju mitt problem...
Vi hittade nämligen ännu en siames. Ha ha! Fram med dammsugaren och gör ett svep till!
Nu spinner datorn på, nöjd och belåten och jag knapprar lyckligt på tangenterna samtidigt som jag rippar skivor och lyssnar på musik. UNDERBARA dator!
TÄNK om han hade blivit sjuk på riktigt om jag inte fått bort allt hår. Hemska tanke!
Jag vill avsluta med att citera en av ungarna på jobbet, som hällde upp färg i en burk tidigare idag... Alldeles för mycket färg, varpå han förvånat utbrister:
"Oh my gaaaad, vad mycket färg det blev!"
Oh, my gaaaad!
Undrar vem han har fått det uttycket ifrån ;)
Jag är tillbaks!
Ny dag.
Ny fröken Babbel och nya tag!
Idag känner jag mig lite mer som mig själv och jag har redan hunnit med att måla två känslogubbar till mina kollegor, ringt Mc Donald's angående is till personalfesten, ringt och fjäskat till mig en musikanläggning, ringt Net on Net och frågat efter min förlorade kamera, målat storbok med tvåorna och gjort temaskyltar med de andra barnen. Jag har varit i bamba och skojat med bambaflickorna...
(Jag hade inga pengar med mig och kunde därmed inte betala för min mat idag. Då frågade en av dem, lite småtyket, om jag brukade gå på restaurang utan att betala, varpå jag snabbt svarade att: "Ja, jag brukar nämligen bli bjuden, blir inte du det?").
Nu är det ju så att den enda som möjligen skulle bjuda mig på restaurang idag, är min bror eller kanske mamma, men jag är väldigt nöjd med mitt snabba svar och vi skrattade gott åt det, bambatjejerna och jag, när jag slevade upp gratismaten på min tallrik.
Sedan har jag silat sand till på fredag och druckit både honung med te och mjölk med kaffe, skrivit lite blogg och varit uppe hos chefen... Tilläggas ska ju att klockan bara är 11.17 än så länge!
Så visst börjar jag bli mig själv igen, tack och lov!
Och tack min underbara sambo och fantastiska Dr Amazing som kramade på mig och tog hand om mig igår. Och ett STORT tack din den fantastiska man som sitter uppe på nätterna och hjälper mig med att fixa musik till på fredag.
Du är min hjälte!!!
Ny fröken Babbel och nya tag!
Idag känner jag mig lite mer som mig själv och jag har redan hunnit med att måla två känslogubbar till mina kollegor, ringt Mc Donald's angående is till personalfesten, ringt och fjäskat till mig en musikanläggning, ringt Net on Net och frågat efter min förlorade kamera, målat storbok med tvåorna och gjort temaskyltar med de andra barnen. Jag har varit i bamba och skojat med bambaflickorna...
(Jag hade inga pengar med mig och kunde därmed inte betala för min mat idag. Då frågade en av dem, lite småtyket, om jag brukade gå på restaurang utan att betala, varpå jag snabbt svarade att: "Ja, jag brukar nämligen bli bjuden, blir inte du det?").
Nu är det ju så att den enda som möjligen skulle bjuda mig på restaurang idag, är min bror eller kanske mamma, men jag är väldigt nöjd med mitt snabba svar och vi skrattade gott åt det, bambatjejerna och jag, när jag slevade upp gratismaten på min tallrik.
Sedan har jag silat sand till på fredag och druckit både honung med te och mjölk med kaffe, skrivit lite blogg och varit uppe hos chefen... Tilläggas ska ju att klockan bara är 11.17 än så länge!
Så visst börjar jag bli mig själv igen, tack och lov!
Och tack min underbara sambo och fantastiska Dr Amazing som kramade på mig och tog hand om mig igår. Och ett STORT tack din den fantastiska man som sitter uppe på nätterna och hjälper mig med att fixa musik till på fredag.
Du är min hjälte!!!
Krama mig
Jag brukar fnysa rätt rått åt folk som gnäller när de är lite förkylda, har huvudvärk, sovit dåligt eller är lite stressade på jobbet och därför behöver vara hemma en dag eller två.
Ja menar.. Kom igen! Alla sover väl dåligt ibland, eller har fyra kg snor i huvudet då och då. Alla har ont i huvudet (nu pratar jag givetvis inte migränhuvudvärk, utan lightvarianten) och alla har vi det lite tressigt på jobbet ibland, och jag blir galen på folk som beter sig som att döden var dem i hälarna när detta sker.
Men idag tar jag tillbaka alla mina elaka blickar och nedlåtande fnysningar, för idag...
-Idag är jag SÅ FRUKTANSVÄRT YNKLIG!!!
Jag har grovt sandpapper i halsen, en uppblåst ballong i huvudet, väldigt ont i min dumma, dumma, bråkiga nacke, har sovit helt kasst flera nätter nu och alla... Och då menar jag ALLA, vill ha en liten bit av mig på jobbet, samtidigt som jag försöker samordna allt till festen på fredag.
"fröken Babbel... Kan inte du rita de här gubbarna till min klass. Gärna till i morgon om det går!"
"Fixar jag", säger jag direkt och försöker i huvudet hitta vilken tid jag ska ta till det!
"Om du har tid, så kan du väl byta ut det här trötta ansiktet mot en annan variant. Och rita en som är sjuk också. det var många som saknade det. Om du vill alltså!"
"Självklart!" Svarar jag mycket hurtigare än vad jag länner mig. "Jag löser det!"
"Snälla, rara sockernos! Kan inte du lägga in lite låtar på min MP3 spelare. Här får du en lista på vad jag vill ha..."
"Inga problem chefen! I Fix"
"Jag har en god vän som fyller 50 nästa vecka. Kan inte du vara jättegullig och måla ett fint kort till honom? Jag betalar givetvis."
"Självklart målar jag ett kort" svarar jag... -Varenda gång!
"Och nej, jag vill inte ha några pengar. Jag fixar det. Vad vill du ha för motiv på kortet?"
Ja menar.. Kom igen! Alla sover väl dåligt ibland, eller har fyra kg snor i huvudet då och då. Alla har ont i huvudet (nu pratar jag givetvis inte migränhuvudvärk, utan lightvarianten) och alla har vi det lite tressigt på jobbet ibland, och jag blir galen på folk som beter sig som att döden var dem i hälarna när detta sker.
Men idag tar jag tillbaka alla mina elaka blickar och nedlåtande fnysningar, för idag...
-Idag är jag SÅ FRUKTANSVÄRT YNKLIG!!!
Jag har grovt sandpapper i halsen, en uppblåst ballong i huvudet, väldigt ont i min dumma, dumma, bråkiga nacke, har sovit helt kasst flera nätter nu och alla... Och då menar jag ALLA, vill ha en liten bit av mig på jobbet, samtidigt som jag försöker samordna allt till festen på fredag.
"fröken Babbel... Kan inte du rita de här gubbarna till min klass. Gärna till i morgon om det går!"
"Fixar jag", säger jag direkt och försöker i huvudet hitta vilken tid jag ska ta till det!
"Om du har tid, så kan du väl byta ut det här trötta ansiktet mot en annan variant. Och rita en som är sjuk också. det var många som saknade det. Om du vill alltså!"
"Självklart!" Svarar jag mycket hurtigare än vad jag länner mig. "Jag löser det!"
"Snälla, rara sockernos! Kan inte du lägga in lite låtar på min MP3 spelare. Här får du en lista på vad jag vill ha..."
"Inga problem chefen! I Fix"
"Jag har en god vän som fyller 50 nästa vecka. Kan inte du vara jättegullig och måla ett fint kort till honom? Jag betalar givetvis."
"Självklart målar jag ett kort" svarar jag... -Varenda gång!
"Och nej, jag vill inte ha några pengar. Jag fixar det. Vad vill du ha för motiv på kortet?"
Jag brukar fara runt som en virvelvind och prata och skratta med folk här på min arbetsplats, men idag är jag grymt besviken över att de inte ser mina glansiga ögon och trötta hållning.
Kan inte någon bara stanna upp och ge mig en kram?
Jag är alltid den som fixar allting.
Alltid den som ställer upp när det behövs hjälp.
Alltid den som ser till att det blir fika på fredagar och onsdagar.
Alltid den som gör tack-kort, födelsedagskort och diverse skyltar till skolan.
Alltid den som förväntas vara glad...
Men idag är jag trött... Trött och fruktansvärt ynklig!
Jag hade lovat att jag skulle göra potatisgratäng, fläskfilé, rödvinsås och god sallad till min kära sambo tills hon kom hem idag, men jag tror bannemig inte att jag orkar det.
Sedan ska jag ju göra en äpplepaj till kvällens besök av Mr Amazing och vår DH-kväll, som vi har varje tisdag. Missförstå mig inte nu. Jag älskar att laga mat och jag ÄR ju som sagt paj, men jag kan nog inte minnas när jag sist kände mig så här eländig...
Och, åh nej!
Nu kom jag på att jag måste till apoteket och till skomakaren efter jobbet med... Och till affären för att handla ingredienser till pajen!
Herregud!
Blir det ingen blogg i morgon har jag förmodligen svimmat av ren och skär självömkan och ligger och kvider i min ensamhet någonstans!
Krama mig någon...Snälla!
Jag ÄR paj!
Vad ger man i present eller julklapp till människor som redan har allt, och det de inte har har du, ens i din vildaste fantasi, absolut inte råd att ge dem.
Ja, vad ger man bort till människor som min lillebror och min pappa?
Jag ligger ju inte direkt deras liga vad det gäller pengar...Herregud! Vi spelar inte ens i samma sport!
Visst hade jag önskat att jag med ett brett flin kunde stå utanför deras dörr med världens största tv, en splitter ny Porse eller kanske den nyaste Breightlingklockan på marknaden, men jag har ju knappt råd att åka spårvagn känns det som!
Åh, vad jag önskar att jag hade råd att ge bort alla de saker jag så gärna hade velat ge bort.
Inte för att de på något sätt förväntar sig dyra saker av mig, inte alls. Men JAG hade mått bra av att kunna ge lika mycket till dem som de ger till mig.
Men det var tyvärr under min vanliga idétorka och ångest, som brorsans födelsedag kom dundrandes... I år igen!
Jag hade tänkt på olika saker till hemmet, trista basplagg eller något liknande när jag, med hans egen hjälp, fick snokat upp något som han hade velat ha och suktat efter ett tag, varpå jag stolt säger:
"Din syster ska ge dig en ny mus i år!" en dag när vi diskuterat just paket och presenter!
Sagt och gjort!
Idag hämtade han upp mig efter jobbet (han hade som vanligt, redan satt på rumpvärmaren i min stol så att den var brännande het när jag, kall som fan satte mig i bilen) och vi åkte till stans största mus-återförsäljare, och HOLY DAMN vad många musar det finns!
Media Markt is the shit!
Den här trådlösa lilla Mac-saken valde han, och visst är den fin?
Hoppas att du får mycket nöje och nytta med din nya mus brorsan, så ska jag redan nu börja att fundera ut något klyftigt och bra att ge dig på julafton.
By the way familjen... Pix pax att inte vara tomte i år!
En annan sak jag ville berätta handlar om mina fantastiska ungar på jobbet.
De hade bakat äpplepaj på elevens val idag.
