vildhallonet

Samtidigt som det ikväll började ett lugnt och lite halvtrist föräldramöte på en skola i Majorna, råkade Swedbanks kontor i Tingsryd ut för ett mycket mindre lugnt och beväpnat rån.
När jag hörde det på radion, på väg hem från skolan (i stormen och blåste in i en vägg) blev jag helt djup i tankarna. *Görtöntigt, jag vet!*

Men tänk att det hela tiden händer andra människor så mycket saker (skrämmande som roliga) samtidigt som det känns som att det inte händer mig någonting.
(Förutom när jag blåser in i husväggar, tappar två visakort inom 24 timmar, får blåsor stora som apelsiner på tårna efter en nyårsnatt, hittar en ny halvbrorsa på 25 år, glömmer min bh efter första övernattningen hos en kille jag gillar osv).

Men tänk ändå...
Samtidigt som jag sitter och skämtar om detta nu, och mår rätt bra i min ensamhet (så ensam som jag nu kan bli med Saddam och Bin Ladin jagandes på golvet) så händer det andra människor MASSOR av saker. 
Barn föds, andra dör. Någon har fest på en mjuk sandstrand, andra går flera mil efter dricksvatten. Vissa har familjemiddagar, andra kastar en dyr glasvas efter sin otrogna partner. Många sover, andra sitter bakom ratten på en tung långtradare (fast de kanske sover de med när jag tänker efter).

Det händer liksom saker i världen HELA tiden, medan jag går runt i min lilla bubbla och lever mitt lilla liv i min lilla lägenhet och med min lilla kompiskrets. 
Borde jag skämmas lite över att jag gillar min lilla bubbla? Att jag slås av de här "stora" tankarna väldigt sällan och att jag är en av de absolut sämsta på att följa nyheterna?

Jag ger faktiskt en liten summa pengar till webaid varje månad, men visst fasen ska jag vara ärlig och säga att jag funderar mer på vad jag ska göra till helgen än på de stackars fattiga, hungriga och utnyttjade barnen som ska få ta del av mina pengar...

Vi har verkligen helt fantastiska föräldrar på vår avdelning.

idag efter kortrasten kommer en av killarna inrusandes med andan i halsen till klassrummet, med en pappersrulle invirad iett rödglittrigt presentsnöre i handen.
"Vi har fått ett brev från rymden," flåsar han och viftar med pappersrullen i luften. "Det hänger en silvrig brevlåda ute i hallen. Jag såg den nuuuu."
"VA? Gud, vad spännande," svarar vi, helt ovetande, vuxna.
"Det är nog från Blip," säger en av tjejerna ivrigt. "Han har nog sett sin brevlåda."
(Vi satte upp en stor röd brevlåda på fönstret till honom igår eftermiddag, där han kunde hämta sina brev, som barnen har skrivit till honom).

"Öppna det och kolla om det är  Pops tecken  ( ₣) på brevet," säger en annan i samlingen.
Barnen hoppar och klappar händerna av iver och vi fröknar tittar på varandra för att se om någoan annan av oss vet vad vem det här är ifrån, men ingen av oss har en aning.
Vi öppnar brevet och en av flickorna läser:



Ha ha!
Det är en ny figur som tagit sig in till vårt rymdtema.
Mopps har varit här och smugit upp en rymdlåda under dagen, för den hängde inte där i morse när vi kom till jobbet respektive skolan.
Nu har barnen fullt upp med att skriva frågor till Pop, Blipp och Mopps samtidigt som de flera gånger om dagen kollar Pops tredje låda, Blipps röda brevlåda och nu Mopps rymdlåda i hallen.
När ska de hinna med skolarbetet?

Nej, det är verkligen underbart att vi har så uppfinningsrika och engagerade föräldrar. Gissa om vi kommer att försöka luska ut vilka de skyldiga är, ikväll på föräldramötet...

Blev så glad idag, när jag loggade in och såg två nya kommentarer på bloggen.
Jag blir ivrig och förväntansfull som en liten unge på julafton när det kommer nya kommentarer på mina inlägg, och jag kan nästan inte läsa dem snabbt nog.
Ungefär så som jag ju faktiskt funkar på julafton, då jag inte kan få av presentpappret fort nog, utan fullkomligt sliter av det som matadoren sliter sitt hår när Ferdinand vägrar fightas med honom.
Jag älskar verkligen att få läsa mina vänners kommentarer på mitt liv. Det är så bra att ni finns.

Min snygga väninna ligger nog först på listan som flitigast, sedan kommer Erik och Mr Amazing på en välförtjänt delad andraplats. You so totally rock you beautiful guys...
Men vad som var så väldigt roligt att se idag, var att en annan bloggare, som jag inte känner, varit inne och skrivit. Eloge till dig Petra, och tack för inlägget. Grymt roligt...

Men så finns ju fortfarande de två, som inte kan sluta retas med mig, utan håller sig sådär jobbigt anonyma.
Jag kan ju inte släppa detta oerhört irriterande faktum att jag inte vet vilka ni är och jag vet att jag är en patetisk och sorgligt nyfiken elevassistent som bara gör det ännu roligare att hålla sig anonym för, men det skiter jag i.
GE MIG LEDTRÅDAR eller varför inte ett namn. Jag tycker nog att jag är värd att veta snart... Eller?

"Fröken Babbel, vet du! Du står överst på min lista över alla."
Min lilla blondin står vid min sida och lägger sina armar om min midja, där jag står med mitt rätt dåliga humör och diskar efter mellanmålet.
Hon rabblar sedan hela listan och visar väldigt pedagogiskt på min gummihandskbeklädda arm i vilken ordning alla kommer.
"Vad bra du har det som har så många som du tycker så mycket om." Svarar jag, fortfarande lite smågrinig och svårflörtad.
"Men du är ju min favoritfavvis ändå och det är ju inte så dåligt." Hon fyrar av ett bländande, framtandlöst leende och fortsätter:

"Vill du ha hjälp med något, för jag vill väldigt gärna diska. Jag älskar att diska och jag är jätteduktig på att diska. Jag brukar diska hemma."
"Visst," svarar jag. "Diskar du så kan jag torka borden. Hämta en pall som du kan stå på."
Hon springer iväg och lyfter upp en röd pall.
"Vems är det här?"
"Det är Bridgets pall"
Hon ställer ner den igen och hämtar nästa.
"Vems är den här då?"
"Det är fröken Lek o Lärs pall."
Hon ställer ner även den och plockar upp den gula pallen.
"Den här då. Vems är den?"
"Där har du min pall."
"BRA! För det är ju den jag måste ha när jag diskar."

