Hur många gånger sa hon "hej" lågt innan hon insåg att jag inte vaknade?
Efter min ensamma men underbara hemmakväll med katterna lyckades jag somna direkt för första gången på väldigt länge, och jag sov sedan som en belåten prinsessa fram tills ett:
"HEJ!"
*Jag sover, vad är det med dig?*
Men jag registrerade nog inte riktigt vad det var som lät ändå, utan sov vidare två sekunder innan jag brutalt väcktes av ett ännu starkare:
"HEEEJ!"
Jag stödjer mig på armbågarna i sängen, tittar ner i kudden och gnider mig i ögonen.
"HAR DU ONT I HUVUDET?"
*Oh, denna höga röst!*
"Nej, jag sover..."
Ett ointresserat "JAHA..." Och så kom hela kvällens historia, från julbordet med företaget till helrören på PUSH!
Jag ställde frågor där det passade och sedan, mitt i en högljudd mening, så somnade hon tvärt med en katt i varje armhåla.
Där låg jag, halv fem på morgonen, ensam i min säng och var klarvaken.
Min salongsberusade sambo snarkade lågt vid varje inandning och jag stirrade med ett litet leende i taket.
Det var inte ens någon idé att vara irriterad över det brutala uppvaknandet, så jag tänkte lite på vad jag skulle ha på mig på dagens 30-årsfest och vad som skulle tränas på gymet...
"HEJ!"
*Jag sover, vad är det med dig?*
Men jag registrerade nog inte riktigt vad det var som lät ändå, utan sov vidare två sekunder innan jag brutalt väcktes av ett ännu starkare:
"HEEEJ!"
Jag stödjer mig på armbågarna i sängen, tittar ner i kudden och gnider mig i ögonen.
"HAR DU ONT I HUVUDET?"
*Oh, denna höga röst!*
"Nej, jag sover..."
Ett ointresserat "JAHA..." Och så kom hela kvällens historia, från julbordet med företaget till helrören på PUSH!
Jag ställde frågor där det passade och sedan, mitt i en högljudd mening, så somnade hon tvärt med en katt i varje armhåla.
Där låg jag, halv fem på morgonen, ensam i min säng och var klarvaken.
Min salongsberusade sambo snarkade lågt vid varje inandning och jag stirrade med ett litet leende i taket.
Det var inte ens någon idé att vara irriterad över det brutala uppvaknandet, så jag tänkte lite på vad jag skulle ha på mig på dagens 30-årsfest och vad som skulle tränas på gymet...
En liten godispåse har jag med!
Min power walk-kollega och jag tog våra bananer och stack till gymet direkt efter jobbet idag.
Mitt under vårt stenhårda benpass kommer ett gäng svettiga människor ut från en av salarna, ätandes på muffins. MUFFINS!
Fluffiga, bruna chokladmuffins inbäddade i härligt räfflade muffinsformar.
Wtf...
Min kollega och jag tittade chockat på varandra och följde drömskt på alla mumsande munnar med våra hungrande blickar. Tro mig när jag säger att vi hade lite svårt att koncentrera oss på vår övning.
Sist av alla kommer så instruktören bärandes på ett bord, massa papper, headsetet och framför allt, skålen med de kvarvarande muffinsarna.
Slug som jag är frågade jag snabbt om hon behövde hjälp med att bära (varpå jag ju direkt hade tagit muffinsskålen och vandrat iväg åt andra hållet).
Hon avböjde emellertid mitt generösa erbjudande med ett leende. Något som faktiskt inte gav mig något annat val än att berätta att jag ju bara erbjöd henne min alldeles särskilda hjälp i hopp om att hon skulle säga ja, varpå jag kunde bära iväg med muffinsarna.
"Oh, ha ha! Vill ni ha varsin?"
*OM vi vill?!*
Såg hon verkligen inte lidelsen i våra ögon och dreglet som rann längs hakan?
"Varsågoda, det är proteinmuffins. Riktigt goda faktiskt"
Hon ställde ner bordet, fumlade runt med papper och headset och räckte (efter vad som kändes som en evighet) fram den blåa muffinsskålen mot oss.
"Åh, TACK så mycket" sa vi i kör och roffade snabbt åt oss varsin chokladbrun dröm innan hon hann ångra sig.
De var himmelskt goda.
Proteinmuffins va?
De smakade mest underbart av kladdig och kärleksfull choklad, men vad gjorde det?
SA hon att det var proteinmuffins så var det det!
Efter att jag hoppat av spårvagnen och handlat lite frukost gick jag i regnet och funderade på hur min kväll skulle se ut.
Jag gick förbi en pub och ställde mig, efter ett underligt infall, och tittade in.
Därinne satt folk i värmen och drack öl, skrattade med glittrande ögon och umgicks med sina vänner, såsom mina egna vänner i samma stund gjorde någon annanstans i stan
Jag kände mig som flickan med svavelstickorna där jag stod och blickade in, med blöta hårtestar slickade längs ansiktet, alldeles för stora träningsbyxor och en ryggsäck på ryggen.
Men... Tanken på ensamhet lockade mig faktiskt.
*Mina vänner får klara sig själva* tänkte jag nöjt, efter att ha slitit mig från fönstret och fortsatt vandringen hem.
Nu sitter jag här med en latte och ångrar inte mitt beslut, en sekund.
Bädda rent, duscha och med möra ben krypa ner i soffan med mina favoritterrorister...
Härliga fredag!
Hihi
Några flickor sitter runt ett bord och pysslar med pärldjur och diverse kartonghus nu på eftermiddagen.
De övar samtidigt på låtarna till Luciatåget som de ska framföra för föräldrarna.
Någonstans bland alla ljusa stämmor hör jag plötsligt en hög och tydlig röst ljuda:
"Stjääärnorna är så trinda och glada, goooossar låt oss snuskiga vara... "
... Nu är då den stora frågan, om jag ska vara pedagogisk och berätta för flickebarnet hur texten egentligen går, eller om jag ska fortsätta att leendes plocka med mitt och mysa tillsammans med tjocka stjärnor och snuskiga snuskisar?
De övar samtidigt på låtarna till Luciatåget som de ska framföra för föräldrarna.
Någonstans bland alla ljusa stämmor hör jag plötsligt en hög och tydlig röst ljuda:
"Stjääärnorna är så trinda och glada, goooossar låt oss snuskiga vara... "
... Nu är då den stora frågan, om jag ska vara pedagogisk och berätta för flickebarnet hur texten egentligen går, eller om jag ska fortsätta att leendes plocka med mitt och mysa tillsammans med tjocka stjärnor och snuskiga snuskisar?
Inte en livshistoria tack
När andra frågar mig den där obligatoriska frågan:
"Hur är det?" Eller "Hur mår du?" brukar jag smacka upp ett bländande leende och svara:
"Bara bra. Hur är det själv?"
Det är ju egentligen en liten lögn (just nu i alla fall), och jag vill inte alls se mig som en lögnare, så nu brukar jag istället bränna av ett brett flin och svara:
"Äsch, det är jämna plågor du vet!" varpå den andra skrattar till, lite besvärat, och snabbt övergår till ett annat samtalsämne.
Åh, vad det passar mig bra.
Men "jämna plågor" kan jag skoja bort allt och det är perfekt!
Klyschan "huvudet upp och fötterna ner" är uttjatad, tantig och trist... Men "jämna plågor" kan nog komma att hålla flera år framöver.
*Jämna plågor*... Ha ha ha!
I just love it!
"Hur är det?" Eller "Hur mår du?" brukar jag smacka upp ett bländande leende och svara:
"Bara bra. Hur är det själv?"
Det är ju egentligen en liten lögn (just nu i alla fall), och jag vill inte alls se mig som en lögnare, så nu brukar jag istället bränna av ett brett flin och svara:
"Äsch, det är jämna plågor du vet!" varpå den andra skrattar till, lite besvärat, och snabbt övergår till ett annat samtalsämne.
Åh, vad det passar mig bra.
Men "jämna plågor" kan jag skoja bort allt och det är perfekt!
Klyschan "huvudet upp och fötterna ner" är uttjatad, tantig och trist... Men "jämna plågor" kan nog komma att hålla flera år framöver.
*Jämna plågor*... Ha ha ha!
I just love it!
Tidsfördriv!
Jag var inne och läste på Jojos blogg och klickade mig, genom den, vidare till Lina där jag hittade ett litet test.
Då jag sitter här på jobbet och käönner mig tvär-rastlös så tog jag mig an det hela.
Testet går ut på att se om man är en naturlig människa eller helt enkelt en plastig Barbie.
Du har:
(X) Mascara över 100 kr
(X) En plattång
(X) En locktång
(X) Designparfym
( ) Foundation över 200 kr
(X) Ögonfransböjare
(X) Olika sminkborttagningsmedel
(X) Speciell hårbalsam i en sprayflaska
(X) Läppglans över 100 kr
(X) Hårinpackning
() Bodybutter
(X) Bodylotion
(X) Parfym över 300 kr
Summa: 11
Du:
( ) Använder locktång/plattång varje dag (inte varje dag, men ofta)!
( ) Använder foundation varje dag
( ) Använder mascara varje dag (Så ofta jag hinner på morgonen).
( ) Använder kajal varje dag
( ) Använder läppglans varje dag
( ) Använder bodybutter varje dag
(X) Använder bodylotion varje dag
(X) Använder ansiktsrengöring varje dag
(X) Använder hårinpackning varje dag
( ) Använder hårspray varje dag
(X) Tränar på Gym
(X) Klipper dig varannan/varje månad
Summa: 5 (+ 2 halva poäng)
Du har:
( ) Tonat håret
(X) Färgat håret
(X) Hårförlängning
( ) Piercat dig
(X) Tatuerat dig
(X) Tagit hål i öronen
Summa: 4
Totalt: 20 (+1)
0-10 Naturligtvis naturliga tjejen
10-15 Konstgjord behandlad blomma
15-20 Kanariefågel i nordisk miljö
20-25 Fryst jordgubbe
25-30 Barbiedocka. Bara plast
VA?
Är jag precis på gränsen mellan en kanariefågel i nordisk miljö och en fryst jordgubbe?
Antingen har jag en helt snedvriden självbild eller så var det här ett jävla skittest ;)
Eller...
Jag kanske är fåfäng... Fast med tanke på hur jag faktiskt ser ut när jag går till jobbet sminklös och med baggy jeans, eller till affären i mysbyxor och rufsigt hår en söndagsmorgon så tvivlar jag på det.
Fåfäng ibland kanske?
Nåja... Jag är ju inte bara plast i alla fall, och det känns ju bra :)
Namnlösa men inflytesrika
Det var ju det här med ängeln och djävulen på våra axlar.
De flesta människor har dem nog, även om alla inte är medvetna om det.
Jag har dem i alla fall... Jag har dem, men de känns inte helt ok!
De har inga direkta namn, men de finns där och vi brottas varje dag, vi tre.
På vänster axel står den envisa, och ofta starkaste, djävulen med sitt elaka flin och på höger sida sitter den, tyvärr inte så genomtänkta, men godtrogna och pinsamt naiva ängeln och dinglar med benen.
Ta en sådan enkel sak som en kopp kaffe.
Jag blir ofta sugen på kaffe... Ofta!
Till saken hör att djävulen aldrig skulle låta mig ta en kopp kaffe utan en godsak av något slag till.
Förmodligen har han väl lappat till min lilla ängel vid de tillfällerna, för försvaret att inte ta en godsak är pinsamt klent, varpå jag tuggar choklad och snask som om jag inte hade några bekymmer i världen.
Eller vad sägs om att gå ut och ta en öl?
EN öl?
Jag kan riktigt höra det diaboliska asgarvet från vänster axel.
En öl... Bah!
Inför en krogkväll (där jag säkert kommer att övergå gränsen på en öl) brukar den lilla ängeln vakna till liv och viska i mitt öra; Att en handväska är överflödigt och bara jobbigt att bära med sig och hålla reda på. Ha kameran och kortet i fickan vet ja, det räcker gott.
Hur många visakort, plånböcker och kameror har jag blivit av med under åren?
A few, I tell tou.
Men det är slut med det nu... Jag har lärt mig av alla mina återkommande misstag, och hädanefter blir det väska med blixtlås... Hur jobbigt det än må vara att bära på.
Min naiva ängel kan komma med goda ideer bäst hon vill...
Nä.. det går inge bra för mig och mina vänner på axlarna!
Kan man byta ut dem tro?
Kan man få en lite smartare ängel och kanske en lite mindre genomtänkt och inte lika stark djävul?
De flesta människor har dem nog, även om alla inte är medvetna om det.
Jag har dem i alla fall... Jag har dem, men de känns inte helt ok!
De har inga direkta namn, men de finns där och vi brottas varje dag, vi tre.
På vänster axel står den envisa, och ofta starkaste, djävulen med sitt elaka flin och på höger sida sitter den, tyvärr inte så genomtänkta, men godtrogna och pinsamt naiva ängeln och dinglar med benen.