Jag sprang runt som en blådåre och fixade inför fredagens reggae-inspererande personalfest och var därför inte närvarande under bakning och kalasande, men efter att de slutat kom de i alla fall in med en liten bit paj till mig.
Då visade det sig, att de egentligen hade velat äta upp även det sista (såklart, de är ju barn) men hejdat varandra och sagt:
"Vi måste spara något till fröken Babbel. Ni vet ju att hon säkert vill ha"
När jag sedan står vid mellanmålet och mumsar på min pajbit, tackar dem för omtanken och talar om hur underbart gulliga de är säger en flicka:
"Varsågod! Ja, det blir liksom inte riktigt äkta paj om inte du också äter den. Du ÄR liksom paj! "
Tänk, vilka fantastiska små människor jag jobbar med. Och så givmilda och klarsynta... Samtidigt som jag funderar lite på vilken bild av mig, jag har gett till dem..!
Men hon har nog rätt ändå, denna rågblonda lilla 6-åring.
-Jag ÄR paj! Paj med MYCKET vaniljsås!
Så, tack än en gång mina underbara små kompisar. Ni hade absolut inte behövt, men det var väldigt trevligt och uppskattat att få en bit äpplepaj på eftermiddagen.
Fröken Babbel bockar och bugar å det allra högtidligaste och lovar att bjuda alla ungar på en smarrig äpplepaj innan jullovet!
Ja, vad ger man bort till människor som min lillebror och min pappa?
Jag ligger ju inte direkt deras liga vad det gäller pengar...Herregud! Vi spelar inte ens i samma sport!
Visst hade jag önskat att jag med ett brett flin kunde stå utanför deras dörr med världens största tv, en splitter ny Porse eller kanske den nyaste Breightlingklockan på marknaden, men jag har ju knappt råd att åka spårvagn känns det som!
Åh, vad jag önskar att jag hade råd att ge bort alla de saker jag så gärna hade velat ge bort.
Inte för att de på något sätt förväntar sig dyra saker av mig, inte alls. Men JAG hade mått bra av att kunna ge lika mycket till dem som de ger till mig.
Men det var tyvärr under min vanliga idétorka och ångest, som brorsans födelsedag kom dundrandes... I år igen!
Jag hade tänkt på olika saker till hemmet, trista basplagg eller något liknande när jag, med hans egen hjälp, fick snokat upp något som han hade velat ha och suktat efter ett tag, varpå jag stolt säger:
"Din syster ska ge dig en ny mus i år!" en dag när vi diskuterat just paket och presenter!
Sagt och gjort!
Idag hämtade han upp mig efter jobbet (han hade som vanligt, redan satt på rumpvärmaren i min stol så att den var brännande het när jag, kall som fan satte mig i bilen) och vi åkte till stans största mus-återförsäljare, och HOLY DAMN vad många musar det finns!
Media Markt is the shit!
Den här trådlösa lilla Mac-saken valde han, och visst är den fin?
Hoppas att du får mycket nöje och nytta med din nya mus brorsan, så ska jag redan nu börja att fundera ut något klyftigt och bra att ge dig på julafton.
By the way familjen... Pix pax att inte vara tomte i år!
En annan sak jag ville berätta handlar om mina fantastiska ungar på jobbet.
De hade bakat äpplepaj på elevens val idag.
Jag sprang runt som en blådåre och fixade inför fredagens reggae-inspererande personalfest och var därför inte närvarande under bakning och kalasande, men efter att de slutat kom de i alla fall in med en liten bit paj till mig.
Då visade det sig, att de egentligen hade velat äta upp även det sista (såklart, de är ju barn) men hejdat varandra och sagt:
"Vi måste spara något till fröken Babbel. Ni vet ju att hon säkert vill ha"
När jag sedan står vid mellanmålet och mumsar på min pajbit, tackar dem för omtanken och talar om hur underbart gulliga de är säger en flicka:
"Varsågod! Ja, det blir liksom inte riktigt äkta paj om inte du också äter den. Du ÄR liksom paj! "
Tänk, vilka fantastiska små människor jag jobbar med. Och så givmilda och klarsynta... Samtidigt som jag funderar lite på vilken bild av mig, jag har gett till dem..!
Men hon har nog rätt ändå, denna rågblonda lilla 6-åring.
-Jag ÄR paj! Paj med MYCKET vaniljsås!
Så, tack än en gång mina underbara små kompisar. Ni hade absolut inte behövt, men det var väldigt trevligt och uppskattat att få en bit äpplepaj på eftermiddagen.
Fröken Babbel bockar och bugar å det allra högtidligaste och lovar att bjuda alla ungar på en smarrig äpplepaj innan jullovet!
GRYMT bra helg!
Sicken helg alltså!
Först den fantastiska tjejmiddagen i fredags och sedan igår, när jag, sambon och Linköpingstjejen trodde att vi bara skulle på en liten förfest hos en av våra favoritkillar, fick vi en riktig glädjechock när det visade sig att en stor del av gamla ungdomsgänget var där.
OH JOY!
De var ju där nästan allihop, som vi var på tonårsfester med, hängde med och målade sommastugor tillsammans med.
Vilket underbart kramkalas. Jag blev helt varm om kinderna av all kramfriktion och glädjen över att se alla dessa välkända och saknade ansikten.
Efter en jättetrevlig förfst drog hela gänget ut på stan.
Först mot Styrbord/Babord men där var det bara 12-åringar i kön så vi gick, lite otippat, och tog en mellanlandningsöl på Dubliners.
Den enda, av oss alla i klungan, som fick visa leg var i vanlig ordning den lilla svarthåriga tjejen som fyller 30 i januari.
Inne på Dubliners luktade det svettig man och gammal öl.
Eugh... Jag ville bara vända i dörren, men vi kämpade oss tappert in i folkhavet, hittade ett nersölat bord och tog oss en snabb men kall och god öl, innan vi bestämde oss för att gå till Lounge istället.
Några stannade kvar eftersom de hellre ville gå till Excet, men vi var ändå 10 stycken som gick vidare och slapp den låååånga kön eftersom vår blonda och långa vän fixat oss på listan.
Jag ÄLSKAR listor när jag får dra fördel av dem! När andra drar fördel av dem och jag själv står och fryser i en kö någonstans, är det ju inte riktigt lika roligt!
Vi hade en UNDERBAR kväll med massa dricka, dans (underbara, galna människa som bara köpte in till oss hela tiden. Du är ju inte klok... Men jag älskar dig, det vet du) och fantastiskt bra musik.
Det är väldigt sällan som jag går ut på Avenyn och faktiskt är nöjd med dj:en, men killen som lirade plattor på nedervåningen på Lounge igår visste verkligen vad han höll på med. Skitbra mixar och grymma låtar...
Vi stannade kvar så länge vi bara fick, och efter att vi blivit utfösta bestämde jag mig för att lämnade mina glada vänner och gå vidare mot Tranquilo där de hade personalefterfest.
Det blev house vs hårdrock battle, öl och stolfighting, innan jag var tvungen att inse att jag inte orkade mer när klockan närmade sig 06.00...
Nu blir det film och godis med min underbara sambo...
Hade ju varit mysigt om Mr Amazing hade valt att sitta i mitten i vår soffa, men han valde ju ensamheten i sin egen istället.
Konstigt...
Såhär trevligt hade vi det mest hela tiden..
Först den fantastiska tjejmiddagen i fredags och sedan igår, när jag, sambon och Linköpingstjejen trodde att vi bara skulle på en liten förfest hos en av våra favoritkillar, fick vi en riktig glädjechock när det visade sig att en stor del av gamla ungdomsgänget var där.
OH JOY!
De var ju där nästan allihop, som vi var på tonårsfester med, hängde med och målade sommastugor tillsammans med.
Vilket underbart kramkalas. Jag blev helt varm om kinderna av all kramfriktion och glädjen över att se alla dessa välkända och saknade ansikten.
Efter en jättetrevlig förfst drog hela gänget ut på stan.
Först mot Styrbord/Babord men där var det bara 12-åringar i kön så vi gick, lite otippat, och tog en mellanlandningsöl på Dubliners.
Den enda, av oss alla i klungan, som fick visa leg var i vanlig ordning den lilla svarthåriga tjejen som fyller 30 i januari.
Inne på Dubliners luktade det svettig man och gammal öl.
Eugh... Jag ville bara vända i dörren, men vi kämpade oss tappert in i folkhavet, hittade ett nersölat bord och tog oss en snabb men kall och god öl, innan vi bestämde oss för att gå till Lounge istället.
Några stannade kvar eftersom de hellre ville gå till Excet, men vi var ändå 10 stycken som gick vidare och slapp den låååånga kön eftersom vår blonda och långa vän fixat oss på listan.
Jag ÄLSKAR listor när jag får dra fördel av dem! När andra drar fördel av dem och jag själv står och fryser i en kö någonstans, är det ju inte riktigt lika roligt!
Vi hade en UNDERBAR kväll med massa dricka, dans (underbara, galna människa som bara köpte in till oss hela tiden. Du är ju inte klok... Men jag älskar dig, det vet du) och fantastiskt bra musik.
Det är väldigt sällan som jag går ut på Avenyn och faktiskt är nöjd med dj:en, men killen som lirade plattor på nedervåningen på Lounge igår visste verkligen vad han höll på med. Skitbra mixar och grymma låtar...
Vi stannade kvar så länge vi bara fick, och efter att vi blivit utfösta bestämde jag mig för att lämnade mina glada vänner och gå vidare mot Tranquilo där de hade personalefterfest.
Det blev house vs hårdrock battle, öl och stolfighting, innan jag var tvungen att inse att jag inte orkade mer när klockan närmade sig 06.00...
Nu blir det film och godis med min underbara sambo...
Hade ju varit mysigt om Mr Amazing hade valt att sitta i mitten i vår soffa, men han valde ju ensamheten i sin egen istället.
Konstigt...
Såhär trevligt hade vi det mest hela tiden..
Sing star-Schming star
Igår hade vi tjejmiddag hos vår blonda lilla favoritbakelse. Hon hade verkligen ansträngt sig i köket och lagat gudomliga röror, sallader, paella, såser, plockmat och massor av vitlöksbröd. Det var HUR gott som helst och jag gjorde det jag gör bäst... Jag åt!
Vi var 16 flamsiga brudar runt bordet och vi satt nästan i knät på varandera, men lika lyckliga var vi för det.
Det är så sällan man får möjlighet att träffas allihop, men igår var nästan alla samlade (13 blondiner, två brunetter och en svartskalle) och det blev som vanligt senaste uppdateringen om allas killar, recepttips, klirrande glas samt mycket och härligt skrattande och flamsande.
Vår underbara lilla värdinna fick ett Sing star i present och det skulle ju givetvis invigas.
"I helvete heller", tänkte jag rebelliskt och satt kvar bland mina matrester i köket när de flesta andra rusade ut till vardagsrummet!
Men i sanningens namn var det ju inte lika roligt i köket som i det andra rummet, så jag tog min farligt gröna dricka och lommade ut till de snart sjungande tjejerna, som det lilla sällskapsdjur jag ju är.
Jag tittade intreserat på när de satt på govlet, invirade i sladdar och instruktionsböcker för att få spelet att funka. Jag log och läppjade på min dricka när det ringdes till diverse killar för att få komma-i-gång-hjälp...