Hon trär på sig handskarna, klättrar upp på pallen, vrider på kranen för full och sätter igång med ett energiskt diskande.
Mitt dåliga humör är som bortblåst och jag torkar gnolande av de smuliga borden medan vi pratar om kvällens  besök på observatoriet i slottsskogen...





UNDERBARA unge!

Vi sitter i samlingen och pratar om månen.
Hur stor den är, hur långt det är dit, vad ÄR egentligen nymåne, halvmåne och fullmåne och så vidare...
Min lilla blondin räcker upp handen, efter vilda diskussioner om amerikanen som betalade en gastronomisk summa för att få åka till månen för ett tag sedan, och frågar:
"Men asså... ÄR månen gjord av ost egentligen?"

Kollat på Wallace and Gromit, någon?

Vi sitter i grabbarnas omklädningsrum efter gympan och småpratar om olika sorters jeans och klädstilar.

En av killarna kämpar, under samtalets gång, tappert med sina strumpor och vrider och sliter i dem för att få på sig dem på sina fortfarande blöta fötter.
När han till slut är klar med sina krångliga strumpor sätter han sig tillbakalutad på bänken och pustar ut med blicken upp i taket.
Killen mittemot honom säger plötsligt:
"Men hallå! Du har ju strumpan bak och fram. Hälen sitter ju uppe på foten."
"Jag vet," svarar han lugnt, med blicken fortfarande fäst i taket. "Det ska vara så."

Ha ha ha!
Vi korkade upp vinet och delade upp chokladen framför oss.
Satte oss vid det vita vardagsrumsbordet och knäppte på tv:n. Det blev  5:ans Outsiders och vi gjorde oss redo för härligt mys med tv, vin och choklad.

Men va faaan?!
På tv:n hoppade en blond tjej omkring i full hästmundering.
Hon hade träns med bett, tyglar och skygglappar, en yvig, viftande svans och hon drog flitigt på en liten trävagn med två hjul.
Hon visade sig vara en så kallad erotisk ponny och mannen i vagnen var hennes trolovade som nu styrde sin erotiska ponny med hummande kommandon och långa lädertömmar.
Vi satte nästan det söta vinet i halsen, sambon och jag, inför denna bisarra syn av svart läder och frustande blondiner, på blott 20 år.

Pony play, mina vänner, it's the new shit.
Man åker bara till US and A och får en proper utbildning inom denna vackra s&m sort av ett äldre par på en stor hästgård.
De lär dig allt du behöver veta om hur du blir en mänsklig ponny, hur du drar en vagn med skygglappar och ögonbindel, hur du bär din man på din rygg (med sadel och allt) och hur du blir "ett med hästarna" på gården.
Det gäller att skrapa med dina hovskor, kasta med hårsvallet och frusta lite bångstyrigt så får du en erotisk upplevelse utan dess like och sexet lär vara fantastiskt.

Vad hände med missionären egentligen?
Herregud, jag är sååå 2007...

Så sjuuuuukt godissugna tjejer här i Majorna nu.
Vi står i köket och pratar om att gå ner till videobutiken och köpa snask. Saken är ju bara den att det är så kallt, mörkt och långt och det tar emot lite (rätt mycket) att ta på sig jackan och gå ut.

Jag fingrar lite ledande på den lilla påsen med chokladpraliner (som hör till Portvinet. Kaffepralinerna har vi ju redan ätit upp) som jag fick av kollegorna i 30-årspresent.
"Vi kan ju ta de här chokladpralinerna och kaffe." *Blink blink och fladder med ögonfransarna*
"Men de hör ju till Portvinet. "
"Då tar vi Portvin och choklad."

Sagt och gjort...
Det dukas upp i vardagsrummet med två vinglas och en väldigt inbjudande liten påse med spännande praliner som ska avnjutas just precis nu!

Oj, vilken slarver jag är. Har inte skrivit sedan i fredags...

På kvällen i fredags vankades det hummer -och kräftkalas hos föräldrarna. Mamma hade köpt fem humrar och åtskilliga kilon med kräftor som vi (jag, mamma och pappa) med god aptit satte i oss medan bror åt kött och potatis. Han är knepig, min bror. Att inte äta skaldjur... Vad menas med det?
En kräfta gjorde hål i fingret på mig, och min hämd var brutal när jag vred huvudet av honom och år upp honom (eller i alla fall hans rumpa).

Efter det festliga kalaset mötte jag upp min snygga väninna och en vän till henne på Brasserie Lipp (av alla ställen) där de satt och drack vin och firade nya jobb och lägenheter.
Min snygga vän var i toppform, och sjöng till min stora förskräckelse på musikallåtar hela kvällen. Jag vet nu allt som är värt att veta om Kristina, Karl-Oskar, Amerikat och hemlängtan.
"Jag hade aaaldrig klarat av att göra som Kristina." Säger hon med ångestfylld medömkan. "
Tänk att lämna Sverige och längta hem så mycket som hon gorde. När jag var på Lanzarote en vecka höll jag på att gå under av hemlängtan. Jag gillar ju granar..."

Så där satt hon med en ciderflaska svängandes i luften och delade med sig av sin passion för musikaler. Själv är jag ju inte överförtjust i det, och min snygga väninna höll (på riktigt) på att säga upp vår vänskap när jag sa att jag inte ens gillar Dirty Dancing något vidare.
När hon sedan skulle sjunga sin favoritlåt från musikalen har orden ramlat ur hennes minne och hon säger förskräckt:
"Herregud, jag har glömt min favoritlåt! Det är DITT fel. Jag har blivit för ytlig."
Jag skrattar bara åt hennes förtvivlade ansiktsuttryck och ger henne en puss på kinden. Underbara lilla människa.
Jag? Ytlig? Hrmpf...HA, skulle inte tro det...
Vi avslutar kvällen på Tranquilo innan jag möter upp min snygga handyman och går hem till honom.

Lördagen bjöd på 30-årskalas och vi fyllde Tranquilos källare med glada människor, som alla var där för min skull, vilket ju var alldeles förträffligt trevligt.
Det var en härlig blandning av människor. Allt från arbetskollegor till världens bästa hyresvärd och barndomskamrater.
Maten var underbar och drickan flödade!
TACK alla, för en fantastisk 30- årsfest. Jag är verkligen supernöjd.