Ta en sådan enkel sak som en kopp kaffe.
Jag blir ofta sugen på kaffe... Ofta!
Till saken hör att djävulen aldrig skulle låta mig ta en kopp kaffe utan en godsak av något slag till.
Förmodligen har han väl lappat till min lilla ängel vid de tillfällerna, för försvaret att inte ta en godsak är pinsamt klent, varpå jag tuggar choklad och snask som om jag inte hade några bekymmer i världen.
Eller vad sägs om att gå ut och ta en öl?
EN öl?
Jag kan riktigt höra det diaboliska asgarvet från vänster axel.
En öl... Bah!
Inför en krogkväll (där jag säkert kommer att övergå gränsen på en öl) brukar den lilla ängeln vakna till liv och viska i mitt öra; Att en handväska är överflödigt och bara jobbigt att bära med sig och hålla reda på. Ha kameran och kortet i fickan vet ja, det räcker gott.
Hur många visakort, plånböcker och kameror har jag blivit av med under åren?
A few, I tell tou.
Men det är slut med det nu... Jag har lärt mig av alla mina återkommande misstag, och hädanefter blir det väska med blixtlås... Hur jobbigt det än må vara att bära på.
Min naiva ängel kan komma med goda ideer bäst hon vill...
Nä.. det går inge bra för mig och mina vänner på axlarna!
Kan man byta ut dem tro?
Kan man få en lite smartare ängel och kanske en lite mindre genomtänkt och inte lika stark djävul?
Vad hände med tallbarr eller sommarregn?
På vår personaltoalett finns det en tvål som doftar starkt av lakrits.
Jag vågar knappt gå på toaletten längre, i rädsla för att inte kunna motstå frestelsen att stoppa den lilla dofttvålen i munnen.
Jag får ett nästan omänskligt begär efter lakrits när jag tvättar händerna och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan tillverka en tvål som har denna begärframkallande doft.
Jag vet, av erfarenhet, att tvål inte smakar ens i närheten så gott som den vill få oss att tro och jag är fast besluten att inte låta den lilla godbiten på toaletten vinna över mig.
Min plan blir nog att tvätta händerna maniskt mycket, så att tvålen i fråga går en långsam men säker förintelse till mötes.
Jag vågar knappt gå på toaletten längre, i rädsla för att inte kunna motstå frestelsen att stoppa den lilla dofttvålen i munnen.
Jag får ett nästan omänskligt begär efter lakrits när jag tvättar händerna och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan tillverka en tvål som har denna begärframkallande doft.
Jag vet, av erfarenhet, att tvål inte smakar ens i närheten så gott som den vill få oss att tro och jag är fast besluten att inte låta den lilla godbiten på toaletten vinna över mig.
Min plan blir nog att tvätta händerna maniskt mycket, så att tvålen i fråga går en långsam men säker förintelse till mötes.
Moahaha... Jag lurade er alla
Min arbetsplats är så rolig. Det händer så mycket skoj hela tiden...
Det senaste nu var att alla chat-sidor skulle blockeras så att "vi" inte satt vid datorerna och chattade, istället för att vara med barnen och lära dem allt som vi ska lära dem, under dagarna.
*Hjälp!*
Eftersom jag är en av världens sämsta när det kommer till att använda min mobiltelefon och faktiskt ringa till mina vänner, har msn kommit att bli lite av en livsnödvändighet för mig.
Det är genom msn jag bestämmer fikor, filmkvällar samt kollar av hur folk i min närhet mår, och nu skulle de ta bort min enda kontakt med omvärlden.
Fejjan hade jag klarat mig utan, utan några problem men förlusten av msn gjorde mig kallsvettig.
Däremot var jag ju tvungen att kolla FB varje dag och se om spärren hade satt in... Och det gjorde den. EN dag...
En dag var FB blockerad på mitt jobb och msn rörde de över huvud taget aldrig. Såvitt jag har förstått så var det ingen idé att blockera msn eftersom ingen använde det under arbetstid.
Happ!
FB-blocken kan jag bara gissa mig till att någon smart tonåring hackade sig förbi...
Ja, det tyckte jag var roligt. Go Göteborgs kommun, go!
Det senaste nu var att alla chat-sidor skulle blockeras så att "vi" inte satt vid datorerna och chattade, istället för att vara med barnen och lära dem allt som vi ska lära dem, under dagarna.
*Hjälp!*
Eftersom jag är en av världens sämsta när det kommer till att använda min mobiltelefon och faktiskt ringa till mina vänner, har msn kommit att bli lite av en livsnödvändighet för mig.
Det är genom msn jag bestämmer fikor, filmkvällar samt kollar av hur folk i min närhet mår, och nu skulle de ta bort min enda kontakt med omvärlden.
Fejjan hade jag klarat mig utan, utan några problem men förlusten av msn gjorde mig kallsvettig.
Däremot var jag ju tvungen att kolla FB varje dag och se om spärren hade satt in... Och det gjorde den. EN dag...
En dag var FB blockerad på mitt jobb och msn rörde de över huvud taget aldrig. Såvitt jag har förstått så var det ingen idé att blockera msn eftersom ingen använde det under arbetstid.
Happ!
FB-blocken kan jag bara gissa mig till att någon smart tonåring hackade sig förbi...
Ja, det tyckte jag var roligt. Go Göteborgs kommun, go!
Sjuårig tänkare
Tidigare, i bamba, kommer en kille i klassen fram till vårt bord och ställer hoppandes vid sidan.
Att han hade värsta idén som han bara var tvungen att berätta om direkt, var det ingen runt bordet som tvivlade på.
Han andades stötigt och fick till slut fram:
"Asså jag har tänkt på en sak. Varför kan vi inte få gå på Casino i stället för att ha mattelektion? Kortspel och Casionspel är ju verkligen matematik."
Att han hade värsta idén som han bara var tvungen att berätta om direkt, var det ingen runt bordet som tvivlade på.
Han andades stötigt och fick till slut fram:
"Asså jag har tänkt på en sak. Varför kan vi inte få gå på Casino i stället för att ha mattelektion? Kortspel och Casionspel är ju verkligen matematik."
På promenad...
I vårt närmiljötema ska vi gå hem till alla barnen i klassen och fotografera dem utanför deras egen hemport.
I dag gick jag med min lilla blondin och en tjej till, för att ta om deras foton (som blivit raderade).
Min lilla blondin kramar mig hårt i handen och säger med hård och spänd röst:
"Ibland känns det som att alla mina organ byter plats. De liksom hoppar runt i kroppen och lägger sig där de inte alls hör hemma. Nu tror jag att jag har lungorna i benen och hjärtat nere i foten."
"Jaa," utbrister den andra tjejen ivrigt "ibland kan det kännas som att hjärtat sitter i hjärnan... Så att hela huvudet säger dunk dunk, dunk dunk."
"Oj" svarar jag, ärligt intresserad av ämnet ."Är det när man är nervös som det känns så?"
Min lilla blondin stannar hastigt upp och tittar allvarligt upp på mig, halvt gömd under sin stora luva.
"Guuud, vad du är smart fröken Babbel. Det är ju när jag fyller år, ska på kalas eller väntar på tomten som det känns så... Oftast... Och nu!"
Hon drar igång oss till gång igen och nickar för sig själv:
"Herregud, så är det ju!"
I dag gick jag med min lilla blondin och en tjej till, för att ta om deras foton (som blivit raderade).
Min lilla blondin kramar mig hårt i handen och säger med hård och spänd röst:
"Ibland känns det som att alla mina organ byter plats. De liksom hoppar runt i kroppen och lägger sig där de inte alls hör hemma. Nu tror jag att jag har lungorna i benen och hjärtat nere i foten."
"Jaa," utbrister den andra tjejen ivrigt "ibland kan det kännas som att hjärtat sitter i hjärnan... Så att hela huvudet säger dunk dunk, dunk dunk."
"Oj" svarar jag, ärligt intresserad av ämnet ."Är det när man är nervös som det känns så?"
Min lilla blondin stannar hastigt upp och tittar allvarligt upp på mig, halvt gömd under sin stora luva.
"Guuud, vad du är smart fröken Babbel. Det är ju när jag fyller år, ska på kalas eller väntar på tomten som det känns så... Oftast... Och nu!"
Hon drar igång oss till gång igen och nickar för sig själv:
"Herregud, så är det ju!"
Bempis, Havregryn och värme
Åh, härliga Stockholm!
Nu är Göteborg hemkommen från en underbar helg med vackra Stockholmsbönor.
Det fanns mycket öl i Stockholm... Nu finns det lite mindre.
Det fanns även mycket naturgodis, sockerfri cola, pizza, jordnötsringar kärlek och chips... Tur för mig att det är boximpact med Riaan ikväll :)
Fredagen spenderades i vardagsrummet med världens bästa Bempis, hennes pojkvän och hundarna, efter lång bilresa och välsmakande invigningskalas.
På lördagen handlade jag lite i Bempis affär (katterna betalade) innan Göteborg tog pendeltåget till centrum där mitt lilla havregryn och hennes mys-pojkvän tog emot mig och presenterade mig för systembolaget.
Vi värmde upp med ett parti yatzy och öl innan vi tog oss in till Stadion och årets Winter Jam.
Det var så supermysigt att snön hade kommit till Stockholm och vi knarrade runt på en dm tjock, vit matta och kollade på snowboard -och skidfinalerna.
Det var mysigt, absolut... Men det var svinkallt och vi fick snabbt ta tillbaka värmen inne på Kellys innan efterfest med skidmänniskorna och alla deras poosers.
Tack mina underbara vänner för den här helgen, och tack Starsky för min nya härligt gosiga mössa.
Snart kommer jag igen...
Nu är Göteborg hemkommen från en underbar helg med vackra Stockholmsbönor.
Det fanns mycket öl i Stockholm... Nu finns det lite mindre.
Det fanns även mycket naturgodis, sockerfri cola, pizza, jordnötsringar kärlek och chips... Tur för mig att det är boximpact med Riaan ikväll :)
Fredagen spenderades i vardagsrummet med världens bästa Bempis, hennes pojkvän och hundarna, efter lång bilresa och välsmakande invigningskalas.
På lördagen handlade jag lite i Bempis affär (katterna betalade) innan Göteborg tog pendeltåget till centrum där mitt lilla havregryn och hennes mys-pojkvän tog emot mig och presenterade mig för systembolaget.
Vi värmde upp med ett parti yatzy och öl innan vi tog oss in till Stadion och årets Winter Jam.
Det var så supermysigt att snön hade kommit till Stockholm och vi knarrade runt på en dm tjock, vit matta och kollade på snowboard -och skidfinalerna.
Det var mysigt, absolut... Men det var svinkallt och vi fick snabbt ta tillbaka värmen inne på Kellys innan efterfest med skidmänniskorna och alla deras poosers.
Tack mina underbara vänner för den här helgen, och tack Starsky för min nya härligt gosiga mössa.
Snart kommer jag igen...
Sätter sig DIREKT på biceps...
Bögen i församlingen fyllde år idag och det firades med pompa och ståt.
Vi träningskompisar träffades på skolans parkering efter jobbet och åkte gemansamt i bögen i församlingens minimala bil hem till honom, där det vanskades en liten fika innan träningen.
En liten fika...
Gissa mina ögons eufori och den kurrande magens tillfredsställelse när det dukades fram kladdkaka med grädde och riven choklad, gräddig chokladtårta med non stop on top och en härlig kaka full med gult gojs till kaffet.
Vi åt och vi åt och vi åt... Och sedan ville vi kräkas.
Vi satt där som fyra övergödda paddor i sofforna och tittade förvånandsvärt klentroget och lite motvilligt på härligheterna på bordet.
Tänk att de bara några minuter innan hade varit så vansinnigt inbjudande och frestande... Och goda!
Igår var vi inbokade på ett BodyWork pass, i vilket jag medverkade i ca fem minuter innan jag fick fullkomlig panik och lämnade salen.
Folk som sätter på sig ett konstlat (för att de, enligt cheferna, måste) leende och glatt och überkäckt hoppar sidohopp till eurodiscomusik, fixar inte jag.
Jag traskade istället till gymet, där jag trivdes mycket bättre än bland svängande hästsvansar och vevande armar.
BodyWork är lika med Aerobics, och Aerobics är lika med ALDRIG I LIVET!
Idag stod det AfroPower på schemat och då jag vet att jag inte skulle uppskatta att gestalta ett lejon eller vibrera häftigt med stjärten gick jag direkt till gymet, vilket visade sig vara ett oerhört bra val.
För första gången sedan jag började (gratis)träna på Sportlife fick jag ögongodis hela passet igenom.
Herre jättejävlar vilken underbar syn jag hade vid min sida under bröstövningar och skakande triceps. Mmmmumma.