"Det här blir ju skitbra" tänkte jag skadeglatt "Jag lär ju slippa tala om att jag inte tänker sjunga trots allt"...
Mmmm... Eller huur!
Tjejerna fick igång spelet och det började sjungas på sliskiga ballader och oskuldsfulla Britney, medan vi andra fegisar som vägrade att ta i micken, skrattade så vi tjöt, dokumenterade och klappade i händerna... Jag filmade min underbara sambo när hon battlade med J Lo:s I'm still Jenny from the block.. En film vi inte tittat på ännu, men det kommer att bli oerhört underhållande, vill jag lova!
Men så kom då det där ögonblicket jag hoppades att jag aldrig skulle vara med om.
Min sambo ber mig att sjunga en låt med henne.
"Aldrig i livet" svarar jag rappt och lägger demonstrativt armarna i kors över bröstet.
"Du är inte den första som försöker hjärtat, det vet du... Det kommer helt enkelt inte att hända, så lägg ner!"
Men min sambo tittar på mig med de där varma hundvalpsögonen och ber mig med den där jättelena rösten att snälla, snälla gör detta med mig nu!
Stark som få är jag, men inte så stark. Jag hade inte en chans helt enkelt, utan fick under muttranden och en och annan lätt svordom sätta mig på golvet bredvid henne och ta tag i en av de fördömda mickarna.
"Men jag ska välja låt" säger jag och väljer med mitt hjärta det briljanta valet Black Velvet med Alannah Miles som den absolut första låten jag någonsin sjunger med mick och publik!
Jag kunde ju ha valt oa hela natten eller något annat lätt, men neeej, inte jag inte!
Men jag sjöng och jag är stolt över mig själv att jag genomled hela låten. Förlorade givetvis, men jag gjorde det!
Nu kan jag dock, en gång för alla tala om att DET KOMMER ALDRIG ATT HÄNDA IGEN, så bespara er trubblet och be mig inte ens om det, tack!
Vi var 16 flamsiga brudar runt bordet och vi satt nästan i knät på varandera, men lika lyckliga var vi för det.
Det är så sällan man får möjlighet att träffas allihop, men igår var nästan alla samlade (13 blondiner, två brunetter och en svartskalle) och det blev som vanligt senaste uppdateringen om allas killar, recepttips, klirrande glas samt mycket och härligt skrattande och flamsande.
Vår underbara lilla värdinna fick ett Sing star i present och det skulle ju givetvis invigas.
"I helvete heller", tänkte jag rebelliskt och satt kvar bland mina matrester i köket när de flesta andra rusade ut till vardagsrummet!
Men i sanningens namn var det ju inte lika roligt i köket som i det andra rummet, så jag tog min farligt gröna dricka och lommade ut till de snart sjungande tjejerna, som det lilla sällskapsdjur jag ju är.
Jag tittade intreserat på när de satt på govlet, invirade i sladdar och instruktionsböcker för att få spelet att funka. Jag log och läppjade på min dricka när det ringdes till diverse killar för att få komma-i-gång-hjälp...
"Det här blir ju skitbra" tänkte jag skadeglatt "Jag lär ju slippa tala om att jag inte tänker sjunga trots allt"...
Mmmm... Eller huur!
Tjejerna fick igång spelet och det började sjungas på sliskiga ballader och oskuldsfulla Britney, medan vi andra fegisar som vägrade att ta i micken, skrattade så vi tjöt, dokumenterade och klappade i händerna... Jag filmade min underbara sambo när hon battlade med J Lo:s I'm still Jenny from the block.. En film vi inte tittat på ännu, men det kommer att bli oerhört underhållande, vill jag lova!
Men så kom då det där ögonblicket jag hoppades att jag aldrig skulle vara med om.
Min sambo ber mig att sjunga en låt med henne.
"Aldrig i livet" svarar jag rappt och lägger demonstrativt armarna i kors över bröstet.
"Du är inte den första som försöker hjärtat, det vet du... Det kommer helt enkelt inte att hända, så lägg ner!"
Men min sambo tittar på mig med de där varma hundvalpsögonen och ber mig med den där jättelena rösten att snälla, snälla gör detta med mig nu!
Stark som få är jag, men inte så stark. Jag hade inte en chans helt enkelt, utan fick under muttranden och en och annan lätt svordom sätta mig på golvet bredvid henne och ta tag i en av de fördömda mickarna.
"Men jag ska välja låt" säger jag och väljer med mitt hjärta det briljanta valet Black Velvet med Alannah Miles som den absolut första låten jag någonsin sjunger med mick och publik!
Jag kunde ju ha valt oa hela natten eller något annat lätt, men neeej, inte jag inte!
Men jag sjöng och jag är stolt över mig själv att jag genomled hela låten. Förlorade givetvis, men jag gjorde det!
Nu kan jag dock, en gång för alla tala om att DET KOMMER ALDRIG ATT HÄNDA IGEN, så bespara er trubblet och be mig inte ens om det, tack!
Efter en underbar kväll med tjejerna drog jag ner till stan och hängde lite på Inferno och Tranquilo innan jag arm i arm gick hem med min Peter Pitrelli.
Jag sa även idag till honom att jag gjorde en extrakoll så att jag inte glömde något, innan jag pussade hejdå och lämnade lägenheten.
Går i trappan och ska ringa sambon när... Helvete! Jag har glömt telefonen!!!
Jag trampar trapporna upp igen och när jag knackar på dörren öppnar han med ett brett flin och min svarta telefon i sin hand.
"hrm, tack" mumlar jag klapprar generat ner för trapporna igen...
I kväll kommer tjejerna hem till oss innan vi går ut och gör stan osäker ännu en natt!
Love U honey
Vem var först? Hönan eller ägget...
Vi tog med hela vår lilla armé av termoklädda barn till Röhsska museet idag, för att få en liten Astrid Lindgren specialitét!
Som de väl drillade ungar de är, går de tyst in och hänger upp sina jackor och matsäckar på krokarna, tassar lugnt bort till trappan och sätter sig (under vissa uppmaningar dock) på halva sidan av den stora trappan för att vänta på vad som komma ska.
Vi småpratar lite om vad man får lov att göra på ett museum, och vad man kanske borde undvika om man vill förbli en omtyckt gäst och barnen har ju stenkoll, så det känns egentligen helt onödigt att ta upp det varje gång.
(Fast hade vi inte gjort det hade det väl förmodligen varit kaos med ungar högt och lågt, eftersom vi ju inte "hade sagt något").
Vår hemliga lilla guide kom till slut och tog med sig det fina tåget av förväntansfulla ungar in i museets olika rum och sevärdheter.
Hon körde en väldigt mysig liten pjäs/uppvisning/tankeställare för dem och det var 24 öppna munnar och tindrande par ögon som fascinerat lyssnade på henne, och ivrigt räckte upp händerna när hon hade en fråga.
Jag gick efter en stund ner till foajén för att ta emot en kille som var lite sen, och då dundrade det in en annan klass som skulle gå på museum.
Där var det barn högt och lågt, med brottningsmatcher på golvet, jackor överrallt och de pillade på sakerna.
Det FÅR man inte göra på museum.
Jag tryckte mig förskräckt mot väggen när det susade förbi en röd jacka med ett barn i och med en mesig liten fröken efter sig.
Den lilla fröken kunde tydligen inte säga annat än "SSCCCHHHHH " till sina stökiga barn.
INGEN av de tre fröknarna hade något vidare utvecklat vokabulär faktiskt.
De behärskade inte så mycket mer än att bara väsa "sschh" åt dem hela tiden, och ärligt talat... VEM lyssnar på det?
Jag avskyr när vuxna sätter i gång och hyschar på barnen. Prata med dem för bövelen. De förstår faktiskt vad du säger vid den åldern, för att inte tala om hur illa det låter när någon står och hyschar på det viset...
Men de små fröknarna fick till slut samlat ihop sin vilda hjord och satte dem att vänta i trappan och det var ju pedagogiskt och bra, om det inte var för att de satte sig i HELA trappan och gjorde det helt omöjligt för andra att ta sig förbi!
Jag tog min lilla elev i handen och gick demonstrativt rakt igenom myllret av färgglada barn som i och för sig, lydigt flyttade på sig, likt Röda havets klyvning när Moses ledde sitt folk... Nu ledde jag bara en, men ändå!
När vi senare satt och åt våra matsäckar fick jag berätta för våra små solstrålar hur den andra klassen hade betett sig, och hur otroligt stolt jag var över att få vara just "mina barns" fröken...
För de ÄR verkligen underbara, de små liven.
Fast å andra sidan krävs det väl underbara fröknar för att få underbara barn... Eller?
Som de väl drillade ungar de är, går de tyst in och hänger upp sina jackor och matsäckar på krokarna, tassar lugnt bort till trappan och sätter sig (under vissa uppmaningar dock) på halva sidan av den stora trappan för att vänta på vad som komma ska.
Vi småpratar lite om vad man får lov att göra på ett museum, och vad man kanske borde undvika om man vill förbli en omtyckt gäst och barnen har ju stenkoll, så det känns egentligen helt onödigt att ta upp det varje gång.
(Fast hade vi inte gjort det hade det väl förmodligen varit kaos med ungar högt och lågt, eftersom vi ju inte "hade sagt något").
Vår hemliga lilla guide kom till slut och tog med sig det fina tåget av förväntansfulla ungar in i museets olika rum och sevärdheter.
Hon körde en väldigt mysig liten pjäs/uppvisning/tankeställare för dem och det var 24 öppna munnar och tindrande par ögon som fascinerat lyssnade på henne, och ivrigt räckte upp händerna när hon hade en fråga.
Jag gick efter en stund ner till foajén för att ta emot en kille som var lite sen, och då dundrade det in en annan klass som skulle gå på museum.
Där var det barn högt och lågt, med brottningsmatcher på golvet, jackor överrallt och de pillade på sakerna.
Det FÅR man inte göra på museum.
Jag tryckte mig förskräckt mot väggen när det susade förbi en röd jacka med ett barn i och med en mesig liten fröken efter sig.
Den lilla fröken kunde tydligen inte säga annat än "SSCCCHHHHH " till sina stökiga barn.
INGEN av de tre fröknarna hade något vidare utvecklat vokabulär faktiskt.
De behärskade inte så mycket mer än att bara väsa "sschh" åt dem hela tiden, och ärligt talat... VEM lyssnar på det?
Jag avskyr när vuxna sätter i gång och hyschar på barnen. Prata med dem för bövelen. De förstår faktiskt vad du säger vid den åldern, för att inte tala om hur illa det låter när någon står och hyschar på det viset...
Men de små fröknarna fick till slut samlat ihop sin vilda hjord och satte dem att vänta i trappan och det var ju pedagogiskt och bra, om det inte var för att de satte sig i HELA trappan och gjorde det helt omöjligt för andra att ta sig förbi!
Jag tog min lilla elev i handen och gick demonstrativt rakt igenom myllret av färgglada barn som i och för sig, lydigt flyttade på sig, likt Röda havets klyvning när Moses ledde sitt folk... Nu ledde jag bara en, men ändå!
När vi senare satt och åt våra matsäckar fick jag berätta för våra små solstrålar hur den andra klassen hade betett sig, och hur otroligt stolt jag var över att få vara just "mina barns" fröken...