Vid femtiden på söndagsmorgonen kommer vi hem till handymans lägenhet och söndagen spenderades sedan i sängen med film och tv hela dagen. Jag var bara uppe och köpte lite mat i Nordstan men kröp snabbt ner mellan lakanen igen när jag kom tillbaka.
När klockan närmade sig 21 kände jag ändå att det nog var dags att pallra sig hem, varpå jag drar på mig mitt lilla fodral, klapprar mot spårvagnen och känner mig som ett äkta bootie call.
Fast å andra sidan kunde jag ju lika gärna vara på väg till en förfest innnan Spritluckan på Parkan.
Ja, så var det ju såklart!

Nu är det dags att jobba lite

Puss och kläm

Det händer grejer på skolan nu, vill jag lova.
Det ska bytas fönster, installeras rörelsedetektorer, saneras klotter, fixas nya fläktsystem och så vidare.
Jag borde ju vara i himmelen med tanke på alla handymen som springer runt här med sina verktyg och blåbyxor, med betoning på BORDE.
INTE EN ENDA AV DEM ÄR JU SNYGG!
Det finns inte ens lite sexappeal över dem, och hur i hela världen är det möjligt?

Jag borde vara helt överlycklig, men är i stället helt förstörd.
Min blick flackar från handyman till handyman i hopp om lite härligt ögongodis på arbetstid, men besvikelsen är obeskrivlig över att de är så unga, torra eller helt enkelt bara tråkiga.

Och tro nu inte att jag i min borrfascination är ensam om denna observation.
Nej, nej! Vi är många som skulle vilja skicka ett skriftigt klagomål till företaget som skickat hit dessa menlösa män/pojkar till en arbetsplats fylld till brädden med rent östrogen.

Och vet ni vad de äter när de sitter i personalrummet?
-Havregrynsgröt!

Manligt killar, manligt!

Jag vill börja med att säga hur otroligt stolt jag är över Bridget Jones som bara äter sitt pulver, trots att vi andra är så ojysta med allt vårat snask och goda matlukter. Go Bridget, go!

Sedan har vi min snygga väninna som har fått i uppdrag att ha en hälso- och kostföreläsning för 300 personer.
DU ÄR SÅÅÅ JÄKLA GRYM och det kommer att gå superbra.
Jag är jättestolt över dig med honey! Det här firar vi med lite viiin ikväll, tycker jag.

Jag har upptäckt något.
Ett återkommande något på vår personaltoalett, och det är ett återkommande något på vår personaltoalett som jag måste säga att jag inte uppskattar över huvud taget.
Någon av mina kollegor lämnar toaletten med bromsränder, varje dag nästan och det känns som att det alltid är den lilla elevassistenten som kommer efter vederbörande och får ta bort de bruna spåren... Jag tycker inte om det! Jag tycker till och med att det är skitäckligt (he he)...
Gör rent toan efter dig... Snälla!

Ska nog se om jag kan leta upp lite nya toaskämt på datorn att sätta upp på väggen där nu. De gamla har vi haft så länge.
Sist satte jag upp barncitat, och det är ju alltid lika roligt.

Tre favoriter:
1. Arsenik är en stark krydda som lätt kan förstöra en hel middag:
2. När någon har fyra ben är det oftast inte en människa.
3. Vatten visslar vid 100 grader.

Lättroad tjej här!

Eftermiddag och veterinärmottagning på fritids:

Jag har precis lämnat in min grå nalle för enorma ögonproblem hos veterinären (det visade sig senare vara en spindel som varit i nallens öga och fått det att rinna och gojsa sig så. Det var bara att köpa "spindelbort" på Apoteket, så skulle det snabbt lösa sig) när barnet bakom mig lämnade in sin slitna, men mjuka hund.
"Jaha," frågar den blonda lilla receptionisten och sträcker ut sina händer mot den sorgliga hunden.
"Vad har vi för problem här då?" Hon tar emot gosedjuret och vänder och vrider på det lealösa och vaddfyllda djuret över träbänken.
"Oh, det är så fruktansvärt" svarar gosedjursmatte med alldeles förstörd röst.
"Han har brutit magen!"

Vi är så härligt värdelösa på mitt jobb.
Inte vad det gäller pedagogiken förstås. Nej, där vi suger helt underbart är när det kommer till avhållsamheten till godsaker.
På sommar och vinterlov etc går jag alltid ner i vikt (så som jag SKA väga) och under terminerna bubblar jag upp en ca 2-3 kg. Och det är bara olika fikabröd och chokladbitar som ligger i de kilona.
En och annan skorpa med ost och marmelad också kanske.

I måndags hade vi ju en alldeles fantastisk svart prinsesstårta i kylskåpet i klassrummet, och det vore ju synd om den skulle ligga där och bli dålig.
På tisdag eftermiddag säger jag till min gravida kollega:
"Det är lika bra att vi äter upp det sista nu, så vi blir av med problemet."
Varpå vi glatt mölar i oss två tårtbitar var och hinkar i oss två koppar kaffe till det.

Saken är nu den, att det dyker hela tiden upp nya "problem" i våra skåp, kyl och frys.
Idag blev det kvar bullar (farligt goda sådana, som Bridget har bakat) från 9-fikan och jag bjuder som pliktskyldigast de två handymen som är i klassrummet och jobbar, och det är med ett förvånat, men i hemlighet nöjt grin i ansiktet jag hör dem säga:
"Nej tack!"  Till både bulle och kaffe...

När jag packar in de överblivna bullarna i en plastpåse säger jag till min kollega:
"He he, nu blev det bulle kvar till eftermiddagskaffet." Och knider nöjt händerna i spontan bullycka.
"Ja!" Svarar hon, och fortsätter med ett leende:
"Det är lika bra att vi äter upp dem sen, så vi blir av med problemet."

VI ÄR SÅ KASSA!!!

Det är en 30 åring med fruktansvärt dålig karaktär, ingen som helst självdiciplin och som är totalt befriad från all moralisk styrka (när det kommer till godsaker) som sitter här och skriver till er om sin okynnesätning på jobbet...

Vi är ju som ett gift gammalt par, min sambo och jag.
Vi har det väldigt fint ihop och skrattar oss allt som oftast genom våra kvällar tillsammans... Det låter verkligen som en urlöjlig klyscha, men är faktiskt sant! Fråga vem som helst som känner oss.
(Här passar det ju väldigt bra med medgörliga kommentarer).

Vid 18.00 i kväll, åt vi en god candle light dinner och laddade inför tvätten och hårfärgningen som stod på kvällens schema, genom att flamsa och stoja som två dagisbarn vid middagsbordet.
Hon säger helt allvarligt (såklart, eftersom hon pratar om en vanlig, tråkig och inte alls särskilt omtyckt finne):
"There's an enormous pimp coming in my face."
Varpå vi båda fullkomligt bryter ihop och slår oss på knäna av vrålande skratt, som de två snuskisar vi ju är.