Undrar om jag inte morrade som ett lejon när hans perfekta muskler spelade under huden på den fulländade kroppen ändå.
Eller i alla fall kurrade som en belåten katt (när jag inte rapade ren grädde från den tidigare frossan, vill säga).
Mina tre kollegor blev givetvis (med ögonen) presenterade för min gunstling innan vi, i vanlig ordning, satte oss vid receptionen och chillade en stund innan hemfärd.
Vi har lovat handbollkollegans syster att vi ska vara med på hennes (singel!!!)spinningpass på fredag, men eftersom jag ska åka till Hufvudstaden tänkte jag att jag skulle skicka med mina kollegor ett stort kort på mig själv som de kan fästa upp på en av cyklarna.
Ja, det blir bra!
Vi träningskompisar träffades på skolans parkering efter jobbet och åkte gemansamt i bögen i församlingens minimala bil hem till honom, där det vanskades en liten fika innan träningen.
En liten fika...
Gissa mina ögons eufori och den kurrande magens tillfredsställelse när det dukades fram kladdkaka med grädde och riven choklad, gräddig chokladtårta med non stop on top och en härlig kaka full med gult gojs till kaffet.
Vi åt och vi åt och vi åt... Och sedan ville vi kräkas.
Vi satt där som fyra övergödda paddor i sofforna och tittade förvånandsvärt klentroget och lite motvilligt på härligheterna på bordet.
Tänk att de bara några minuter innan hade varit så vansinnigt inbjudande och frestande... Och goda!
Igår var vi inbokade på ett BodyWork pass, i vilket jag medverkade i ca fem minuter innan jag fick fullkomlig panik och lämnade salen.
Folk som sätter på sig ett konstlat (för att de, enligt cheferna, måste) leende och glatt och überkäckt hoppar sidohopp till eurodiscomusik, fixar inte jag.
Jag traskade istället till gymet, där jag trivdes mycket bättre än bland svängande hästsvansar och vevande armar.
BodyWork är lika med Aerobics, och Aerobics är lika med ALDRIG I LIVET!
Idag stod det AfroPower på schemat och då jag vet att jag inte skulle uppskatta att gestalta ett lejon eller vibrera häftigt med stjärten gick jag direkt till gymet, vilket visade sig vara ett oerhört bra val.
För första gången sedan jag började (gratis)träna på Sportlife fick jag ögongodis hela passet igenom.
Herre jättejävlar vilken underbar syn jag hade vid min sida under bröstövningar och skakande triceps. Mmmmumma.
Undrar om jag inte morrade som ett lejon när hans perfekta muskler spelade under huden på den fulländade kroppen ändå.
Eller i alla fall kurrade som en belåten katt (när jag inte rapade ren grädde från den tidigare frossan, vill säga).
Mina tre kollegor blev givetvis (med ögonen) presenterade för min gunstling innan vi, i vanlig ordning, satte oss vid receptionen och chillade en stund innan hemfärd.
Vi har lovat handbollkollegans syster att vi ska vara med på hennes (singel!!!)spinningpass på fredag, men eftersom jag ska åka till Hufvudstaden tänkte jag att jag skulle skicka med mina kollegor ett stort kort på mig själv som de kan fästa upp på en av cyklarna.
Ja, det blir bra!
Hets
Jag tog taxi till jobbet idag.
Lyxigt kan man tänka, men det var mest panikartat för min del.
När klockan är några minuter i sju inser jag med uppspärrade ögon och ett mörkt "helvete" att det är den ju inte alls, utan några minuter i åtta (och jag börjar jobba halv åtta).
Vid tidpunkten i fråga strosar jag runt i linne och trosor, ger fåglarna mat (med en helt ny konstruktion efter att grannarna klagat på nersmutsning) och sjunger med i låten på radion.
Efter det blev det fart vill jag lova.
På med kläder, koka ägg, äta frukost, borsta tänderna, gurgla, ringa taxi, packa träningsväskan, ge katterna mat, rusa ut till den väntande bilen, ha ångest över att pengarna på kortet kanske inte räckte, snåla med dricksen, rusa upp till skolan, ha lektion med barnen, andas!
Lektionen med barnen innefattade att måla självporträtt, vilket gav min några härligt återhållsamma fniss.
Trots nogranna instruktioner om att tänka på hur man ser ut och speglar att kolla i, så kom det mörkhåriga elever med blont hår, blonda elever med blått hår, ljushyade elever med MÖRK solbränna osv. Men det fanns ändå de som tog uppgiften på allvar och målade av sig själva, nästan på pricken...
Lyxigt kan man tänka, men det var mest panikartat för min del.
När klockan är några minuter i sju inser jag med uppspärrade ögon och ett mörkt "helvete" att det är den ju inte alls, utan några minuter i åtta (och jag börjar jobba halv åtta).
Vid tidpunkten i fråga strosar jag runt i linne och trosor, ger fåglarna mat (med en helt ny konstruktion efter att grannarna klagat på nersmutsning) och sjunger med i låten på radion.
Efter det blev det fart vill jag lova.
På med kläder, koka ägg, äta frukost, borsta tänderna, gurgla, ringa taxi, packa träningsväskan, ge katterna mat, rusa ut till den väntande bilen, ha ångest över att pengarna på kortet kanske inte räckte, snåla med dricksen, rusa upp till skolan, ha lektion med barnen, andas!
Lektionen med barnen innefattade att måla självporträtt, vilket gav min några härligt återhållsamma fniss.
Trots nogranna instruktioner om att tänka på hur man ser ut och speglar att kolla i, så kom det mörkhåriga elever med blont hår, blonda elever med blått hår, ljushyade elever med MÖRK solbränna osv. Men det fanns ändå de som tog uppgiften på allvar och målade av sig själva, nästan på pricken...
Härligt utpumpad!
Att sätta upp mig på ett power yogapass måste ju vara the joke of the year.
Det hade mina vänner i alla fall gjort igår och jag kämpade tappert med hundar, katter, solhälsningar, flygplan och krigare... För att inte tala om andningen.
Varje gång superkvinnan längst fram sade med lugn och dov röst:
"Ooooch aaaandaaas uuuuut..." Hade jag redan hunnit ta tre flämtande andetag.
Hur i hela världen hade hon tänkt att jag skulle kunna slappna av och andas sååååå låååångsaaaamt när jag har ett ben upp i vädret, en arm rakt bak, en rakt fram och huvudet vridet bak över axeln?
De gånger jag ändå lyckades andas ut när hon sade det var det bara för att jag höll andan ett par sekunder, i mina fösök att se ut som en orubblig krigare eller för att nå lite extra högt upp när jag var ett grandiost träd.
Nej, faktum är att i stället för att varva ner och finna lugnet i mig själv blev jag superstressad och otålig för att aaallt gick sååå lååångsaaamt.
Jag behöver fart och fläkt.
Som idag, när vi slogs mot sandsäckarna igen. Box impact really is the shit.
Svetten dryper, krigaransiktet visar tänderna, tröttheten vrålar och säcken får ta all undertryckt ilska, besvikelse och sorg som ligger och pyr i mig.
Tänk att det kan vara så befriande att få vråla lite och, utan att tänka, slå och sparka (nästan) obehärskat på något som varken har känslor eller åsikter.
Jag älskar och behöver det.
Det hade mina vänner i alla fall gjort igår och jag kämpade tappert med hundar, katter, solhälsningar, flygplan och krigare... För att inte tala om andningen.
Varje gång superkvinnan längst fram sade med lugn och dov röst:
"Ooooch aaaandaaas uuuuut..." Hade jag redan hunnit ta tre flämtande andetag.
Hur i hela världen hade hon tänkt att jag skulle kunna slappna av och andas sååååå låååångsaaaamt när jag har ett ben upp i vädret, en arm rakt bak, en rakt fram och huvudet vridet bak över axeln?
De gånger jag ändå lyckades andas ut när hon sade det var det bara för att jag höll andan ett par sekunder, i mina fösök att se ut som en orubblig krigare eller för att nå lite extra högt upp när jag var ett grandiost träd.
Nej, faktum är att i stället för att varva ner och finna lugnet i mig själv blev jag superstressad och otålig för att aaallt gick sååå lååångsaaamt.
Jag behöver fart och fläkt.
Som idag, när vi slogs mot sandsäckarna igen. Box impact really is the shit.
Svetten dryper, krigaransiktet visar tänderna, tröttheten vrålar och säcken får ta all undertryckt ilska, besvikelse och sorg som ligger och pyr i mig.
Tänk att det kan vara så befriande att få vråla lite och, utan att tänka, slå och sparka (nästan) obehärskat på något som varken har känslor eller åsikter.
Jag älskar och behöver det.
Hur gjorde vi förut?
Min fjärrkontroll till tv:n har pajat.
Hur stört jobbigt är inte det?
Är det meningen att jag nu ska resa mig upp och faktiskt gå fram till tv:n varje gång jag vill byta kanal?
Eller bara en sådan självklarhet som att zappa i reklamen. Det blir inte alls samma sak, sittandes på huk precis framför skärmen.
Kanske kan jag konstruera en slags pekpinne som jag kan arbeta med från soffans horisontella läge... En fyrameters pinne med förstoringsglas, så jag ser vad jag pekar på...
Eller fixa fjärken.
Kan man det?
Då vill jag det.
Hur stört jobbigt är inte det?
Är det meningen att jag nu ska resa mig upp och faktiskt gå fram till tv:n varje gång jag vill byta kanal?
Eller bara en sådan självklarhet som att zappa i reklamen. Det blir inte alls samma sak, sittandes på huk precis framför skärmen.
Kanske kan jag konstruera en slags pekpinne som jag kan arbeta med från soffans horisontella läge... En fyrameters pinne med förstoringsglas, så jag ser vad jag pekar på...
Eller fixa fjärken.
Kan man det?
Då vill jag det.
Som tagen ur NARNIA eller något.
Idag när min power walk-kollega och jag skulle promenera in till stan gick vi förbi den superhemliga MM sports.
Jag har alltid velat gå in där bara för att det är så hemligt, men aldrig riktigt vågat.
Det är svarta skyltfönster (som till en sexbutik) med enkla skyltdockor och kosttillskott utplacerade och det ser supersuspekt ut.
Min kollega och jag kunde idag inte motstå dessa inbjudande fönster, utan korsade gatan och öppnar dörren.
Det första vi möter är två små, men skitstora tjejer som står direkt innanför dörren och pratar (säkert om ett beställningsmord).
Den ena har stort, stipigt och platinablont hår (a´la Pamela), enorma bröst (a´la Pamela) och skrämmande mycket muskler (a´la Arnold).
Den andra, som står bakom disken, har lika stort och stripigt hår, fast klarrött med fjädrar eller något inflätat.
Hon är, om möjligt, ännu större och hon fäster blixtsnabbt sina stora, råsminkade och fullkomligt livsfarliga ögon i oss när vi smyger in (som om vi vore de första kunderna på flera år) och säger mordiskt:
"HEEEEJ!" till oss.
"Hej, hej" piper vi och skyndar snabbt längst bak, och utom synhåll, i butiken där vi förstrött bläddrar bland kläderna en liten stund.
Affären har enormt mycket kosttillskotthinkar (överallt) och kort på body builders glest hängade på väggarna.
Vi hittar dock inga träningskläder av intresse och försöker obemärkt smyga ut ur butiken.
"Ska ni redan gå?" mullrar det rödhåriga muskelmonstret bakom sin disk "Ni har ju inte sett allt ännu."
"D.. Det ä... är b... bra för oss" försöker vi tafatt, men blir brutalt avbrutna.
"Nej, kom in och kolla den andra delen också så får ni gå sedan."
*...Så FÅR ni gå sedan... Gulp*
"Kom igen nu tjejer. Gå inte än. Kolla här så ska jag visa er. Jag lovar att ni hittar något ni gillar."
*Johnny Depp?*
Trots hennes ihärdiga försök och trots att vi var livrädda för henne, lyckades vi ursäktande backa oss ur butiken, för att sedan i panik halvspringa den första biten därifrån.
Vi lovade henne med darrande röster att komma tillbaka en annan dag, men både jag och min kollega svor (trygga på gatan) att aldrig gå dit igen...
Tacka vet jag trygga She Shop eller Stadium.
Jag har alltid velat gå in där bara för att det är så hemligt, men aldrig riktigt vågat.
Det är svarta skyltfönster (som till en sexbutik) med enkla skyltdockor och kosttillskott utplacerade och det ser supersuspekt ut.
Min kollega och jag kunde idag inte motstå dessa inbjudande fönster, utan korsade gatan och öppnar dörren.
Det första vi möter är två små, men skitstora tjejer som står direkt innanför dörren och pratar (säkert om ett beställningsmord).
Den ena har stort, stipigt och platinablont hår (a´la Pamela), enorma bröst (a´la Pamela) och skrämmande mycket muskler (a´la Arnold).
Den andra, som står bakom disken, har lika stort och stripigt hår, fast klarrött med fjädrar eller något inflätat.