För de ÄR verkligen underbara, de små liven.
Fast å andra sidan krävs det väl underbara fröknar för att få underbara barn... Eller?
Crème de la crème
Vi skrev och skickade ut ca hälften av inbjudningarna till nyårsfesten idag, fröken babbel och den snygga körkortsinnehavaren!
Hon knackade försiktigt på min dörr runt 18.00 idag, med en flaska bubbel i handen (för att fira hennes nytagna körkort) och en godispåse i väskan.
Jag hade brassat lite gott käk och vi satte oss och åt, under seriöst planerande, bubblande och babblande.
Sicken fest vi kommer att ha. ALLA kommer att vilja vara med :)
Ni som har fått inbjudningar ska känna er väldigt utplockade och speciella då vi nämligen är fyra oerhört populära tjejer med sjuuukt många vänner att bjuda (jo, mamma..Det är fler än 33 st).
Vi har bara bjudit crème de la crème... Top noche...
Så se till att anmäla er snabbt, innan de ca 120 platserna försvinner framför ögonen på er.
Lite roligt är, att efter middagen och två glas av den goda champagnen somnade min underbara lilla vän av utmattning i soffan.
Hon var helt slut efter alla uppkörningsspänningar, stackarn.
Själv satt jag vid datorn, lyssnade på lugn och underbar house, smuttade bubblande dricka, mumsade godis och komponerade inbjudningstexten med en trattkatt i knät.
Lite av ett Codak moment tycker jag nog...
Resten av kvällen fixade vi med foton, musik och spanade lite hemligt...
Grattis till körkortet baby girl. Jag är jättestolt över dig...
Nu ska jag sova!
Nana dodis
Hon knackade försiktigt på min dörr runt 18.00 idag, med en flaska bubbel i handen (för att fira hennes nytagna körkort) och en godispåse i väskan.
Jag hade brassat lite gott käk och vi satte oss och åt, under seriöst planerande, bubblande och babblande.
Sicken fest vi kommer att ha. ALLA kommer att vilja vara med :)
Ni som har fått inbjudningar ska känna er väldigt utplockade och speciella då vi nämligen är fyra oerhört populära tjejer med sjuuukt många vänner att bjuda (jo, mamma..Det är fler än 33 st).
Vi har bara bjudit crème de la crème... Top noche...
Så se till att anmäla er snabbt, innan de ca 120 platserna försvinner framför ögonen på er.
Lite roligt är, att efter middagen och två glas av den goda champagnen somnade min underbara lilla vän av utmattning i soffan.
Hon var helt slut efter alla uppkörningsspänningar, stackarn.
Själv satt jag vid datorn, lyssnade på lugn och underbar house, smuttade bubblande dricka, mumsade godis och komponerade inbjudningstexten med en trattkatt i knät.
Lite av ett Codak moment tycker jag nog...
Resten av kvällen fixade vi med foton, musik och spanade lite hemligt...
Grattis till körkortet baby girl. Jag är jättestolt över dig...
Nu ska jag sova!
Nana dodis
Fyndigt!
Jag och mina kollegor fick ett nytt smeknamn av en elev idag, när vi plockade ihop mellanmålet...
-Babbel & co!
Bara gissa vem som stod för babbel...
-Babbel & co!
Bara gissa vem som stod för babbel...
Tisdag
"VET du hur gammal du börjar bli?" Frågade min pappa för ett tag sedan, när jag var och hälsade på i mina föräldrars röda hus.
Klart jag vet... Jag lever bara inte efter det! Denyle!
Jag misstänker att min kära far är lite sugen på en minimänniska som tultar runt på deras ägor och jag kan inte göra annat än att hålla med om att jag nog börjar bli rätt gammal...
Kanske borde vara dags att slå sig till ro och skaffa man, volvo och hund nu när jag trots allt fyller 30 om knappt två månader.
Men istället lever jag som om jag gick i nian och hade sommarlov mest hela tiden. Jag är ute och ränner på kvällarna, bjuder hem vänner på paj och beter mig som en kalv på grönbete dagarna i ända.
Jag och mina singeltjejer brukar skoja om att våra liv är som ett avsnitt ur Sex And The City, men det värsta är, att det verkligen ÄR så. Helt galet!
Igår skulle jag möta upp en vän efter jobbet. En vän som bor i en annan stad och inte är i Göteborg så ofta.
Han kom (som den riddare han är) och hämtade mig utanför jobbet vi halv fyra och vi skulle ta oss in till stan för att göra något trevligt.
De ungar som stod utanför hans bil och beundrade alla hans skateboards blev mäkta imponerade när de såg att jag skulle åka i samma coola bil som honom.
"Är det din pappa?" Frågade en av dem, men min vän (som är någon månad yngre än mig) skrattade inte alls lika rått som jag gjorde av frågan, utan muttrade något under skäggstubben om att åka nu, varpå jag hickandes av skratt satte mig i bilen och vi susade, babblandes in mot stan.
Vi ställde bilen och bestämde oss för att ta en öl på Klaras... Som ju var stängt eftersom klockan bara var fyra på eftermiddagen. Vad tänkte vi på? Det är väl ingen normal människa som tar en öl klockan fyra en tisdagseftermiddag.
Men vi var verkligen sugna på våra öl, så vi strosade vidare mot avenyn och satte oss på Joe Farrelis, han med en öl och jag med en cider...
Sex cider och öl senare började vi bli lite lätt runda om fötterna och diskuterade vilt vårat framtida giftermål och våra två söner, Gaston och Texas.
Vi var dock rörande överrens om att ett giftermål inte var aktuellt just nu, vilket känns väldigt bra, då jag ju är lite sugen på en viss man med väldigt sexiga handy man-byxor;)...
Som om vi inte hade fått nog med alkohol i kropparna gick vi bladiga över gatan och in till Babar, där min vän blev stoppad i dörren eftersom vakten tyckte att han såg för bersuad ut.
Jag skrattade så jag grät, när vi arm i arm gick till Mc Donald's, för att med en burgare i munnen, vänta in att Bagheera skulle öppna sina portar på Key Bar.
Där inne blev det en cider till för mig, innan jag insåg att nu MÅSTE jag hem och sova. Någon måtta får det ändå vara. I morgon ska jag ju vara proffessionell igen...
Jag tog en taxi hem, la mig i sambons säng och berättade sluddrande om min fantastiska kväll innan jag hoppade över till min egen och somnade som en mätt kattunge.
En normal 29-åring hade väl träffat sin vän, surplat en latte på stan, tagit igen förlorad tid och sedan åkt spårvagnen hem på kvällen så man hann se Desperate Housewifes med sin bästaste vän.
Men inte den här inte... Hon super sig full och får skämmas som en tonåring under rektorns bannor när brorsan ringer och undrar vad i hela världen jag håller på med!
Vaknade sedan idag av att sambons klocka ringer halv åtta... Va fan! Varför har inte min klocka ringt?
Jag börjar ju jobba klockan åtta...
Min klocka stod då på 06.03 av någon oerhört konstig anledning. Vad GJORDE jag inatt egentligen?
Suck!
Idag är det möte på jobbet till sju, så det blir ingen kompisgemenskap för mig som tur är, men i morgon är det dags igen minsann... Och honey.... Du kommer att fixa ditt körkort. Det kommer att bli bubbel och stohej på stan för oss i morgon samtidigt som ska planera världens ballaste nyårsfest!
Och du, min kära vän från en annan stad. Nästa gång vi ses blir det fika, film eller middag... Bara så du vet!
Puss
Klart jag vet... Jag lever bara inte efter det! Denyle!
Jag misstänker att min kära far är lite sugen på en minimänniska som tultar runt på deras ägor och jag kan inte göra annat än att hålla med om att jag nog börjar bli rätt gammal...
Kanske borde vara dags att slå sig till ro och skaffa man, volvo och hund nu när jag trots allt fyller 30 om knappt två månader.
Men istället lever jag som om jag gick i nian och hade sommarlov mest hela tiden. Jag är ute och ränner på kvällarna, bjuder hem vänner på paj och beter mig som en kalv på grönbete dagarna i ända.
Jag och mina singeltjejer brukar skoja om att våra liv är som ett avsnitt ur Sex And The City, men det värsta är, att det verkligen ÄR så. Helt galet!
Igår skulle jag möta upp en vän efter jobbet. En vän som bor i en annan stad och inte är i Göteborg så ofta.
Han kom (som den riddare han är) och hämtade mig utanför jobbet vi halv fyra och vi skulle ta oss in till stan för att göra något trevligt.
De ungar som stod utanför hans bil och beundrade alla hans skateboards blev mäkta imponerade när de såg att jag skulle åka i samma coola bil som honom.
"Är det din pappa?" Frågade en av dem, men min vän (som är någon månad yngre än mig) skrattade inte alls lika rått som jag gjorde av frågan, utan muttrade något under skäggstubben om att åka nu, varpå jag hickandes av skratt satte mig i bilen och vi susade, babblandes in mot stan.
Vi ställde bilen och bestämde oss för att ta en öl på Klaras... Som ju var stängt eftersom klockan bara var fyra på eftermiddagen. Vad tänkte vi på? Det är väl ingen normal människa som tar en öl klockan fyra en tisdagseftermiddag.
Men vi var verkligen sugna på våra öl, så vi strosade vidare mot avenyn och satte oss på Joe Farrelis, han med en öl och jag med en cider...
Sex cider och öl senare började vi bli lite lätt runda om fötterna och diskuterade vilt vårat framtida giftermål och våra två söner, Gaston och Texas.
Vi var dock rörande överrens om att ett giftermål inte var aktuellt just nu, vilket känns väldigt bra, då jag ju är lite sugen på en viss man med väldigt sexiga handy man-byxor;)...
Som om vi inte hade fått nog med alkohol i kropparna gick vi bladiga över gatan och in till Babar, där min vän blev stoppad i dörren eftersom vakten tyckte att han såg för bersuad ut.
Jag skrattade så jag grät, när vi arm i arm gick till Mc Donald's, för att med en burgare i munnen, vänta in att Bagheera skulle öppna sina portar på Key Bar.
Där inne blev det en cider till för mig, innan jag insåg att nu MÅSTE jag hem och sova. Någon måtta får det ändå vara. I morgon ska jag ju vara proffessionell igen...
Jag tog en taxi hem, la mig i sambons säng och berättade sluddrande om min fantastiska kväll innan jag hoppade över till min egen och somnade som en mätt kattunge.
En normal 29-åring hade väl träffat sin vän, surplat en latte på stan, tagit igen förlorad tid och sedan åkt spårvagnen hem på kvällen så man hann se Desperate Housewifes med sin bästaste vän.
Men inte den här inte... Hon super sig full och får skämmas som en tonåring under rektorns bannor när brorsan ringer och undrar vad i hela världen jag håller på med!
Vaknade sedan idag av att sambons klocka ringer halv åtta... Va fan! Varför har inte min klocka ringt?
Jag börjar ju jobba klockan åtta...
Min klocka stod då på 06.03 av någon oerhört konstig anledning. Vad GJORDE jag inatt egentligen?
Suck!