Vår toalett är nästan löjligt liten (och liknar ett turkiskt bad. Haha), men där står vi båda två (för färgar håret gör vi ju givetvis tillsammans) och kammar in färgprydda kemikalier i vårt hår, med ryggarna mot varandra och ansikter mot varsin spegel.
"Du sprutar inte på mig nu va?"  Frågar hon oroligt när jag masserar och kammar bak mitt svarta, hårfärgskladdiga hår.
"He he he..." Var det smartaste jag kom på att säga innan jag tog med mig kladdet in i duschen och avslutade jobbet där!

På väg upp från tvättstugan (för vi tvättar ju tillsammans också) drar min sambo upp de grå mysbyxorna till armhålorna, så att det blir en härlig kameltå där fram.
Sedan drar hon upp byxbenen mot rumpan så att de små skinkorna ser ut som två enorma hängbröst och går med breda karlasteg uppför trappan.
Jag går bakom henne med tvätten över axeln, och svåra andningsproblem, eftersom jag skrattar så att tårarna sprutar och käkarna värker.
29 och 30 år, my ass...

Efter det satte vi oss utmattade i soffan och drack latte och mumsade i oss de utsökta små chokladpralinerna som jag fick av mina arbetskamrater igår.
"Vi har det så bra honey."
"Mmmm... Det finns inga killar som slår det här."
Fast det vet jag inte om vi höll med om, egentligen ;)

Nu avslutar vi en perfekt sambokväll med Bridget Jones på tv, inbäddade i våra rosa filtar och två mojsiga katter.

Go Bridget, go

"Fröken Babbel. Känner du någon som har, eller har haft cancer?"
"Ja, det gör jag. Det gör nog de flesta tyvärr."

Den frågan satte fart på en väldigt djup och intressant diskussion med några av barnen, under mellanmålet idag.
Barn vet och förstår mycket mer än vad vi vuyxna, i regel, tror...

Efter att ha diskuterat cancerfrågan med dem en stund kommer min lilla blondin fram till mig och viskar:
"Kom, jag har en sak att säga."
Hon visar med sin hand att hon vill att jag ska böja mig ner mot henne, vilket jag givetvis gör.
S M A C K!
Hon trycker en bestämd puss mot min kind och säger:
"Var inte ledsen över din farmor och din mamma. Du har ju fortfarande oss!"

Ha ha ha!
Jag måste ju ge "anonym" en eloge för att verkligen ha fått mig, att i mitt huvud, gå igenom hela min vänskapkrets i jakten på vem du är.
Om du känner mig väl, så vet du att jag förmodligen kommer att explodera av nyfikenhet och frustration snart, och hade inte det varit en tråkig död för en sån här trevlig tjej? Ledtrådar tack!!!

Sedan har vi ju "kanske" som hakade på det här med att inte skriva under sina kommentarer.
En copy cat på bloggen?
Det här blir ju bara roligare och roligare. Jag har en liiten misstanke på vem du kan vara, men jag ger det lite mera tid, för att se om du kanske avslöjar dig helt ;)

Nu till dagens blogg!
Jag sa ju igår att jag skulle ut och äta med min sambo, samt möta upp en vän på stan och bira lite efteråt... Mmmm, eller huuuur!
Jag satte mig i soffan med en Aqua Tini handen för att titta på The Life Aquatic som gick på 4:an (Fantastisk film om ni frågar mig) och somnade där, sittandes med min flaska i handen... Ball tjej, verkligen!
Vid 23.30 ringde en snygg handyman och jag var snabbt uppe på benen, kramade om sambon (som låg och snusade bredvid mig i soffan och var precis lika inte-ett-dugg-ball som jag) och kastade mig ner till spårvagnen.

När jag sitter där, minding my own business, kommer det på en oerhört berusad yngre man. Han sätter sig, sin hicka och sina rödkantade ögon mittemot mig och bara stirrar. Alltså råstirrar.
Jag försöker givetvis spela helcool, men jag tror att mina ögon nervöst flackade överallt utom mot hans ansikte.
Så där satt han hela resan och mumlade om hur vacker jag var och spände hickandes ögonen i lilla nervösa mig. 
Under mitt lugna och coola yttre satt jag och smidde smarta flyktvägar samt var jag skulle slå honom för bästa verkan, om han skulle följa efter mig vid hållplatsen för att våldta mig.

Han var givetvis inte ett dugg intresserad av att våldta mig och jag kom vid liv och helskinnad fram till min handymans lilla lägenhet.
Där satt han och kollade/lyssnade på musik till en ny club de eventuellt ska starta i stan, och det var bara supermysigt att få krypa ner bakom honom och lyssna lite medan han berättade om olika housestilar och dess karaktärer.
Sedan somnade jag, varm och belåten bredvid en man som verkligen vet hur man hanterar skivspelare och borrar ;)

I morse vaknade jag dock med en konstig känsla i kroppen.
Jag kände mig liksom sorgsen och ledsen men jag vet inte något som jag borde vara ledsen över.
Jag tror väl att jag kanske drömde något hemskt och ledsamt, som sedan följde med mig när jag vaknade, men jag vet inte.
Kanske är det så, att en liten 30-årskris ramlar över mig nu, bara några timmar innnan jag blir på gränsen till gammal? Men nä, det tror jag nog inte ändå!

Klockan två kommer i alla fall sambon och hämtar mig (efter att ha jobbat på mig hela morgonen) och vi styr bilen mot hästarna i Onsala.
De är två pigga hästar vi tar ut i snålblåsten och de steppar och hoppar för minsta lilla fladder (de letar verkligen efter anledningar att få hoppa runt lite med oss på ryggarna) i naturen.
Efter en stunds skumpande möter vi en familj som är ute och går.
Min sambo stannar sin studsboll och säger vänligt:
"Min häst är lite hoppig idag, så det hade känts jätteskönt för mig om ni tog upp barnet när vi rider förbi."
pappan lyfter snabbt upp det ca tvååriga barnet och vi går förbi varandra. Då öppnar den äldre mannen (som förövrigt vet mycket väl vilka vi är då vi bott typ grannar i alla år) munnen och snäser:
"Hästar som inte är trafikvana ska verkligen inte vara här.
"De ska tränas innan man tar ut dem på vägarna fattar ni väl."
Jag kan ju aldrig hålla tyst, utan svarar:
"Men hur ska vi träna dem i trafiken om vi inte är i trafiken?" 
Tänk bara på övningskörarna... Miffo!
"Men vi vill inta vara med och träna." Ropar han efter oss när vi ridit förbi.
Jag blir så trött på sådana jävla gnällgubbar, rent ut sagt.
Dessutom är hästarna hur trafikvana som helst. De hade bara lite studs i dojan idag och vi ville inte att det skulle hända barnet, som gick mitt i vägen, något ifall de skulle bralla iväg på grund av ett osynligt fladder någonstans.
Men han gav oss något att svära över när vi red ner mot grusvägen och in i skogen, och det är alltid skönt att få svära över andra människors idioti en stund.