Hon är, om möjligt, ännu större och hon fäster blixtsnabbt sina stora, råsminkade och fullkomligt livsfarliga ögon i oss när vi smyger in (som om vi vore de första kunderna på flera år) och säger mordiskt:
"HEEEEJ!" till oss.
"Hej, hej" piper vi och skyndar snabbt längst bak, och utom synhåll, i butiken där vi förstrött bläddrar bland kläderna en liten stund.
Affären har enormt mycket kosttillskotthinkar (överallt) och kort på body builders glest hängade på väggarna.
Vi hittar dock inga träningskläder av intresse och försöker obemärkt smyga ut ur butiken.
"Ska ni redan gå?" mullrar det rödhåriga muskelmonstret bakom sin disk "Ni har ju inte sett allt ännu."
"D.. Det ä... är b... bra för oss" försöker vi tafatt, men blir brutalt avbrutna.
"Nej, kom in och kolla den andra delen också så får ni gå sedan."
*...Så FÅR ni gå sedan... Gulp*
"Kom igen nu tjejer. Gå inte än. Kolla här så ska jag visa er. Jag lovar att ni hittar något ni gillar."
*Johnny Depp?*
Trots hennes ihärdiga försök och trots att vi var livrädda för henne, lyckades vi ursäktande backa oss ur butiken, för att sedan i panik halvspringa den första biten därifrån.
Vi lovade henne med darrande röster att komma tillbaka en annan dag, men både jag och min kollega svor (trygga på gatan) att aldrig gå dit igen...
Tacka vet jag trygga She Shop eller Stadium.
Vad hände efter Bad?
I bamba diskuteras det hett om olika artister, låtar och mode.
"Michael Jackson då. Gillar du honom?" Tindrande ögon och ett nyfiket lutande över bordet.
Jag ler för mig själv och väntar spänt på svaret från killen som tänker... Länge, länge!
"Nja.." Svarar han till slut. "Jag gillar hans dans men inte hans ansikte. Det får mig att rysa liksom. Och då vill jag blunda, men blundar jag så ser jag inte hans dans och så jag tittar inte så ofta på honom... Han är läskig!"
Det går en skälvning genom pojken och han fortsätter tyst att äta!
"Michael Jackson då. Gillar du honom?" Tindrande ögon och ett nyfiket lutande över bordet.
Jag ler för mig själv och väntar spänt på svaret från killen som tänker... Länge, länge!
"Nja.." Svarar han till slut. "Jag gillar hans dans men inte hans ansikte. Det får mig att rysa liksom. Och då vill jag blunda, men blundar jag så ser jag inte hans dans och så jag tittar inte så ofta på honom... Han är läskig!"
Det går en skälvning genom pojken och han fortsätter tyst att äta!
Lika pank som innan med med bättre förutsättningar!
I morse var jag på ekonomiskt rådgivningsmöte på banken och det var ju en intressant upplevelse.
Att jag är lite av en vandrande ekonomiskt katastrof visste jag ju själv och efter att ha fått blickar och skrattande kommentarer, från damen som ville omplacera allt jag äger, är det nu ett vedertaget faktum.
Hon vallade snyggt och nästan omärkligt in mig på kapitalförsäkring och fondplaceringstjänster medan jag satt där som ett fån och bara nickade.
När vi kom till riskbarometern i mina fonder och hon frågade hur jag ville ha det skojade jag till det med att jag minsann ville gambla, ha stor risktolerans och sa bestämt:
"Jag vill ha 100% såklart"
Hon tittade snabbt upp från sina papper och spände sina små osminkade ögon i mig.
"100%? Är du säker på det?"
"Neeeej, jag skojade bara. Jag har inga pengar att spela med så jag vill placera med låg risk. 30% kanske."
När hon så går in och kollar bland mina nuvarande fonder (som fullkomligt rasat i värde) skrattar hon till lite och tittar sådär hårt på mig igen med de där små ögonen.
"Du har redan 100% här."
Happ! Inte så konstigt att mina få besparingar sinat så snabbt i och med börsraset nu då kanske...
Vidare frågar hon om jag vill ha ett mastercard, varpå jag bara garvade rakt ut i luften
"Ja, eller huuuuur!"
"Nej inte det" mumlade hon och klickade i NEJ-rutan på skärmen.
I en och en halv timma satt hon och pratade siffror, procent och risker och till slut jag såg jag inget annat än ettor och nollor fladdra förbi hennes glasögon medan hennes mun malde på och jag gäspade utan att egentligen förstå ett smack av vad hennes rörliga läppar sa...
Jag är en ekonomisk katastrof, och lägger allt mitt hopp till SEB hädanefter.
Att jag är lite av en vandrande ekonomiskt katastrof visste jag ju själv och efter att ha fått blickar och skrattande kommentarer, från damen som ville omplacera allt jag äger, är det nu ett vedertaget faktum.
Hon vallade snyggt och nästan omärkligt in mig på kapitalförsäkring och fondplaceringstjänster medan jag satt där som ett fån och bara nickade.
När vi kom till riskbarometern i mina fonder och hon frågade hur jag ville ha det skojade jag till det med att jag minsann ville gambla, ha stor risktolerans och sa bestämt:
"Jag vill ha 100% såklart"
Hon tittade snabbt upp från sina papper och spände sina små osminkade ögon i mig.
"100%? Är du säker på det?"
"Neeeej, jag skojade bara. Jag har inga pengar att spela med så jag vill placera med låg risk. 30% kanske."
När hon så går in och kollar bland mina nuvarande fonder (som fullkomligt rasat i värde) skrattar hon till lite och tittar sådär hårt på mig igen med de där små ögonen.
"Du har redan 100% här."
Happ! Inte så konstigt att mina få besparingar sinat så snabbt i och med börsraset nu då kanske...
Vidare frågar hon om jag vill ha ett mastercard, varpå jag bara garvade rakt ut i luften
"Ja, eller huuuuur!"
"Nej inte det" mumlade hon och klickade i NEJ-rutan på skärmen.
I en och en halv timma satt hon och pratade siffror, procent och risker och till slut jag såg jag inget annat än ettor och nollor fladdra förbi hennes glasögon medan hennes mun malde på och jag gäspade utan att egentligen förstå ett smack av vad hennes rörliga läppar sa...
Jag är en ekonomisk katastrof, och lägger allt mitt hopp till SEB hädanefter.
Mjuk men hård... Hård men mjuk!
Jag är trött.
Jag tror faktiskt inte att jag är så sårad, ledsen, arg, sur eller irriterad men jag känner mig hjälplöst oförstådd och trött.
Jag är en person som omger mig med många bekanta, men väldigt få vänner och det tror jag är ett, av mig, medvetet val.
Jag tycker inte om tanken att släppa in någon under skinnet och jag är ofta väldigt noga med hur mycket, eller lite, jag låter folk veta om mig.
Jag uppfattas nog som en glad och utåtriktad tjej, av de flesta, och jag gillar att andra har den uppfattningen eftersom det är så jag, allt som oftast, även själv ser på mig själv.
Jag är väldigt enkel att läsa.
Är jag glad är jag glad. Är jag ledsen är jag ledsen. Arg, arg osv. Inga konstigheter.. En sk "känslomänniska" som inte direkt döljer hur jag för tillfället känner eller mår (vilket kan anses som en socialt oanpassad egenskap).
Jag gillar att hålla saker och ting på en enkel nivå, vare sig det gäller bekantskaper eller känslor.
Det låter kallt och okänsligt, jag vet det, men kan det inte vara så att vissa människor helt enkelt fungerar bättre när man inte gräver in på det djupa?
Tänk om det hade funnits en borr som kunde borra ner till jordens kärna.
Då hade ju någon givetvis borrat hela vägen dit, bara för man kan, och med det beslutet eventuellt släppt fram en dödlig hetta upp till vårt lilla jordskal.
Varför inte bara låta oss springa barfota i sommargräset eller åka pulka i vinterbacken?
Skitdålig jämförelse men ändå, lite en bild av vad jag ibland känner.
Det händer att folk har säger att de inte kan bemöta mig som de vill eller att de vet exakt hur jag ska reagera i vissa situationer.
Och då menar de (nästan) alltid i negativ bemärkelse.
Att jag kan vara oödmjuk, att jag inte hanterar kritik, att jag inte kan säga förlåt eller ens ha fel, att jag kan förstöra stämningen i ett helt rum, genom att bara vara tyst osv.
Ingen trevlig personlighet precis och jag framstår inte alls som en särskilt glad och utåtriktad tjej med de orden.
"Det är inte dig det är fel på, det är ditt beteende" har jag fått höra och det är för mig samma sak som när den som vill göra slut säger:
"Det är inte dig det är fel på, det är mig" vilket, för mig, är skitsnack!
Att jag ogillar att prata om mig själv är ingen hemlighet men bloggen blev ett (för mig) lyckat substitut för att just prata .
Nu kan jag skriva ner mina tankar utan att någon ifrågasätter eller ställer mig till svars (i alla fall inte innan publicering) och det har passat mig förvånandsvärt utmärkt.
Men det är också genom bloggen som jag har fått kängor tillbaka som jag (självklart) inte fick innan, då jag aldrig berättade något för någon..
Genom att lämna ut vissa delar av mig själv, till dig som läsare, har jag fått veta att jag är okänslig och självisk, att jag hejdlöst sårar folk utan att tänka mig för och att jag borde lära mig att tycka om mig själv istället för att bara försöka verka cool och duktig. (Självklart har det kommit många härliga, underbara och positiva gensvar också men de kommer lite i skymundan ikväll... Inatt... Nu)!
Jag har en elev i skolan som hatar ordet förlåt.
Hon tycker att det är ett tomt ord som folk bara använder sig av för att komma undan en jobbig situation och hon använder det själv, oerhört sällan.
I stället har hon anammat andra metoder när hon vill visa att hon kanske har gjort fel och vill be om ursäkt, eller bara vill tala om att; Nu är vi vänner igen, du och jag. (Och det kan ta flera dagar).
Hon kan måla en teckning, göra en liten present, krypa upp i knät eller ge en kram.
Hon utför helt enkelt en handling istället för ordet, och för mig är det värt hur mycket som helst.
Varför kräva att någon ska säga ett ord som kan vara helt tomt, istället för att vänta och se om det kanske kommer något annat, eller ett menande förlåt, efter ett tag?
Jag är trött på att andra säger att de känner mig och vet hur jag fungerar, när jag knappt vet det själv.
Jag förvånar jätteofta mig själv genom att tänka, säga eller känna något som jag absolut inte räknade med.
Jag kan visst ta emot kritik eller se/förstå om jag har gjort fel, men oftast så behöver jag faktiskt tid.
Jag behöver tänka igenom det som hänt och begripa hela händelseförloppet innan jag inser att min handling kan ha varit dum eller sårande.
Oftast är det då redan försent och jag har än en gång sårat någon och, i dennes ögon, inte kunnat se annat än min egen ofelbara jagbild.
Mitt yttre kan vara förvånandsvärt enkelt och glatt, men samtidigt är det hårt och ogästvänligt.
Hit men inte längre...
Mitt inre är ännu ett tröstlöst oupplöslig nystan av tankar, funderingar och handlingar som jag jobbar mer med att försöka reda upp, än någon förmodligen anar.
Men jag behöver göra det på mitt sätt, på mina villkor och med min egen vilja.
Så snälla, säg inte att du känner mig och vet hur jag fungerar, för jag håller själv på och lär mig!
Till och med plankan blir töntig med en lila boll i handlingen!
I dag har jag fullbordat min panchisstatus!
De fyra träningskompisarna hade nämligen signat upp sig på ett, för oss, oprövat pass; Bodyvive!
Vi dundrar i vanlig ordning in i salen under garv och skoj, men inser snabbt att det bara är vi som pratar.
Runtom i det kala rummet står det damer i 40-50 års åldern och trycker sig tyst mot väggarna med mattor, bollar och gummiband vid sin sida.
Bollar ja!
Vi trodde ju att passet skulle innehålla stora härliga bollar som vi skulle få öva balans och styrka på, men istället fick vi dessa små, fjantiga och lila bollar som vi skulle skutta runt med under stora, följsamma rörelser.
Jag har aldrig förr känt mig så fjollig som jag gjorde idag.
Jag har alltså hoppat fram och gjort vida armrörelser till Fame samtidigt som jag graciöst spetar med benen och putar med rumpan.
Min handbollskollega och jag tittade då och då på varandra med skrattglittrande ögon.
Vad var detta för trams?
Bögen i församlingen däremot, svävade fram med ett belåtet leende hela passet igenom och såg ut som tagen direkt ur balettakademin med sin boll, vevande armar och spänstiga hopp.
Inom mig tjöt jag av skratt men utåt försökte jag tappert att inte visa hur mycket jag led av att faktiskt själv ingå i den formbara gruppen.