Idag är det möte på jobbet till sju, så det blir ingen kompisgemenskap för mig som tur är, men i morgon är det dags igen minsann... Och honey.... Du kommer att fixa ditt körkort. Det kommer att bli bubbel och stohej på stan för oss i morgon samtidigt som ska planera världens ballaste nyårsfest!
Och du, min kära vän från en annan stad. Nästa gång vi ses blir det fika, film eller middag... Bara så du vet!
Puss
Favorit favvis
När jag gick till jobbet i morse började det att snöa!
Det luktade snö ute när jag gav fåglarna deras talgboll innan jag gick, så jag kan ju inte säga att jag blev förvånad när den första blöta flingan, mjukt landade på min kalla nästipp.
Jaha, tänkte jag, när jag med vanten torkade bort droppen som blev!
Ungarna kommer att hoppa upp och ner som lyckliga studsbollar över den lilla vita mattan medan allt jag kan tänka på när jag går här är att: Fan, nu blir rougen rinnig och förstörd!
När blev jag så tråkig?
När började jag bry mig om ifall sminket rinner?
Jag är ju den som i vanliga fall, först av alla sätter en väl kramad snöboll i nacken på den stackarn som råkar vara närmast, eller kastar mig ner i den vita massan och gör en lycklig snöängel.
Jag är ju den som gör tappra små snögubbar (halvt hopkramade med jord) och plockar fram pulkorna och tar med ungarna till backen innan snön knappt har hunnit lägga sig till ro.
Vad hände med den tjejen i morse?
Jag känner inte riktigt den 29-åringen som gick och tänkte på att rouget skulle få blöta ränder, och jag tror inte att jag gillar henne något vidare heller.
Så därför ställde jag mig vid fönstret när jag kom fram till jobbet, och hoppade som en lycklig studsboll, tillsammans med ungarna och försökte desperat förtränga de tidigare tankarna på det fördömda sminket.
Jag mös åt den lilla flickan i chockrosa gore-tex mundering som med darrande lycka säger:
"Åh, det här är min favorit favvis..."
"Vad är det som är din favorit favvis, raring? " Frågar jag när vi tillsammans och hand i hand går mot gymnastiken.
"Snön fröken. Snön är min favorit favvis! Är det inte din?"
Visst, tänkte jag! Attackera mitt dåliga samvete bara. Just rub it in!!!
"Jo, det är klart, en av dem i alla fall. Jag har så många favorit favvisar." Svarar jag och känner mig väldigt nöjd när hennes lilla hand kramar om min lite extra!
Ett annat fint exempel på att det nu är kallt och snöigt, var efter gympan, när en kille som redan tagit på sig sina jeans sitter och bråttas med sina dödskallefyllda långkalsonger.
Jag studerar honom intressant ett tag och funderar på när han ska komma på att det inte går att trä de smala långkalsongerna över det tjocka jeanstyget, men när jag ser att han är nära tårarna av frustration får jag avbryta hans tappra försök och förklara läget.
"Amen ÅÅÅHH!" Säger han leendes och kränger av sig jeansen.
Ja ja, mina vänner. Nu ska jag ta rast och dricka en underbar kopp kaffe och ta min dagliga godisbit från godisschemat... Eller kanske en favoritkaka för att riktigt fira att snön har kommit!
Det luktade snö ute när jag gav fåglarna deras talgboll innan jag gick, så jag kan ju inte säga att jag blev förvånad när den första blöta flingan, mjukt landade på min kalla nästipp.
Jaha, tänkte jag, när jag med vanten torkade bort droppen som blev!
Ungarna kommer att hoppa upp och ner som lyckliga studsbollar över den lilla vita mattan medan allt jag kan tänka på när jag går här är att: Fan, nu blir rougen rinnig och förstörd!
När blev jag så tråkig?
När började jag bry mig om ifall sminket rinner?
Jag är ju den som i vanliga fall, först av alla sätter en väl kramad snöboll i nacken på den stackarn som råkar vara närmast, eller kastar mig ner i den vita massan och gör en lycklig snöängel.
Jag är ju den som gör tappra små snögubbar (halvt hopkramade med jord) och plockar fram pulkorna och tar med ungarna till backen innan snön knappt har hunnit lägga sig till ro.
Vad hände med den tjejen i morse?
Jag känner inte riktigt den 29-åringen som gick och tänkte på att rouget skulle få blöta ränder, och jag tror inte att jag gillar henne något vidare heller.
Så därför ställde jag mig vid fönstret när jag kom fram till jobbet, och hoppade som en lycklig studsboll, tillsammans med ungarna och försökte desperat förtränga de tidigare tankarna på det fördömda sminket.
Jag mös åt den lilla flickan i chockrosa gore-tex mundering som med darrande lycka säger:
"Åh, det här är min favorit favvis..."
"Vad är det som är din favorit favvis, raring? " Frågar jag när vi tillsammans och hand i hand går mot gymnastiken.
"Snön fröken. Snön är min favorit favvis! Är det inte din?"
Visst, tänkte jag! Attackera mitt dåliga samvete bara. Just rub it in!!!
"Jo, det är klart, en av dem i alla fall. Jag har så många favorit favvisar." Svarar jag och känner mig väldigt nöjd när hennes lilla hand kramar om min lite extra!
Ett annat fint exempel på att det nu är kallt och snöigt, var efter gympan, när en kille som redan tagit på sig sina jeans sitter och bråttas med sina dödskallefyllda långkalsonger.
Jag studerar honom intressant ett tag och funderar på när han ska komma på att det inte går att trä de smala långkalsongerna över det tjocka jeanstyget, men när jag ser att han är nära tårarna av frustration får jag avbryta hans tappra försök och förklara läget.
"Amen ÅÅÅHH!" Säger han leendes och kränger av sig jeansen.
Ja ja, mina vänner. Nu ska jag ta rast och dricka en underbar kopp kaffe och ta min dagliga godisbit från godisschemat... Eller kanske en favoritkaka för att riktigt fira att snön har kommit!
Driftig söndag
Den här helgen har vi byggt vi på våra vuxenpoäng, sambon och jag.
I går kväll var vi hemma och gjorde absolut ingenting. Två heta singeltjejer som somnar i soffan en lördagskväll hör ju inte till vanligheterna. I alla fall inte i det här lilla party-hushållet.
Så i morse slog vi upp våra prinsessögon redan strax efter 08.00. Förmodligen hade vi väl sovit lite till om inte Müsli hade trampat runt i sängarna med sin enorma tratt runt huvudet och bankat i överallt (hon steriliserades i tisdags och är numera en rätt tyst siameshona).
Man tycker ju att hon borde ha lärt sig vid det här laget att tratten är där, runt halsen, men icke!
Så där låg vi nu i varsin säng, med varsin katt och diskuterade hur härligt det faktiskt är att få vakna upp en söndag och vara pigg och må bra. Det händer aldrig oss annars. Nästan aldrig i alla fall.
Vad gör man en söndag om man inte ligger i soffan och har huvudvärk? Vi är nämligen rätt nya på det här, sambon och jag!
Men som de driftiga tjejer vi ju är, studsar vi upp och gör en underbar frukost (Müsli som numera är en VÄLDIGT kelig och mammig siames, följer oss så gott hon kan med sin otympliga tratt) för att sedan röja ut gamla kläder, skåp, kyl och frys... Vi insåg snabbt att vi måste handla, för det var bannemig inte mycket att röja ut i vårat kök.
Nej, det var i stort sett tomt!
Sagt och gjort. Jag för över pengar och vi drar till Coop för att storhandla, (samtidigt som vi åker förbi Emmaus och lämnar kläder och förbi glasinsamlingen för att lämna alla xciderflaskorna som fyllt upp hela tomrummet under vår diskho) som de mogna och vuxna tjejer vi är...
Det börjar med att vi glömmer den milslånga inköpslistan som det ju tagit oss flera veckor att bygga upp, men skit i det. Vi kommer ihåg vad vi ska ha... Mmm Eller huur!
De är smarta på Coop, för det första som man möter är deo, tvål och hudkräm-avdelningen.
Det är nästan elakt att göra så mot två försvarslösa, snart 30-åriga tjejer som gillar att lukta gott.
Så där stod vi och skruvade upp varenda tvålflaska och deo för att lukta på dem.
"Nej, den luktar kokos. Den kan vi inte ha."
"Fy fan! Och den här luktar vanilj. Blä. Stäng den igen!"
"Kolla den här då..Aroma Therapy Sensual med jasmine, rose and orchid extract..."
"-DEN TAR VI!"
Och så var det i ca 10 minuter vid den underbara luktavdelningen innan vi styrde vår vagn mot frukt och grönsaker, som ju också är rätt kul.
Varje gång som vi storhandlar är vi jätteduktiga och köper mycket och färgglada frukter, som sedan ligger och möglar bort i en skål på bordet. Vi är så sjuukt dåliga på att äta frukt, båda två.
Det blev en härlig skål full med apelsiner och klementiner idag, som jag verkligen hoppas att vi äter av...
EN klementin borde jag ju i alla fall få skalat mig.
Vidare mot brödavdelningen, där vi snabbt fiskade åt oss ett toast n' roast bröd. Sååå gott med rostade mackor med ost och marmelad. Men det blev såklart knäckebröd och ett nyttigare mjukbröd också. Nån måtta får det ju vara.
Vi är som ett gift par där vi går med varsin hand på vagnen och diskuterar vad vi ska köpa. Vi tittar även på de olika jämförelsepriserna och väljer varor efter det, samt om det är svenska varor eller inte.
Det blev lite jobbigt vid kycklingen, där det var ett väldigt fint erbjudande på dansk kyckling, som vi till slut och efter noga övervägande inte kunde motstå. Pengabingen är ju inte särskilt fet just nu.
Efter att ha gått hela Coop igenom och fått med oss allt vi behövde (fick till och med köpt nya grytlapper eftersom de andra två nästan bara var ett minne blott efter alla elsdvådor och liknande som de har varit med om) jublade vi högt vid kassan när det bara kostade 980 kronor. WOW! Under 1000-lappen är ju helt fantastiskt!
Lyckliga över denna extremt lyckade handling svänger vi förbi Plantagen för att bara titta lite på blommor...
200 kronor senare åker vi vidare hem och kånkar upp allt alla fyra trappor, hittar den gamla inköpslistan och inser att vi glömt handla nästan hälften att vad vi skulle.
Satan!
Nu ska jag hem och ge min pappa en kram på fars dag.
Och sedan vill jag ge ett ett stort grattis till den söta sjuksköterskan som fyller år idag och som jag fick kritik ifrån då mitt bloggande legat lite på is denna väldigt vuxna helg.
Det ska inte hända igen, jag lovar ;)
I går kväll var vi hemma och gjorde absolut ingenting. Två heta singeltjejer som somnar i soffan en lördagskväll hör ju inte till vanligheterna. I alla fall inte i det här lilla party-hushållet.
Så i morse slog vi upp våra prinsessögon redan strax efter 08.00. Förmodligen hade vi väl sovit lite till om inte Müsli hade trampat runt i sängarna med sin enorma tratt runt huvudet och bankat i överallt (hon steriliserades i tisdags och är numera en rätt tyst siameshona).
Man tycker ju att hon borde ha lärt sig vid det här laget att tratten är där, runt halsen, men icke!