Efter ridning och mockning väntade sambons mammas spagetti och köttfärssås på oss i husvärmen och vi åt med aptit, innan vi tackade för oss och styrde bilen hem mot stan igen.

Nu sitter hon på golvet och rensar pärmar, jag bloggar och msn:ar och vi lyssnar på härlig lugn house medan Saddam och Bin Ladin krigar om vem som ska ligga under värmelampan. (Müsli vann nog, för Hallon kom precis och lade sig i mitt knä).

Familjeidyll i Majorna en söndagkväll 20 januari 2008

Fredagen bjöd på besök från en väldigt snygg, vältränad och trevlig kille.
Där satt vi i soffan, sambon, snyggingen och jag å drack rödvin och youtubade 80-tals lovesongs.
Herregud, sådant får man nog inte göra i vår ålder, men det var rätt sweet att få drömma sig tillbaka till mellanstadiediscona med hjälp av Scorpions Wind Of Change och Chris De Burghs Lady In Red, för att nämna två av alla de härligt smöriga smörlåtar vi lyssnade oss igenom igår. (Sambon och jag presenterade honom såklart för geniparet Purple and Brown. Lite för att bevisa för oss alla tre, att vi trots allt, inte hade tappat det helt).

När klockan närmade sig 01.00 tog vi vagnen, snyggingen och jag. Han åkte hem till sitt och jag åkte hem till en väldigt speciell handyman.
Det blev där en helt sömnlös natt med filmer, prat och mys.
Klockan fem på morgonen blev vi hungriga, så han gick och handlade lite cheesburgare som vi mumsade i oss, nakna i sängen. Sedan mer film och mys fram till klockan nio, då sambon kom och plockade upp mig för en tur till Onsala.
I bilen började vi prata om filmen vi fått av vår heta brandman på FB, om djuren som blir flådda levande för att bli en fancy pälsjacka eller krage, samt olika plågsamma djurtransporter och säljakten... Det hela slutade med att det satt två tjejer och grät i framsätet på bilen, så vi bytte snabbt samtalsämne.
Blödiga djurvänner här!

Vi började i stället att, med höga och inte alls särskilt vackra toner, sjunga med till Septembers You'll never see me again och humöret steg avsevärt.



Jag sjunger så det skångrar i bilrutorna i en för stor ridjacka (då vi är på väg till stallet) och okammat hår.

Vi tillbringar den tidiga eftermiddagen med sambon UNDERBARA lilla systerdotter på tre år, innan vi åker vidare och uträttar några ärenden på Kungsmässan och sedan, till sist ut till Fjärås för att hämta tomflaskor hos mina föräldrar.
Där hittar jag min kära far på alla fyra, i färd med att skruva ihop ett nytt datorbord.
Kul, tänkte jag och gick ner för trapporna igen, efter att ha sagt hej till hans breda ryggtavla.

Jag och Sambon beslutar oss för att ta en liten promenad med mina föräldrars fantastiska dobermann innan vi tog tag i tomflaskorna, men blev snabbt tillbakaropade, av två smarta föräldrar som kommit ut på balkongen.
"Ni får 500 spänn om ni skruvar ihop datorbordet."  Hojtade pappa, som känner sin dotter alltför väl och vet att jag aldrig tackar nej till en chans att tjäna lite extrapengar.
Sambon och jag tittade på varandra och svarade i kör:
"Tagen deal! Klart vi gör." Och så började vi om vår promenad med den ivriga hunden.
"Ni får 200 kronor till om ni skruvar ihop datorstolen också." Ropade pappa vidare, då han ju snabbt såg sin chans att slippa skruva.
"Självklart gör vi det." Hojtar vi tillbaka och fortsätter att gå med hunden i täten.
"Och 300 kronor till om ni sätter ihop det nya katträdet som står i hallen." Tjoar mamma ivrigt.
Så där gick vi. Två tjejer på 29 och 30 år som just skulle tjäna 1000 kronor på att hjälpa mina föräldrar med något som de flesta andra i vår omgivning skulle ha gjort gratis och utan att blinka.
Skäms flickor, skäms!!!

Så vi skruvade möbler och katträd och inkasserade mycket riktigt två frasiga och stela 500-lappar.
Men som om det inte räckte med det, gav pappa oss tre biobiljetter och alla tillbehören till min nya underbara telefon.
Det var små högtalare som man kan använda när man spelar MP3, massor av olika kablar, radio och två olika sorters hörlurar.
Sedan gick han in i deras här-finns-allt-rum och plockade fram ett surroundsystem som han inte längre använder. (Det köps nämligen nya prylar och tekniska saker till mina föräldrars hem, så fort det kommer ut något nytt på marknaden. Väldigt bra för oss fattiga barn).
Och jag kunde ju snabbt konstatera att det var ett bättre system än det gamla jag ärvt från honom...
Mamma prackade även på oss en likadan klätterställning till mina små terrorister, som vi just hade skruvat ihop till hennes små djur.
Mina föräldrar är roliga, fantastiska, trevliga... Och alldeles, alldeles underbara!
I love you guys.

Och sedan gjorde vi till sist det, som vi från början ju faktiskt hade kommit för att göra.
Vi tömde mina föräldrars utebyscha på tomburkar och flaskor och pantade på Willy's till oss ytterligare nästan 500 kronor.
Vi såg ut som två väldigt rena bagladies när vi kom in med våra två kundvagnar som var överbelamrade med flaskfyllda sopsäckar.
Sedan åkte vi slutligen hem, 1500 kronor rikare än när vi startade turnén klockan 09.00 på morgonen.

Nu ligger sambon och sover i soffan, och jag jobbar mig in på min 36:e vakna timma, och fler lär det ju bli innan jag hamnar i en säng igen.
Vi går nog ut och äter en bit eller så ikväll tror jag. Sedan har jag ju lovat att möta upp min kära vän från Kyrkogatan vid 23-tiden...

To be continued...

Idag i bamba:
"Fröööken Baaabbel!"