Medan jag då undrade om passet skulle komma igång någon gång, stånkade instruktören på som om hon sprungit Göteborgsvarvet där framme.
Hon hade mindre andningsproblem och svetten droppade från hennes ansikte när hon rosslade fram att konditionsövningarna var slut och vi skulle lägga undan fjollbollarna, ta fram gummibanden och jobba med styrka.
De fyra träningskompisarna hade nämligen signat upp sig på ett, för oss, oprövat pass; Bodyvive!
Vi dundrar i vanlig ordning in i salen under garv och skoj, men inser snabbt att det bara är vi som pratar.
Runtom i det kala rummet står det damer i 40-50 års åldern och trycker sig tyst mot väggarna med mattor, bollar och gummiband vid sin sida.
Bollar ja!
Vi trodde ju att passet skulle innehålla stora härliga bollar som vi skulle få öva balans och styrka på, men istället fick vi dessa små, fjantiga och lila bollar som vi skulle skutta runt med under stora, följsamma rörelser.
Jag har aldrig förr känt mig så fjollig som jag gjorde idag.
Jag har alltså hoppat fram och gjort vida armrörelser till Fame samtidigt som jag graciöst spetar med benen och putar med rumpan.
Min handbollskollega och jag tittade då och då på varandra med skrattglittrande ögon.
Vad var detta för trams?
Bögen i församlingen däremot, svävade fram med ett belåtet leende hela passet igenom och såg ut som tagen direkt ur balettakademin med sin boll, vevande armar och spänstiga hopp.
Inom mig tjöt jag av skratt men utåt försökte jag tappert att inte visa hur mycket jag led av att faktiskt själv ingå i den formbara gruppen.
Medan jag då undrade om passet skulle komma igång någon gång, stånkade instruktören på som om hon sprungit Göteborgsvarvet där framme.
Hon hade mindre andningsproblem och svetten droppade från hennes ansikte när hon rosslade fram att konditionsövningarna var slut och vi skulle lägga undan fjollbollarna, ta fram gummibanden och jobba med styrka.
YES! Styrka...
Mmmm, styrka, my ass...
Jag har nog vant mig vid de där passen där jag har blodsmak i munnen och är helt säker på att jag kommer att dö, eller i alla fall spy upp mina inälver, för att det är så påfrestande.
Det här var knappt uppvärmning!
Men det var ju i alla fall en av oss som var supernöjd efteråt och som dansant svischade förbi med elastiska hopp, svepande händer och ett gudomligt leende medan vi andra, med praktfullt besvikna steg, lämnade salen.
Bodyvive-Schmodyvive!
Kärlek vid första ögonkast?
På vår avdelning använder vi oss av "veckans fixare" som hjälper till med mellanmål, torkning av borden, vattnar blommorna, lämnar komposten osv.
Idag när våra två fixare skulle tömma pappersinsamlingen utbrister den ena av dem upprört:
"Men hallå! Den här kan vi ju inte slänga!" och håller, med dyrkan i blick, upp ett Kalle Anka-tidningsomlsag framför ansiktet på mig.
"Jo," svarar jag oförstående "Den är ju trasig. Själva tidningen ligger inne i soffrummet."
"Men..." Säger han lågt och lite ledsamt. "Det är ju en sån himlans vacker flicka på!"
Självklart har vi sparat den vackra flickan, som nu ska klippas ut och ramas in!
Idag när våra två fixare skulle tömma pappersinsamlingen utbrister den ena av dem upprört:
"Men hallå! Den här kan vi ju inte slänga!" och håller, med dyrkan i blick, upp ett Kalle Anka-tidningsomlsag framför ansiktet på mig.
"Jo," svarar jag oförstående "Den är ju trasig. Själva tidningen ligger inne i soffrummet."
"Men..." Säger han lågt och lite ledsamt. "Det är ju en sån himlans vacker flicka på!"
Självklart har vi sparat den vackra flickan, som nu ska klippas ut och ramas in!
Tungt!
Fan!
Ibland är livet verkligen så obeskrivligt orättvist!
Jag låter som en grinig unge när jag säger det, men jag menar vartenda grinigt litet ord.
Orättvist, orättvist, ORÄTTVIST!
Jag har en god vän som tillsammans med sin kille (numera man) har försökt bli gravid så länge jag kan minnas.
De har verkligen försökt med allt och gjort så många olika tester att jag inte ens med anteckningar hade kunnat memorera dem alla.
Det sliter så i mitt sköra hjärta varje gång hon berättar att ännu ett försök misslyckats och hennes ögon, som jag gång, på gång hoppas ska glittra av graviditetens magi, är tomma, dystra och tårglansiga.
Varför kan hon, som så helhjärtat inte vill något annat, inte få bli gravid när det finns andra som verkar ha anammat abort som preventivmedel?
Hur fan kan det bli så, att vissa tjejer gör (både lätta och svåra) abort efter abort medan andra aldrig ens får chansen att känna livet skapas i sin mage?
Jag blir verkligen ledsen och jävligt förbannad varje gång jag pratar med henne och känner hopplösheten stråla från hela hennes fantastiska jag.
Adoption, kan man ju tänka då (det gjorde i alla fall jag) men reglerna som gäller där är ju för fan skrattretande.
Att adoptera från Sverige är, vad jag förstår, otänkbart utan man får då bli fosterförälder (varpå de biologiska föräldrarna kan ta tillbaka sitt barn, väl fri från knark eller whatever).
Vill du adoptera från Kina och är ensamstående, diabetiker, tar medicin, är handikappad eller fet bör du inte ens göra dig besvär.
Nej, du ska vara gift och äktenskapet ska ha varat i minst två år, alternativt fem år för omgifta personer.
Båda makarna ska vara mellan 30 och 50 år och ha ett kroppsmasseindex (BMI) som är under eller lika med 40.
Vidare får man inte ha någon som helst sjukdom som kräver livslång medicinering eller som kan förkorta livslängden.
Minst en av makarna måste ha fast sysselsättning och ingen av dem får leva på sjukpension.
Kina inför också restriktioner för inkomst och förmögenhet hos de presumtiva adoptivföräldrarna.
Familjens nettoförmögenhet ska motsvara minst 80 000 dollar, nästan 547 000 kronor, och årsinkomsten utslagen på samtliga familjemedlemmar, inklusive det nya adoptivbarnet, ska motsvara minst 10 000 dollar, drygt 68 000 kronor.
Allt detta för att barnet ska få "bättre familjer och uppväxtvillkor" som det så fint heter.
Jag blir bara arg. Är alla smala, rika och gifta människor praktföräldrar?
Bah!
Jag föstår att folk som har svårt att bli gravida känner en fruktansvärd hopplöshet och otillräcklighet över hela sin barnlösa situation.
Tänk om jag, när jag vill bli mamma, inte kan bli gravid.
Tänk om jag kommer att gå igenom det helvete som min vän gör nu?
Tänk om jag har ätit alla dessa P-piller och pumpat min kropp full med alla möjliga olika hormoner helt i onödan.
Och vad skulle jag göra om jag blev gravid idag?
Jag är absolut inte redo att bli mamma nu, men skulle jag våga riskera att kanske aldrig bli det. Ibland är livet verkligen så obeskrivligt orättvist!
Jag låter som en grinig unge när jag säger det, men jag menar vartenda grinigt litet ord.
Orättvist, orättvist, ORÄTTVIST!
Jag har en god vän som tillsammans med sin kille (numera man) har försökt bli gravid så länge jag kan minnas.
De har verkligen försökt med allt och gjort så många olika tester att jag inte ens med anteckningar hade kunnat memorera dem alla.
Det sliter så i mitt sköra hjärta varje gång hon berättar att ännu ett försök misslyckats och hennes ögon, som jag gång, på gång hoppas ska glittra av graviditetens magi, är tomma, dystra och tårglansiga.
Varför kan hon, som så helhjärtat inte vill något annat, inte få bli gravid när det finns andra som verkar ha anammat abort som preventivmedel?
Hur fan kan det bli så, att vissa tjejer gör (både lätta och svåra) abort efter abort medan andra aldrig ens får chansen att känna livet skapas i sin mage?
Jag blir verkligen ledsen och jävligt förbannad varje gång jag pratar med henne och känner hopplösheten stråla från hela hennes fantastiska jag.
Adoption, kan man ju tänka då (det gjorde i alla fall jag) men reglerna som gäller där är ju för fan skrattretande.
Att adoptera från Sverige är, vad jag förstår, otänkbart utan man får då bli fosterförälder (varpå de biologiska föräldrarna kan ta tillbaka sitt barn, väl fri från knark eller whatever).
Vill du adoptera från Kina och är ensamstående, diabetiker, tar medicin, är handikappad eller fet bör du inte ens göra dig besvär.
Nej, du ska vara gift och äktenskapet ska ha varat i minst två år, alternativt fem år för omgifta personer.
Båda makarna ska vara mellan 30 och 50 år och ha ett kroppsmasseindex (BMI) som är under eller lika med 40.
Vidare får man inte ha någon som helst sjukdom som kräver livslång medicinering eller som kan förkorta livslängden.
Minst en av makarna måste ha fast sysselsättning och ingen av dem får leva på sjukpension.
Kina inför också restriktioner för inkomst och förmögenhet hos de presumtiva adoptivföräldrarna.
Familjens nettoförmögenhet ska motsvara minst 80 000 dollar, nästan 547 000 kronor, och årsinkomsten utslagen på samtliga familjemedlemmar, inklusive det nya adoptivbarnet, ska motsvara minst 10 000 dollar, drygt 68 000 kronor.
Allt detta för att barnet ska få "bättre familjer och uppväxtvillkor" som det så fint heter.
Jag blir bara arg. Är alla smala, rika och gifta människor praktföräldrar?
Bah!
Jag föstår att folk som har svårt att bli gravida känner en fruktansvärd hopplöshet och otillräcklighet över hela sin barnlösa situation.
Tänk om jag, när jag vill bli mamma, inte kan bli gravid.
Tänk om jag kommer att gå igenom det helvete som min vän gör nu?
Tänk om jag har ätit alla dessa P-piller och pumpat min kropp full med alla möjliga olika hormoner helt i onödan.
Och vad skulle jag göra om jag blev gravid idag?
Efter 30 går det utför, det vet vi ju...
Fy fan!
Jag kan ju aldrig med säkerhet veta.. Men jag TROR!
Fri uppfostran!
Finns det något som verkligen heter så och som föräldrar nyttjar, eller handlar det om att vissa människor helt enkelt är helt okompetenta att bli föräldrar?
I affären idag satt det en kille (ca 3-4 år) på golvet och åt godis ur de olika behållarna vid herr Karamellkungen. Mamman gick förbi ett par gånger med sin kundkorg och sade lamt:
"Nej, inte ta mer godis nu." "Man får inte äta godis utan att betala för det." "Ok, det är den sista." osv och hela tiden upprepade hon hans namn!
Jag slutade lyssna på henne efter åtta upprepningar och ungen gav henne inte så mycket som en blick!
Senare i kön springer barnet runt med en kundkorg och slänger den runtom sig. Korgen dunsar i mer än några få kunder i kön och mamman bara tittar på honom.
Han slänger sedan ifrån sig korgen och sätter sig vid godiset igen.
"Nej, du får inte äta mer nu." mumlar mamman vid kassan, men gör fortfarande ingenting.
Jag var en hundradels sekund ifrån att gå fram till barnet, sätta mig bredvid honom och bannemig säga till honom på skarpen, men som den Jannebanan jag är, betalade jag för mina varor och gick därifrån.
Men jag kan inte riktigt släppa det hela.
Visst, mamman kan ha varit jättetrött och det kan bara ha varit en sådan dag då hon bara inte orkade... Men nej, jag köper inte det heller.
Det är fan inte ok!
Jag brukar jämföra "mina" barn med hundar.
Alla människor är så jävla duktiga på hur man uppfostrar hundar och är ofta väldigt glada i att berätta hur fel andra gör, men vari ligger egentligen skillnaden?
De flesta kan väl hålla med mig om att du kan forma din lilla valp bra genom att vara konsekvent, ha tydliga regler och ramar, ha tålamod och i (bästa möjliga mån) behålla lugnet... Gör likadant med ditt barn säger jag så blir det nog superbra!
Visst, jag har inga barn och är därmed ingen mamma så jag kan väl inte uttala mig, men jag träffar andra mammors barn varje dag och ser hur de olika barnen är formade hemma.
en del av de barnen får snabbt och genom den hårda vägen lära sig något helt annat än vad de är vana vid när de kommer till skolan och fritids...
Men skit samma. Det var ju inte därför jag skrev nu...
Fri uppfostran... Bah!
Ungen i affären kommer att få ett helvete med kompisar, skola och hela det sociala spelet om han lever varje dag som han gjorde i affären idag!
Det tror i alla fall jag!