Så där låg vi nu i varsin säng, med varsin katt och diskuterade hur härligt det faktiskt är att få vakna upp en söndag och vara pigg och må bra. Det händer aldrig oss annars. Nästan aldrig i alla fall.
Vad gör man en söndag om man inte ligger i soffan och har huvudvärk? Vi är nämligen rätt nya på det här, sambon och jag!
Men som de driftiga tjejer vi ju är, studsar vi upp och gör en underbar frukost (Müsli som numera är en VÄLDIGT kelig och mammig siames, följer oss så gott hon kan med sin otympliga tratt) för att sedan röja ut gamla kläder, skåp, kyl och frys... Vi insåg snabbt att vi måste handla, för det var bannemig inte mycket att röja ut i vårat kök.
Nej, det var i stort sett tomt!
Sagt och gjort. Jag för över pengar och vi drar till Coop för att storhandla, (samtidigt som vi åker förbi Emmaus och lämnar kläder och förbi glasinsamlingen för att lämna alla xciderflaskorna som fyllt upp hela tomrummet under vår diskho) som de mogna och vuxna tjejer vi är...
Det börjar med att vi glömmer den milslånga inköpslistan som det ju tagit oss flera veckor att bygga upp, men skit i det. Vi kommer ihåg vad vi ska ha... Mmm Eller huur!
De är smarta på Coop, för det första som man möter är deo, tvål och hudkräm-avdelningen.
Det är nästan elakt att göra så mot två försvarslösa, snart 30-åriga tjejer som gillar att lukta gott.
Så där stod vi och skruvade upp varenda tvålflaska och deo för att lukta på dem.
"Nej, den luktar kokos. Den kan vi inte ha."
"Fy fan! Och den här luktar vanilj. Blä. Stäng den igen!"
"Kolla den här då..Aroma Therapy Sensual med jasmine, rose and orchid extract..."
"-DEN TAR VI!"
Och så var det i ca 10 minuter vid den underbara luktavdelningen innan vi styrde vår vagn mot frukt och grönsaker, som ju också är rätt kul.
Varje gång som vi storhandlar är vi jätteduktiga och köper mycket och färgglada frukter, som sedan ligger och möglar bort i en skål på bordet. Vi är så sjuukt dåliga på att äta frukt, båda två.
Det blev en härlig skål full med apelsiner och klementiner idag, som jag verkligen hoppas att vi äter av...
EN klementin borde jag ju i alla fall få skalat mig.
Vidare mot brödavdelningen, där vi snabbt fiskade åt oss ett toast n' roast bröd. Sååå gott med rostade mackor med ost och marmelad. Men det blev såklart knäckebröd och ett nyttigare mjukbröd också. Nån måtta får det ju vara.
Vi är som ett gift par där vi går med varsin hand på vagnen och diskuterar vad vi ska köpa. Vi tittar även på de olika jämförelsepriserna och väljer varor efter det, samt om det är svenska varor eller inte.
Det blev lite jobbigt vid kycklingen, där det var ett väldigt fint erbjudande på dansk kyckling, som vi till slut och efter noga övervägande inte kunde motstå. Pengabingen är ju inte särskilt fet just nu.
Efter att ha gått hela Coop igenom och fått med oss allt vi behövde (fick till och med köpt nya grytlapper eftersom de andra två nästan bara var ett minne blott efter alla elsdvådor och liknande som de har varit med om) jublade vi högt vid kassan när det bara kostade 980 kronor. WOW! Under 1000-lappen är ju helt fantastiskt!
Lyckliga över denna extremt lyckade handling svänger vi förbi Plantagen för att bara titta lite på blommor...
200 kronor senare åker vi vidare hem och kånkar upp allt alla fyra trappor, hittar den gamla inköpslistan och inser att vi glömt handla nästan hälften att vad vi skulle.
Satan!
Nu ska jag hem och ge min pappa en kram på fars dag.
Och sedan vill jag ge ett ett stort grattis till den söta sjuksköterskan som fyller år idag och som jag fick kritik ifrån då mitt bloggande legat lite på is denna väldigt vuxna helg.
Det ska inte hända igen, jag lovar ;)
Eller som det egentligen är...
Här sitter vi, tre snygga kvinnor i våra bästa år och på toppen i våra karriärer på en fancy restaurang i stan, medans våra manliga män (som är brandman, byggarbetare och pilot) är hemma och passar alla våra underbara barn.
Här sitter vi och dricker lite bubbel, härligt fräscha och pigga i våra minimala Guccidessar och perfekt gjorda manikyr, skvallrar om socitén och planerar framtida välgörenhetsgalor samtidigt som vi skamlöst flirtar med servitören, som för övrigt blir alldeles röd i ansiktet av skräckblandad förtjusning när våra heta och välsminkade blickar följer honom.
Här sitter vi, tre snygga tjejer och småäter av vår chokladfondue under tiden som vi planerar nästa Frankrikeresa och den fashionabla nyårsfesten vi i år ska anordna.
Eller som det egentligen är...
Här sitter vi, tre (i och för sig snygga) singeltjejer utan vare sig karriär, brandman, byggarbetare, pilot eller barn, på en thairestaurang i stan.
Här sitter vi och sveper våra cider och öl, oerhört sega och trötta i våra slappa vardagskläder och nerfilade naglar, skvallrar om alla andra och planerar vad vi ska göra till helgen samtidigt som vi desperat försöker få ögonkontakt (för att få mer dricka) med den uttråkade servitören, som blir alldeles röd i ansiktet av frustration över att vi inte kan beställa samtidigt.
Här sitter vi, tre singeltjejer och delar på en efterrätt under tiden som vi planerar hur vi lättast kan åka snålskjuts till Frankrike en helg (utan att behöva betala mer än maten vi äter) och den stora men opretentiösa nyårsmaskerad som vi i år ska anordna.
Ja, här sitter vi, tre glada singeltjejer utan vare sig karriärer eller manliga män och har en alldeles underbar torsdag kväll på en mysig restaurang i stan.
Visst, vi är fattiga som kyrkråttor och vi gäspar oss igenom nästan hela middagen eftersom vi slitit som djur på våra enkla jobb (nära att somna efter andra glaset med cider) men fan, vad bra vi har det!
Vad goa vi är, som trots trötthet och avsaknaden av pengar går ut och dricker några glas och äter något gott varje torsdag kväll.
En underbar liten tradition som jag hoppas håller i sig, även när vi fått våra eftertraktade karriärer, heta män och underbara barn!
Här sitter vi och dricker lite bubbel, härligt fräscha och pigga i våra minimala Guccidessar och perfekt gjorda manikyr, skvallrar om socitén och planerar framtida välgörenhetsgalor samtidigt som vi skamlöst flirtar med servitören, som för övrigt blir alldeles röd i ansiktet av skräckblandad förtjusning när våra heta och välsminkade blickar följer honom.
Här sitter vi, tre snygga tjejer och småäter av vår chokladfondue under tiden som vi planerar nästa Frankrikeresa och den fashionabla nyårsfesten vi i år ska anordna.
Eller som det egentligen är...
Här sitter vi, tre (i och för sig snygga) singeltjejer utan vare sig karriär, brandman, byggarbetare, pilot eller barn, på en thairestaurang i stan.
Här sitter vi och sveper våra cider och öl, oerhört sega och trötta i våra slappa vardagskläder och nerfilade naglar, skvallrar om alla andra och planerar vad vi ska göra till helgen samtidigt som vi desperat försöker få ögonkontakt (för att få mer dricka) med den uttråkade servitören, som blir alldeles röd i ansiktet av frustration över att vi inte kan beställa samtidigt.
Här sitter vi, tre singeltjejer och delar på en efterrätt under tiden som vi planerar hur vi lättast kan åka snålskjuts till Frankrike en helg (utan att behöva betala mer än maten vi äter) och den stora men opretentiösa nyårsmaskerad som vi i år ska anordna.
Ja, här sitter vi, tre glada singeltjejer utan vare sig karriärer eller manliga män och har en alldeles underbar torsdag kväll på en mysig restaurang i stan.
Visst, vi är fattiga som kyrkråttor och vi gäspar oss igenom nästan hela middagen eftersom vi slitit som djur på våra enkla jobb (nära att somna efter andra glaset med cider) men fan, vad bra vi har det!
Vad goa vi är, som trots trötthet och avsaknaden av pengar går ut och dricker några glas och äter något gott varje torsdag kväll.
En underbar liten tradition som jag hoppas håller i sig, även när vi fått våra eftertraktade karriärer, heta män och underbara barn!
Puss på er, mina fantastiska ladies
Och en extra puss till den ladyn som stannade hemma...Love you honey!
Jag vill åka bil...
Jag älskar att åka bil. Verkligen ÄLSKAR det!
Mig kan du väcka mitt i natten och fråga:
"Ska vi ta en sväng med bilen och bara se vart vi hamnar?", och jag kommer att studsa upp ur sängen under ett lyckligt JAAA, in a heartbeat!
För att åka bil på natten måste ju vara något av det bästa ändå! Att ta en liten roadtrip med, eller utan, mål och lyssa på bra musik medan man ser stadslamporna försvinna bakom en. Underbart!
Musiken är väldigt viktig när jag åker bil. Musiken och sällskapet.
Att få sätta mig i bilen med någon jag tycker om, lyssna på schysst musik, småprata och kanske mysa till det i någon glänta någonstans gör mig alldeles léende och belåten inombords.
Vad det är för musik beror helt på ögonblicket.
Ibland vill jag ha arg och rå hip hop, ibland mjuka toner av Katie Melua eller Kristofer Åström och ibland medryckande house rungandes i bilen.
Musiken blir ofta så bra i en bil.
Det är ett sådant litet utrymme och du stängs liksom in i det tillsammans med musiken som du lyssnar på.
Det blir så nära inpå, allting.
Idag på vägen hem från våra föräldrar lyssnade jag och brorsan på ett musikbattle mellan Fronda och T.R.
Så jävla bra rent ut sagt!
Just nu är jag, här vid datorn, vansinnigt sugen på skön house.
Skickade ett msn till en ascool house dj som jag känner (han gör även egen musik. Riktigt duktig) och bad honom skicka över lite gött till mig. Hoppas, hoppas!
Jag vill åka bil nu!
Åka bil och lyssna på housemusik!
Istället sitter jag här, med en katt i knät och skriver helt meningslösa saker egentligen och lyssnar på Chemical...
Suck!
Skaffa körkort tjejen...
Mig kan du väcka mitt i natten och fråga:
"Ska vi ta en sväng med bilen och bara se vart vi hamnar?", och jag kommer att studsa upp ur sängen under ett lyckligt JAAA, in a heartbeat!
För att åka bil på natten måste ju vara något av det bästa ändå! Att ta en liten roadtrip med, eller utan, mål och lyssa på bra musik medan man ser stadslamporna försvinna bakom en. Underbart!
Musiken är väldigt viktig när jag åker bil. Musiken och sällskapet.
Att få sätta mig i bilen med någon jag tycker om, lyssna på schysst musik, småprata och kanske mysa till det i någon glänta någonstans gör mig alldeles léende och belåten inombords.
Vad det är för musik beror helt på ögonblicket.
Ibland vill jag ha arg och rå hip hop, ibland mjuka toner av Katie Melua eller Kristofer Åström och ibland medryckande house rungandes i bilen.