Jag vänder mig om på min stol, och tittar på min lilla blondin som står bredvid och drar sina fingrar genom mitt hår.
"Oj, det var en ynklig röst." Säger jag, och tittar in i de enorma rådjursögonen som ledsamt blinkar upp mot mig.
"Ja," Säger hon med låg röst.
"Ända sen jag vaknade i morse har jag tappat  matförlusten, och jag vet inte vad jag ska göra med den nu."
"Kära nån!" Svarar jag och håller mig skickligt för skratt.
"Det är nog bäst att vi hittar den igen så du orkar med den här dagen. Du som har varit sjuk och allt."
"Ja, det är ju det som är så jobbigt. Kanske hittar jag den om jag sitter här brevid dig en stund."
Hon pillar vidare i mitt hår en stund och hämtar sedan sin matbricka och en smörgås...

Matförlusten!!!

I morse målade barnen planeterna i skalenlig storlek, som vi sedan ska sätta upp på vår stora svarta rymdvägg. Jag stod och pratade med två av killarna om att planeterna verkligen är så små i gämförelse med solen (trots att vår sol egentligen är alldeles för liten på vår skalenliga vägg) , samtidigt som jag skalade mig en banan och tog en tugga.

Den ena killen tittade en stund på min bananfyllda mun innan han satte händerna under armhålorna (som Sally) och sa:
"Hoo hoo haa haa hoo hoo..."
Sedan gick de båda till sina platser (utan att säga ett ord) och målade vidare på sina planeter och jag stod kvar med min halvätna banan i handen och frustade av skratt åt hans underbara och jätteroliga apliknelse...

Var i hela världen fick han det spelet ifrån?

Jo, det måste jag ju berätta också.
Pop har ju som sagt kommit till vår klass nu under rymdtemat, och vi vuxna har varit så skickliga på att spela ovetande och överraskade över den här lilla rymdvarelse och hans existens att ungarna har gått från:
"Äsch, vi veeet ändå att det är ni." Till:
"JAAA, det kan vi skriva till Pop." Eller:
"Tror ni att Pop hör att vi pratar om planeterna nu?"
De ligger helt enkelt på den där härliga gränsen där de egentligen vet att det är vi vuxna som har skapat Pop, och att det är vi som skriver hemliga små brev och lägger i den tredje kökslådan i klassrummet, men att de ändå är lite osäkra.
Pop KANSKE finns på riktigt... Varpå de smyger runt och tisslar och tasslar om Pop hit och Pop dit.

Idag när vi kom hem från simhallen hade ett av barnen hittat ett silvrigt paket på toaletten. Paketet var inlindat i folie och hade små lappar med texterna:
Till alla barn på (avdelningen), β ∑ Ξ ∂ ≡ Φ Ω och massor av andra konstiga rymdbokstäver.
I paketet låg ett brev och en jättefin rymdbok.
Brevet var från Pops kusin Blip, som hade den superfina lila intergalaktiska bokbussen och Blip letade efter Pop, som hade varit försvunnen väldigt länge.
Om barnen visste var Pop var, så skulle de framåt våren sätta upp en stor röd skylt i fönstret till vår avdelning.
Då skulle Blip se den och komma med sin intergalaktiska bokbuss för att hämta Pop och sin fina rymdbok som vi fått låna.

Det roliga med det här, är att det är ingen av oss som jobbar på avdelningen som har gett barnen det här paketet och brevet.
Det är någon hemlig, som inte ens vi vet om och det är ju skiiiitkul!
Jag dyrkar folk som hoppar på en rolig idé och sedan kör sitt eget race med den. Det här måste ju vara en förälder som har tänkt till lite och smugit in med paketet på toan när ingen såg.

Ja, ja! Väldigt roligt är det ju i alla fall!

Godnatt nu

Vi var på fest igår.
En riktig bjudarfest med fri dricka och snacks och snittar och annat mums. Det var till och med olika teman i de olika rummen. Gissa vilka som höll sig till det caribiska temat och drömde sig bort till vita sandstränder med brusande vågor, palmhyddor och paraplydrinkar?

Det har varit en annorlunda, och på gränsen till flopphelg, måste jag säga!
Men jag har nog haft min kvot med fantastiska helger, så det var dags för lite bakslag nu för att jämna ut statistiken lite.
Fredagen var skrämmande lugn, med sambomiddag och tv. Klockan 06.00 på lördagsmorgonen kommer det en handyman som låst sig ute från sin lägenhet, vilket gjorde att jag fick avboka förmiddagens träff med familjen. Trist!

Sedan iväg till fest på kvällen. Trevligt, men inte mer än så!
Tranquilo bjöd på mer skratt, men även där blev det avslaget när vissa inte kunde uppföra sig som de borde. Flopp! (Och jag menar GIVETVIS inte dig, min snygga väninna. Du är alltid underbar).

Suck!
Ja, ja! Ska nog återvända till soffan och vara lite smånere några timmar till.



Go caribien, go!

Ny termin innebär ett nytt tema på vår avdelning. Det nya temat för året är rymden och i år startade vi det på ett lite annorlunda och spännande sätt.

Ett av barnen hittade ett brav på toan, på vilket det stod: Till alla barnen på (vår avdelning).
Vi samlades i ringen och det var tre väldigt förvånade och oförstående fröknar som förvirrat fick brevet uppläst i samlingen.
Brevet var från Pop, en liten hemlig rymdvarelse som landat på vår planet eftersom han/hon hade ett uppdrag från sin härskare att lära sig mer om vårt solsystem.
Pop berättar för barnen (vi vuxna fick nämligen inte vara kvar i klassrummet när brevet lästes upp. Det var bara för barnen eftersom Pop är så blyg) hur han/hon landade för ett tag sedan och hur han/hon nu behöver deras hjälp för att klara sitt uppdrag.
Han ber även alla barnen att rita hur de tror att han/hon ser ut (eftersom vi vuxna ju inte brukar tro på det vi inte kan se) och här är några av resultaten:

       

Ha en härlig helg mina vänner. Det tänker jag ha...

Vi har ätit frasiga hallonvåfflor med grädde och sylt till förrätt och lasagne med grönsallad till huvudrätt och sitter sedan som två välgödda paddor i soffan.
"Jag går och värmer på lite glögg" Säger min lilla sambo. "Jag vill bli lite mojsig."
För vi blev ju inte mojsiga nog av vår baklängesmiddag...