Finns det något som verkligen heter så och som föräldrar nyttjar, eller handlar det om att vissa människor helt enkelt är helt okompetenta att bli föräldrar?
I affären idag satt det en kille (ca 3-4 år) på golvet och åt godis ur de olika behållarna vid herr Karamellkungen. Mamman gick förbi ett par gånger med sin kundkorg och sade lamt:
"Nej, inte ta mer godis nu." "Man får inte äta godis utan att betala för det." "Ok, det är den sista." osv och hela tiden upprepade hon hans namn!
Jag slutade lyssna på henne efter åtta upprepningar och ungen gav henne inte så mycket som en blick!
Senare i kön springer barnet runt med en kundkorg och slänger den runtom sig. Korgen dunsar i mer än några få kunder i kön och mamman bara tittar på honom.
Han slänger sedan ifrån sig korgen och sätter sig vid godiset igen.
"Nej, du får inte äta mer nu." mumlar mamman vid kassan, men gör fortfarande ingenting.
Jag var en hundradels sekund ifrån att gå fram till barnet, sätta mig bredvid honom och bannemig säga till honom på skarpen, men som den Jannebanan jag är, betalade jag för mina varor och gick därifrån.
Men jag kan inte riktigt släppa det hela.
Visst, mamman kan ha varit jättetrött och det kan bara ha varit en sådan dag då hon bara inte orkade... Men nej, jag köper inte det heller.
Det är fan inte ok!
Jag brukar jämföra "mina" barn med hundar.
Alla människor är så jävla duktiga på hur man uppfostrar hundar och är ofta väldigt glada i att berätta hur fel andra gör, men vari ligger egentligen skillnaden?
De flesta kan väl hålla med mig om att du kan forma din lilla valp bra genom att vara konsekvent, ha tydliga regler och ramar, ha tålamod och i (bästa möjliga mån) behålla lugnet... Gör likadant med ditt barn säger jag så blir det nog superbra!
Visst, jag har inga barn och är därmed ingen mamma så jag kan väl inte uttala mig, men jag träffar andra mammors barn varje dag och ser hur de olika barnen är formade hemma.
en del av de barnen får snabbt och genom den hårda vägen lära sig något helt annat än vad de är vana vid när de kommer till skolan och fritids...
Men skit samma. Det var ju inte därför jag skrev nu...
Fri uppfostran... Bah!
Ungen i affären kommer att få ett helvete med kompisar, skola och hela det sociala spelet om han lever varje dag som han gjorde i affären idag!
Det tror i alla fall jag!
...Men brödet kommer att bli supergott!
I dag bakar vi bröd, sambon och jag och idag brann vi nästan upp, sambon och jag.
Gas-spis är det absolut bästa i spisväg enligt mig, och i vanliga fall är vi goda vänner, vår kära spis och jag.
Men idag när jag skulle bränna på ugnen bråkade tändaren med mig, och som det ljushuvud jag är, så sitter jag och håller gasknappen inne samtidigt som jag gång på gång knäpper på tändaren för att få eld.
När lågan så kommer har det hunnit bli ordentligt med gas inne i ugnen och all den gasen kastade sig i ett stort och vansinnigt eldmoln mot mig, som satt på golvet med huvudet halvvägs in i ugnen.
WOAH!
Jag kände verkligen hur håret blåste bak och fräste till i topparna av den snabba värmen.
Håret på armen sveddes av men ögonbrynen klarade sig bra:)
Tidigare har vi lyckats elda upp grytlappar samt att diskhandskarna har fått smaka på vår varma spis...
Kanske är ett brandlarm något som borde införskaffas i hushållet ändå.
Och en pulversläckare!
Gas-spis är det absolut bästa i spisväg enligt mig, och i vanliga fall är vi goda vänner, vår kära spis och jag.
Men idag när jag skulle bränna på ugnen bråkade tändaren med mig, och som det ljushuvud jag är, så sitter jag och håller gasknappen inne samtidigt som jag gång på gång knäpper på tändaren för att få eld.
När lågan så kommer har det hunnit bli ordentligt med gas inne i ugnen och all den gasen kastade sig i ett stort och vansinnigt eldmoln mot mig, som satt på golvet med huvudet halvvägs in i ugnen.
WOAH!
Jag kände verkligen hur håret blåste bak och fräste till i topparna av den snabba värmen.
Håret på armen sveddes av men ögonbrynen klarade sig bra:)
Tidigare har vi lyckats elda upp grytlappar samt att diskhandskarna har fått smaka på vår varma spis...
Kanske är ett brandlarm något som borde införskaffas i hushållet ändå.
Och en pulversläckare!
Det borde vara mer problemfritt att ge bort pengar!
Jag skulle ge mitt stöd till rosa bandet idag.
En tanke som gick sådär bra!
I första affären sade jag till expediten att:
"Åh, och så tar jag en sån här!" och lade fram det rosa lilla paketet från cancerfonden vid sakerna som skulle köpas.
"Javisst" svarade hon glatt, utan att ta betalt för den.
Så där gick jag stolt iväg med en rosa tyglogga, utan att ha skänkt ett öre (fast det märkte jag ju inte med en gång).
Vid det andra försöket att ge pengar till cancerforskningen lade jag ännu en gång fram den lilla plastförpackningen med den rosa boken om bröst samt tygflärpen under ett malligt:
"Och så vill jag donera lite pengar!"
"Ja, då blir det den här summan för kalsongerna (till pappa) och 20 kronor till bröstcancerfonden." säger 17-åringen bakom disk och lägger upp sakerna i två demonstrativa högar.
"Vadå? Kan jag inte betala allt med kortet?"
"Nej! Jag måste få tjugan kontant!"
Jaha.. Nähe!
Det blev helt enkelt inga pengar till bröstcancerfonden idag.
HAR folk cash på sig nu för tiden, eller är det bara jag som är helt oduglig på det?
En tanke som gick sådär bra!
I första affären sade jag till expediten att:
"Åh, och så tar jag en sån här!" och lade fram det rosa lilla paketet från cancerfonden vid sakerna som skulle köpas.
"Javisst" svarade hon glatt, utan att ta betalt för den.
Så där gick jag stolt iväg med en rosa tyglogga, utan att ha skänkt ett öre (fast det märkte jag ju inte med en gång).
Vid det andra försöket att ge pengar till cancerforskningen lade jag ännu en gång fram den lilla plastförpackningen med den rosa boken om bröst samt tygflärpen under ett malligt:
"Och så vill jag donera lite pengar!"
"Ja, då blir det den här summan för kalsongerna (till pappa) och 20 kronor till bröstcancerfonden." säger 17-åringen bakom disk och lägger upp sakerna i två demonstrativa högar.
"Vadå? Kan jag inte betala allt med kortet?"
"Nej! Jag måste få tjugan kontant!"
Jaha.. Nähe!
Det blev helt enkelt inga pengar till bröstcancerfonden idag.
HAR folk cash på sig nu för tiden, eller är det bara jag som är helt oduglig på det?
Att säsonga i Österrike var en av mina bättre idéer!
Det är få saker som får mig att rysa i hela kroppen så som knarrande snö gör.
Knarrande snö och Piggelinpapper-prassel.
Jag ryser och mår sjukt dåligt inne i kroppen.
När ungarna bjuder klasskamraterna på Piggelin får jag lämna rummet när de sätter igång med pappersrivandet.
Jag går av, av ljudet och det vet de skadeglada djävlarna som givetvis prasslar extra mycket med elaka små flin i ansiktet.
Jag och Hef var på bio idag och såg Låt den rätte komma in.
Filmen utspelar sig under vinterhalvåret och i början var det, enligt mina kroppsrysningar, bara en väldig massa snöpromenerande på alla.
Jag kröp ihop i fosterställning i min biostol och slickade som en vanvettig på tänderna (det hjälper nämligen lite att dra med tungan längs med framtänderna) och bad tysta böner om att skådespelarna skulle gå in istället för att vara där ute i kylan.
Det var nästan så att hela filmupplevelsen blev förstörd på grund av att jag mådde så dåligt, men till min lycka avtog knarrandet en bit in i handlingen.
(Mannen bredvid fortsatte dessvärre med sin onaturligt tunga andning hela filmen igenom. Jag hade elakt god lust att vända mig mot honom med ett "SSCCHHHH... Andas normalt, vad är det med dig"? Fast som den goda medmänniska jag är, höll mig lydigt på min sida men tuggade ibland lite extra hårt på mitt naturgodis").
Så, knarrande snö och Piggelinpapper...
Knarrande snö och Piggelinpapper-prassel.
Jag ryser och mår sjukt dåligt inne i kroppen.
När ungarna bjuder klasskamraterna på Piggelin får jag lämna rummet när de sätter igång med pappersrivandet.
Jag går av, av ljudet och det vet de skadeglada djävlarna som givetvis prasslar extra mycket med elaka små flin i ansiktet.
Jag och Hef var på bio idag och såg Låt den rätte komma in.
Filmen utspelar sig under vinterhalvåret och i början var det, enligt mina kroppsrysningar, bara en väldig massa snöpromenerande på alla.
Jag kröp ihop i fosterställning i min biostol och slickade som en vanvettig på tänderna (det hjälper nämligen lite att dra med tungan längs med framtänderna) och bad tysta böner om att skådespelarna skulle gå in istället för att vara där ute i kylan.
Det var nästan så att hela filmupplevelsen blev förstörd på grund av att jag mådde så dåligt, men till min lycka avtog knarrandet en bit in i handlingen.
(Mannen bredvid fortsatte dessvärre med sin onaturligt tunga andning hela filmen igenom. Jag hade elakt god lust att vända mig mot honom med ett "SSCCHHHH... Andas normalt, vad är det med dig"? Fast som den goda medmänniska jag är, höll mig lydigt på min sida men tuggade ibland lite extra hårt på mitt naturgodis").
Så, knarrande snö och Piggelinpapper...
Gratis är bra!
Mitt gästgym är ju bara för festligt...
Först smarta hörlurar och nu det här!
Vilken tur att jag inte behövde bajsa, för vad i hela världen hade jag gjort då?
Gästgym är det för att det ju inte är det gymet jag betalar sura pengar till varje månad, utan det gymet som jag snålar och tränar gratis på hela tiden (samtidigt som det andra gymet tacksamt tar emot mina pengar).
Idag var jag, bögen i församlingen och handbollstjejen enormt duktiga och åkte direkt till träningen efter vår BUP-föreläsning.
När jag ligger på bänken och pumpar bröst, inser jag varför man ska tänka två gången innan man tar med en gay guy som hjälp vid ett träningspass. ;)
Första omgången när det kommer till det kritiska ögonblicket då jag inte orkar mer, står han och klämmer på sina (ännu ej existerande) bröstmuskler och speglar sig i glaset, varpå handbollstjejen snabbt rycker in och hjälper mig upp med stången.
Andra gången mina muskler beskedligt sa stopp stod han och dansade till en svängig låt som spelades ur högtalarna när mitt förvridna ansikte ynkligt ropade efter hjälp...
Fast han är ju bara för underbar och jag älskar att träna med honom. Vi fyra som kör ihop skrattar oss igenom rätt tuffa pass och det är guld värt.
Nu ska hon duscha minsann!
Först smarta hörlurar och nu det här!
Vilken tur att jag inte behövde bajsa, för vad i hela världen hade jag gjort då?
Gästgym är det för att det ju inte är det gymet jag betalar sura pengar till varje månad, utan det gymet som jag snålar och tränar gratis på hela tiden (samtidigt som det andra gymet tacksamt tar emot mina pengar).
Idag var jag, bögen i församlingen och handbollstjejen enormt duktiga och åkte direkt till träningen efter vår BUP-föreläsning.
När jag ligger på bänken och pumpar bröst, inser jag varför man ska tänka två gången innan man tar med en gay guy som hjälp vid ett träningspass. ;)
Första omgången när det kommer till det kritiska ögonblicket då jag inte orkar mer, står han och klämmer på sina (ännu ej existerande) bröstmuskler och speglar sig i glaset, varpå handbollstjejen snabbt rycker in och hjälper mig upp med stången.
Andra gången mina muskler beskedligt sa stopp stod han och dansade till en svängig låt som spelades ur högtalarna när mitt förvridna ansikte ynkligt ropade efter hjälp...
Fast han är ju bara för underbar och jag älskar att träna med honom. Vi fyra som kör ihop skrattar oss igenom rätt tuffa pass och det är guld värt.
Nu ska hon duscha minsann!
Första, andra, tredje... SÅLD!
Under mellanmålet:
"Fröken Babbel, vet du vad som håller på och händer i Island?"
"Nej, vadå? Berätta!"
Stora uppspärrade ögon och viftande armar "ALLA bankerna håller på och går sönder!"
"Oj, går de sönder?"
"JAAAA, och vet du? Det finns inga pengar kvar så Island kan man få köpa!"
Vem är jag?