Musiken blir ofta så bra i en bil.
Det är ett sådant litet utrymme och du stängs liksom in i det tillsammans med musiken som du lyssnar på.
Det blir så nära inpå, allting.
Idag på vägen hem från våra föräldrar lyssnade jag och brorsan på ett musikbattle mellan Fronda och T.R.
Så jävla bra rent ut sagt!
Just nu är jag, här vid datorn, vansinnigt sugen på skön house.
Skickade ett msn till en ascool house dj som jag känner (han gör även egen musik. Riktigt duktig) och bad honom skicka över lite gött till mig. Hoppas, hoppas!
Jag vill åka bil nu!
Åka bil och lyssna på housemusik!
Istället sitter jag här, med en katt i knät och skriver helt meningslösa saker egentligen och lyssnar på Chemical...
Suck!
Skaffa körkort tjejen...
Gråter inombords.
Jag bröt en nagel idag, och jag skiiiter i hur fjolligt det låter att gnälla över det för JAG ÄR LEDSEN NU!!!
Fan, fan, fan rent ut sagt!
Det är bannemig en hel vetenskap att odla fina naglar... För att inta tala om hur dyrt det är med alla olika oljor, lack, filar och removers.
Och faktum är ju, att bryter du en nagel måste ju alla filas ner och för att det inte ska se helt osymetriskt ut på fingrarna, och det är ju det som är så satans surt!
Senast idag nickade jag storslaget och svarade:
"Jo, det är sant, de är riktiga" med en nästan löjligt stolt röst, när ett barn på jobbet kommenterade dem och trodde att de var lösnaglar.
Och senast i helgen fick jag höra:
"vilka grymt sköna naglar du har" när jag låg och kliade en het killes rygg och armar!
I knooow, tänkte jag då malligt, med ett fånig leende på läpparna, I knooow baby!
Men det är slut med komplimanger om mina naglar på ett tag nu.
Slut med att få känna mig som en gudinna när jag kliar en killes hud och slut med att måla de långa naglarna blodröda inför en utekväll... Slut, slut, slut och JAG ÄR LEDSEN!
Det enda positiva med det här eländet är väl att jag nu under en månad eller så, kan ta ögonkräm och ansiktskräm med fingrarna, utan att det kommer under naglarna...
Men ge mig någon månad så är jag back on track again ska ni se!
Fan, fan, fan rent ut sagt!
Det är bannemig en hel vetenskap att odla fina naglar... För att inta tala om hur dyrt det är med alla olika oljor, lack, filar och removers.
Och faktum är ju, att bryter du en nagel måste ju alla filas ner och för att det inte ska se helt osymetriskt ut på fingrarna, och det är ju det som är så satans surt!
Senast idag nickade jag storslaget och svarade:
"Jo, det är sant, de är riktiga" med en nästan löjligt stolt röst, när ett barn på jobbet kommenterade dem och trodde att de var lösnaglar.
Och senast i helgen fick jag höra:
"vilka grymt sköna naglar du har" när jag låg och kliade en het killes rygg och armar!
I knooow, tänkte jag då malligt, med ett fånig leende på läpparna, I knooow baby!
Men det är slut med komplimanger om mina naglar på ett tag nu.
Slut med att få känna mig som en gudinna när jag kliar en killes hud och slut med att måla de långa naglarna blodröda inför en utekväll... Slut, slut, slut och JAG ÄR LEDSEN!
Det enda positiva med det här eländet är väl att jag nu under en månad eller så, kan ta ögonkräm och ansiktskräm med fingrarna, utan att det kommer under naglarna...
Men ge mig någon månad så är jag back on track again ska ni se!
Underbart!
Varannan måndag har vi "elevens val" på jobbet.
Då delar vi in ungarna i tre grupper: Bildgruppen, sygruppen och hemkunskapsgruppen.
Jag var chef över hemkunskapsgruppen idag, och vi skulle göra fruktsallad.
När de små liven fick veta att vi inte skulle göra en smarrig kladdkaka eller söta små hallongrottor, låg det en tung besvikelse i rummet under tiden jag gick igenom förordningar och regler, gällande den stundande fruktsalladen.
Det var tysta suckar, trumpna miner och låga kommentarer som:
"Men gud, vad lätt" Eller "jag trodde vi skulle baka i den här gruppen. Annars hade jag ju inte valt den fattar du väl"
Jag struntade i detta ogillande mottagande, utan bräkte på om min fruktsallad som om det var det absolut roligaste i hela världen att göra.
Herregud! De skulle ju få använda knivar!
Och tro mig, när de insåg att de skulle få skära frukten själva, så gnistrade det till i de små barnögonen och det blev åtta betydligt rakare ryggar runt de två borden.
Så tvätta händerna och kavla upp ärmarna, för här ska skäras frukt min vänner!
Ungarna delade ut frukt, knivar och skärbrädor till varandra och verksamheten var snabbt i full gång vid de två små borden.
De skalades apelsiner så saften sprutade och äppleskalen flög som lönnäsor i rummet.
Det hackades, skrattades och blandades i skapandet av dessa två orginella små sallader.
Bananerna blev mer mosade än delade, apelsinerna gled mest runt på skärbrädorna och äpplebitarnas storlek varierade från en ärtas storlek till bitar, stora som min telefon ungefär.
MEN vad trevligt vi hade.
I stunder som de älskar jag verkligen mitt jobb.
Visst, lönen är en enda stor satans pinsamhet, men värmen och glädjen som kommer från barn är obetalbar...Verkligen!
Efteråt satt vi nöjda med våra verk och mumsade på den mosiga frukten och barnen var helt lyriska. En del av dem hade faktiskt aldrig ätit fruktsallad innan och de åt som om de över huvud taget aldrig hade sett frukt förr.
Det är med ett varmt leende på läpparna jag sitter här och skriver om lektionen då vi gjorde fruktsallad på jobbet!
Små barnhänder med enorma knivar och hal frukt!
Då delar vi in ungarna i tre grupper: Bildgruppen, sygruppen och hemkunskapsgruppen.
Jag var chef över hemkunskapsgruppen idag, och vi skulle göra fruktsallad.
När de små liven fick veta att vi inte skulle göra en smarrig kladdkaka eller söta små hallongrottor, låg det en tung besvikelse i rummet under tiden jag gick igenom förordningar och regler, gällande den stundande fruktsalladen.
Det var tysta suckar, trumpna miner och låga kommentarer som:
"Men gud, vad lätt" Eller "jag trodde vi skulle baka i den här gruppen. Annars hade jag ju inte valt den fattar du väl"
Jag struntade i detta ogillande mottagande, utan bräkte på om min fruktsallad som om det var det absolut roligaste i hela världen att göra.
Herregud! De skulle ju få använda knivar!
Och tro mig, när de insåg att de skulle få skära frukten själva, så gnistrade det till i de små barnögonen och det blev åtta betydligt rakare ryggar runt de två borden.
Så tvätta händerna och kavla upp ärmarna, för här ska skäras frukt min vänner!
Ungarna delade ut frukt, knivar och skärbrädor till varandra och verksamheten var snabbt i full gång vid de två små borden.
De skalades apelsiner så saften sprutade och äppleskalen flög som lönnäsor i rummet.
Det hackades, skrattades och blandades i skapandet av dessa två orginella små sallader.
Bananerna blev mer mosade än delade, apelsinerna gled mest runt på skärbrädorna och äpplebitarnas storlek varierade från en ärtas storlek till bitar, stora som min telefon ungefär.
MEN vad trevligt vi hade.
I stunder som de älskar jag verkligen mitt jobb.
Visst, lönen är en enda stor satans pinsamhet, men värmen och glädjen som kommer från barn är obetalbar...Verkligen!
Efteråt satt vi nöjda med våra verk och mumsade på den mosiga frukten och barnen var helt lyriska. En del av dem hade faktiskt aldrig ätit fruktsallad innan och de åt som om de över huvud taget aldrig hade sett frukt förr.
Det är med ett varmt leende på läpparna jag sitter här och skriver om lektionen då vi gjorde fruktsallad på jobbet!
Små barnhänder med enorma knivar och hal frukt!
Familjetid!
Jag var ute hos mina föräldrar idag igen.
Det börjar bli lite av en söndagstradition tydligen, och jag älskar det!
Idag bjöd mamma på kycklingpaj och himmelsk chokladkaka till efterrätt...Mmmmm underbara kalorier!
Hon är så fin, min mamma.
Pappa sa en gång att vi ser exakt likadana ut, hon och jag. Enda skillnaden var att hennes ben bågnar av tyngden... Det är en väldigt rolig beskrivning av min mamma, för vi ÄR sjukt lika varandra (eller jag är väl lik henne) bara att hon väger några kilon mer än vad jag gör.
Men det är kilon fyllda av kärlek och jag älskar varenda gram av henne!
Hon är nog den mest envisa och slarviga, (inte som min slarvighet dock. Där är hon helt oskyldig) människa jag känner, men hon har ett hjärta av guld och vill ingen något ont.
Eller jo, ibland släpper det för henne med, precis som för oss andra. Men hon är ändå en av de absolut vänligaste själar jag vet. Jag är stolt över henne och hade gärna gått runt med ett kort på stan och sagt :
"Det här är min mamma, och hon är skitbra!"
Denna smårunda och slarviga lilla mamman lever ihop med, vem jag tror var en av Göteborgs ledande player som ungdom. (Jag vet inte, har ju inte frågat direkt, men jag misstänker).
Jag är så stolt över min mamma, att hon lyckades fånga pappa, och behålla honom i så här många år.
Det är nämligen ett väldigt speciellt förhållande mellan andra tjejer och min pappa, och man ska nog inte vara av den svartsjuka typen om man vill leva med honom.
Inte så att han är otrogen. Aldrig, utan mer att det pratas mycket om dem. Och tittas...
När Baywatch var som störst satt hela familjen samlad, åt middag framför tv:n och beundrade Pamela Andersson. Och så har det varit genom åren med olika tjejer. Shania Twain är ett annat väldigt snyggt exempel.
De har en hund döpt efter henne idag. (De har visserligen en hund döpt efter Fhoebe i vänner också så det säger väl ingenting)...
Men det jag vill komma till är att han har alla de där gubbfasonerna för sig, men han kommer undan med det.
Han kommer faktiskt undan med det skitsnyggt och jag vet inte hur. Kan inte förklara det. Det är väl bara sådan han är.
Pappa är killen som bär bling bling runt halsen, tunga guldarmband och svindyra breightlingklockor.
Han klär sig i Armani, hugo boss och andra dyra märken och han kör för tillfället (det byts rätt ofta) en BMW 535d Touring.
Han är så jävla cool i mina ögon, och han är tillsammans med världens mest underbara mamma!
Hur häftigt är inte det?
De är varandras raka motsatser vad det gäller klädsmak, utséende och stil, men de älskar varandra och det är så härligt.
Jag minns när jag fortfarande bodde hemma och tydligt hade gjort det klart för dem, att föräldrar hade inte sex eller liknande. At all!
Då hände det ibland, att pappa brottade ner mamma i soffan och låtsades "sätta på henne".
Jag tjöt ju givetvis av avsky eftersom jag vet att han gjorde det bara för att reta mig, men innerst inne tyckte jag att det var helt underbart att han gjorde så, efter alla åren de bott ihop.