Hon går ut i köket och börjar skramla med kastruller medan jag sitter kvar i soffan med en av terroristerna i knät och zappar mellan Secret Window på 6:an och Las Vegas på 5:an.
Det blir reklam på båda programmen, men varken min lilla sambo eller den efterlängtade glöggen syns till.
Las Vegas börjar igen, men fortfarande ingen sambo... Vad gör hon?

Efter en liten stund in i programmet kommer hon till slut med två rykande glas, sätter sig bredvid mig i soffan och säger:
"Jag hade smuts i naveln, det var därför det tog sån tid med glöggen!"

Man måste bara älska henne!

Sitter med en FEEET latte (som jag dricker med sugrör och känner mig inte ett dugg ball) och ojjar mig över huvudvärk och snorig näsa.
Eller inte snorig än, men sådär jobbigt på väg. Ni vet när man känner att snart, snart släpper proppen, och då blir det väldigt jobbigt...
Här har jag gått och skrutit på jobbet över att jag har varit den enda som har klarat mig från kräksjuka, förkylning, borelia, salmonella och allt annat skräp som folk verkar ha haft under julen, och så åker jag på skiten så fort kidsen kommer tillbaka.
Så bra var mitt omtalade immunförsvar!

Detta kanske förklarar varför jag varit så omänskligt trött de senaste dagarna i och för sig, men jag vet inte om jag har tid att bli sjuk. Varken tid eller ork!
Jag ska fixa våfflor och ta hand om min lilla sambo idag. Hon behöver det då det är lite tufft för henne just nu och sedan är det ju helg där jag i vanlig ordning inte är den som ligger i soffan.
Nej, DET har jag då rakt inte tid med, så den här förkylningen får nog vackert vänta.

"Vi behöver verkligen en skiva med lugn musik till mellanmålet!"
"INGA problem! Säger jag hurtigt. Det kan jag fixa idag, för jag har ingenting planerat i eftermiddag. Jag sätter larmet på telefonen så att jag inte glömmer det" (vi 30 åriga tanter har nämligen en skrämmande förmåga att glömma saker).

Efter jobbet cyklar jag till solariet och till affären (eftersom det är jag som har torsdagsfikat) och när jag sitter och väntar på en stol vid solariet kommer rastlösheten igen.
Herregud! Vad ska jag göra idag? En hel eftermiddag ensam hemma med Saddam och bin Ladin... Hjälp!!!
Jag ringer min snygga, blonda killkompis och efterfrågar en fika, vilken han gladeligen tackar ja till (såklart), sedan solar jag i 20 minuter, cyklar hem, (och äter upp en påse naturgodis) internetar en stund, duschar och åker ner till stan för att möta upp min vän.
På spårvagnen börjar min telefon hoppa och pipa i fickan... Vad nu då? Vad i hela världen är det som händer?
*Bränna skiva* blinkar det på displayen mellan alla gula ringklockor...
Just jäklar! Vilken TUR att jag ställde alarmet så att jag inte glömde av att göra det som jag hade lovat!
Bummer!

Istället blev det en urtrevlig stund med te, fransk potatissallad, blåbärspaj och qualitytime med någon jag tycker väldigt, väldigt mycket om.

Jag fick ett nytt, fint, skinande och välfungerande visakort igår med, eftersom jag gjorde en sk "Sara" förra helgen, då jag på något sätt bara "råkade" dela det gamla (fast rätt nya) kortet i två delar.
Jag fattade ingenting men helt plötsligt var det sönder.
(Jag vet inte, men det kan ju kanske ha att göra med att jag hade det i framfickan på ett par vråltighta jeans och beslutade mig för att gå och kissa med kortet inklämt i skrynkligt jeanstyg. Vem som helst hade ju gått av då)...

Glöm inte av att anmäla er till 30-årsfesten på Tranquilo!

Somnade gjorde jag ju igår...
Och sov gjorde jag...
-Ända tills min sambo väcker mig och säger mjukt:
"Ho ho, vet du att klockan är tio minuter i åtta?"
"Hrmpf..." mumlar jag nästan ovetande, när jag hör hennes suddiga röst någonstans lååångt borta.
"Kom igen nu... Du måste gå upp."
"Men jag vill inte gå upp!" Hör jag mig själv sluddra mot huvudkudden, som ett gnälligt barn.
Jag bänder upp mina i vanliga fall gröna ögon och möts av min mobiltelefon, som ligger precis vid ansiktet, med larmet avstängt.
"Lite koll verkar jag ju ha", tänker jag i allra största hemlighet och tvingar mig upp ur den varma och mjuka sängen, dock med ett hemligt leende på läpparna.

"Godmorgon kära kollega," kvittrar det hurtigt i andra änden av luren när jag klockan åtta ringer och berättar om min sovmorgon.
"Nja, god och god vet jag inte."  Svarar jag grötigt, samtidigt som ord som brutal, elak och ovanligt djävlig hoppar och skuttar i mitt huvud eftersom trötthetsillamåendet kommer krypande över mig idag igen.
Vad är det med mig? Varför denna fantastiska trötthet?

Halv nio ramlar jag in på min arbetsplats och börjar dagen...

Första dagen efter jullovet och alla (nästan alla) var sådär härligt glada på jobbet idag.
Vi hade studiedag med planering och PIM-undervisning och jag har ätit mer mackor med ost och paprika än vad jag trodde att den här lilla kroppen klarade av. Jag är numera en 50 kg:s degklump med svart hår, replayjeans och T-shirt.
En härlig syn, jag lovar!

Jag gillar att jobbet kommer igång på riktigt igen. Jag har spenderat hela ledigheten med att ligga i en handymans mörka bunker till lägenhet.
Jag har sovit till 12, vaknat till, vänt mig om och somnat igen. Vaknat med ett ryck, tittat på klockan som är runt 14.00... Varit vaken, gått och köpt mat, ätit och babblat en stund och sedan somnat igen. Slagit upp mina ögon och sträckt mig mot klockan som nu visar runt 18.00, vänt mig utan att skämmas, om i sängen och snusat vidare mot en manlig nacke.

(Min älskade mormor ringde mig kl 14.10 i mellandagarna. Jag svarade "god morgon mormor" varpå hon höll på att smälla av. Sedan fick jag en välmenande och försiktig men ändå allvarlig utskällning för att jag inte hört av mig som jag hade lovat och sedan stränga uppmaningar om att kanske vara hemma lite mer med mina djur så att jag blev lite lättare att nå för folk som ville nå mig, för det fanns det visst några som ville. En viss mormor till exempel).