Idag under rastvakten kom det fram en liten kille som jag inte känner och säger:
"Du... Du... Öh, gamla flickan... Kan du hjälpa oss..."
*Gamla flickan?*
Vad betyder det?
Gamla flickan, som i "Du som är 12 år och förmodligen elev, kan du hjälpa oss" eller gamla flickan som i "Du som ser ut som sju härjade år och för längesedan gick förbi flickåldern, kan du hjälpa oss?"
...Gamla flickan... Hrmpf!
Unga kvinnan om jag får be!
"Du... Du... Öh, gamla flickan... Kan du hjälpa oss..."
*Gamla flickan?*
Vad betyder det?
Gamla flickan, som i "Du som är 12 år och förmodligen elev, kan du hjälpa oss" eller gamla flickan som i "Du som ser ut som sju härjade år och för längesedan gick förbi flickåldern, kan du hjälpa oss?"
...Gamla flickan... Hrmpf!
Unga kvinnan om jag får be!
Contessa -Grevinna!
I dag brast nästan mitt hjärta.
Jag hade en sällsynt panik i bröstet som spred sig i blodomloppet och fick mig att glömma tid och rum och bara tänka på det som hade hänt.
Jag vet att det är löjligt, men ibland fastnar man (läs jag) för matriella ting, på ett sätt som förmodligen inte alls är särskilt sunt och det var förlusten av ett sådant matriellt ting som idag fick mig att, med stirrig blick och hetsig andning, irra runt på skolan och leta.
Igår efter APT:t åkte vi och tränade, varpå jag lämnade Contessa i bambas korridor där hon skulle stå säkert över natten.
Idag när jag gick för att äta stod hon kvar och jag tänkte att det skulle bli perfekt att flytta henne efter maten.
När jag så lämnar bamba för att hämta henne är hon borta!
Min vackra Contessa var borta!
Hon fanns ingenstans, och ingen jag pratade med hade varken flyttat, eller sett någon annan flytta henne.
Jag fick panik!
Vad skulle jag göra utan Contessa?
Fanns det fler Contessor i affären?
Fick jag ut en ny Contessa på försäkringen?
Vart fan var hon?
Jag letade överallt på skolan. Pratade med elever och lärare, men ingen hade sett henne.
Jag var vansinnig och svor långa haranger över de elever som jag faktiskt trodde hade burit iväg med henne (hon var ju låst såklart).
När jag (väldigt lugnt och återhållsamt, paniken till trots) frågade de elever som hade suttit och väntat på sin slöjdlektion vid stöldtiden om de möjligen hade sett något var de så supergulliga så att jag blev helt varm, trots ilska och ångest.
"Det är din cykel som brukar stå vid dagiset va. Den rosa och grå?"
"Åh, Scottcykeln. Den är så himla fin."
Men, nej. de hade inte sett något dessvärre.
Efter att ha pratat med ungarna i syslöjden gick jag in för att kolla med dem i träslöjden och där... DÄR stod hon ju!
Min fina Contessa stod lutad mot brädor och verktyg inne i träslöjdsalen och jag blev alldeles pirrig av lycka.
"Så det är DU som är tjuven!" utbrast jag mot träslöjdsläraren och hytte retsamt med näven mot honom.
"Jag har varit superorolig och letat överallt!"
"Åh", sa han på sin härliga finsk-svenska dialekt. "Är det din cykel? Jag tänkte att där i bamba var inget bra ställe för en cykel, så jag bar upp den hit där den stod säkrare."
Slutet gott, allting gott.
Jag slängde upp henne på axeln och bar henne stolt ner för trapporna, över skolgården och in i vårt trapphus, där hon nu står och väntar på mig.
Min fina Contessa.
Vad skulle jag göra utan henne?
Åka spårvagn?
Gå?
Skaffa körkort?
Shame on someone!
Den här synen möttes jag av i morse (när jag som bäst fantiserade om när jag skulle få använde min, ännu oanvända, söta volangklänning) när jag promenerade till jobbet!
Tro mig, när jag säger att fantasierna skenade katastrofalt långt ifrån söta volangklänningar, klackeskor och sidenband.
Eller är det bara jag som ser en hög med människor?
Är det bara jag som "vet" att alla svarta sopsäckar som är slängda i skogen eller i dikerna innehåller en mördad och förmodligen styckad person?
Tro mig, när jag säger att fantasierna skenade katastrofalt långt ifrån söta volangklänningar, klackeskor och sidenband.
Eller är det bara jag som ser en hög med människor?
Är det bara jag som "vet" att alla svarta sopsäckar som är slängda i skogen eller i dikerna innehåller en mördad och förmodligen styckad person?
På gymet
Smarta hörlurar?
Vadå? Vad menar de?
Bestiarium
Ööööh... Ok!
Jag har läst ut en bok.
Ingen skräll i sig kanske, men att jag faktiskt tog mig tiden att läsa ut just den här boken är lite av en sensation om någon ändå undrar.
Redan på framsidan, där det står:
>... en av 90-talets bästa böcker på svenska -av allt att döma en framtida klassiker<
... Borde jag ju ha börjat ana oro.
*Bästa böcker på svenska???*
Anyhow.
Jag kan inte låta bli, utan här är handlingen i korthet:
Faderlöse Doré lever ett uttråkat och sorgligt liv, i 1800- talets London, med ett pissigt jobb och en typ hjärndöd mamma (som några år tidigare fått ett slaganfall och ramlat, slagit ut tänderna och fått en svart, stirrig och död blick).
När mamman till slut dör får Doré en kris och börjar knarka mediciner, men bestämmer sig för att ta sig samman och flyr till slut staden...
NU börjar det roliga mina vänner!
Han ärvde en bok av sin moder, med bilder på ett sjöodjur i, och han drogs starkt mot den sjö som nämdes i boken.
Väl vid sjön träffar han två mysko kvinnor (som senare visar sig vara hans farmor och gammelfarmor) och de hjälper honom att fixa bostad medan han spanar efter sjöodjuret.
En dag upptäcker han en man som är instängd i en grotta... mager, sårig och eländig. Och gissa vem det är?
Jo, hans fader såklart.
Doré drar med sig denna utmärglade karl hem och stänger in honom i sin lilla stuga.
Samma natt hörs ett VRÅÅÅÅÅL i mörkret och.. Japp, det är sjöodjuret som har visat sig och nu blivit tillfångatagen av de hemska och mycket märkliga byborna.
Då Doré (som ju spanat efter denne i månader) närmar sig odjuret och tittar in i dess (vackra) gröna ögon, ser han att det är... Det är... Åh, herregud.
Dra på trissor... -Det är ju hans moder!
Han tar nu hand om detta illaluktande, sekretavsöndrande, liggsårsskapande och hungriga modersmonster om dagarna och sköter sin anorektiske fader om nätterna medan byborna bara förstör hela tiden.
En dag kommer en man till byn och köper modersmonstret av de två märkliga damerna (som tydligen ägde sjöodjuret) och de åker tillbaka till London där modersmonstret visas upp för befolkningen, tillsammans med tvehuvade män och håriga barn.
Doré och fadern tar hand om sin moder/fru så gott de kan men en dag blir fadern dödad av publiken och Doréstackarn är trött.
Han somnar bredvid modersmonstret och när han vaknar är hon...
-En liten svart gris som ligger bredvid honom.
Stendöd.
Han begraver henne i snön, lägger sig bredvid, och dör!
Ok, jag berättade slutet, men kom igen. Jag måste vara den enda i Sverige (förutom Aftonbladets recensent) som faktiskt har läst den här boken.
Jag har läst ut en bok.
Ingen skräll i sig kanske, men att jag faktiskt tog mig tiden att läsa ut just den här boken är lite av en sensation om någon ändå undrar.
Redan på framsidan, där det står:
>... en av 90-talets bästa böcker på svenska -av allt att döma en framtida klassiker<
... Borde jag ju ha börjat ana oro.
*Bästa böcker på svenska???*
Anyhow.
Jag kan inte låta bli, utan här är handlingen i korthet:
Faderlöse Doré lever ett uttråkat och sorgligt liv, i 1800- talets London, med ett pissigt jobb och en typ hjärndöd mamma (som några år tidigare fått ett slaganfall och ramlat, slagit ut tänderna och fått en svart, stirrig och död blick).
När mamman till slut dör får Doré en kris och börjar knarka mediciner, men bestämmer sig för att ta sig samman och flyr till slut staden...
NU börjar det roliga mina vänner!
Han ärvde en bok av sin moder, med bilder på ett sjöodjur i, och han drogs starkt mot den sjö som nämdes i boken.
Väl vid sjön träffar han två mysko kvinnor (som senare visar sig vara hans farmor och gammelfarmor) och de hjälper honom att fixa bostad medan han spanar efter sjöodjuret.
En dag upptäcker han en man som är instängd i en grotta... mager, sårig och eländig. Och gissa vem det är?
Jo, hans fader såklart.
Doré drar med sig denna utmärglade karl hem och stänger in honom i sin lilla stuga.
Samma natt hörs ett VRÅÅÅÅÅL i mörkret och.. Japp, det är sjöodjuret som har visat sig och nu blivit tillfångatagen av de hemska och mycket märkliga byborna.
Då Doré (som ju spanat efter denne i månader) närmar sig odjuret och tittar in i dess (vackra) gröna ögon, ser han att det är... Det är... Åh, herregud.
Dra på trissor... -Det är ju hans moder!
Han tar nu hand om detta illaluktande, sekretavsöndrande, liggsårsskapande och hungriga modersmonster om dagarna och sköter sin anorektiske fader om nätterna medan byborna bara förstör hela tiden.
En dag kommer en man till byn och köper modersmonstret av de två märkliga damerna (som tydligen ägde sjöodjuret) och de åker tillbaka till London där modersmonstret visas upp för befolkningen, tillsammans med tvehuvade män och håriga barn.
Doré och fadern tar hand om sin moder/fru så gott de kan men en dag blir fadern dödad av publiken och Doréstackarn är trött.
Han somnar bredvid modersmonstret och när han vaknar är hon...
-En liten svart gris som ligger bredvid honom.
Stendöd.
Han begraver henne i snön, lägger sig bredvid, och dör!
Ok, jag berättade slutet, men kom igen. Jag måste vara den enda i Sverige (förutom Aftonbladets recensent) som faktiskt har läst den här boken.
Det här visste ni inte!
"I Senegal saltar man fiskarna för att få dem kalla, för där har man inga kylskåp!"
L. 7 år
"Obama är som en vit, fast han är svart ,och han är först av alla med att vara svart!"
A. 8 år
L. 7 år
"Obama är som en vit, fast han är svart ,och han är först av alla med att vara svart!"
A. 8 år
POWAAAAAH!
Det var tre slagna soldater som låg i varsin soffa, i varsin lägenhet, och inte ville gå till gymet tidigare idag.
Tre slagna soldater som via telefonkontakt tog det gemensamma, och i våra ögon, mycket kloka och klartänkta beslutet att avboka box impact-passet och fortsätta duna i våra soffor...
Ett beslut som hysteriskt snabbt ändrades då vi skulle få debitera 40 kronor för det.
GE gymet 40 spänn??? ALDRIG i livet!
Istället blev det tre slagna soldater som tjurskalligt masade sig upp från soffan, gnällde och jämrade sig ner i träningskläderna, huttrade iväg mot bilen och åkte kraftlösa men i allra högsta grad beslutsamt till gymet.
Hrmpf... 40 spänn! Skulle inte tro det!
Väl på plats, med gympaskorna knutna och vattenflaskan fylld, kom min älskade fighting spirit tillbaka till mig och jag studsade runt i salen och luftboxades mot mina, ännu inte lika pigga, kollegor.
Passet var givetvis sagolikt roligt och jag njöt å det fullaste av varenda underbara och saltiga svettdroppe som mjukt rann längs min kropp när jag för full kraft och spänd mage attackerade sandsäcken med sparkar och slag.
Efteråt kände vi oss som kungar.
Tre triumferande segrare som med en enorm och sällsynt snålhet, men också en (för mig) imponerande viljestyrka och envishet, vann över slöheten och genomförde ännu ett träningspass där vi gav 140% och sedan applåderade oss hela vägen hem...
Och dessutom hade vi ju tjänat 40 spänn!
We so totally rock, duuuudes!
I morgon blir det träningsvila, då något (för stunden i alla fall) lite intressantare står på schemat.
Tre slagna soldater som via telefonkontakt tog det gemensamma, och i våra ögon, mycket kloka och klartänkta beslutet att avboka box impact-passet och fortsätta duna i våra soffor...
Ett beslut som hysteriskt snabbt ändrades då vi skulle få debitera 40 kronor för det.
GE gymet 40 spänn??? ALDRIG i livet!
Istället blev det tre slagna soldater som tjurskalligt masade sig upp från soffan, gnällde och jämrade sig ner i träningskläderna, huttrade iväg mot bilen och åkte kraftlösa men i allra högsta grad beslutsamt till gymet.