Nu väntar jag bara på det omtalade bröllopet som-förmodligen-aldrig-men-ändå-förhoppningsvis-kommer-att-bli-av.
Tänk lilla mamma i brudklänning och jag som tärna. ha ha! Nej, det blir nog borgeligt...eller?
Mina föräldrar pussar varandra fortfarande på munnen när de skiljs åt och de går hand i hand på stan.
Jag hoppas verkligen, att när jag slutligen fångar den man som jag kommer att få mina barn tillsammans med, så ska vi ha ett lika bra förhållande när våra barn är utflugna, som mina föräldrar har idag.
Som sagt, de här söndagsmiddagarna som vi har, är en fröjd att vara på.
Det är så härligt när hela den lilla familjen är samlad och vi sitter, som förr i tiden, och pratar och skrattar vid middasgsbordet.
Vi har nog sällan haft en tråkig middag i vår familj. Det finns alltid samtalsämnen.
Det fanns alltid någon stackare som blir retad för något. (Oftast är det jag, brorsan eller mamma som blir utsatta).
Alltid någon som har gjort något roligt eller dumt, och det är mestadels bara fina minnen när jag tänker tillbaka på att mina föräldrar ville att hela familjen åt middag tillsammans...VARJE dag!
Ibland var det jobbigt att vara tonårstjej då, men idag är jag väldigt glad över att vi har vårdat middagen så bra som vi faktiskt har gjort.
Tack för idag mamma och pappa!
Det var lika trevligt som alltid och jag älskar er!
Dig med brorsan!
Det börjar bli lite av en söndagstradition tydligen, och jag älskar det!
Idag bjöd mamma på kycklingpaj och himmelsk chokladkaka till efterrätt...Mmmmm underbara kalorier!
Hon är så fin, min mamma.
Pappa sa en gång att vi ser exakt likadana ut, hon och jag. Enda skillnaden var att hennes ben bågnar av tyngden... Det är en väldigt rolig beskrivning av min mamma, för vi ÄR sjukt lika varandra (eller jag är väl lik henne) bara att hon väger några kilon mer än vad jag gör.
Men det är kilon fyllda av kärlek och jag älskar varenda gram av henne!
Hon är nog den mest envisa och slarviga, (inte som min slarvighet dock. Där är hon helt oskyldig) människa jag känner, men hon har ett hjärta av guld och vill ingen något ont.
Eller jo, ibland släpper det för henne med, precis som för oss andra. Men hon är ändå en av de absolut vänligaste själar jag vet. Jag är stolt över henne och hade gärna gått runt med ett kort på stan och sagt :
"Det här är min mamma, och hon är skitbra!"
Denna smårunda och slarviga lilla mamman lever ihop med, vem jag tror var en av Göteborgs ledande player som ungdom. (Jag vet inte, har ju inte frågat direkt, men jag misstänker).
Jag är så stolt över min mamma, att hon lyckades fånga pappa, och behålla honom i så här många år.
Det är nämligen ett väldigt speciellt förhållande mellan andra tjejer och min pappa, och man ska nog inte vara av den svartsjuka typen om man vill leva med honom.
Inte så att han är otrogen. Aldrig, utan mer att det pratas mycket om dem. Och tittas...
När Baywatch var som störst satt hela familjen samlad, åt middag framför tv:n och beundrade Pamela Andersson. Och så har det varit genom åren med olika tjejer. Shania Twain är ett annat väldigt snyggt exempel.
De har en hund döpt efter henne idag. (De har visserligen en hund döpt efter Fhoebe i vänner också så det säger väl ingenting)...
Men det jag vill komma till är att han har alla de där gubbfasonerna för sig, men han kommer undan med det.
Han kommer faktiskt undan med det skitsnyggt och jag vet inte hur. Kan inte förklara det. Det är väl bara sådan han är.
Pappa är killen som bär bling bling runt halsen, tunga guldarmband och svindyra breightlingklockor.
Han klär sig i Armani, hugo boss och andra dyra märken och han kör för tillfället (det byts rätt ofta) en BMW 535d Touring.
Han är så jävla cool i mina ögon, och han är tillsammans med världens mest underbara mamma!
Hur häftigt är inte det?
De är varandras raka motsatser vad det gäller klädsmak, utséende och stil, men de älskar varandra och det är så härligt.
Jag minns när jag fortfarande bodde hemma och tydligt hade gjort det klart för dem, att föräldrar hade inte sex eller liknande. At all!
Då hände det ibland, att pappa brottade ner mamma i soffan och låtsades "sätta på henne".
Jag tjöt ju givetvis av avsky eftersom jag vet att han gjorde det bara för att reta mig, men innerst inne tyckte jag att det var helt underbart att han gjorde så, efter alla åren de bott ihop.
Nu väntar jag bara på det omtalade bröllopet som-förmodligen-aldrig-men-ändå-förhoppningsvis-kommer-att-bli-av.
Tänk lilla mamma i brudklänning och jag som tärna. ha ha! Nej, det blir nog borgeligt...eller?
Mina föräldrar pussar varandra fortfarande på munnen när de skiljs åt och de går hand i hand på stan.
Jag hoppas verkligen, att när jag slutligen fångar den man som jag kommer att få mina barn tillsammans med, så ska vi ha ett lika bra förhållande när våra barn är utflugna, som mina föräldrar har idag.
Som sagt, de här söndagsmiddagarna som vi har, är en fröjd att vara på.
Det är så härligt när hela den lilla familjen är samlad och vi sitter, som förr i tiden, och pratar och skrattar vid middasgsbordet.
Vi har nog sällan haft en tråkig middag i vår familj. Det finns alltid samtalsämnen.
Det fanns alltid någon stackare som blir retad för något. (Oftast är det jag, brorsan eller mamma som blir utsatta).
Alltid någon som har gjort något roligt eller dumt, och det är mestadels bara fina minnen när jag tänker tillbaka på att mina föräldrar ville att hela familjen åt middag tillsammans...VARJE dag!
Ibland var det jobbigt att vara tonårstjej då, men idag är jag väldigt glad över att vi har vårdat middagen så bra som vi faktiskt har gjort.
Tack för idag mamma och pappa!
Det var lika trevligt som alltid och jag älskar er!
Dig med brorsan!
Helt otroligt!
Ibland får jag verkligen till det.
Ja, ibland är jag faktiskt riktigt rolig.
I morse var ett sådant ögonblick där min humor visade sig på ett absolut brilijant sätt...
Jag hade ju inte sovit hemma (jag gjorde inget mamma. Jag är en ordentlig flicka, jag lovar.) och gick nu runt i den lilla lägenheten och plockade ihop mina pinaler, som jag ju alltid är så väldigt bra på att sprida omkring mig.
Vi pussar varandra hejdå och jag ser över axeln på honom, att örhängerna ligger kvar på bordet.
"Shit", säger jag. "Vilken tur att jag såg dem. Man vill ju inte gärna glömma något första (nu var det i och för sig andra, men vem räknar) gången man sover över hos en kille. Det blir så pinsamt då"
Vi skrattar åt det, och jag går för att möta upp sambon som ska hämta upp mig vid stationen.
Precis när jag ska sätta mig i bilen kommer det ett sms... Nu kommer det! Min humor...
Det var från mannen ifråga och jag tänkte lite nöjt, att wow, saknar han mig redan?
Men istället för att få läsa hur fantastisk jag är, står det:
"Du glömde din bh"
Jag fullkomligt tjuter av skratt när jag hoppar in i bilen och när jag ska berätta för min chaufför varför jag har så hysteriskt roligt, så piper det till i telefonen igen:
"För man vill ju inte gärna glömma nåt"
Vi skrattar så vi gråter åt det, sambon och jag. Hur lyckas jag, all the time?
Och hur i hela världen kan jag glömma att ta på mig min bh? Det är ju nog faktiskt, det sjukaste av allt.
Det var ju bara till att ringa upp honom, skratta åt mig och min klantighet (som vi ju känner till rätt väl nu) och bestämma att jag kommer och hämtar den när han lagar mat åt mig och vi kollar på alla Heroes-avsnitten...
Kan ju bli rätt trevligt!
Vilken tur att jag är så klantig ;)
Ja, ibland är jag faktiskt riktigt rolig.
I morse var ett sådant ögonblick där min humor visade sig på ett absolut brilijant sätt...
Jag hade ju inte sovit hemma (jag gjorde inget mamma. Jag är en ordentlig flicka, jag lovar.) och gick nu runt i den lilla lägenheten och plockade ihop mina pinaler, som jag ju alltid är så väldigt bra på att sprida omkring mig.
Vi pussar varandra hejdå och jag ser över axeln på honom, att örhängerna ligger kvar på bordet.
"Shit", säger jag. "Vilken tur att jag såg dem. Man vill ju inte gärna glömma något första (nu var det i och för sig andra, men vem räknar) gången man sover över hos en kille. Det blir så pinsamt då"
Vi skrattar åt det, och jag går för att möta upp sambon som ska hämta upp mig vid stationen.
Precis när jag ska sätta mig i bilen kommer det ett sms... Nu kommer det! Min humor...
Det var från mannen ifråga och jag tänkte lite nöjt, att wow, saknar han mig redan?
Men istället för att få läsa hur fantastisk jag är, står det:
"Du glömde din bh"
Jag fullkomligt tjuter av skratt när jag hoppar in i bilen och när jag ska berätta för min chaufför varför jag har så hysteriskt roligt, så piper det till i telefonen igen:
"För man vill ju inte gärna glömma nåt"
Vi skrattar så vi gråter åt det, sambon och jag. Hur lyckas jag, all the time?
Och hur i hela världen kan jag glömma att ta på mig min bh? Det är ju nog faktiskt, det sjukaste av allt.
Det var ju bara till att ringa upp honom, skratta åt mig och min klantighet (som vi ju känner till rätt väl nu) och bestämma att jag kommer och hämtar den när han lagar mat åt mig och vi kollar på alla Heroes-avsnitten...
Kan ju bli rätt trevligt!
Vilken tur att jag är så klantig ;)
Det är de små ögonblicken...
-Jag gillar inte snippor!
Jag sitter nere hos en underbar kollega (som jag ser alldeles för sällan nu för tiden. Skärpning på oss baby) och surplar kaffe och skvallrar om helgen, när en av hans elever kommer fram med ett pussel och säger just så:
-Jag gillar inte snippor!
Skrattet bubblar i mig och jag får med en ansträngd klunk ner kaffet i magen och lyckades på så vis hindra det från att stå som en enorm kaffefontän ur munnen på mig.
Tur för min kollega också att jag fick ner kaffet innan han blev alldeles nersprutad av den bruna, varma vätskan...
Varför sa hon så?
Det är ju skitkul, men var i hela världen kommer det i från?
JAG gillar snippor...Särskilt mig egen!
-Jag gillar inte snippor!
Skrattet bubblar i mig och jag får med en ansträngd klunk ner kaffet i magen och lyckades på så vis hindra det från att stå som en enorm kaffefontän ur munnen på mig.
Tur för min kollega också att jag fick ner kaffet innan han blev alldeles nersprutad av den bruna, varma vätskan...
Varför sa hon så?
Det är ju skitkul, men var i hela världen kommer det i från?
JAG gillar snippor...Särskilt mig egen!