Det är underbart, mysigt och fantastiskt trevligt att få ligga i sängen med en het kille en hel dag, men det är inte bra för mig. Jag behöver luft och ljus, men framförallt och viktigast av allt så behöver den här tjejen MAT!!!
Han har ju ett helt tomt kylskåp, killen. Hur är det möjligt? (Jag tror att det stod en halvfull ketchupflaska där).
Jag sa till och med till honom igår, att han lika gärna kunde stänga av det och spara på både pengar och miljö.
Vi köper ju ändå alltid skräpmat från Mc Donald's eller liknande från Norstan. 
Jag kommer att bli en liten tjockis om det här fortsätter...
Men som sagt, nu är jobbet igång och jag borde väl komma in i sundare vanor, hoppas jag!
-Och framförallt mer mottaglig för de som väldigt gärna vill nå mig via hemtelefon eller mail.

Nu ska jag inta soffläge och invänta en snygg handymans ankomst...

Samtalet vid det lilla runda bordet i bamba:
"Hur många Bondfilmer har du sett?"
Den blonda pojken som fått frågan mumsar ljudligt på sin pizzabit men sväljer efter frågan, snabbt biten, nästan hel, med ett knyck på nacken och svarar, med en ny enorm pizzabit på väg in i munnen.
"Va e det..? Ha du sett Plutos bästa?"
Han stoppar in hela gaffeln i munnen och sliter av maten med tänderna.
"Min mojmoj ha den." Säger han sedan med hela kinderna fulla av flottig pizza, samtidigt som han med hungrig blick på nytt attackerar det stackars sönderslitna matstycket på tallriken.
"Tugga upp innan du pratar." Säger den här superordentliga fröken samtidigt som hon görar in sin egen pizzabit i den krämiga vitlökssåsen och snabbt kastar in den i munnen, så det inte ska hinna droppa ner någon sås.

Ibland undrar jag om allt verkligen står helt rätt till, där uppe bland mina grå kompisar.
I dag på jobbet gick jag runt som en annan zombie och drog benen efter mig. Jag satte ungarna framför Smart Boarden (webbade in dem på spela.se samt svt:s spelsidor) och mig själv och min kaffekopp framför den andra datorn, så var vi sysselsatta ett tag i alla fall.
Väldigt pedagogiskt av mig.

När klockan närmade sig 12.30 och jag hade jobbat i fem timmar höll jag på att avlida av tristess och trötthet, så jag bestämde mig för att cykla mot godisaffären och sedan vidare mot den vita soffan på fjärde våningen.
Sagt och gjort. Jag köpte naturgodis för 29 kronor och satte mig sedan i soffan med en katt i knät och hela munnen full av nötter, och det var alldeles, alldeles underbart... -I ca två minuter!
Sedan kom rastlösheten över mig som en tsunamivåg och jag kastar mig upp ur soffan så katter och nötter flyger om varandra i luften.
JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT, och sms:ar snabbt iväg en fikafråga till en vän, som givetvis inte hade tid för desperata mig eftersom han ska packa inför sin utlandsresa.
Varför kan jag aldrig bara njuta av min ensamhet och ta det lugnt med en film eller så? Varför får jag nästan alltid ensamhetspanik, trots att jag ser fram emot ensamheten när jag tänker på den?

Att ligga två i soffan och ta det lugnt är ju jättemysigt. Varför kan jag inte uppskatta det lika mycket när jag är själv?

Så på bara en halvtimme har jag gått ifrån att må riktigt bra till att känna mig helt fruktansvärt ensam och eländig. Hur normalt är det?
Och ingen har skickat sms eller ringt mig sedan i går morse... Har jag inga vänner kvar?
ÄR JAG ÖVERGIVEN AV ALLA?

Fast det är klart... Jag vet ju att min sambo och min snygga väninna kommer och leker med mig ikväll.
Men det hjälper ju inte nu!
Jag vill leka NU...

Då var det första januari 2008 och här sitter jag och mumsar godis trots att nyårslöftet nog borde ha varit att äta mindre godis. Fuck it!

Jag fick ju mindre panik, när jag dagen innan nyårsfesten fick reda på att en annan tjej skulle komma till festen, utklädd till Lara Croft.
Två Lara är inte ok.
Men det var ju mycket mer att göra än att tänka in plan B, som var skolflicka/teacher och det kändes ju rätt ok ända tills jag fick reda på att Lara Crofts kompis skulle vara just det.
Va fan!
Nu började det bli jobbigt och jag fick gå in på tredjehandsplanen: Sjuksköterska!
Klockan 10.00 på nyårsaftonsdag sätter jag mig på en buss och börjar min jakt efter maskeraddräkten som skulle bli min för kvällen samt presenten till min snygga väninna som fyller år samma dag.
Klockan ett köper jag med lite frukost och går hem till Peter Petrelli med räksmörgås och latte, myser en stund och sedan hem igen för att förvandla mig från vanlig tjej till de flesta killars våta dröm!





En underskön älva, en naugthy nurse och världens mest fantastiska pirat



Min snygga väninna var den i särklass hetaste polisen jag har haft nöjet att träffa! Wow!

Festen blev oerhört lyckad och det var väldigt kul att så många lagt ner tid och pengar på sina dräkter. Vi hade jätteroligt och restaurangen hade verkligen ansträngt sig för att göra våran kväll till en lyckad sådan.
Maten smakade utmärkt, tomteblossen sprakade och drickan flödade...

Klockan tre trippar fem av oss till Tranquilo där Peter Petrelli spelade sin housemusik invirad i gröna lasrar och grå dimma från rökmaskinen.



Vi hängde där en stund innan den här sjuksköterskan inte orkade ta hand om, och trösta fler killar, såvida det inte var en snygg och sexig handyman. Nu ville jag heeeem!
Saken var bara den, att nu hade jag gått med decimetershöga klackar i tio timmar och mina fötter gjorde så ont att jag nästan grät.
"Ta mina skor." Säger Peter Petrelli och börjar trampa av sig skorna.
"Nej, men det kan jag ju inte. Då har ju du inget."
Jag tittar drömskt på hans skor och vill väldigt gärna ta på mig dem.
"Nej, men du kan ju knappt gå. Ta på  dig mina nu gumman, jag går i strumporna hem."
Jag hade så ont att jag inte sa emot, utan tog mina enorma klackar i handen, stoppade in mina ömma fötter i hans mjuka skor, lade armen i hans arm och gick sedan sida vid sida med en kille i strumlästern hela vägen hem.

Det är en riktig gentleman jag har fått tag i. En annan gång, när vi var på väg hem kom vi till en mindre gyttjehåla när vi genade över en gräsmatta och jag gjorde en riktig hockeybroms med mina då svarta klackar.
"Här går jag inte med de här skorna."