Hrmpf... 40 spänn! Skulle inte tro det!
Väl på plats, med gympaskorna knutna och vattenflaskan fylld, kom min älskade fighting spirit tillbaka till mig och jag studsade runt i salen och luftboxades mot mina, ännu inte lika pigga, kollegor.
Passet var givetvis sagolikt roligt och jag njöt å det fullaste av varenda underbara och saltiga svettdroppe som mjukt rann längs min kropp när jag för full kraft och spänd mage attackerade sandsäcken med sparkar och slag.
Efteråt kände vi oss som kungar.
Tre triumferande segrare som med en enorm och sällsynt snålhet, men också en (för mig) imponerande viljestyrka och envishet, vann över slöheten och genomförde ännu ett träningspass där vi gav 140% och sedan applåderade oss hela vägen hem...
Och dessutom hade vi ju tjänat 40 spänn!
We so totally rock, duuuudes!
I morgon blir det träningsvila, då något (för stunden i alla fall) lite intressantare står på schemat.
Backar...
Hahahaha!
Jag älskar humor!
Idag har en av ungarna nollställt min stegräknare. Jag var mäkta nöjd över mina ca 8000 steg tidigare idag, men nu när jag kollade hade jag gått 2345 steg.
Haha!
När jag tänker tillbaka på dagen vet jag ju exakt när detta bus skedde, och det är exakt den typen av prank jag själv skulle kunna göra...
Så tummen upp stumpan! Nu var du faktiskt lite rolig.
Jag älskar humor!
Idag har en av ungarna nollställt min stegräknare. Jag var mäkta nöjd över mina ca 8000 steg tidigare idag, men nu när jag kollade hade jag gått 2345 steg.
Haha!
När jag tänker tillbaka på dagen vet jag ju exakt när detta bus skedde, och det är exakt den typen av prank jag själv skulle kunna göra...
Så tummen upp stumpan! Nu var du faktiskt lite rolig.
Guess what?!
Idag gjorde jag något som jag aldrig har gjort innan.
Och om jag har gjort det så har jag i mitt undermedvetna skickligt förträngt det hela, för jag har inget minne av att någonsin ha gjort det.
Undrar om det är träningen som fuckar upp mig?
Eller är det kanske alla år som jag har varit utan det, som kommer ikapp mig?
När jag har varit ute och partat en kväll kan jag, dagen efter, få ett nästan djuriskt begär efter kött, men något liknande det som hände idag har jag aldrig förr varit med om.
När jag kommer ner till bamba med kidsen står det köttkorv, pepparotssås och potatis på menyn, och där jag i vanliga fall tänker; "Köttkorv-schmöttkorv" och sedan demonstrativt tagit det vegetariska alternativet, förvånade jag mig själv genom att tänka; "Hmmm, köttkorv. Det har jag aldrig ätit. Vad gott det låter."
Ännu konstigare blev det när jag faktiskt lade upp två bitar av den till synes stendöda, grådassiga korven på min tallrik (givetvis dränkt i pepparrotssåsen) och nöjt gick bort till barnen och satte mig.
Hallå!
Jag tycker ju inte om korv!
What's going on?
Nu har jag inte smakat på det ännu, så jag kanske inser att jag fortfarande inte äter korv. Men än så länge känns det fortfarande lockande att för första gången i mitt liv få smaka på köttkorv, om några timmar.
Och om jag har gjort det så har jag i mitt undermedvetna skickligt förträngt det hela, för jag har inget minne av att någonsin ha gjort det.
Undrar om det är träningen som fuckar upp mig?
Eller är det kanske alla år som jag har varit utan det, som kommer ikapp mig?
När jag har varit ute och partat en kväll kan jag, dagen efter, få ett nästan djuriskt begär efter kött, men något liknande det som hände idag har jag aldrig förr varit med om.
När jag kommer ner till bamba med kidsen står det köttkorv, pepparotssås och potatis på menyn, och där jag i vanliga fall tänker; "Köttkorv-schmöttkorv" och sedan demonstrativt tagit det vegetariska alternativet, förvånade jag mig själv genom att tänka; "Hmmm, köttkorv. Det har jag aldrig ätit. Vad gott det låter."
Ännu konstigare blev det när jag faktiskt lade upp två bitar av den till synes stendöda, grådassiga korven på min tallrik (givetvis dränkt i pepparrotssåsen) och nöjt gick bort till barnen och satte mig.
Hallå!
Jag tycker ju inte om korv!
What's going on?
Nu har jag inte smakat på det ännu, så jag kanske inser att jag fortfarande inte äter korv. Men än så länge känns det fortfarande lockande att för första gången i mitt liv få smaka på köttkorv, om några timmar.
It's true, I was there!
Idag körde vi monsterträning, tjejerna och jag.
Inte startade jag denna söndag med huvudet i toaletten som alla andra normala 30-åringar inte...
Nej, jag vaknade, åt frukost, tog mig en promenad i solen, mös med en kaffe och åkte sedan till gymet där det skulle tränas i tre hårda timmar.
Box impact, gym, spinning och core.
Eftersom det har kommit mindre kommentarer om att jag nog inte alls tränar och svettas så som jag säger, så bjuder jag på lite svett idag!
Inte startade jag denna söndag med huvudet i toaletten som alla andra normala 30-åringar inte...
Nej, jag vaknade, åt frukost, tog mig en promenad i solen, mös med en kaffe och åkte sedan till gymet där det skulle tränas i tre hårda timmar.
Box impact, gym, spinning och core.
Eftersom det har kommit mindre kommentarer om att jag nog inte alls tränar och svettas så som jag säger, så bjuder jag på lite svett idag!
Och TRO mig när jag säger att det var värre när jag kom hem. Sambon trodde inte det var sant när hon såg mitt linne...
Nämligen!
Nu blir det Wall.e och mys i soffan!
Låt det inte bara gå förbi. Tänk!
Det är så jävla lätt att ta livet för givet.
Det är så farligt enkelt att räkna med att den vardagen du har idag kommer att vara densamma när du vaknar upp i till en ny dag i morgon.
Utan att reflektera över det, eller möjligen ens överväga att det kunde vara annorlunda, äter du kanske frukost med din familj, hytter med näven åt medtrafikanter, äter din lunch och gnäller över din lön.
Kanske ringer du din fru/man under dagen för att bestämma familjens middag och eventuellt fredagsmys, så som du ju gör varje fredag, innan du åter igen sätter dig i din bil och slänger påhittade förbannelser åt människor som, enligt dig, inte borde få ha körkort.
Ditt livt har sin gilla gång, så som det har för de flesta av oss, och det är nog inte så ofta som du stannar upp och begrundar över vad du har, vad du gör, vilka som finns i din närhet, vad du saknar eller vad du kanske kunde ha gjort annorluda.
Men vad händer med dig den dagen då det som bara inte får ske, sker?
Det som bara händer andra, men aldrig dig.
Hur reagerar du om din bror tex är med om en motorcykelolycka och blir förlamad, om din mamma skulle ta livet av sig och lämna dig och dina två systrar ensamma kvar, om din man skulle få en hjärnblödning under ett restaurangbesök eller om dina barn skulle omkomma i en fruktansvärd brand?
Vad gör du då?
Hur går du vidare?
Livet i sig går alltid vidare i sin gilla gång, precis som innan, men gör du?
Jag fick mig en rejäl tankeställare igår och det finns inga ord.
Inget som kan trösta eller förenkla, hjälpa eller förlåta.
Det enda som finns i mig är en obehaglig känsla i kroppen och en skrämmande insikt över hur fruktansvärt skört livet är.
Hur det på bara några, till synes betydelselösa, sekunder kan skifta från en trygg och säker tillvaro till fullständig ensamhet och förtvivlan.
Om det finns något jag kan göra, vad som helst eller när som helst, för att på något sätt hjälpa dig, så gör jag det.
Det är så farligt enkelt att räkna med att den vardagen du har idag kommer att vara densamma när du vaknar upp i till en ny dag i morgon.
Utan att reflektera över det, eller möjligen ens överväga att det kunde vara annorlunda, äter du kanske frukost med din familj, hytter med näven åt medtrafikanter, äter din lunch och gnäller över din lön.
Kanske ringer du din fru/man under dagen för att bestämma familjens middag och eventuellt fredagsmys, så som du ju gör varje fredag, innan du åter igen sätter dig i din bil och slänger påhittade förbannelser åt människor som, enligt dig, inte borde få ha körkort.
Ditt livt har sin gilla gång, så som det har för de flesta av oss, och det är nog inte så ofta som du stannar upp och begrundar över vad du har, vad du gör, vilka som finns i din närhet, vad du saknar eller vad du kanske kunde ha gjort annorluda.
Men vad händer med dig den dagen då det som bara inte får ske, sker?
Det som bara händer andra, men aldrig dig.
Hur reagerar du om din bror tex är med om en motorcykelolycka och blir förlamad, om din mamma skulle ta livet av sig och lämna dig och dina två systrar ensamma kvar, om din man skulle få en hjärnblödning under ett restaurangbesök eller om dina barn skulle omkomma i en fruktansvärd brand?
Vad gör du då?
Hur går du vidare?
Livet i sig går alltid vidare i sin gilla gång, precis som innan, men gör du?
Jag fick mig en rejäl tankeställare igår och det finns inga ord.
Inget som kan trösta eller förenkla, hjälpa eller förlåta.
Det enda som finns i mig är en obehaglig känsla i kroppen och en skrämmande insikt över hur fruktansvärt skört livet är.
Hur det på bara några, till synes betydelselösa, sekunder kan skifta från en trygg och säker tillvaro till fullständig ensamhet och förtvivlan.
Om det finns något jag kan göra, vad som helst eller när som helst, för att på något sätt hjälpa dig, så gör jag det.
Äldre och mognare än vissa tror!
Heff har varit i Thailand ett par veckor, men ringde idag och meddelade sin (av mig) efterlängtade hemkomst.
Jag var då helt slut efter min bodycombat-upplevelse men lovade att i alla fall försöka pallra mig ut och träffa honom.
Efter dusch och mat klev jag dock, med mör kropp, ner i mysbyxor och munkjacka och hamnade på något extremt konstigt sätt under den rosa filten (tillsammans med Hallon) i soffan.
Där låg jag och slökollade på film med halvöppna ögonlock när Heff på riktigt började undra var jag var... Och som den jag-kan-ju-aldrig-säga-nej-till-någon-som-ber-mig-om-något-människa jag är så stapplade jag upp, drog på mig något svart och tog en taxi till en lägenhet full av öldrickande grabbar.
Alltid när jag träffar dem så känns det som att alla eventuella problem som kan finnas, bara försvinner och världen min blir med ens fri från ondska, orättvisor och sorg.
Fram kommer istället kärlek, skratt och problemfrihet.
Jag känner mig som en honungskaka bland björnar; Omtyckt, uppskattad och efterlängtad.
Men trots att det var lika fantastiskt som alltid att träffa dem, och trots att de flesta med outtröttliga försök ville få i mig en öl, höll jag mig nykter hela kvällen (och det även efter att vissa hotat att nog göra slut med mig om jag inte kom loss och festade med dem) och känner mig mycket nöjd med det beslutet.
Istället ska jag nu lägga mig och sova många tunga timmar för att sedan vakna till en god frukost och träning innan bästebror och finbilen kommer och för mig till föräldrarna och middagen som vankas där...
Så fina, så fina... :)
Jag var då helt slut efter min bodycombat-upplevelse men lovade att i alla fall försöka pallra mig ut och träffa honom.
Efter dusch och mat klev jag dock, med mör kropp, ner i mysbyxor och munkjacka och hamnade på något extremt konstigt sätt under den rosa filten (tillsammans med Hallon) i soffan.
Där låg jag och slökollade på film med halvöppna ögonlock när Heff på riktigt började undra var jag var... Och som den jag-kan-ju-aldrig-säga-nej-till-någon-som-ber-mig-om-något-människa jag är så stapplade jag upp, drog på mig något svart och tog en taxi till en lägenhet full av öldrickande grabbar.
Alltid när jag träffar dem så känns det som att alla eventuella problem som kan finnas, bara försvinner och världen min blir med ens fri från ondska, orättvisor och sorg.
Fram kommer istället kärlek, skratt och problemfrihet.
Jag känner mig som en honungskaka bland björnar; Omtyckt, uppskattad och efterlängtad.
Men trots att det var lika fantastiskt som alltid att träffa dem, och trots att de flesta med outtröttliga försök ville få i mig en öl, höll jag mig nykter hela kvällen (och det även efter att vissa hotat att nog göra slut med mig om jag inte kom loss och festade med dem) och känner mig mycket nöjd med det beslutet.
Istället ska jag nu lägga mig och sova många tunga timmar för att sedan vakna till en god frukost och träning innan bästebror och finbilen kommer och för mig till föräldrarna och middagen som vankas där...
Så fina, så fina... :)
